Litteratur Selma Yousif Mesbah läser Liedmans bok om hopp, men hittar det inte.
Sven-Eric Liedman är en rutinerad och välbekant röst för medmänsklighet, eftertänksamhet och förnuft i svensk offentlighet, därför känns det självklart och betryggande att just han ska komma med en bok om hopp, när det behövs som mest. Pandoras ask – om hoppet i en hopplös tid lovar just detta.
Jag drar en lättnadens suck; allting kommer ordna sig, bara vi har hoppet kvar.
Liedman guidar oss genom idéhistoria och politisk utveckling för att skapa en grundförståelse för hur vi hamnat där vi är i dag. Han tar många turer kring hur Trump och Putin kom till makten, framtidshopp och teknisk utveckling varvas med världskrig och kapprustning, välfärdssystem utbyts mot marknadsliberalism som bäddat vägen för autokratier och oligarker, fascister och högernationalister, både globalt och på hemmaplan.
Liedman samlar sig
Gott så, men medan jag läser ännu ett raljerande stycke om Trump och Putin, eller svenska ungdomars oförmåga att läsa och skriva ordentligt börjar jag undra vart han vill komma.
Det mesta i boken verkar bara syfta till att bekräfta hopplösheten. Men han samlar sig, tar nya tag och skriver passionerat om behovet av bildning, av föreställningsförmåga och upplysning i en tid då makthavare i allt högre grad består av kunskapsföraktande mytbildare (och där svenska skolbarn inte kan läsa och skriva!).
När den holländska filosofen Baruch Spinozas radikala upplysning beskrivs halvvägs in i boken rycker jag upp mig, texten börjar röra på sig. Liedman befinner sig i sina idéhistoriska vatten och ger en välbehövlig fördjupad bild av mänsklighetens komplexa natur och uppfinningsrikedom.
Det ger väl ändå lite hopp?
Provisoriska utopier
Mörkret fortsätter skingras i delen om utopier och Liedman slår an en samtida nerv med klarhet. Att politiker inte har några framtidsvisioner som sträcker sig längre än vallöften blir plågsamt tydligt under de pågående regeringsförhandlingarna, där partierna inte kan se längre än argumenten för sina röda linjer. Hur landet ska styras och hur framtiden ska komma att se ut för väljarna, får stå tillbaka för stolthet, käbbel och narcissistiska utspel. Bättre var det förr, under 50-talet, då socialdemokraten Ernst Wigforss introducerade begreppet provisoriska utopier, ett sätt att tänka på radikal samhällsförändring som något som sker gradvis, och vars vision kan komma att ändras allteftersom.
Detta öppnar upp föreställningsförmågan och viljan att jobba för ett annat samhälle.
Det följer ett mönster i boken, där exempel på hoppfulla praktiker och teorier från förr följs av utspel om samtidens mörker som annullerar allt hopp för oss i dag, eftersom vi inte längre besitter dessa förmågor till vidgad och långsiktig tankeföring.
Jag fortsätter att famla efter hoppet mellan sidorna i boken, men det dyker aldrig upp. Istället tecknas en världshistoria med svepande penseldrag, där upprepningar är många och bitterheten tar över. Den välbehövliga hoppfulla rösten från någon som genomlevt de stora samhällsförändringarna som lett oss till denna hopplösa världsordning, uteblir.
Tacksamhet och förundran
Visst glimtar den till emellanåt, som mest när Liedman filosoferar från sitt skrivbord eller sin trädgård i Degeberga, och fascineras över livets beskaffenhet och mysterium. Här ryms både tacksamhet och förundran, och de kanske är ledord i det utopiska tänkande som fattas oss i dessa tider? Långsiktighet och måttfullhet är också grundbultar för en hållbar, fredlig framtid, inser han när han funderar över sina 87 år på denna jord.
Det slutar ändå i ljuset, trots att kroppen börjar svika honom är huvudet lika klart och nyfiket som det alltid varit. Han fortsätter tänka och skriva för en bättre värld, och tur är väl det, annars hade hoppet varit helt släckt.
Selma Yousif Mesbah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
