Malik Siyan. Bild: Kianosh Amir

debatt När Fredrik Kärrholm (M) jämför de röda partiernas starka resultat i Rosengård med Saddam Husseins diktatur reagerar jag starkt personligt. För oss som har dödats eller flytt Saddam Husseins regim står Sverige för raka motsatsen – en demokrati med frihet att rösta på det parti man vill, skriver Malik Siyan.

Jag är kurd. Därför läser jag Fredrik Kärrholms ord med en klump i magen.

När den moderata riksdagsledamoten ser att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fått över 90 procent i ett valdistrikt i Rosengård skriver han att det är ett resultat som kanske skulle ha gjort Saddam Hussein avundsjuk.

För Kärrholm är Saddam Hussein en jämförelse i en politisk text. För mig och min familj är det personligt.

Fråga min mosters tre döttrar som aldrig fick träffa sin pappa igen. Fråga min moster hur det var att ensam uppfostra tre flickor och behöva svara på varför deras pappa inte kom hem som kompisarnas pappor gjorde. Fråga min fasters barn om deras pappa vars kropp än i dag inte har hittats. Fråga min kusin som växte upp utan sin pappa eller mina gamla grannar som växte upp utan en far, farbror eller storebror.

Fråga alla mammor och pappor som aldrig fick begrava sina barn eftersom kropparna aldrig hittades.

Saddam Hussein förföljde och mördade oss

Det är den historien många kurdiska familjer bär med sig. Saddam Husseins regim förföljde vårt folk. Människor försvann, byar förstördes och familjer splittrades. Under Anfal mördades tiotusentals människor och än i dag finns familjer som inte vet var deras anhöriga ligger begravda.

Och så finns Halabja.

Jag tänker ofta på Omer Khawar. Kanske känner du inte igen namnet, men du har kanske sett fotografiet. En pappa ligger död på marken med sitt lilla barn tätt intill sig efter den kemiska attacken mot Halabja den 16 mars 1988. Fotografiet blev en av de bilder som kom att symbolisera det som hände den dagen.

Det är människor som Omer jag tänker på när jag hör namnet Saddam Hussein. Inte en fyndig historisk referens eller ett sätt att beskriva ett valdistrikt där man ogillar resultatet.

Men jag tänker också på min pappa.

Han engagerade sig för kurdernas rättigheter under en tid då det kunde få fruktansvärda konsekvenser. Till slut tvingades han lämna sitt land och fly från diktaturen. Han valde Sverige för det Sverige stod för: friheten och möjligheten att säga vad man tycker utan att vara rädd för att någon ska knacka på dörren.

Så småningom fick han också som svensk medborgare göra något som vi kanske tar för givet: gå till en vallokal, ställa sig bakom en skärm och själv bestämma vilken valsedel han ville lägga i kuvertet.

Han hade lämnat ett land där hans politiska engagemang kunde göra honom till en måltavla och kom till ett land där hans politiska åsikter inte skulle avgöra vilka rättigheter han hade.

Det var Sverige för honom. Det är Sverige för mig.

När väljare röstar fel ifrågasätts resultatet

Det är också därför jag har svårt att bara avfärda Kärrholms formulering som en ogenomtänkt liknelse. Jämförelsen kommer i ett resonemang där han också diskuterar invandring, demografi och de omkring 200 000 människor som blivit svenska medborgare under mandatperioden. Han menar att regeringen borde ha stoppat nya medborgarskapen.

Där finns en paradox som skaver.

Människor kan ha flytt från diktatur, kommit till Sverige, lärt sig språket, arbetat, fått barn och byggt sina liv här. De blir svenska medborgare och gör sedan precis det vi brukar säga att integration också handlar om: de deltar i samhället och använder sin rösträtt.

När de sedan röstar på ett sätt som vissa politiker inte uppskattar börjar deras antal, ursprung och betydelse för valresultatet diskuteras.

Och då används Saddam Hussein som jämförelse. Diktatorn som människor i Sverige faktiskt har flytt ifrån. Diktatorn som förföljde min pappas generation och gjorde att barn i min egen släkt växte upp utan sina pappor.

Det är därför jag tycker att jämförelsen är så magstark.

Kärrholm får självklart kritisera Socialdemokraterna, diskutera varför S och V är starka i Rosengård och argumentera för en annan migrationspolitik. Men Saddam Husseins offer ska inte behöva bli en retorisk poäng i den diskussionen.

Min familj vet skillnaden mellan hans val och våra. I Saddam Husseins Irak kunde opposition mot makten innebära fängelse, försvinnande eller död. I Sverige går vi in i ett valbås och bestämmer själva.

Det är hela skillnaden mellan diktatur och demokrati. Och för Sverige borde det vara en påminnelse om varför demokratin aldrig kan tas för given.

 

Malik Siyan, ordförande Tro och solidaritet i Stockholms län