Litteratur Kjell Östbergs bok om Socialdemokratin förtjänar att tas på allvar. Det tycker Mats Wingborg som läst ”Mellan makten och rörelsen – Socialdemokratins väg från Palm till Andersson”.
Under min gymnasietid hade jag vänner som pratade entusiastiskt om Jan Lindhagens två böcker om socialdemokratins historia. Båda utgavs på 70-talet och var i det närmaste kultförklarade, särskilt av dem inom SSU som förespråkade en ekonomi byggd på självförvaltning. En av Lindhagens teser var att socialdemokratins ursprungliga ambitioner och röda linjer blivit urvattnade.
Det brukar ta emot att läsa om böcker som jag en gång har högaktat. Ofta tycker jag att innehållet inte håller längre. Men jag övervann mitt eget motstånd den här gången, bara för att konstatera att Lindhagens båda verk inte längre håller. Författaren är kunnig, men texten ter sig rapsodisk och det som jag en gång upplevde som djupsinnigt tycker jag idag är dunkelt och tomt.
Beskrivande och analyserande
En nyutkommen bok som också sätter socialdemokratins utveckling i fokus är historikern Kjell Östbergs ”Mellan makten och rörelsen – Socialdemokratins väg från Palm till Andersson” (Ordfront, 2026). Östberg är minst lika kunnig som Lindhagen och har en tes som liknar den senares, nämligen att socialdemokratin har givit upp flera av sina tidigare positioner.
Ansatsen och stilen är dock annorlunda än sin företrädares. Östberg skriver utan dimridåer och tankegångarna är lätta att följa. Texten är beskrivande och analyserande, men det normativa budskapet utgör en tydlig undertext och det går inte att missta sig på vad som gjort Östberg besviken och vad han skulle önska. Ofta är jag överens med Östberg – och det är utmärkt att han lyfter frågan om kvinnornas ställning inom socialdemokratin – men i några fall tycker jag att hans teser kan problematiseras och ifrågasättas.
Östbergs redogör för hur det socialdemokratiska partiet redan efter införandet av den allmänna rösträtten börjar professionaliseras. Utvecklingen har därefter successivt förstärkts och partiet har fått en allt tyngre stab av anställda tjänstemän kring den politiska ledningen. Hos Östberg finns ett vemod när han beskriver förskjutningen. Hans sympatier finns utan tvekan främst hos de aktivister som strider underifrån och inte hos den centraliserade överbyggnaden.
Något skaver
I linje med denna analys återkommer Östberg flera gånger till spänningen mellan den socialdemokratiska basen och den centrala apparaten. Utöver det lokala opinionstrycket nämner Östberg också andra aktörer som enligt honom står nära socialdemokratin och utövar en progressiv påverkan, däribland Dagens Arena och tankesmedjan Katalys. Samtidigt menar han att den socialdemokratiska ledningen inte lyssnar på dessa aktörer eller att de själva tar för lite utrymme.
Jag har själv ofta mött den radikalitet som Östberg skriver om, inte minst bland lokala företrädare i olika arbetarkommuner. Ändå finns det något som skaver. Tankefiguren om motsättningar mellan basen och toppen förvandlas ofta till en klyscha där både bas och ledning beskrivs som mer enhetliga än vad de i verkligheten är. Det gäller för övrigt också Dagens Arena, som spänner över ganska många hållningar och åsikter.
Jag tycker också att det oftare borde erkännas att olika positioner inom en organisation i sig skapar olika typer av villkor för det politiska agerandet. Att befinna sig i ledningen ger makt, men kräver också att flera hänsyn tas, vilket begränsar utrymmet för vad som går att driva och på vilket sätt. Det brukar ofta hävdas att makt korrumperar. Det ligger något i det, men det är också sant att makt begränsar och skapar ett smalt utrymme för hur man kan agera och vad som är möjligt att yttra offentligt.
Löntagarfonder
Ännu mer tveksam är jag till uppfattningen att en mer radikal politik eller för den delen en större lokal aktivism skulle vinna fler röster i valet. Det vore förstås trevligt om påståendet vore sant, men den förhoppningen är alltför klichéartad. Inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa har stödet för socialdemokratiska och socialistiska partier sjunkit och det förefaller inte finns något tydligt samband mellan om partierna rört sig åt höger eller vänster och hur mycket de har tappat.
För att svara på frågan om den europeiska socialdemokratins tillbakagång behövs betydligt mer komplexa och mångfacetterade förklaringar. En nyckel tror jag är grundläggande strukturella förändringar; minskad industriarbetarklass, utbildningsexplosionen, globalisering med fler utländska företag i Sverige, mediernas roll och utbredningen av digitala plattformar.
Östberg pekar särskilt ut två områden där socialdemokratin har givit upp tidigare ideal. Det första handlar om det kollektiva ägandet och den demokratiska kontrollen över produktionen. Östberg beskriver hur frågan först begravdes i en ”socialiseringsnämnd” och en kommitté för industriell demokrati. Länge var ägandet avfört från dagordningen för att under 1970-talet dyka upp igen genom Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder. Socialdemokratin förlorade striden och därefter har frågan om det kollektiva ägandet begravts en andra gång.
Vad Östberg inte nämner är den bristande entusiasm som löntagarfondsförslaget mötte från grupper till vänster om socialdemokratin. Det var i stort sett enbart LO och delar av socialdemokratin som fick driva debatten. När förslaget däremot tunnades ut dök det upp röster till vänster som förklarade att de tidigare förslagen varit bättre. Min bild är med andra ord att även vänstern hade ett ansvar för nederlaget.
Välfärdsstaten
Ett annat område där Östberg anser att socialdemokratin har backat från tidigare ambitioner handlar om den solidariska välfärdsstaten. Här delar jag Östbergs upprördhet. Konsekvenserna av utförsäljningar, privatiseringar och marknadisering är tragiska. Själv har jag särskilt följt vad som har hänt inom skolan och med järnvägsunderhållet, i båda fallen har en ortodox övertro på marknadens krafter lett till förödande resultat.
Östberg menar att socialdemokratins motstånd mot privatiseringar successivt har brutits ner. Några år in på 1980-talet liknade Palme de enstaka privata förskolorna i regi av företaget Pysslingen med snabbmatskedjan Kentucky Fried Chicken. Ett drygt decennium senare var detta motstånd kraftigt försvagat och partiet gav exempelvis upp ambitionen att återinföra Lex Pysslingen, det vill säga lag som förbjöd att offentliga medel fick gå till privata förskolor. En motsvarande eftergivenhet skedde inom skolans område där socialdemokratin accepterade både aktiebolag och att friskolorna skulle få en lika stor skolpeng som de kommunala skolorna.
Vad Östberg samtidigt inte lyfter är att vinden har vänt igen och att det socialdemokratiska motståndet mot privatisering av välfärden åter har ökat. Inte minst var det tydligt vid den senaste socialdemokratiska partikongressen och i valrörelsen där Magdalena Andersson gång på gång nämnde att friskolors möjlighet att ta ut vinst måste stoppas. Vad som nu efter valet blir möjligt att få stöd för i riksdagen återstår samtidigt att se.
Slutligen: Östberg har en vänsteragenda. Han medverkar bland annat återkommande i tidningen Internationalen. Jag tror att det är en orsak till att hans bok knappt har nämnts i medier som står socialdemokratin nära. För mig är det ett fattigdomsbevis. Östberg är utan tvekan en skicklig historiker och bakom hans bok ligger ett gediget researcharbete som sträcker sig över decennier. Den förtjänar att tas på allvar.
Mats Wingborg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
