EU Islands folkomröstningsresultat förra veckan är inte bara ett förkastande av europeiskt samarbete. Det blottlägger de demokratiska och geopolitiska begränsningarna i ett arrangemang som binder landet till EU:s regler utan att ge det en fullvärdig plats vid bordet. Svaret är inte business as usual, utan ett starkare och mer demokratiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Det skriver Kristina Birke Daniels.
Islands folkomröstning om att återuppta EU-anslutningsförhandlingarna slutade i ett knappt men politiskt betydelsefullt ”nej”. Med 52,8 procent som röstade emot och 47,2 procent för har islänningarna gjort det klart att de värdesätter sin relativt unga självständighet framför att öppna upp vägen för att diskutera fullständigt EU-medlemskap. Åtminstone inte nu.
Men det vore ett misstag att tolka dessa resultat som ett avvisande av Europa. Island är fortfarande djupt integrerat med Europeiska unionen genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schengen. Även om landet geografiskt ligger till hälften i Europa och till hälften på den amerikanska kontinenten, är dess ekonomi, lagstiftning och vardagsliv nära knutna till det europeiska projektet. Folkomröstningen avslöjade istället en mer obekväm sanning: många islänningar ser inte ett formellt EU-medlemskap som svaret på sina nuvarande osäkerheter. I en kampanj formad av suveränitet, identitet och naturresurser besegrade känslomässigt starka argument mer komplexa löften om ekonomisk stabilitet, säkerhet och politiskt inflytande.
Det borde inte bara gälla Island, utan hela Europa.
Isländsk identitet
Veckorna före omröstningen fanns det tecken på att stödet för att återuppta förhandlingarna kunde segra. Det proeuropeiska lägret hävdade att en närmare integration skulle ge Island en starkare röst i en alltmer volatil värld. Man pekade på större ekonomisk stabilitet och på de möjliga långsiktiga fördelarna med att gå med i euron samt den förändrade geopolitiska situationen. Ändå krävde dessa argument att väljarna övervägde komplexa och komplicerade frågor och osäkra framtidsscenarier. ”Nej”-kampanjen hade ett enklare budskap: Islands suveränitet var hotad.
Folkomröstningen blev mindre en omröstning om ”huruvida man skulle inleda förhandlingar”, som den socialdemokratiskt ledda regeringen hade avsett, än en folkomröstning om isländsk identitet. Islänningarna är oroliga över att förlora kontrollen över fiske, energi och andra naturresurser. Även om dessa frågor inte i sig var aktuella, blev de centrala för kampanjen. Detta åtföljdes av en alltför välbekant kritik av EU som distanserad, byråkratisk och överdriven.
Resultatet avslöjade också en tydlig geografisk klyfta. Reykjavíks norra och södra valkretsar röstade för att återuppta samtalen, medan resten av landet i stort sett röstade nej. Huvudstaden, där servicenäringar och internationellt sammankopplade yrken är koncentrerade, var mer mottaglig för argumenten för europeiskt samarbete. I regioner som är mer beroende av fiske och jordbruk var skepticismen betydligt starkare.
Demokratiskt underskott
Detta mönster är inte unikt för Island. Debatter om integration handlar alltmer om den upplevda klyftan mellan ekonomiskt ömsesidigt beroende och demokratisk kontroll. När argumenten för samarbete endast framförs i tekniskt språk öppnas politiskt utrymme för dem som framställer suveränitet som tillbakadragande, snarare än som förmågan att forma gemensamma beslut.
Islands position inom EES illustrerar detta dilemma. Landet har tillgång till EU:s inre marknad och antar en betydande del av EU:s lagstiftning. Ändå har landet ingen rösträtt när den lagstiftningen förhandlas fram och antas i Bryssel. EES har i både Norge och Island framställts som det bästa av två världar: tillgång till marknaden utan skyldigheterna med ett fullvärdigt medlemskap. Men det kommer med ett tydligt demokratiskt underskott. Island är bundet av många regler som man inte fullt ut kan påverka. Man betalar också mer för sitt medlemskap i EES än vad man proportionellt sett skulle göra som fullvärdig medlem.
Detta är viktigare nu än för ett decennium sedan. Handelspolitik, industristrategi och säkerhet är inte längre tekniska frågor. De är centrala för nationellt välstånd och demokratisk motståndskraft. Förra årets införande av skyddstullar på ferrolegeringar visade hur exponerat Island kan vara när EU:s handelspolitik förändras. Landet påverkades av ett beslut som det hade begränsad förmåga att forma.
För en liten stat i Nordatlanten betyder formellt avstånd från EU:s institutioner inte nödvändigtvis större självständighet. Islands ekonomiska säkerhet formas av beslut som fattas i Bryssel, Washington och Peking. Dess säkerhet vilar på Nato och dess bilaterala relation med USA. Båda är fortfarande avgörande. Men i en tid av förnyad geopolitisk rivalitet och växande osäkerhet om hållbarheten i USA:s åtaganden är det riskabelt att anta att den transatlantiska relationen ensam kan garantera Islands långsiktiga säkerhet.
Komplement till Nato
Europeiskt säkerhetssamarbete bör inte ses som ett alternativ till Nato. Det är ett nödvändigt komplement. För mindre europeiska demokratier är den viktigaste frågan inte om de ska välja suveränitet eller samarbete. Det är om de kommer att ha ett meningsfullt inflytande inom de partnerskap som de är beroende av. Eller bara anpassa sig till beslut som fattas på andra ställen.
Resultatet av folkomröstningen måste respekteras. Det finns ingen demokratisk genväg runt det, och Island bör inte pressas att återuppta anslutningsförhandlingarna innan det finns ett verkligt inhemskt mandat att göra det. Regeringens omedelbara fokus måste återgå till inhemska utmaningar: höga levnadskostnader, inflation, bostadsbrist och växande frågor om fördelningsrättvisa. Socialdemokraterna på Island har varit mycket öppna för alla resultat av folkomröstningen, de är fortfarande det största partiet i opinionsundersökningar, vilket gör att regeringens stabilitet verkar trygg.
En väckarklocka
Ändå kommer frågan om hur man ska vidareutveckla EU:s relationer med EES-länderna inte att försvinna. Islands relation till Europa kommer att fortsätta att forma dess ekonomi, arbetsmarknad, miljöreglering, handelsexponering och säkerhet. Uppgiften nu är inte att återuppliva en anslutningsprocess mot väljarnas vilja. Det är att bygga en mer trovärdig relation mellan Island och EU inom det ramverk som redan finns.
Det innebär att modernisera och stärka EES-avtalet. Island, Norge, eventuellt Storbritannien och andra bör stärka samråd, förbättra den demokratiska transparensen och utveckla skyddsåtgärder för mindre ekonomier som drabbas av plötsliga handelsåtgärder.
Men det tydligaste resultatet av allt är: EU måste ta mer ansvar. EU bör inte behandla sina närmaste partners som perifera tekniska deltagare på den inre marknaden. I en tid av handelsfragmentering, instabilt säkerhetsläge och nationalistisk politik behöver Europa starkare band mellan demokratiska stater, inte svagare.
Islänningarna har sagt nej till att återuppta EU-samtalen. Men omröstningen bör inte vara en ursäkt för Europa att titta bort. Den bör återigen vara ytterligare en väckarklocka för att göra samarbetet mer demokratiskt, mer motståndskraftigt och mer lyhört för de medborgare vars framtid det formar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
