debatt Vi måste våga ställa frågan: varför blir vissa människor föremål för en granskning som verkar gå långt utöver själva sakfrågan? Professor Girma Berhanu skriver om Jason Arday och hans död.
Två unga pojkar från ett utsatt område i Göteborg kontaktade mig nyligen för att fråga när höstens läxhjälp skulle börja. När jag svarade att det var två veckor kvar frågade de plötsligt:
”Känner du Professor Jason?”
Frågan ledde till ett samtal om Jason Arday, hans akademiska meriter, autism, ras, representation, mångfald och den omfattande mediala granskning som kom att omge honom. Jag hade själv börjat skriva om frågan. Men efter beskedet att professor Jason Arday hade hittats död lade jag mitt manus åt sidan. Det finns tillfällen då skrivande kräver mod. Men det finns också tillfällen då det kräver återhållsamhet.
Arday hade på kort tid blivit en symbol för flera olika konflikter. För vissa handlade det om akademisk integritet och påståenden om plagiering. För andra handlade det om bristande institutionell kontroll. För ytterligare andra kom han att bli en symbol i den större konflikten kring ras, representation och mångfald, jämlikhet och inkludering – DEI.
Alla dessa frågor kan vara legitima att diskutera. Akademisk integritet ska granskas. Påståenden ska utredas. Institutioner måste kunna hållas ansvariga. Men det finns en avgörande skillnad mellan ansvarsutkrävande och offentlig förnedring.
Kritik är inte samma sak som förnedring
Jason Arday var inte dömd för något brott. Och oavsett vilka frågor som återstår kring hans akademiska karriär hade han ett liv som var betydligt större än den kontrovers som kom att omge honom. Han var en svart man. En neurodivergent man. En professor. En son, vän och kollega. En människa som hade tagit sig från betydande hinder till ett av världens mest prestigefyllda akademiska rum.
En mamma till ett autistiskt barn formulerade det på ett sätt som fastnade hos mig: ett svart, neurodivergent barn med omfattande stödbehov växte upp och tog sig in på en av världens mest prestigefyllda akademiska institutioner. Han tog sig inte bara genom dörren – han stod längst fram i rummet och undervisade.
Det perspektivet får inte försvinna.
För bakom varje akademisk titel finns en människa. Bakom varje meritförteckning finns ett liv. Och bakom varje kontrovers finns en person med relationer, erfarenheter, sårbarheter och en historia som inte kan sammanfattas i en rubrik.
När människan blir en symbol
När den första svarta professorn, chefen eller dekanen utses kan personen snabbt bli större än sig själv. Framgången blir ett bevis på institutionens framsteg. Men när samma person senare kritiseras kan misstagen i nästa ögonblick användas som argument mot själva idén om representation.
Individen blir en symbol – och därmed också en måltavla.
Det betyder inte att all kritik mot en svart akademiker är rasistisk. Det vore lika förenklat som att hävda att all kritik är helt frikopplad från frågor om ras, makt och samhällsstrukturer.
Men vi måste våga ställa frågan: Varför blir vissa människor föremål för en granskning som verkar gå långt utöver själva sakfrågan?
Medier och sociala plattformar har en enorm makt att forma berättelser om människor. En komplex akademisk karriär kan på kort tid reduceras till en rubrik, en konflikt eller en etikett.
I fallet Arday är det därför också relevant att granska vilka aktörer som drev frågan, vilka ideologiska utgångspunkter som fanns och hur kritiken presenterades. Det är inte oviktigt att den person som drev plagiatanklagelserna, postdoktoranden Nathan Cofnas, har beskrivit sig själv som ”rasrealist” och har publicerat texter där han argumenterar för kontroversiella påståenden om intelligens och ras.
Det innebär inte automatiskt att hans kritik av Arday var felaktig. Sakfrågor måste bedömas utifrån bevis, inte utifrån vem som framför dem. Men det innebär att även granskaren måste kunna granskas.
Efter döden måste kravet på saklighet vara större
När akademisk kritik sammanfaller med större politiska och ideologiska konflikter kring ras, DEI och representation blir frågan mer komplicerad. Då måste vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: akademisk integritet är viktig – och makt, ideologi och ras kan påverka hur konflikter uppstår, förstärks och framställs offentligt.
Det mest bekymmersamma är kanske inte att Arday blev granskad medan han levde. Akademiker med stort inflytande ska kunna granskas. Det bekymmersamma är när människan försvinner bakom kontroversen. Och ibland fortsätter granskningen även efter döden. Det borde göra oss försiktiga.
När en människa har avlidit kan hon inte längre svara för sig själv. Då måste kravet på saklighet och respekt vara ännu större, inte mindre. Det är möjligt att diskutera akademisk kvalitet och integritet utan att reducera en människas hela liv till misstanke.
Det är möjligt att kritisera DEI utan att göra en avliden svart akademiker till slagträ i en större kulturpolitisk konflikt. Det är möjligt att ifrågasätta institutionella beslut utan att förneka en människas prestationer.
Och det är möjligt att säga: vi vet inte allt ännu.
Girma Berhanu, professor i specialpedagogik vid Göteborgs universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
