Inkomstklyftorna ökar dramatiskt och samhällets maktelit drar ifrån. En genomsnittlig vd i ett av Sveriges 50 största bolag tjänar 41 gånger så mycket som en genomsnittlig industriarbetare. Det konstaterar LO i sin senaste rapport om maktelitens inkomster.

LO började granska inkomstskillnaden mellan makteliten och arbetarna på 1950-talet, Sedan dess har utvecklingen gått som ett U. 1950 var förhållandet en vd = 26 industriarbetarlöner. Följande decennium minskade klyftan. 1980 var förhållandet som lägst: En vd = 9 industriarbetare.

Det var också då det vände. Från 1980-talet ökade klyftorna. 1995 gick det åter 26 industriarbetare per vd. Sedan exploderade utvecklingen. 2007 var förhållandet 51 arbetare per vd. Efter krisen har det åter sjunkit något, men tendensen är ändå övertydlig. Inkomstklyftorna ökar – och det går snabbare och snabbare.

Slopandet av förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten och ett alltmer snedvridet maktförhållande mellan arbetsmarknadens parter bäddar för fortsatt ökade klyftor. Tilläggas bör även globaliseringen och en normförskjutning i samhället, där allt färre reagerar på stora inkomstklyftor.

– Utvecklingen är fullkomligt oacceptabel, dundrade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin på seminariet på måndagsmorgonen.

– Breda löntagargrupper får betala priset för dessa individers excesser, fortsatte hon.

Enligt Wanja Lundby-Wedin riskerar utvecklingen att hota en ”ansvarstagande” lönebildning. I klarspråk: Löntagarna kanske inte längre kommer att acceptera sina modesta löneökningar om kapitalägarna rusar iväg i en helt annan hastighet.
– Det finns berättigad ilska bland löntagarna som är svår att hålla tillbaka. Kanske ska vi inte ens hålla tillbaka den? sa Wanja Lundby-Wedin och efterlyste ett ”folkligt uppror mot dessa excesser”.

Men trots de hårda orden var det genomgående budskapet klart mildare. Wanja Lundby-Wedin vill ha en ”debatt” och lyfta upp frågan på ”agendan”, få makteliten att ta ”ansvar” för att ”hålla ihop” samhället.

Men, men, men: Vad händer egentligen med den konkreta politiken? Det här var LO:s elfte rapport om makteliten, om ökande inkomstklyftor, om direktörernas ”excesser”. Men vad vill då LO? Vad ska de göra åt utvecklingen?
– Fackföreningsrörelsen kan inte bestämma över direktörernas löner. Vi hoppas att rapporten kan skapa debatt. Förhoppningen är att droppen till slut urholkar stenen, sa Wanja Lundby-Wedin.

Droppen ska alltså urholka stenen…

Vad har hänt med arbetarrörelsens självförtroende?