Ukrainas sak måste fortfarande vara vår, även fyra år efter krigsutbrottet.
När Ryssland attackerade Ukraina den 24 februari 2022 var det som om de flesta inte riktigt hade förstått att det kunde vara möjligt.
Att en stormakt skulle kasta hela den europeiska säkerhetsordningen i papperskorgen genom att invadera ett grannland verkade osannolikt.
Ändå hade det inte saknats varningssignaler. Först annekteringen av delar av Georgien 2008, och sedan inleddes ju kriget mot Ukraina i praktiken redan 2014, när Ryssland de facto ockuperade Krim och delar av Donetsk och Luhansk.
Chockvåg över världen
Ytterligare en röd flagga restes 2021, när Ryssland antog en ny säkerhetspolitisk strategi. Den slog bland annat fast att Ryssland förberedde sig för en lång konflikt med Väst och betonade att militärt våld ökar för det land som vill nå sina geopolitiska mål. Tidigare formuleringar om att samarbeta med Nato för att öka säkergheten var nu helt borttagna ur strategin och den antivästliga retoriken var mycket hårdare. På flera sätt liknade formuleringarna om ett Väst som är dekadent och kulturellt nedgånget de ord som USA:s högsta ledning numera använder när de ska beskriva EU. Det stod att Väst försöker förvanska historien, ändra Rysslands roll som historiskt viktig makt och rehabilitera fascismen. Det senare var, skulle det visa sig, en direkt referens till den propaganda som sade at Ukraina styrs av nynazister.
I mars 2021 inledde Ryssland en omfattande mobilisering längs den ukrainska gränsen och i oktober samma år flyttades ännu större truppstyrkor till området. Putin höll senare även ett omskrivet tal där han skrev ut hela Ukrainas existens som egen nation ur historien och talade om just ett påstått hot från nazister i grannlandet.
Men till och med nu var det som om omvärlden inte tog det riktigt på allvar, och när invasionen kom gick det som en chockvåg över världen.
Många, inklusive jag själv, trodde nog att Ryssland snabbt skulle ockupera hela Ukraina, men de ukrainska styrkorna gjorde hårdare motstånd än någon hade räknat med eller vågat hoppas på. Bilderna på en rysk fordonskolonn som kört fast på vägen mot Kyiv och inte kom en meter framåt kablades ut över världen som en symbol för att ryssarna körde fast. Och sedan de första dagarnas anfall har Ryssland bara lyckats ta några få procent mer av det ukrainska territoriet.
Ukraina ska avgöra sin egen framtid
Men kriget har fortsatt, och det har blivit blodigt. Vissa uppgifter talar om så många som 1,2 miljoner döda eller skadade ryska soldater. På den ukrainska sidan knappt hälften av det. I Ukraina har tiotusentals civila dödats.
Och trots att det så uppenbart handlar om ett ryskt anfall på en oberoende stat som inte vill vara en del av något ryskt imperium, trots att det är ett brott mot folkrätten och motiveras med lögner och propaganda, så finns det många som fortfarande sprider och delar det ryska narrativet.
Ett det av det narrativet handlar om att Nato och USA bäddade för kriget genom att låta Ukraina närma sig Nato. Men vid det första krigsutbrottet hade Ukrainas Natoplaner inte tagit någon konkret form. Det gjorde det först efter angreppet. Och oberoende av vilket är det svårt att förstå på vilket sätt en sådan ukrainsk ambition skulle utgöra något som helst rimligt motiv för Ryssland att angripa. Ukrainarna och inga andra än ukrainarna har rätt att avgöra hur landets säkerhetspolitik ska utformas.
En annan del av narrativet handlar om att Ukraina skulle djupt infekterat av fascism.
Det är en berättelse som inte håller för granskning och handlar i första hand om att Putin måste måla upp en fiendebild för hemmaopinionen.
Farligt prejudikat
Det har gått fyra år sedan krigsutbrottet, och även om det pågår någon slags förhandlingar, finns det tyvärr inte mycket som tyder på att kriget är på väg att avslutas.
Under Trump har USA intagit en helt annan hållning, och i princip varje uttalande från presidenten visar att han har köpt det Putinska narrativet. I dag ger USA inte längre militärt stöd till Ukraina, däremot tjänar man pengar när EU måste köpa materiel från amerikanska vapentillverkare.
Och i grunden har inget egentligen förändrats. Putin kan inte tillåtas att gå segrande ur den här striden. Det skulle skapa ett mycket farligt prejudikat för stormakter över hela världen. Förhandlingar kommer vara nödvändiga för att nå fram till en lösning, och det vore fantastiskt om den process som nu pågår mot alla odds skulle leda till något konkret. Men det måste ytterst vara Ukraina som avgör vilka kompromisser det går att göra.
Ukrainas sak är vår. Ännu fyra år efter krigsutbrottet.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
