Tacka gudarna för Sverigedemokraternas kulturkrig

Krönika Hur skulle den politiska dynamiken fram till valet se ut om Sverigedemokraterna lanserar ett expansivt program för en investeringsdriven tillväxt?

I den valrörelse som väntar är skillnaden i ekonomisk-politiskt synsätt mellan de två sidorna i politiken mycket små, men de exploateras av båda sidor på ett närmast maniskt sätt. Mycket lite av detta handlar om att verkligheten skulle förändras av de små skillnaderna, utan det handlar om att vinna bildsättningen av verkligheten. Bäst retoriska tagningar vinner valet, tycks strategin vara.

Men låt oss i stället föreställa oss följande.

Det är den 24 juni 2026 och det är Almedalsveckans tredje dag. Det är 80 dagar kvar till höstens riksdagsval. I sitt hyrda hus sitter Jimmie Åkesson och slipar på det omvälvande tal han om några timmar ska hålla i Almedalen.

Jimmie och Ulf överens

De bärande formuleringarna måste sitta klockrent. Trovärdigheten är a och o. Det är SD:s dag i dag och morgonens poll-of-polls ger Jimmie råg i ryggen. Vårens stiltje i opinionen består. Med Liberalerna endast halvvägs upp till riksdagsspärren och med övriga Tidöpartier som endast samlar 157 mandat, är det extremt osannolikt att nuvarande konstellation kommer att behålla regeringsmakten efter valet.

Den här bedömningen är Jimmie och Ulf överens om. Under vårens allt längre och djupare samtal har det även vuxit fram en gemensam uppfattning om att den enda game changer som skulle kunna vända opinionen till en valseger är att SD lyckas locka över fler arbetarväljare från socialdemokraterna.

För Ulf är det en svårsmält strategi, men alla alternativ är sämre. Efterkrigstidens ledande högerparti är därför nödd och tvunget att acceptera att den enda vägen till valseger riskerar att leda till att partiet ännu tydligare tvingas spela andrafiolen på sin sida i politiken.

Jimmie menar att den här strategin i stället ska ses som startskottet på det långsiktiga partnerskap som för evig tid gjuter fast socialdemokraterna i den politiska marginalen. Ulf accepterar Jimmies utsträckta hand.

Det reformpaket som rådgivarna har mejslat från åt Jimmie – och Ulf – är expansivt och skjuter in sig på det som Sveriges arbetare efterfrågar. Sverige ska återigen funka för landets arbetare.

Valrörelsen skulle bli en annan

Vägar och järnvägar ska rustas upp. Bostäder ska byggas. 6G-nätet ska byggas ut. Vatten och avlopp ska bytas ut. Yrkesutbildningarna ska utökas kraftigt. Industrin ska understödjas aktivt. Karensen i sjukförsäkringen och avtrappningen i a-kassan ska slopas. En mer generös än tidigare avdragsrätt för fackligt medlemskap ska införas.

Det är hur detta ska formuleras som Jimmie nu sitter och filar på. Han ställer frågor till sina rådgivare. Hur uttrycker vi oss när vi säger att en investeringsdriven höjd statsskuld till 60 procent av BNP är att ta ansvar för Sverige och dess arbetare – att det gör oss alla rikare och är förenlig med EU:s skuldkrav.

Hur formulerar vi att det finns en del sura äpplen och tvära kast, men att detta paket är det bästa för Sverige, med betydligt högre tillväxt och lägre arbetslöshet än vad oppositionen mäktar med?

Vilka ord ska vi använda när vi bildsätter att socialdemokraterna under lång tid har svikit Sveriges arbetare genom att välja att sätta sig i knät på ett parti som föraktar facket och som alltid är redo att försämra livet för vanligt folk?

När Jimmie kliver av scenen, vet han att valrörelsen kommer att bli en annan än vad oppositionen har förberett sig för. Hur kommer socialdemokraterna att svara? Hur kommer arbetarfacken att reagera? Hur viktig är den benhårda principen om att spara i ladorna, när allt ställs på ända? Kan de två benen enas om ett samfällt svar?

Kommer Jimmies och Ulfs strategi att lyckas?

Med största sannolikhet kommer vi aldrig att få något svar på frågan, för någon sådan strategi kommer de inte lansera, men den bör ändå ställas, inte minst i ljuset av att den ekonomisk-politiska mångfalden hela tiden växer i vår omvärld.

Daniel Lind