debatt Redan president Eisenhower varnade för det militärindustriella komplexet, ett begrepp för den växande sammanflätningen av vapenindustrin, krigsmakten och politiken. När miljarder i skattemedel pumpas in i försvaret är det viktigt att kunna prioritera rätt, skriver Erik Gutiérrez-Aranda.
Det har blivit politiskt omöjligt att säga nej till försvaret. När generalerna träder in i beslutsrummet med nya önskemål om pengar och materiel reser sig politikerna och nickar instämmande. Ingen vill framstå som den som tvekar eller ifrågasätter. Det är begripligt, men en politik som säger ja till allt har slutat att prioritera.
Nu har Riksrevisionen undersökt hur Försvarsmakten styr och prioriterar sina resurser. Rapporten blottlägger en enkel men obekväm fråga: Vem avgör vad som ska komma först när pengarna inte räcker till allt?
I ett inlägg på Linkedin välkomnar överbefälhavaren Michael Claesson granskningen men inskärper att den största risken är att förmågan byggs för långsamt. ”Gå på! Marsch!”, avslutar han.
Hans otålighet är lätt att förstå. Det ryska hotet är akut, och Försvarsberedningen varnar för att Moskva i närtid kan komma att pröva Nato militärt. Efter decennier av nedskärningar, då förband lades ned och förråden tömdes, är det både självklart och nödvändigt att Sverige nu rustar upp.
Men ju mer skattemedel som pumpas in, desto viktigare blir det att veta vart de tar vägen. Anslagen till det militära försvaret har exploderat från cirka 45 miljarder kronor 2015 till drygt 175 miljarder i år, samtidigt som partierna fortsätter att överträffa varandra med nya miljardlöften. Lägg därtill Sveriges ambition att nå Natos nya mål om 3,5 procent av BNP redan 2030.
Miljarderna lär med andra ord fortsätta rulla in till försvaret under överskådlig tid.
Viktigt att våga säga nej
Löften kostar, även på kredit. Varje miljard till ubåtar, luftvärn och stridsfordon är en miljard som inte kan gå till järnvägsunderhåll, fler poliser eller krisande sjukhus. Vill politiken både rusta försvaret och behålla andra utgifter återstår att låna mer. Då skjuts en del av notan över på nästa generation. Att rusta är att välja, och den som väljer måste våga säga nej.
USA visar vart det leder när ingen vågar. Redan 1961 varnade president Eisenhower, själv femstjärnig general, i sitt avskedstal till det amerikanska folket för det militärindustriella komplexet, ett begrepp för den växande sammanflätningen av vapenindustrin, krigsmakten och politiken. Risken, menade han, var att de till sist drog åt samma håll och tjänade sig själva.
Varningen föll för döva öron. I dag delar kongressen ut miljardkontrakt som julklappar till ledamöternas valkretsar, medan Pentagon regelmässigt kuggas av sina revisorer. Landets säkerhet har blivit en bisak i kampen om att bli omvald till nästa mandatperiod.
Så illa är det förstås inte i Sverige, men Riksrevisionen sätter fingret på en svaghet som går i samma riktning. Försvarsmakten är skicklig på att samla behov men har svårt att välja mellan dem när pengarna inte räcker till allt.
Ett exempel i granskningen visar hur stort glappet kan bli. När försvaret planerade hur den militära förmågan skulle stärkas summerades förslagen till mellan 1 700 och 1 800 miljarder kronor. Samtidigt var det faktiska tillskottet omkring 200 miljarder. Det är som att försöka hålla nio försvarslinjer med trupp för en.
Felbyggda förmågor blir dyra
Någon måste avgöra vad som ska prioriteras, men enligt granskningen sker det sällan öppet och i förväg. I stället blir prioriteringarna synliga först i efterhand, när projekt försenas, krymper eller läggs på is, och då kan ingen längre svara på vad som valdes bort, varför eller av vem.
Överbefälhavarens invändning är därför bara halva sanningen. Fart behövs, men felbyggda förmågor blir dyra att rätta till. Fart utan kompass ger inte handlingskraft, bara oreda i högre tempo. Rapportens rubrik, Tänk långsamt, agera fort, är en god tumregel som manar till eftertanke.
Försvarsmakten ska kräva resurser, det är generalernas jobb. Politikens uppgift är att sitta kvar i rummet, hålla huvudet kallt och ställa de obekväma frågorna: Vad prioriteras? Vad väljs bort? Vilka risker tar vi?
Det handlar inte om att vara emot ett starkt försvar, utan om att inte låta välfärdens kärna betala priset för politisk handfallenhet. Den som lånar i svenska folkets namn är skyldig medborgarna den redovisningen.
Sverige har råd att rusta, men inte att marschera i blindo.
Erik Gutiérrez-Aranda, militärhistoriker och krönikör på Sydöstran
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
