”Vad är det egentligen för regler som åberopas? Och vem bestämmer dem?”
Utan tydliga definitioner blir ord meningslösa. I dag används begreppet ”regelbaserad ordning” allt oftare av västliga ledare, som vore det liktydigt med internationell rätt. Men i själva verket fungerar det ofta som ett språkligt verktyg för att rättfärdiga brott mot just den rättsordning världen gemensamt byggt upp.
Diskussionen är högaktuell: Israel och USA har inlett militära attacker mot Iran, med motiveringen att Iran är på väg att utveckla kärnvapen. Attackerna innebär brott mot grundläggande folkrättsliga principer – suveränitet, icke-angrepp, proportionalitet – liksom kränkningar av humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Sådana övergrepp måste prövas mot etablerad internationell rätt, inte mot regler godtyckligt formulerade av en av parterna.
I det offentliga samtalet har vi samtidigt sett en språklig förskjutning. I stället för att tala om internationell rätt, hör vi allt oftare uttrycket regelbaserad ordning. Men detta begrepp saknar rättslig status: det finns ingen konvention, ingen erkänd domstol, inga allmänt godtagna kriterier. Det är just därför det är så användbart för stormakter – som USA – som vill kunna hävda undantag när deras intressen kräver det.
I artikeln The choice before us: International law or a ”rules-based international order”? visar folkrättsprofessorn John Dugard hur begreppet används för att kringgå de begränsningar som internationell rätt sätter på användning av våld.
Exemplen är många: bombningarna av Belgrad 1999, invasionen av Irak 2003, insatsen i Libyen 2011. Alla rättfärdigades genom vaga principer om ”förebyggande våldsanvändning” – något som folkrätten endast tillåter i extremt snäva fall.
Den senaste utvecklingen i Mellanöstern är särskilt talande. Iran gick 2015 med på att begränsa sitt kärnenergiprogram i utbyte mot lättade sanktioner, ett avtal som enligt IAEA efterlevdes. Men 2018 rev Trump-administrationen upp avtalet – vilket fick Iran att återuppta anrikningen av uran. Resultatet är en kris som i hög grad är självförvållad.
När Israel den 13 juni 2025 attackerade Iran, hävdade man att underrättelser tydde på att Iran ville bygga kärnvapen. Den 22 juni anslöt sig USA till kriget. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard konstaterade att Israels förebyggande angrepp sannolikt strider mot folkrätten. Statsminister Kristersson nöjde sig med att uttrycka stöd för ”återhållsamhet” – utan att nämna USA:s roll.
Men vad är det egentligen för regler som åberopas? Och vem bestämmer dem?
Begreppet regelbaserad ordning ger sken av internationellt samförstånd, men fungerar ofta som ett sätt att ersätta rätt med makt – särskilt när stormakter agerar utan mandat. Det urholkar rättsstatens principer och gör det svårare att utkräva ansvar för övergrepp.
Om Sverige vill försvara en internationell rättsordning där också stormakter hålls ansvariga, då räcker det inte att prata om ”nedtrappning”. Då måste vi också ifrågasätta de begrepp som används för att legitimera det motsatta. Annars är risken att folkrätten reduceras till ett verktyg för de mäktigas behov – och inget mer.
Jimmie Söndergaard, pensionär, tidigare jurist på LO-TCO rättsskydd
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
