
Primetime
![]()
Det är synd att ett så viktigt ämne slarvas bort. Det tycker Jon Andersson som sett “Primetime”, med Bondaktuella Robert Pattinson i huvudrollen.
“To Catch a Predator” var en amerikansk reality tv-show som gick ut på att avslöja och hänga ut pedofiler framför dold kamera. Programmet som var en del av NBC:s program “Dateline” sändes mellan 2004 och 2007, med den karismatiske tv-personligheten Chris Hansen som programledare. En sorts amerikansk version av Dumpen, för att göra en aktuell jämförelse.
Tecken i tiden
Att det nu görs en film baserad på historien om programmet är ett tecken i tiden. Inte minst för oss i Sverige med tanken på diskussionen kring de metoder som en sajt som Dumpen använder. Något som blivit särskilt aktuellt efter att Dumpens ansvarige utgivare Sara Nilsson tidigare i år dömdes för grovt förtal efter att en man hängts ut på deras sajt. Det är därför jag går in i biosalongen med förväntningar på ett samhällskritiskt drama.
I rollen som Hansen ser vi Robert Pattinson, som precis utsetts till nästa James Bond. Pattinson har visat sig duktig på att spela den här typen av neurotiska män. Och han gör mig inte besviken den här gången heller. Tyvärr håller inte filmen samma klass som Pattinson.
Lance Oppenheim som gjort stor succé som dokumentärfilmsregissör gör här sin första spelfilm. Det korniga och färgsprakande fotot, inspirerad av någon sorts tv-estetik från tidigt 2000-tal, är visserligen snyggt. Men utöver det lämnar filmen en del övrigt att önska.
Budskap slarvas bort
Tyvärr slarvar filmskaparna bort det viktiga budskapet. I stället för att beröra de moraliska gråzoner som utan tvivel uppstår med den här typen av program ligger filmens fokus mer på Hansen som person och hans neuroser.
På det stora hela tecknar “Primetime” en ganska ytlig bild av pedofiljägarna, vilket är synd då det är ett viktigt ämne som hade förtjänat att behandlas mer seriöst. I stället för att se “Primetime” tycker jag att ni ska se en annan film som går upp på bio i helgen, också regisserad av Oppenheim. Tillsammans med Nathan Fielder står Oppenheim nämligen för en av årets bästa regissörinsatser med dokumentären “You Can See Everything”. Kanske borde Oppenheim trots allt ägna sig åt det han kan bäst, att regissera dokumentärfilmer. Jag kan alla fall konstatera att det första försöket att göra en spelfilm inte blir helt lyckat.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
