När Berlinmuren föll och Sovjetimperiet kollapsade bytte länderna i Östeuropa ekonomiskt system över en natt. Marknadsekonomin gjorde entré – i regel i en tämligen marknadsfundamentalistisk, extrem variant.

Om detta talade Zoltán Pogásta, ungersk professor i ekonomi, när Arena Idés ekonomiska råds årliga konferens gick av stapeln i dag i Stockholm. I korthet gav han tre förklaringar till att Östeuropas länder anammade en så pass liberal, ”anglosaxisk” ekonomisk politik efter kommunismens fall:

  • Många ekonomer från länderna i fråga var inlästa på liberalt sinnade tänkare som Friedman, Hayek och så vidare.
  • De politiska och ekonomiska eliterna i landet tjänade på politiken. (även om Pogásta inte själv nämnde det är det svårt att inte tänka på de enorma vinstöverföringar till privata aktörer som skedde när exempelvis ryska statsägda företag såldes ut i början av 90-talet)
  • Brist på andra alternativ. Bland annat påpekade Pogásta att Sverige vid den här tiden upplevde en egen kris, och därför ”var upptagen på hemmaplan”.

Den ekonomisk-politiska inriktningen i Östeuropa har legat fast sedan dess, och effekterna är förstås störst för ländernas befolkningar. Men, som Pogásta påpekar, även om invånarna i EU:s ”kärnländer” i regel inte är särskilt intresserade av Östeuropa finns det ett skäl för Västs progressiva att bryta ignoransen:

När EU utvidgades österut under 2000-talet fick unionen nio nya ”anglosaxiska ekonomier”, som i regel röstar med Irland och Storbritannien i EU:s olika institutioner (i socioekonomiska frågor). Därför utgör ländernas nuvarande ekonomiska politik ett hinder för alla som skulle vilja se ett mer ”socialt Europa”, som det ibland så fint talas om.

EU:s progressiva måste börja bry sig om de nya medlemsländerna.