Ledare Att det år 2022 fortfarande anses för dyrt att ge kollektivtrafikens och transportsektorns anställda tid till toabesök visar på konsekvenserna av att domarna har tagit makten över kisspauserna.
Det var längesen toa-tabut upphävdes i såväl tryckta som rörliga medier. Men frågan om allas rätt att gå på toa har däremot inte satt någon större agenda. I alla fall inte sedan kommunalarna strejkade för bussförarnas kisspauser år 1999 och hela Sverige lärde sig hur jobbigt det blir när bussarna står stilla.
Kisspauser skrivs sen dess in i avtalen för bussförare, men motvilligt och först efter en hätsk och långdragen strid som fick avgöras av regeringen. Och pauserna är ofta så få och små att »kisspusslet« fortfarande är ett rejält arbetsmiljöproblem. Ännu måste fackförbund som Kommunal och Seko driva frågan om alla ska kunna göra sina behov på ett värdigt sätt utan att det skapar stress under arbetsdagen. Det är fortfarande okej för arbetsgivaren att argumentera med kronor och ören och att juridik och affärskalkyler får triumfera över mänskliga grundläggande behov.
Därför kan Seko-tidningen i början av 2022 berätta om »Lokförarnas toa-val: Skogen eller kisspåse». utan att det föranleder mediedebatt, eller upprörda politiska utspel, trots att lokförare efter 150 år av godstrafik ännu saknar en toalett när de jobbar. Och lokförare Kajsa Andersson Junkka berättar hur hon stått i snö upp till midjan.
Att jobba mellan fem och nio timmar utan toapaus är förstås inte acceptabelt, det tycker inte heller Arbetsmiljöverket, men när arbetsgivaren anser att toaletter blir för dyrt tar det ändå stopp.
Det är inte första gången Seko-tidningen skriver i ämnet. Liksom Kommunalarbetaren får de återkommande rapportera om fackliga strider för den mest grundläggande rätten. Sju minuter max får föraren på sig att hinna gå på toaletten, uträtta behoven och gå tillbaka, i ett aktuellt fall i för Kommunals avdelning Skåne.
När mediebevakningen sätter sökarljuset på medelklassens arbetsmiljöfrågor blir arbetarklassens urusla arbetsmiljö ett ickeproblem, som LO:s ordförande skriver på Dagens Arena där hon kritiserar arbetsmarknadsjournalistiken under pandemin.
Av samma skäl kan tågbolaget Green Cargo dela ut kisspåsar i lokförarnas fack och arbetsmiljöchefen säga att toaletter skulle påverka »hållbarheten» och resultera i »tappade marknadsandelar« utan att varken uppdragsgivaren eller Trafikverket, som ger plats på spåren, ryter till. Och utan någon märkbar mediestorm.
Pågatågens anställda kan få veta att deras kamp för toapauser upphävts via en dom i Kammarrätten utan mer än en notis i flödet bland alla andra, trots att det visar på förödande konsekvenser av juridifieringen av arbetslivet.
När Dagens Industri (12 februari) rapporterar att »sex techbolag med rejält med riskkapital i ryggen» tävlar med »blixtbud«, som snabbast möjligt ska leverera livsmedel till medelklassens dörrar, uteblir frågor om vad buden tjänar, ifall företaget skrivit avtal med facket – och var de får sina raster och kisspauser mellan blixtutryckningarna.
Arbetares behov var inte heller i förgrunden när Northvolt byggde sin statusfabrik för »den gröna omställningen», men missade att skriva kollektivavtal och även att tömma bajamajorna.
Arbetsmiljön förvandlas i det avreglerade Sverige från en fråga om mänskliga grundläggande behov till en fråga om juridik. Och i upphandlingsträsket väger de anställdas hållbarhet inte lika tungt som bolagens resultat.
Att kisspusslet ännu inte, av de rätta orsakerna, blivit en ickefråga är en stor skam. Som gruppchefen för Malmöpoliserna i SVT:s hyllade serie Tunna Blå linjen säger på ett möte innan insatsen: En kissnödig polis är ingen bra polis.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
