Från gymnasieuppror till politisk kris

Frankrike Benedicte Berner-Eyde skriver om en fransk höst präglad av djupa motsättningar. Allt började med ett gymnasieuppror som länge underskattades. 

Den 17, 18 och 24 september 2026 markerar början på en proteströrelse som inom loppet av några veckor kom att samla tiotusentals gymnasieelever och ett stort antal lärare.

Myndigheterna reagerar sent på de första demonstrationerna. Den 24 september publicerar utbildningsministern ett första inlägg på sociala medier där han varnar för ”våldet och blockaderna (…) utanför gymnasieskolor i Parisregionen”. Inlägget passerar nästan obemärkt förbi. Hans första besök på en ”blockerad” skola den 28 september får inte heller någon större uppmärksamhet i medierna. Premiärministern väljer att låta ansvariga ministrar framträda när han tidigt borde ha angett en samlad politisk linje som svar på protesterna. Republikens president förblir helt tyst. Först efter en månad av gymnasieprotester och framför allt efter förödelsen den 17 oktober vänder sig Emmanuel Macron till det franska folket. Man gjorde en felaktig analys av proteströrelsen utan att förstå hur allvarlig och omfattande den var. 

På gatorna är staten däremot högst närvarande framför allt genom de omfattande polisstyrkor som sätts in. Gymnasieeleverna möts av tårgas, gummikulor avfyrade med särskilda polisvapen (LBD), chockgranater och batonger. Det handlar om vapen som vart och ett kan orsaka allvarliga skador och vars användning i andra länder är föremål för mycket stränga begränsningar. En 15-årig pojke får sin hand avsliten av en exploderande granat.

Omfattningen av frihetsberövanden är lika uppseendeväckande: 6 877 demonstrerande gymnasieelever tas i polisförvar, varav 86 procent är minderåriga. En siffra utan tidigare motstycke.

Den 17 och 18 oktober: Missnöjet skärps, proteströrelserna förenas

Den 17 och 18 oktober inleds en andra och betydligt mer explosiv fas av proteströrelsen. Det som började som ett gymnasieuppror utvecklas till en samlingspunkt för ett missnöje som förenar grupper som tidigare sällan agerat tillsammans. Elever och lärare får sällskap av ”de gula västarna”, föräldrar, fackföreningar och delar av storstädernas ungdomar. Enligt myndigheterna deltar 550 000 människor i demonstrationerna, medan arrangörerna uppger 800 000. 

Att protesterna växer speglar ett missnöje som byggts upp under många år. Bakom de skolpolitiska kraven finns en djupare frustration över stigande levnadskostnader, urholkad köpkraft och framför allt känslan av att inte längre bli sedd eller hörd. Upplevelsen är att det finns en dövhet inför den sociala dialogen hos myndigheterna och särskilt hos presidenten. Det leder till en alltmer utbredd övertygelse om att de traditionella demokratiska möjligheterna att påverka politiken gradvis har förlorat sin betydelse. Till detta kommer ytterligare en anklagelse: att demonstrationsfriheten regelbundet inskränks genom vad demonstranterna betraktar som ett omotiverat användande av polisiära våldsmedel. Många demonstranter anklagar den politiska eliten för förakt mot vanliga medborgare. Emmanuel Macron har i deras ögon blivit själva symbolen för denna arrogans.

Den 17 och 18 oktober övergår protesterna i våldsamheter av en omfattning som saknar motstycke. I de flesta större städer, men också i många medelstora, urartar demonstrationerna till omfattande skadegörelse, plundring, attacker mot offentliga byggnader och våldsamma upplopp. Plundringarna filmas och direktsänds på TikTok, samtidigt som delar av stöldgodset nästan omedelbart dyker upp på olika digitala försäljningsplattformar.

De första externa uppskattningarna pekar på att förstörelsen kostar närmare en miljard euro. Tre dagar efter händelserna uppgår antalet gripna till 2 397. Sammanlagt 997 poliser, gendarmer och brandmän har skadats och minst 3 000 butiker och andra affärsverksamheter har drabbats.

Vilka ligger bakom våldet?

Frankrike har under senare år vid upprepade tillfällen konfronterats med extremt politiskt och socialt våld. Under François Hollandes sista år som president, i samband med de gula västarnas protester 2018 och under förortsupploppen sommaren 2023, efter att en ung man, Nahel skjutits till döds på nära håll av en polis vid en trafikkontroll i Nanterre, har landet skakats av återkommande våldsvågor.

Men den 17 och 18 oktober 2026 tycks en ny gräns ha passerats.

Det radikala vänsterpartiet La France Insoumise (LFI), som har 72 av nationalförsamlingens 577 mandat, har anklagats för att ha underblåst protesterna i september. När förstörelsens omfattning blir uppenbar, hamnar partiet i trångmål. Dess presidentkandidat Jean-Luc Mélenchon tvingas förtydliga sin hållning. ”De som delar vår kamp har ingenting att göra med plundring och skövling”, förklarar han i ett försök att förena revolutionär retorik med uppmaningar till lugn.

Till vänster om LFI finns emellertid partier, kollektiv och rörelser som betraktar olagliga metoder och våld som en del av den politiska kampen. Enligt inrikesministeriet tillhör omkring 5 000 vänsterextrema aktivister autonoma och anarkistiska miljöer, som helt tar avstånd från de traditionella politiska partierna. Kopplade till vissa av dessa radikala grupper återfinns de så kallade Black Blocs, som agerar självständigt och använder särskilt våldsamma konfrontationsmetoder. År 2025 uppskattade underrättelsetjänsterna att mellan 150 och 300 personer ur dessa grupper deltog i demonstrationer i de större städerna. Deras utstyrsel är lätt att känna igen: skyddsglasögon, masker och svarta kläder.

Till denna aktivistmiljö kommer en annan, mer löst organiserad grupp: delar av generation Z från storstädernas förorter. Dessa ungdomar, som snabbt kan mobilisera ett stort antal deltagare, framträder som en ny aktör inom den radikala protestkulturen.  I vissa områden har de medverkat i omfattande skadegörelse och plundring. Därtill kommer våldsamma högerextrema aktivister, ibland maskerade, som har rapporterats i flera städer, bland annat i Nice och Montpellier.

Den 17 och 18 oktober är polisen på flera håll underbemannad och tvingas ibland retirera, vilket tillfälligt lämnar vissa områden i upploppsmakarnas händer. Regeringen tycks ha överrumplats av den snabba upptrappningen och mångfalden av våldsamma aktörer. Den 18 oktober flyger Emmanuel Macron till länderna kring Persiska viken för att förhandla fram ökade dieselleveranser till franska företag. Dessförinnan har han uppmanat landets prefekter att i samråd med borgmästarna vidta alla nödvändiga åtgärder för att ”skydda städerna”. Förbud mot sammankomster och demonstrationer samt utegångsförbud införs eller övervägs för att försöka få kontroll över situationen.

Våldsamheterna får emellertid en allvarlig politisk konsekvens. Genom att dominera medierna och prägla regeringens agerande tränger de undan demonstranternas ursprungliga krav. Samtidigt innebär inskränkningarna av demonstrationsrätten att en grundläggande demokratisk frihet försvagas.

Gymnasieelevernas krav: Jämlikhet och rättvisa i skolan

Det krävs mer än en månad av omfattande protester från gymnasieelever och studenter innan regeringen börjar ta itu med problem som länge varit kända och som upprepade gånger påtalats under det senaste decenniet.

Måndagen den 26 oktober presenterar utbildningsminister Édouard Geffray en rad åtgärder som ska införlivas i statsbudgeten. Beskedet kommer efter omfattande överläggningar med gymnasieelever, lärarfack, föräldraorganisationer, universitetsrektorer, ledare för landets elithögskolor och företrädare för regionerna.

Gymnasieupproret, som började i Paris förorter, uttrycker framför allt krav på ökad jämlikhet. Det franska utbildningssystemet hör till dem som har svårast att kompensera för sociala och geografiska skillnader. En studie från Institut des Politiques Publiques visar hur tillgången till utbildning varierar kraftigt mellan olika delar av landet. I vissa departement har eleverna betydligt färre gymnasieskolor, ämnesinriktningar och främmande språk att välja mellan än sina jämnåriga i Paris.

Till dessa skillnader kommer ojämlikheter i lärarkårens sammansättning. I gymnasieskolor i socialt utsatta städer är lärarna i genomsnitt yngre, oftare tillfälligt anställda och mer sällan innehavare av den prestigefyllda franska ”agrégation”-examen än i Paris eller på de bäst utrustade skolorna. Dessa samverkande nackdelar förstärker skillnaderna mellan eleverna långt innan de når högre utbildning.

Gymnasieelevernas krav omfattar flera konkreta reformer.

Avskaffa Parcoursup. Denna centraliserade digitala plattform, som infördes 2018, omfattar mer än 25 000 statligt erkända utbildningar. Här registrerar gymnasieelever och studenter sina önskemål om fortsatta studier.

Plattformen rangordnar eller bedömer inte själv ansökningarna. Det gör utbildningsinstitutionernas egna antagningsgrupper. Ändå har systemet blivit föremål för omfattande kritik. Eleverna protesterar framför allt mot bristen på insyn i urvalskriterierna och sekretessen kring antagningskommittéernas överläggningar, som de anser öppnar för godtyckliga beslut.

Som svar utlovar ministern betydande förbättringar: större öppenhet kring de algoritmer som används vid antagningen och anonymisering av elevernas ursprungliga gymnasieskola för att förhindra diskriminering.

Reformera den löpande betygsbedömningen. Den kontinuerliga bedömningen av elevernas prestationer har blivit en ständig källa till stress. Även detta system ska nu ses över. Ministern meddelar att endast resultaten från det avslutande gymnasieåret framöver ska räknas in i studentexamen, för att minska pressen på eleverna under hela gymnasietiden.

Skapa fler utbildningsplatser inom teknisk och högre utbildning. Regeringen lovar närmare 15 000 nya utbildningsplatser samt fler lärartjänster för att minska överbelastningen inom vissa utbildningsinriktningar och ge ungdomarna större valmöjligheter.

Begränsa antalet elever per klass. Detta krav, som delas av både elever och lärare, riskerar dock att stöta på betydande ekonomiska och strukturella hinder. Under Emmanuel Macrons presidentperioder har omkring 7 000 lärartjänster dragits in, samtidigt som den stora årskullen född under befolkningstoppen 2010 successivt har nått gymnasieåldern.

Förbättra skolbyggnaderna. Trots att ansvaret för skolornas lokaler huvudsakligen ligger hos de regionala och lokala myndigheterna utlovar regeringen fyra miljarder euro i form av ”lån med förmånliga räntor för att stödja regionernas investeringar” fram till 2030. Ytterligare en miljard euro utlovas till universiteten ”fram till 2029”, varav 200 miljoner redan 2027.

Regeringens första besked övertygar dock långt ifrån alla organisationer som deltagit i protesterna. Den gemensamma fronten av ungdoms-, student- och lärarorganisationer anser sig bara ha fått ”smulor” och kräver i stället ett investeringsprogram på tio miljarder euro. En avgörande fråga återstår: har regeringen de politiska och ekonomiska resurser som krävs för att tillmötesgå dessa krav? Sex månader före presidentvalet, med ett ytterst ansträngt budgetläge och en statsskuld som väcker allt större oro, är det långt ifrån säkert.

Ett nytt 1789 eller ett nytt maj 1968?

Franska revolutionens skugga

Den franska revolutionen 1789 återkommer ständigt i gymnasieprotesternas demonstrationståg, på plakat och i slagord.

När demonstranterna beskriver sig som ”ett revolutionärt folk sedan 1789” eller förklarar att ”privilegierna upphör inte vid Paris ringled” åberopar de ett politiskt arv som är djupt förankrat i den franska nationella självbilden. Sedan revolutionen bygger det franska samhällskontraktet, åtminstone i princip, på avståndstagande från privilegier och rättslig ojämlikhet. Den radikala politiska kultur som präglar delar av det franska samhället har sina rötter i denna historia. Ett av revolutionens grundläggande löften finns fortfarande inskrivet på offentliga byggnader över hela landet: jämlikhet.

Det är därför krav som kan framstå som självklara och okontroversiella – lika tillgång till offentlig service, rättvis politisk representation, bättre fördelning av samhällets resurser och rätten till utbildning – kan bli politiskt explosiva när de lämnas obesvarade och möts av polisrepression eller kriminalisering av protesterna.

Men innebär höstens händelser 2026 att Frankrike står inför ett nytt 1789? Parallellen är naturligtvis symbolisk och fjärran från dagens franska verklighet. Men den illustrerar på sitt sätt den växande klyftan mellan makten och delar av det franska samhället. Det finns bilder som väcker tankar – såsom ett avlägset eko av det berömda ”ingenting” som Ludvig XVI antecknade i sin jaktdagbok den 14 juli 1789, befann sig Emmanuel Macron på en konsert med Céline Dion kvällen när våldsamheterna tog sin början den 17 oktober.

Oktober 2026 – ett nytt maj 1968?

Även jämförelsen med majrevolten 1968 återkommer ständigt. Företrädare för dagens proteströrelse tvekar inte att förklara att ”oktober 2026 är det nya maj 1968”. Hänvisningen har en tydlig politisk mobiliseringskraft. Den för tankarna till en ungdomsrevolt som i slutet av 1960-talet bidrog till att i grunden förändra det franska samhället och, i förlängningen, stora delar av västvärldens politiska och kulturella diskurs.

Det finns onekligen gemensamma drag mellan de två epokerna.

Det första gäller själva protesternas dynamik. Precis som i maj 1968 har den politiska ledningens ovilja att lyssna på de ursprungliga kraven, i kombination med polisens repressiva våldsamhet, bidragit till att protesterna fått ökad kraft i stället för att kvävas. Bilderna från konfrontationerna i början av protesterna i september, som sprids på sociala medier, väcker indignation och skapar oväntade solidaritetsband. De förenar gymnasieskolor i välbärgade områden med skolor i socialt utsatta förorter och samlar efter hand lärare, föräldrar, fackföreningsmedlemmar, pensionärer och jordbrukare. Sedan den 17 oktober har även de ”gula västarna” anslutit sig till protesterna.

Men skillnaderna mellan de två epokerna är betydligt djupare än likheterna.

För snart sextio år sedan genomsyrades stora delar av ungdomen av revolutionära förhoppningar. Den antiimperialistiska kampen gav protesterna en internationell dimension. Konsumtionssamhället och kapitalismen stod i skottgluggen, samtidigt som ungdomarna krävde frigörelse från ett auktoritärt samhälle med rigida moraliska normer. Det handlade om att ”förändra världen” och ”förändra livet”. Denna revolutionära längtan växte fram i ett relativt gynnsamt ekonomiskt klimat. Tillväxten fortsatte och högre studier öppnade vägar till lovande karriärer och eftertraktade arbeten. Denna relativa trygghet gjorde det möjligt för delar av studentgenerationen att drömma om revolution, vifta med röda fanor och demonstrera bakom porträtt av Mao.

I dag är situationen radikalt annorlunda.

Den ekonomiska tillväxten har ersatts av stagnation. Den franska staten är djupt skuldsatt och närmar sig en allvarlig budgetkris. Demonstranternas berättigade krav på ökade resurser till utbildning, skolväsendet och till samhällets mest utsatta grupper möter en ekonomisk mur.

”Det är mörkt i upplysningens land”, stod det skrivet på några av huvudstadens väggar den 17 oktober. Formuleringen fångar ett djupt generationsmissnöje. Den franska ungdomens kollektiva framtidsutsikter framstår i dag som betydligt mer osäkra än 1968. Osäkerheten är inte längre enbart politisk eller social. Den är också demokratisk, ekologisk, yrkesmässig och materiell. Där majrevoltens ungdomar fortfarande kunde föreställa sig en framtid präglad av positiva, radikala samhällsförändringar, tycks 2026 års generation i högre grad präglas av rädslan för social nedklassning och osäkerhet inför morgondagen.

Kontrasten får långtgående politiska konsekvenser.

Det är inte en röd revolutionär utopi som avtecknar sig vid horisonten, utan risken för en brun politisk motreaktion. Våldsamheterna som följt protesterna kan bidra till att bana väg för en sådan utveckling genom att stärka kraven på ordning och auktoritet – krav som ytterhögern i dag kan hävda svarar väl mot deras budskap.

Sex månader före presidentvalet 2027: Ett politiskt landskap i gungning

Presidentvalskampanjen inför valet i april och maj 2027 inleds i ett läge av extrem politisk spänning.

Premiärminister Sébastien Lecornus regering måste samtidigt hantera flera akuta kriser, varav några är direkta följder av tidigare presidentperioders politik: gymnasieelevernas krav, som regeringen alltför länge har försummat; hushållens försämrade köpkraft, ytterligare förvärrad av miljontals familjers beroende av allt dyrare fossila bränslen; och de parlamentariska låsningarna kring budgetpropositionen för 2027, samtidigt som finansmarknaderna med växande oro följer den franska statsskulden.

I detta klimat försvagas den demokratiska debatten. Sakliga meningsutbyten och försök till kompromisser trängs undan av förenklingar, ömsesidiga anklagelser och ideologiska konfrontationer.

Enligt en opinionsundersökning som publicerades av BFM-TV onsdagen den 21 oktober fördömer 91 procent av fransmännen de våldsamheter som ägde rum under demonstrationerna. Samtidigt anser 51 procent att våldet beror på att statens auktoritet har försvagats. Denna uppfattning bidrar till en ond cirkel. För varje ny kris tycks staten förlora ytterligare en del av sin legitimitet, samtidigt som anklagelserna om auktoritära metoder blir allt fler när regeringen skärper sina säkerhetsåtgärder.

Marine Le Pen – krisens stora politiska vinnare

Sex månader före presidentvalet framstår Marine Le Pen som den stora politiska vinnaren på höstens oroligheter. Händelserna den 17 och 18 oktober ger ytterhögern möjlighet att samla sina styrkor och återfå politiskt momentum. De bidrar också till att skjuta motsättningarna mellan Marine Le Pen och hennes närmaste man, Jordan Bardella, i bakgrunden. Bardella omvaldes till partiledare för Rassemblement National vid partikongressen den 24 och 25 oktober men Marine Le Pen är partiets presidentkandidat.

Trots de juridiska problem som hotar henne – Frankrikes högsta domstol kan komma att avslå hennes överklagande och därmed göra domen för förskingring av offentliga medel i affären med Europaparlamentets assistenter slutgiltig bara några veckor före den första valomgången – lyckas Marine Le Pen framställa sig som garanten för lag och ordning.

Hon gör ”medborgerlig anständighet” till ett av sina viktigaste politiska ledord. Inför en arena fylld av 8 500 entusiastiska anhängare utlovar Marine Le Pen en ”pånyttfödelse” som varken ska innebära ett ”brutalt brott” eller en ”destruktiv revolution”. Hon försöker därmed framstå som en samlande, stabil och förnuftig kraft i kontrast till den senaste tidens kaos.

Men bakom den försonliga retoriken döljer sig ett program för långtgående institutionella förändringar. Redan dagen efter en eventuell valseger vill Marine Le Pen organisera en rad folkomröstningar för att införa bestämmelser i fransk lagstiftning som skulle kunna föra landet i riktning mot en illiberal demokrati.

Bland förslagen finns principen om nationell företrädesrätt, som skulle ge franska medborgare förtur till vissa rättigheter, särskilt inom det sociala bidragsnätet.

På europeisk och internationell nivå lovar kandidaten dessutom att reducera Europeiska kommissionen till ett rent sekretariat åt Europeiska rådet, kraftigt minska Frankrikes bidrag till EU-budgeten, närma sig Ryssland och avsluta det ekonomiska stödet till Ukraina.

Jean-Luc Mélenchon stärker sin ställning medan mitten försvagas

På den motsatta sidan av det politiska spektrumet stärker Jean-Luc Mélenchon sin position som en av regeringens främsta motståndare. Genom att framställa sig som försvarare av demokratiska friheter mot polisvåldet befäster han sitt inflytande över delar av den mobiliserade ungdomen. Men strategin har också tydliga begränsningar. Motviljan mot honom inom den moderata vänstern växer, vilket minskar hans utsikter att nå fram till en plats i presidentvalets andra omgång, där de två främsta kandidaterna möts.

Mellan dessa båda politiska poler fortsätter mittenkandidaterna att förlora mark. Trots sina ansträngningar att distansera sig från Emmanuel Macron förknippas de fortfarande i väljarnas ögon med resultatet av två presidentperioder som avslutas i ett klimat av politisk kris.

På vänsterkanten får även Raphaël Glucksmann se sin politiska tidsplan rubbas. Efter sin seger i socialdemokraternas primärval försöker han bevara den politiska dynamik som segern gav honom, samtidigt som den allt starkare polariseringen hotar att minska utrymmet för en reformistisk vänster.

En tredubbel demokratisk, politisk och social kris

Den kritik som riktas mot Emmanuel Macron efter höstens händelser saknar inte grund.

Genom sitt beslut att upplösa nationalförsamlingen i juni 2024 tog presidenten ett initiativ med förödande politiska konsekvenser. I stället för att skapa klarhet i de parlamentariska styrkeförhållandena bidrog upplösningen till att försvaga presidentämbetets auktoritet och ytterligare splittra ett redan djupt polariserat politiskt landskap. De parlamentariska partierna utsätts nu för ett växande tryck från ytterkanterna. Deras oförmåga att nå kompromisser om de ekonomiska lagförslag som ska styra 2027 undergräver förtroendet för det politiska systemet och stärker samtidigt både ytterhögern och den yttersta vänstern.

Det vore emellertid alltför förenklat att göra Emmanuel Macron ensam ansvarig för den djupa och långvariga försämringen av det politiska klimatet och de sociala relationerna i Frankrike. Krisens rötter sträcker sig långt tillbaka innan han tillträdde som president

Socialistpartiet och det konservativa partiet har alltmer försvagats. Dessa två stora partier, som under flera decennier utgjort grundpelarna i det franska politiska landskapet, har inte förmått svara på väljarnas förväntningar eller hantera de djupgående samhällsförändringarna. Globaliseringen har i snabb takt förändrat människors levnadsvillkor, de ekonomiska förutsättningarna, de kollektiva identiteterna och medborgarnas förhållande till nationen. Den nuvarande krisen framstår därför som resultat av ökande sociala, geografiska och politiska klyftor som de traditionella institutionerna inte längre förmår överbrygga.

Några månader före ett avgörande presidentval handlar frågan inte längre enbart om hur ordningen ska återställas, utan om hur dialogen med ett splittrat samhälle skall kunna återupprättas och förtroendet för demokratin återvinnas.