På Dagens Arena hittar du numer även en längre "helgledare", skriven av någon av våra ledarskribenter. Den här helgen skriver Håkan A Bengtsson en essä som börjar i Latinamerika, fortsätter med John Kenneth Galbraith, för att sedan landa i stora frågor om vänsterns uppdrag i det moderna samhället. Obligatorisk helgläsning.
Om 22 dagar ska en ny S-partiledare rätta till glasögonen i talarstolen. Det börjar bli bråttom och partiledarvalet verkar just nu blockeras av egenintressen. Att den nya partiledaren får ett starkt mandat är, efter denna kalla och trista vårvinter, dessvärre osannolikt.
Libyen-uttalandet, Lundin Oil, Ubåtskommissionen. Mönstret är bara allt för tydligt. Carl Bildt ställs inte till svars. Medierna är oerhört hovsamma. Han är svensk politiks fripassagerare som kritiken bara rinner av.
Åsiktsmässig mångfald och högt i tak på arbetsplatserna, är något som journalister ofta efterlyser av andra. Därför är det aktuella bråket för Journalistförbundets tidning Journalisten en skandal.
SVT:s dokumentär ”Generation utanför” visar en alarmerande utveckling i den servicesektor som domineras av unga. Men att bara tala om ”generationsojämlikhet” är missvisande. Klassdimensionen är viktigare. Dessvärre är regeringen handfallen och oppositionen lyckas inte hitta blåslampan.
Psykvården är vårt samhälles blinda fläck. De flesta av oss – som har stöd från andra människor, pengar på banken, arbeten och allmänt trygga sociala positioner – klarar till slut av att leva något sånär funktionella liv. Men alldeles för många gör det inte.
I dag är det premiär. Vi tar ledarsidan på Dagens Arena ett steg längre. Från och med nu får du även vad vi kallar en "helgledare": En lite längre text, signerad någon av våra ledarskribenter, varje helg. Först ut: En text om Olof Palme av Björn Elmbrant.
Det rör på sig i progressiva EU-kretsar, trots att högern dominerar de europeiska institutionerna. Förr eller senare kommer pendeln att svänga åt vänster. Då ska S-kretsen i EU vara tajt, förslagen konkreta. Men vilken svensk politiker blir först med att lyfta den radikala EU-debatten?
Sveriges regering gömmer sig bakom EU och vågar inte stå upp för mänskliga rättigheter. I stället har Sverige utvecklats till en av världens stora vapenexportörer. Att vapenexporten leder till fler jobb är oacceptabelt argument. Det är dags för krigsmotståndet att vakna.
Övriga allianspartier satt och sov när de gav Moderaterna makt över mediepolitiken. Kulturministern har fortsatt det gamla högerkorståget mot public service, men det som tidigare var slängig retorik är i dag deklarationer om bantade budgetar.
Går det att kombinera demokrati med massarbetslöshet och sämre välfärd? Nej, var det rungande svaret efter världskriget år 1945. Nu lever vi i en annan tid. I nästan alla länder i Europa skär man i budgetar, arbetslösheten stiger, fattigdomen blir allt mer outhärdlig.
I Socialdemokraterna ska alla med, men alla kan inte leda. Partiorganisationen och dess satelliter kräver en man, gärna en vit, bärandes glasögon. Detta i ett parti som enligt egen utsago vägrar acceptera könsmaktsordningen.
I vinter har Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy i uppmärksammade tal förklarat att mångkulturell politik är ett avslutade kapitel. Men att sopa ut begreppen mångkulturalism och mångkultur är ett ödesdigert misstag.
Företag som i Boultbee-stil söker snabba cash och sedan schappar blir allt vanligare i Sverige. Det är en pågående brutalisering som ökar i takt med att klyftorna växer. Sverige behöver färre profitörer, men desto fler innovatörer som skapar något bestående.
I S-kriskommissionens rapport finns en del tänkvärt, en del som oroar, få spetsiga politiska förslag, och en organisatorisk att göra-lista. Vad som återstår? En ny partiledare som kan, vill och orkar ta kommandot och verkligen göra något åt saken.
