Bloggen

Blogg 15 Maj, 2019

PODD | Arbetsmarknad med funktionshinder

Stora neddragningar och omgörning med fler privata aktörer på samma bräde. Många oroas över förändringarna hos Arbetsförmedlingen, men hur ska de ske på bästa sätt? Och vad krävs för att fler personer med funktionsnedsättning ska få jobb?

Anders Forslund, professor på IFAU har sysslat med arbetsmarknadsforskning i många år. Han pekar på att det mesta är väldigt oklart med hur regeringen tänker sig genomföra förändringarna av Arbetsförmedlingen. En oro med att lägga över jobbmatchning på privata utförare är att tillgången på dem troligen ser väldigt olika ut i landet.

– Det är förmodligen så att det är hyfsat lätt att få privata utförare att etablera sig i Stockholm, Uppsala och Göteborg, men svårare i Ånge och Lycksele. Och det är förmedlingskontoren i Ånge och Lycksel och liknande orter som läggs ned. Så det är idag svårt att se hur man ska kunna lösa problemen för se som blir av med sina jobb utanför de större tätorterna, säger Anders Forslund i poddavsnittet.

Anders Forslund är orolig att förändringarna, som ska vara genomförda år 2021, går så fort så de inte hinner utvärderas under införandet. Även Malin Ekman Aldén, generaldirektör för Myndigheten för delaktighet är orolig för att saker ska gå för fort, vilket kan påverkar arbetssökande med funktionsnedsättning negativt.

– Mardrömsscenariet är att man bara flyttar ut de här systemen till andra utförare, men behåller alla regelverk och utformning av stödsystemen som de är, och inte gör de här förändringarna som vi redan i nuvarande system vet krävs för att man ska få bättre resultat. Ännu mer mardrömslikt skulle vara om man stramar upp regelverken.

– Jag tror att många arbetsförmedlare är duktiga och har stretchat och fixat för att göra det mesta möjliga för den enskilda personen, men lägger du ut på en extern förmedlare är du mer bunden att följa reglerna. Jag är övertygad om att det blir sämre för många på grund av att det kommer vara mindre flexibelt, säger Malin Ekman Aldén.

Peter Andersson, opinionsbildare på paraplyorganisationen Lika unika, värderingar och att man ser allas förmåga.

– Återigen börjar vi diskussioner om personer med funktionsnedsättning med stöd och bidrag, istället för att se förmågan: vad kan man, hur tar man vara på den viktiga resursen i samhället där många kan jobba 110 procent bara man får rätt hjälpmedel och förutsättningar?

– Jag lyssnar till exempel på arbetsmarknadsministerns dragningar om arbetsmarknadsläget och under de 20 minuterna hon talar har det varit ett fokus på nyanlända och väldigt sällan kommer personer med funktionsnedsättning fram. Om man inte lyfter det i politiken utan det år efter år, under uppgång och nedgång i konjunkturen är samma svåra läge med bakomliggande saker som diskriminering och att inte få chansen  så kommer vi inte ändra på det. Politiken måste börja prata om det här som ett  som ett resursslöseri, säger Peter Andersson.

Han är kritisk till att Arbetsförmedlingen använder begreppet »nedsatt arbetsförmåga« om många personer med funktionsnedsättning

– Personer med funktionsnedsättning är de enda som får börja med att tal om vad de inte kan – före de får säga vad de kan.

Gäster: Peter Andersson, Malin Ekman Aldén och Anders Forslund.
Programledare: Elsa Persson

Lyssna på hela avsnittet här och följ oss i poddappar eller på Soundcloud!

 

Blogg 12 Maj, 2019

Gratis för den som behöver det, stöttad av den som kan!

Vi älskar att ha dig som vår publik. Och vill fortsätta att locka dig med vår journalistik. Men för det krävs resurser. Vi har inget presstöd, inga avtal med de stora digitala jättar som lagt beslag på annonsintäkterna. Vi är helt oberoende. Och därför helt beroende av stödet från våra supportrar.

Så om du vill stötta oss blir vi glada. Det ger oss möjlighet att fortsätta vara så bra som du vill att vi ska vara.

Klicka här för att veta mer om hur du kan göra för att bli månadsgivare.

Blogg 10 Maj, 2019

Du borde flytta från storstan

Här kommer dagens tips till stressade storstadsbor: Testa att bo där det är lättare att andas. Där det finns sjöar och skogar och rum. Det du lärt dig om vad som är viktigt är inte hela sanningen. Se efter själv, du kanske gillar det. Välkommen till det så kallade resten av Sverige.

Du har sett tipsen om yoga, dieter, mindfulness. Fått råd om att läsa böcker och sluta scrolla så mycket på telefonen. Kanske till och med börjat fundera på att gå ner i arbetstid. Här kommer ett nytt, särskilt riktat till storstadsborna:

Flytta.

I den senaste nationella folkhälsoenkäten, Hälsa på lika villkor från 2018, uppgav 17 procent av svenskarna att de upplever nedsatt psykiskt välbefinnande. I gruppen unga kvinnor är siffran 33 procent, bland unga män 19 procent. Ett stressigt arbetsliv och utbildningsrelaterad prestationsångest är givetvis de stora förklaringarna. Men att konstant befinna sig i en miljö av oljud, trängsel och nitisk reklam kan kanske komplettera bilden. Åtminstone för en del.

För vad är definitionen av ett gott liv? Vi är sociala varelser, vi förhåller oss till normer och förväntningar. Det handlar om status och klass, om konsumtion och kultur, om arbetsliv och fritid. Den urbana livsstilen med stort utbud av konsumtionsmöjligheter dominerar i valfrihetens absurda era. Motsatsen avviker. Men att kunna välja mellan tio olika köpcentrum behöver inte vara bättre än att slippa trafikbuller och ha nära till rena sjöar. Att vara en i mängden behöver inte vara mer bekvämt än att få möta folk man känner på affären.

Jag får själv ångest så snart jag anländer till en stor stad. På riktigt alltså. Varenda gång. Det är något med allt folk. Alla intryck. Luften. Ljudet. Jag provade att bo i storstan förut, men det var det värsta jag gjort, helt ärligt. Jag flydde ett halvår senare, storstadslivet var inget för mig. Jag vet att jag inte är ensam. Och fler skulle nog må bra av att bo lugnare.

Det finns värden som buller och brak-samhället ofta saknar.

Sifo gjorde en undersökning 2017. (Det roliga var att Landshypotek Bank beställde den. Det finns alltså kommersiella intressen i detta, hör och häpna!) De hade intervjuat 3320 personer om vilka faktorer som är viktigast när man väljer bostad. 92 procent angav ”lugn omgivning”.
Av alla 21 län var det bara i Uppsala, Gotland och Västerbotten som andra faktorer trumfade detta. De två senare hade ”närhet till vacker natur, skog och mark” högst. I Uppsala var det viktigaste ”möjlighet att kunna utöva mina intressen”. I samma undersökning redovisas att utöver de som redan gör det, så vill ungefär 50 procent fler bo på landsbygden.

Visst. Det finns chill områden också i de största städerna. Men när man ska till jobbet, kompisarna, gymmet, konserten – ja då måste man ändå böka sig fram i en omgivning som skriker och knuffas på en. Så känns det i alla fall.

Folkhögskolor, kursgårdar och behandlingshem bedrivs ofta på glesa orter. Platser för rekreation, eftertanke, bildning. Men till vardags ska vi bo tätt.

Det är kanske inte jättekonstigt egentligen, när mekanismerna som pressar oss dit är så starka. Alla tonåringar som bor någon annanstans än i rika delar av storstäder eller starka regionala centralorter förväntas flytta. Åtminstone om man inte är helt utan livskraft. Jaha, så du bor kvar? Det är en fråga som sällan mellan jämbördiga parter. Mottagaren har enligt normen misslyckats. Att bli någonär för oss synonymt med att lämna.

Men det finns ju så mycket mer att göra i en stor stad. Man ba, nej? Sluta sprida sån smörja. Det finns värden som buller och brak-samhället ofta saknar. Tysta skogspromenader, fisketurer, stora ytor för barn att leka på, frisk luft, odling, skidspår, lugna badstränder. Det finns gemenskap, kraft och identitet.

Stad/land-konflikten har getts större utrymme de senaste åren. Det hände något när Trump så oväntat valdes till president. Vad försiggår bland människorna utanför storstäderna? Vilka är de ens? Alla fick panik. Vi började prata om landsbygden. Om.

Det som händer är att folk är förbannade. Det blir så när lokalredaktioner, byskolor, arbetsförmedling, sjukvård, butiker och postkontor försvinner. När infrastrukturen är för dålig. När bränslepriserna stiger utan att politiken kompenserar befolkningen som är beroende av bil på riktigt. När ens verklighet inte syns i media och kultur. När allt mer av både kommersiell och offentlig service centraliseras. Marknadslösningarna och de politiska prioriteringarna har under lång tid missgynnat mindre platser.

Ja, man blir förbannad. Folk vill ju bo där av en anledning. Inte bara vara en fin kuliss för turisters selfies.

Det finns kanske inte lika stort utbud av saker att konsumera. Det finns samhällsproblem som måste lösas. Men runtom i Sverige finns också så många levande platser. Så många vackra hus som kostar hälften så mycket som lägenheterna i storstan. Så många föreningar och arbetsplatser där du skulle göra stor skillnad.

Jag kommer från Sandviken. Bor nu mitt i Falun, Dalarnas residensstad. Den upplevs vara både liten och stor, beroende på vem man pratar med. Falun gynnas faktiskt av urbaniseringen i ett Dala-perspektiv. Jag är nog inte helt rätt person att gorma, men gör det ändå. För jag tycker att det är viktigt. En tredjedel av Faluns knappt 60 000 invånare bor i landsbygd. I Svärdsjö, Enviken, Grycksbo, Sågmyra, Sundborn och andra goa orter. I det så kallade resten av Sverige har du massor av alternativ till storstaden.

Så skippa hetsen och flytta. In till byar, bruksorter, småstäder, glesbygd. Det skulle göra oss alla gott.

Sofie Eriksson är skribent från Dalarna och aktiv inom Socialdemokraterna.

Blogg 10 Maj, 2019

Medierna väljer en farlig väg

Dags för fredagsmys igen! Då tycker jag att vi borde snacka mer om hur en viss sorts reklam nu ökar rekordartat. Och hur dåligt det är för dig.

En färsk rapport visar att det går lite knackigt för den svenska tidskriftsbranschen. Vilket i sig inte är någon nyhet, och jag ska inte älta om mediebranschens tuffa läge. Men det finns en sak i denna rapport som gör mig lite mer nervös än vanligt.

Institutet för reklam- och mediestatistik, IRM, har på uppdrag av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter (där Dagens Arena är en av cirka 350 medlemmar) kartlagt branschens intäkter. Och bortsett från att omsättningen totalt sett sjunker så fanns det framför allt en siffra som lyftes upp som positiv motbild. Inte bara inom tidskriftsektorn, utan för hela mediebranschen:

Under 2018 omsatte native advertising 401 miljoner kronor hos svenska medieaktörer.

Det är i sig ingen stor siffra för en bransch som omsätter miljarder, förstås. Men: Detta är en ökning med 35 procent jämfört med året innan. Och när rapporten igår presenterades live rådde det ingen tvekan om att just denna uppgift noterades i paddorna hos de närvarande. Jag var där. Jag såg.

Nu undrar du kanske vad native advertising är?

IRM definierar detta som reklam som ”är utformad för att efterlikna sajtens eget utseende, funktion och/eller innehåll.” Och det behöver inte vara en sajt, det kan lika gärna handla om en tryckt produkt. Poängen är att det är reklam som ser ut som redaktionellt innehåll. För då tar fler del av det. Eftersom de luras till det. Och det är där affärsidén finns för medieföretagen.

Lägg därtill att så kallad Influencer marketing också gör rekordartade ökningar på intäktssidan. ”Intäkterna för influenceraffären kommer från annonsörer som vill synas ihop med våra profiler och varumärken”, förklarar Aller medias Ida Antebro i rapporten. Översättning: Företag betalar gärna för att tidningarnas medarbetare i egenskap av kända sociala-medieaktörer ska marknadsföra deras produkter på sina konton.

Inom mediebranschen är förhållandet till annonsintäkter förstås ingen ny diskussion. Men framväxten av produkter som dessa är en ny form av utmaning för oss alla, producenter såväl som konsumenter. I samband med att rapporten presenterades hade en panel med höjdare inom magasinsvärlden samlats ihop för att kommentera resultatet.  Ökningen för native advertisment hamnade i fokus, och det konstaterades förnöjt att det som för några år sedan sågs som ”Hin Håle” nu var på stark framväxt.

Jag var nog en av de som starkast såg native advertising som just Hin Håle då. Och jag har inte bytt åsikt. Tvärtom.

Bortsett från att det aldrig kan vara bra med en affärsmodell som i grunden bygger på att luras så är det bevisligen svårt för människor redan nu att se skillnad på annonser och artiklar. Bara en av tio kunde göra det i en färsk studie, och särskilt svårt tycktes de unga ha det. Trots att det ofta pratas om hur hemtama ungdomar är i den digitala världen.

Det finns redan regler om annonsmärkning, brukar vissa hävda för att försvara reklamens utveckling. Visst. Och ändå är folk uppenbarligen vilsna. Sanningen är att dessa regler inte hängt med i marknadsutvecklingen, så som det oftast blir när kommersiella intressen står för drivkraften. Det tycks visserligen förberedas ett regeringsförslag om utökade befogenheter för Konsumentverket för att komma till rätta med de värsta avarterna. Men trots det hotet lär ett enhetligt självreglerande synsätt från mediebranschen dröja när det gäller native advertising. Särskilt om det är här de nya pengarna finns.

Så tyvärr, de positiva siffrorna i denna rapport är dessvärre dåliga nyheter för varje mediekonsument. För är det något medborgarna inte behöver nu så är det en ökad osäkerhet om vad de konsumerar i medieväg.

Alla mediehus har emellertid inte samma sorts affärsmodell. Vi på Dagens Arena har inget mot annonser i sig. Men de ska inte gå att misstolka som något annat. Native advertising är inget för oss. Däremot gillar vi att påpeka att vår journalistik aldrig är gratis, även om den är kostnadsfri. Så: varför inte stötta ett riktigt oberoende mediehus?

Vi finns bara till för dig.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

 

 

 

.

 

Blogg 08 Maj, 2019

Vintern kommer

Resan mot ekonomiskt vintersolstånd inleds. Högkonjunkturen har passerat sin topp. Var står vi när de mörkaste dagarna är ett faktum? På botten. Ja, vissa av oss i alla fall. Precis som tidvattnet rör sig den abstrakta ekonomin. Upp. Ner. Fram. Tillbaka. Men konsekvenserna är verkliga. Det är aldrig de med pengar som drunknar.

Jädrar i mig vilken knaper uppslutning det var till Finanspolitiska rådets presskonferens. Det var jag och nån mer, typ SVT. Till och med i Stockholm verkar det vara svårt att få folk att dyka upp IRL. Det var ju trist för mig som för en gångs skull kunde närvara. Nåväl.

Finanspolitiska rådet är en statlig myndighet instiftad av Anders Borg. De presenterar varje år en rapport där de granskar om finanspolitiken och utfallet av densamma stämmer överens med de finansiella målen. Överskottsmål, utgiftstak, långsiktigt hållbara offentliga finanser och sånt där. Målen är i sig politiskt laddade och omdebatterade. Sverige har stora och tidskritiska behov av offentliga investeringar, en utmaning som är svårförenlig med dessa mål. Vi behöver järnväg, bostäder, satsningar på klimatomställning och lokaler för offentlig sektor. När lågkonjunkturen kommer har vi inte råd, men nu har vi det om vi vill.

Rådet bedömer att finanspolitiken för 2019 är i linje med överskottsmålet, men att högkonjunkturen har nått sin topp. De noterade även att det strukturella sparandet minskade mellan övergångsbudgeten och M/KD-budgeten. Detta bedöms ha skett på grund av skattesänkningarna. Va? Blir det mindre pengar om man sänker skatten? Jo. Högern vill ju bara ta ansvar för ekonomin när det innebär att skära i välfärden – inte när de kan sänka skatterna. S/MP-regeringen tvingas genom Januariavtalet att både behålla dessa skattesänkningar samt avskaffa värnskatten. Det är politik för snöslask och kyla som råder. 60 % högermajoritet i riksdagen har sitt pris.

Arbetsmarknaden har varit stark under flera år och sysselsättningen är historiskt och internationellt hög. Men både näringslivet och den offentliga sektorn lider av brist på arbetskraft. I antal ligger det senare på en historiskt hög nivå. Det saknas sjuksköterskor, ingenjörer, lärare, elektriker, IT-specialister, undersköterskor, kockar. Nu gäller det att regeringen förverkligar sina löften om fortsatt stärkt utbildning i hela landet. Kompetens behövs i princip överallt.

Välfärden klarar inte långvarig högerpolitik, ändå mäktar vänstern i Sverige inte med att mobilisera motstånd och framåtrörelse.

Finanspolitiska rådet har även tittat på om den ökande ojämlikheten i inkomstfördelning har påverkat människors möjlighet att göra så kallade klassresor. På fikonspråk heter det intergenerationell inkomströrlighet. Det handlar alltså om att kunna tillskansa sig ett materiellt bättre liv än sina föräldrar. Internationellt kan man se ett samband mellan ojämlikhet och minskad möjlighet till klassresor. Någon sådan koppling ser de däremot inte i Sverige, för personer födda mellan 1968 och 1982, vilket är den grupp man följt.

Chansen att göra klassresa verkar alltså vara fortsatt stor. Detta trots att ojämlikheten ökat drastiskt sedan början av 1980-talet. Det betyder inte att klassklyftor inte är djupt skadliga för samhället. För en utomstående betraktare verkar det här däremot tyda på ett kvitto av vad välfärdssamhället kan åstadkomma. Och att det ännu står pall. Människor har trots växande klyftor kunnat utbilda sig på avgiftsfria grund-, gymnasie- och högskolor. Oavsett ekonomisk bakgrund så har du haft en chans. Både arbetare, tjänstemän och småföretagare har genom sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och försäkringssystem haft en grundläggande trygghet i vardagen. En stark fackföreningsrörelse har förhandlat fram löneökningar och bättre villkor. Det har gått att göra klassresor eftersom att välfärd och svensk arbetsmarknadsmodell fungerat.

Men det håller inte hur länge som helst. Privatiseringar och skattesänkningar urholkar systemen. Välfärden klarar inte långvarig högerpolitik, ändå mäktar vänstern i Sverige inte med att mobilisera motstånd och framåtrörelse. Folk röstar inte höger för att de är dumma. De gör det för att alternativet inte är tillräckligt tydligt. Det är farligt, åtminstone om man vill ha kvar den välfärd som så många värnar.

För vem är det som råkar allra värst ut när lågkonjunkturen kommer? Inte är det då Wallenberg. Vi har familjer i Sverige som varit svinrika sen typ vikingatiden. De kommer nog fortsätta vara det så länge vi accepterar att det ekonomiska systemet gynnar en liten elit i samhället. De kommer aldrig att drabbas som vanliga människor.

För det är ju vi som räddar bankerna. Det är vi som får sämre skolor och sjukvård. Det är vi som blir av med jobbet och lider av följderna. 2015 kom en stor internationell studie som visade att så långt som var femte självmord kan kopplas till arbetslöshet. Kommissionen för jämlik hälsa skrev 2016 att även missbruk, hjärt-kärlsjukdomar och cancer har ett samband med arbetslöshet. Vi betalar med vår hälsa för klassklyftor och ett skevt ekonomiskt system, medan de rika kan köpa sig fria från misär.

Skatterna sänktes både under Göran Perssons och Alliansens år vid makten. Nu ska de sänkas igen. Pengar finns ju uppenbarligen, men inte där de borde vara.

Nu krävs en bred vänster som vågar braka loss. En fackföreningsrörelse som reser ragg. Vi kan inte hålla tyst bara för att S sitter i regeringen. För vintern kommer, var så säker.

 

Sofie Eriksson är skribent från Dalarna och aktiv inom Socialdemokraterna.

Blogg 08 Maj, 2019

PODD | Bossen i Botkyrka

I senaste avsnittet av vår intervjupodd träffar vi Ebba Östlin, kommunalråd i Botkyrka. Vi snackar om hur det är att basa för en kommun som har hela tre platser på polisens värstinglista, hur det kändes att få en skola tvångsförvaltad, och hur det är att regera ihop med Kristdemokraterna. 

Socialdemokraten Ebba Östlin är sedan 2018 kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka kommun söder om Stockholm.

– Jag har förmånen att leda Sveriges mest segregerade kommun, konstaterar hon.

Att det finns utsatta områden i hennes kommun råder det ingen tvekan om, men hon är ändå kluven till att hamna på listor över särskilda problemområden i Sverige.

– Att Botkyrka finns på polisens listor över speciellt utsatta områden handlar ju om klassklyftor, och att den svenska segregationen landar in i Botkyrka.

Ingen vill bo i ett område som kallas särskilt utsatt, menar hon.

– Jag känner min kommun, jag vet hur många som lever ett kriminellt liv. Vi har mycket bättre koll på detta än tidigare, och vet också hur få de är och hur mycket de förstör för väldigt många, inklusive sig själva. Och jag kan bli frustrerad över att de får sätta bilden av ett helt område.

Hon är påtagligt missnöjd med att Botkyrka tagit mot många fler invandrare än andra delar av Stockholmsregionen.

– Hade vi delat på ansvaret att ta emot nya svenskar hade resultatet blivit ett annat, inte minst därför att stockholmsregionen är en gemensam arbetsmarknad.

Kommunen försöker lösa segregationen framför allt genom att blanda upplåtelseformer, och bygga bostadsrätter och småhus i hyreshusområden, och tvärtom i de de kommuner där de flesta äger sitt boende.

Nyligen sattes för första gången en kommunal skola under tvångsförvaltning genom att Skolinspektionen klev in och tog över Storvretsskolan i Tumba. Det var förstås ett nederlag för huvudmannen Botkyrka kommun, men Ebba Östlin menar att felet i första hand låg hos ledningen av skolan. Kommunen gav resurser, men resultaten uteblev.

– Styrkedjan i svensk skola är svår att prata om. I debatten säger vi ofta att rektor borde ha mer ansvar och större befogenheter. Min analys är dock att rektor redan har stora befogenheter och ansvar. Och mycket av de saker som staten nu gör tillsammans med oss på Storvretsskolan är för att man lyft bort den tidigare rektorn.

Vad hade hon då gjort om hon kunde backa bandet?

– Då hade vi gått in och ändrat rektorsstrukturen, för det är det enda vi kan göra.

Hon menar också att även om Storvretsskolan nu blev först att sättas under tvångsförvaltning så kommer det följa fler.

– Anledningen till att Skolinspektionen gjorde detta är att de fått direktiv från regeringen att bli hårdare, och jag tror att det kommer hända fler skolor, tyvärr.

I Botkyrka styr en koalition av de partier som också står bakom januariöverenskommelsen på riksnivå, men med tillägget att även Kristdemokraterna ingår. Detta innebär dock ingen större utmaning, menar hon.

– Efter valet kunde vi, lite skämtsamt, konstatera att det var ingen som vann. Jag hade ett väldigt tydligt mandat från mitt parti om att hitta en majoritet. Jag kan ju se på de av mina kolleger i Stockholmsregionen som styr i minoritet att det är mycket tuffare för dem. Det finns massor av beslut som man då inte klarar av att hantera.

 

Du kan höra hela intervjun och hitta tidigare avsnitt av våra poddar här:

Blogg 06 Maj, 2019

Aldrig mer en sån dryg debatt!

Agendas partiledardebatt igår var inte på något sätt värdig. Alla stressade igenom sina inlägg. Alla skyllde på varandra. Det blev som vanligt ett krig i piskrapp och hånflin. Jag slösade bort min kväll på ett jäkla Mordor helt ärligt. Det är ingen idé att fortsätta kolla på dessa jippon. Bojkotta dem!

Talepunkter, whataboutism och åter talepunkter. Igår möttes partiledarna i Agenda och ingen människa var väl klokare efteråt. Bjäbb och gnabb må höja stämningen i program som Paradise Hotel, men folk förväntar sig mer från ledande politiker.Här är några anledningar till att sluta kolla på partiledardebatt i tv.

Ämnena. Såhär valde SVT att dela upp den så viktiga debatten igår:

  • Lag och ordning = ett ämne.
  • Invandring och integration = ett ämne.
  • Miljö och klimat = ett ämne. Men handlade nästan bara om kärnkraft.
  • Jobb och välfärd (sjukvård, arbetsrätt, äldreomsorg, arbetslöshet osv) = ett ämne.

Ja, upplägget var galet missriktat. Som om kreti och pleti bryr sig blott om typ rättegångar och klimatdebatt från 80-talet. Sjukvården är folks viktigaste fråga, men fick nästan inget utrymme. Skola, bostäder, infrastruktur, kultur, föreningsliv, digitalisering, ekonomi var inte med överhuvudtaget. Sån skit är det tydligen ingen jäkel som kräver svar på. Må de härskande politikerna tävla i grenen Hårdhandskar! Så kan vi andra känna oss ”trygga” när vårdcentralen lägger ner, mormor inte får plats på äldreboendet, syskonen går i en dålig skola och kompisarna flyttar till nya tredjehandskontrakt en gång varannan månad. Tack <3

Känslorna. Det sägs att känslor är viktigt i debatten idag. Det ska kännas i magen och hjärtat med politik. Debatterna måste bli snabbare, mer konfrontativa. Ställ saker på sin spets så kommer känslorna och engagemanget fram! Folk vill ju inte kolla på ett sömnigt gäng som gör långa utläggningar om ideologi och finanspolitik liksom.

Men de enda känslor som rymdes i Agendas partiledardebatt var ilska och hån. Ebba flinade elakt åt Isabella, Ulf vevade med näven åt Stefan. Hade det varit en skolklass hade man behövt ta in en kurator, och få hade fått godkänt betyg i ordning och uppförande. Det fanns ingen värme, ingen kärlek, inget hopp. Alla var bara förbannade, missförstådda eller besvikna. Så blir det ju när upplägget är att partiledarna enbart ska riktas mot varandra istället för till tittarna. Fy satan vad det kändes i magen hörni. Ja, man kände avsmak. Ingen blir pepp av surpuppor.

Det enda roliga var väl när Ulf Kristersson lessnade ur och sa att det är så typiskt svenskt att skylla gängbrott på ojämlikhet. Enligt forskningen hänger ju mängden kriminalitet ihop med storleken på klassklyftor. Att arbeta för jämlikhet kan vara den absolut bästa brottsbekämpningen. Jobbigt för en moderat.

Som om programmet vore ett rap-battle ska partiledarnas prestationer betygsättas.

Tävlingarna. Varje område av debatten inleddes med en duell mellan två partiledare. Kul? Nej. Jonas Sjöstedt mötte exempelvis Isabella Lövin i området jobb och välfärd. Man ba – okej? Jättekonstigt. De tycker ju relativt lika i sak, men emellan dem står en Januariöverenskommelse. Så debatten fick handla om den, istället för välfärd och arbete.

Och efter programmet kom utvärderingarna. Som om programmet vore ett rap-battle ska partiledarnas prestationer betygsättas. Vem vann och vem förlorade? Men seriöst, lägg ner. Jag bryr mig inte om enskilda personers duglighet i ett skitprogram. Stefan Löfven exempelvis, han höll sig som vanligt i bakgrunden. Jag kan nästan tycka att det hedrar honom i det här läget, även om han behöver bli mer offensiv och tydlig i övrigt. Men i experternas utlåtanden var det Ebba, Jimmie, Jonas och Ulf som fick glada emojis. Ja, de gapade ju mest.

Slappheten. SVT ska givetvis inte ta ställning rent partipolitiskt, men SVT ska markera mot rasism och missvisande fakta. Ändå var det tyst när Åkesson sa att Sverige har ”importerat brottslighet” och när Busch Thor radade upp hur många sexualbrott som begås för att sedan kräva att alla som begår dem ska utvisas. Ska alla svenska våldtäktsmän skyfflas ut ur landet också? Om inte – vad vill hon göra med dem? Hur tänker hon förresten förebygga orsakerna till våldtäkt? Så kallat ”genusflum” är hon ju inget fan av. Det hade kanske varit rimliga frågor att ställa. Och vad menade Ulf Kristersson när han sa att han är beredd att gå fram med en misstroendeförklaring mot regeringen helt oavsett vad det kan tänkas handla om? Ingen frågade. Men det blir väl så i en livesändning, tiden för att hinna fånga upp sånt här är så pressad att programledarna istället förblir tysta.

Det som saknades. Tänk vad fränt det vore med debatter som fokuserade på vad partierna faktiskt vill och varför. Om de fick rikta sig till oss som tittar istället för att fäkta med nävarna i varandras fejs. Om det inte alltid var tvunget att stressa fram i livesändning. Om deltagarna fick tala till punkt, ha tid till eftertanke och väl genomarbetade repliker. Lite värdighet för omväxlings skull.

Men nä. Inget sånt. Jag, och många med mig, slösade bort en söndagskväll i onödan.

Sofie Eriksson är skribent från Dalarna och aktiv inom Socialdemokraterna.

 

Uppdatering: SVT har replikerat denna text, och Sofie Eriksson har svarat. Repliken och svaret återfinns här.

Blogg 03 Maj, 2019

Bort med ”appoteken”!

App, app, app! Läkare får inte äga apotek. Det är liksom olagligt. Om man inte löser det hela med ett aktiebolag, vill säga. Sådana kommer nämligen undan med att göra både och. Apoteksbolag kan tjäna storkovan genom att slingra sig runt ett regelverk skrivet för en annan tid. 

Nej, du får faktiskt inte först skriva ut läkemedel åt någon, för att sedan casha in när medicinen köps på apoteket. Åtminstone inte om du är läkare. Lagen har uppenbara syften. Risken för överförskrivning av läkemedel är överhängande när ett och samma vinstintresse finns på båda sidor om receptet. Även om man kan ha stort förtroende för läkarnas yrkesstolthet finns det lagstiftning som sätter stopp. Läkare ska inte frestas till att förskriva för många eller för dyra mediciner åt folk.

Detta kringgås idag av aktiebolag. Apoteket Hjärtat, en del av ICA-gruppen, äger sedan i höstas 42 procent av företaget Min Doktor. Det finska börsnoterade bolaget Oriola som äger Kronans apotek har även 17 procent i Doktor.se. Det är alltså samma ägare som lurar bakom örat på läkaren och apotekaren. Samma ägare kan göra vinst i de olika leden. Ingen kommunikatör kan dribbla bort detta faktum.

På sina håll ploppar det nu upp vad man skulle kunna kalla ”vårdbutiker”. Du har kanske sett dem. I en galleria någonstans ligger apoteket och appläkarföretaget vägg i vägg, med samma vinstintresse på båda sidor. Eller så är vårdbutiken helt digital och fungerar ungefär som vilken postorder som helst. Du får ett recept utskrivet av läkare i en app och medicinen skickas fraktfritt hem till dig i brevlådan. Ingenstans i den här kedjan har någon upplyst dig om att det finns billigare, och lika bra, alternativ. På sina håll kan de inte ens se din journal och sjukvårdshistorik. Digitaliseringen är sannerligen effektiv, särskilt för de som kan tjäna pengar på den. Men det har sitt pris.

Läkarförbundets vice ordförande Elin Karlsson har kritiserat kopplingen mellan apotek och vårdföretag, bland annat i Dagens Medicin. Hon menar att det varken är etiskt eller samhällsekonomiskt försvarbart. Karlsson vill att Läkemedelsverket ska göra en översyn, och det snabbt.

Läkare får inte äga apotek, men apoteksbolag slingrar sig fram och kommer undan med pengarna.

Lagarna som reglerar sjukvård och försäljning av läkemedel har tagit tid att konstruera. Gyllene trådar av etiska riktlinjer finns i både skrift och efterkommande tolkningar. Det här är ju inte vilken verksamhet som helst. Men det skiter alltså vissa i. Läkare får inte äga apotek, men apoteksbolag slingrar sig fram och kommer undan med pengarna.

Det är ju en enda smörja, helt ärligt. Meningen med sjukvård är inte att aktiebolag ska maximera sin vinst. Vi har faktiskt inte råd med det här.

Varje läkarbesök i privata läkarappar kostar skattebetalarna mellan 400 och 650 kronor. Tanken är att det också ska finnas en patientavgift om någon hundralapp så att folk inte överkonsumerar läkarvård i onödan. Men för dig som kund hos exempelvis Kry och Doktor.se är avgiften ändå 0 kronor. Skapligt fräsch siffra att kunna stoltsera med i alla reklamkampanjer, inte sant? Men låt dig inte luras, det finns ingen snällhet bakom detta. Företagen har bara insett och utnyttjat att Region Sörmland tagit bort patientavgifterna. En ändring som väl rimligen var ämnat för sörmlänningarnas besök på vårdcentral – inte för pollenallergiska familjer i någon rik förort till Stockholm.

För jo, det finns lyxkonsumtion i sjukvården idag. Genom svulstigt utbredda reklamkampanjer lockar dessa privata vårdappar människor att söka vård för typ allergier och förkylningar. Och om det inte finns några som helst hinder mellan dig och en läkare är det klart att du gärna vänder dig dit, även när du egentligen skulle kunna ta en Alvedon eller ringa 1177. Men tillgängligheten är dyr. Skattebetalarna betalade en kvarts miljard kronor 2018 för nätläkarna. Det är pengar som skulle kunna användas för att förbättra vårdcentraler nära där människor bor, eller för digitalisering utan vinstintresse. Bara i Dalarna uppgick kostnaden till 4,2 miljoner kronor förra året. Region Dalarna är en av de regioner som driver en digital vårdcentral i egen regi. I appen Min Vård kan man få tid hos bland annat sjukgymnast eller KBT-terapeut och veta att det inte finns några riskkapitalister bakom hörnet. Offentlig sektor må vara lite långsam att ta sig an ny teknik, men pengarna används till rätt saker.

Det går ju att digitalisera, effektivisera och avlasta i vården utan att för den sakens skull strössla skattepengar över privata företag. Det går att öka tillgängligheten utan att uppmana till lyxkonsumtion av vård. Vi har faktiskt inte råd med sånt trams. Digitaliseringen kan och ska användas till bra saker. Det är dags att röja upp i vårdträsket. Vi kan börja med att återställa de vattentäta skotten mellan förskrivare och försäljare av läkemedel. Aktiebolagen ska inte kunna kringgå lagar som med omsorg och på etiska grunder skrivits fram under lång tid. Dessa ”appotek” måste bort.

Sofie Eriksson är skribent, och arbetar till vardags som politisk sekreterare för Socialdemokraterna i Region Dalarna

Blogg 03 Maj, 2019

PODD | Green New Deal – bara investeringar kan rädda klimatet

Pengar & politik har träffat Ann Pettifor, en av skaparna av det första Green New Deal, som nyligen besökte Sverige. Avsnittet går igenom varför klimatpolitiken måste sträva efter jämlik.

Den Green New deal som Ann Pettifor med flera lanserade 2006, kom att anammass av bland andra Gordon Brown och Barack Obama. Men sedan kom finanskrisen 2008 och initiativen lades på is.

Nu är frågan het igen, och Pengar & politik går vi igenom varför varken handel med utsläppsrätter eller koldioxidskatt skulle hjälpa, samt varför klimatpolitiken också måste vara jämliketssträvande. Sandro lanserar ett skatteförslag.

Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco.

Blogg 03 Maj, 2019

Det våras för journalisterna

Dags för fredagsmys igen! Och för en gångs skull borde vi snacka mer om medier. För allt fler verkar gilla det vi journalister gör.

Så här på Pressfrihetens dag är det förstås läge att snacka lite om hur journalistiken mår. Att mediebranschen fallit samman och att journalisterna har det tufft på alla sätt, det är ju gamla nyheter. Och som före detta ordförande i Journalistförbundet kan jag förstås skriva boken om alla dessa bekymmer. Men den vill ingen läsa, så jag avstår.

Desto roligare är det då istället att bläddra lite i SOM-institutets senaste rapport om svenska trender. Speciellt när det gäller svenskarnas förtroende för olika yrkesgrupper. Andelen svenskar som säger sig ha ett stort förtroende för journalister är nu 39 procent. Det kan kanske tyckas lite, men det är faktiskt en fördubbling jämfört med 2011. Faktum är att siffran gått uppåt alltsedan dess. (Att denna utveckling sammanfaller med mitt eget ordförandeskap för landets journalister förbjuder min blygsamhet mig från att kommentera.)
Dagens siffra är till synes den högsta för journalister någonsin i mätningen. Och vi journalister har nu distanserat oss från rikspolitikerna som bara får 32 procent av folket att känna stort förtroende. Nu kanske vi istället borde sikta mot polisernas ställning i samhället, 57 procent av svenskarna känner stort förtroende för den yrkesgruppen. Sjukvårdspersonalens 86 procent känns dock ouppnåeligt. Och så ska det väl vara.

Undersökningen visar även att svenskens medieanvändande stabiliserats efter många års fritt fall. På lägre nivåer naturligtvis, men det är åtminstone glädjande om en ny normalnivå har uppstått. Att närmare 80 procent av svenskarna regelbundet konsumerar digital journalistik innebär att en kritisk massa trots allt finns att bygga en affärsmodell kring. För är det något tvåhundrafemtio år av yttrandefrihet har lärt oss så är det att en fri press behöver en fungerande ekonomisk struktur. Tiotusenkronorsfrågan är dock fortfarande hur det ska gå till. För även om allt fler gillar det vi gör, så är det alltjämt si och så med intäkterna.

För en nätsajt som Dagens Arena är detta förstås en mycket närvarande utmaning, inte minst eftersom vi är direkt beroende av donationer och inte har någon betalvägg eller prenumerationslösning. Vi vill ju vara gratis för de som behöver det och stöttade av de som kan, som vi brukar skriva. Det är för övrigt en slogan som vi lånat från engelska tidningen the Guardian, som i mångt har en liknande syn på journalistik som Dagens Arena. Och därför är det extra roligt att just the Guardians arbete med att locka betalande supportrar nu tycks ha gett bra utdelning, och fått stopp på tidningens krisande ekonomi.

Så: om du vill visa din uppskattning för journalister så här på Pressfrihetens dag, varför inte stötta ett riktigt oberoende mediehus?

Vi finns bara till för dig.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

 

 

 

Blogg 02 Maj, 2019

Varför backar så få piloterna?

Det är alltid jobbigt med strejk. Många människor drabbas nästan oavsett vilken bransch det handlar om. SAS-piloterna framställs nu som kräsna gaphalsar. De borde hålla käft och vara nöjda. Piloterna står i princip helt ensamma just nu. Det är obegripligt, tycker Sofie Eriksson.

35 888 kronor före skatt. Så står det i piloten Eric Oscarssons lönespecifikation. En bild på densamma florerar på sociala medier just nu. Knappt 36 000 är ingen låg lön, men inte riktigt i enlighet med de närmare 100 000 som beskrivs vara snittlönen i många artiklar. Piloterna själva hävdar att den senare siffran är ren propaganda från arbetsköparens sida.

Må så vara. Det vet faktiskt inte jag. Lönespridningen är stor inom yrkesgruppen, där grundlön, typ av tjänst och lönetillägg i hög grad påverkar slutlönen. Men. Det konstiga i den här konflikten är inte de spretiga uppgifterna om hur mycket en pilot egentligen tjänar, utan att så många verkar överens om att piloterna kräver för mycket. Som om det finns en gräns för när löntagare inte längre får kräva förbättringar i en avtalsförhandling.

Angreppen på de anställdas moral är ett vanligt knep när arbetsköpare inte vill tillmötesgå de fackliga kraven. Man pytsar ut lönesiffror till allmänheten i syfte att skapa en bild av att det här minsann är högavlönade grabbar som egentligen borde sätta sig ner och hålla käft. Tänk på undersköterskorna för bövelen!

Taktiken känns igen från när andra mansdominerade fackförbund tagit ut medlemmar i strejk.

Taktiken känns igen från när andra mansdominerade fackförbund tagit ut medlemmar i strejk. Vi minns Byggnadsstrejken för några år sedan. Byggnadsarbetarna utmålades till högavlönade män som borde förstå att det är kvinnornas tur nu. Som om undersköterskorna skulle få högre lön för att en rörmokare inte får det. Som om byggföretagens vinster inte fortsatt öka sedan förra avtalsförhandlingen. Att Byggnads krävde bättre kontroll av arbetsmiljön och fler lärlingsplatser var det dessutom inte många som reflekterade över. Arbetsköparnas lobbyorganisationer, och nästan alla andra, fokuserade på att diskutera varför byggnadsarbetarna krävde en lönehöjning över märket. Att arbetare kräver en större andel av det mervärde man skapar är i sig inget märkligt. Vad som syns, och inte syns, i debatten är det däremot.

Vad är det då SAS-piloterna själva framhåller som viktiga punkter? I Svensk Pilotförenings eget dokument är det följande tre punkter som lyfts fram:

  • Förutsägbara scheman som möjliggör att det går att planera privatlivet – så att vi vet när och hur länge vi skall jobba.
  • Att SAS även i fortsättningen skall vara ett företag med fasta och direkta anställningar.
  • Att få behålla existerande samarbetsavtal som säkrar rätten till en tryggt och förutsägbar anställning och som bidrar till ett fortsatt lönsamt SAS.

Trygga anställningar och förutsägbara scheman. Det här är saker som har bäring i alla yrkeskategorier.

Svensk Pilotförening skriver i sitt uttalande att många av SAS-piloterna idag inte har kontroll över när och hur länge de ska jobba. I värsta fall kan man få jobba sju helger i rad. Eric Oscarsson beskriver i sitt inlägg till bilden på lönespecifikationen att han får sitt schema för nästkommande månad ungefär två veckor i förväg. Ett schema som ska gälla kvällar, nätter, helger och dagar i en månad framöver. Det bör vara tydligt för varje människa att det är svårt att kombinera det här med att ha ett välfungerande familjeliv, till exempel.

Vi behöver samtidigt inte ta ställning till om kraven är rimliga egentligen. De är ju inte ställda till oss, utan till arbetsköparen. SAS i detta fall.

I slutändan handlar det faktiskt om en konflikt mellan löntagare och arbetsköpare, eller som det ju oftast heter – arbetsgivare. Löntagarna kräver mer inflytande och en större bit av kakan medan arbetsköparna vill maximera vinsten. Detta gäller givetvis också när löntagarna inte är lågavlönade. I vanliga fall när fackförbund går ut i strejk kommer uttalanden från andra fackförbund som backar upp i opinionen. Ibland tar man till än mer kraftfulla åtgärder som sympatistrejk. Idag ser vi ingenting av detta. Piloterna står i princip ensamma i debatten.

Det är alltid jobbigt med strejk. Många människor drabbas nästan oavsett vilken bransch det handlar om. Det är ju därför vi försöker undvika dem. Strejk är fackföreningarnas och löntagarnas enda direkta verktyg i en konflikt med arbetsköparen. När strejken blir ett faktum är det viktigt att fackföreningsrörelsen står enad, för smutskastningskampanjerna kommer i princip varenda gång.

Fler borde backa piloterna. Nästa gång är det kanske du som strejkar.

 

Sofie Eriksson är skribent från Dalarna och aktiv inom Socialdemokraterna

 

 

 

 

 

Blogg 30 Apr, 2019

PODD | »Cringe att gå bakom blåsande gubbar«

Veckans panel tar sig an allt om första maj. Kommer traditionen att överleva ett generationsskifte, och hur ska man hantera nazister som vill demonstrera denna dag? Med Sofie Eriksson, SSU och Jenny Lindahl från Arenagruppen.

Sofie Eriksson, som bor i Dalarna och firat första maj i många mindre orter, upplever att det är svårt att få med unga i demonstrationstågen.

– Vi ser redan nu att det är mycket färre som vill gå i demonstrationståg, för att det är så få som går. Däremot är det lättare att få med folk på en picknick eller att lyssna på tal för att uppmärksamma dagen. Jag kan tänka mig att många unga, vilket jag har känt själv, tycker att det känns lite cringe att gå bakom några blåsande gubbar och så vet man att hela byn kollar, säger Sofie Eriksson

Jenny Lindahl tror att det beror mer på var man befinner sig eller vilken generation det handlar om.

– Jag har gått i första maj-tåg i Sjöbo, och jag tror Socialdemokraterna hade 38 pers och Vänsterpartiet hade 37 i sina tåg. Man räknar varenda huvud för man vill vara störst. Jag tänker att det är samma sak oavsett om det är 70-tal, 80-tal eller 90-tal – det är lika konstigt beteende ändå i jämförelse med ett normbeteende på orten.

– Däremot i Stockholm kan det vara trendigt att gå i första maj-tåg, på samma sätt som man åker på Lollapalooza, så går man på första maj. Det är ett event.

Hon menar att det kanske är ett tecken på att demonstrationståg inte är ett bra sätt att organisera folk på mindre orter:

– Att bete sig på ett sätt som är väldigt apart för samhället, det kan inte jag se att det är bra politisk kommunikation.

Sofie Eriksson har en känsla av att hennes parti inte bryr sig så mycket om första maj längre:

– Min känsla är att Socialdemokraterna bara vill ha 1 maj överstökat så man kan ägna sig helt åt EU-valet. Det är tråkigt, man borde kunna göra mycket mer av det.

Jenny Lindahl tycker att medierna gör fel när de bara rapporterar om första maj utifrån vad ministrar säger i sina tal.

– Medier rapporter inte om första maj för vad det är utan som att det är ett riksdagspolitiskt event. Man skildrar det aldrig som en folkrörelse. Man kanske inte skulle ha ministrar på talarlistorna överhuvudtaget, man kanske bara borde låta det vara arbetarrörelsens dag – det vill säga arbetare dom demonstrerar.

Sofie Eriksson har på nära håll upplevt nazisternas närvaro i Dalarna – både på första maj och under årets resterande dagar. Både hon och Jenny Lindahl tycker att det finns skäl att införa något slags förbud som riktar sig mot våldsbejakande organisationer, och som skulle förhindrar Nordiska motståndsrörelsen att få demonstrationstillstånd.

– Det finns alltid risk att ett förbud slår mot fler än vad det var meningen. Men jag upplever att viljan att neka demonstrationstillstånd eller ta tag i ordningsstörningar är mycket högre när det gäller autonoma än nazister. Det kan vara gammal vana. Så jag skulle vilja säga att fel rörelser drabbas även idag, säger Jenny Lindahl.

Blogg 28 Apr, 2019

Bli månadsgivare!

Vi älskar att ha dig som vår publik. Och vill fortsätta att locka dig med vår journalistik. Men för det krävs resurser. Vi har inget presstöd, inga avtal med de stora digitala jättar som lagt beslag på annonsintäkterna. Vi är helt oberoende. Och därför helt beroende av stödet från våra supportrar.

Så om du vill stötta oss blir vi glada. Det ger oss möjlighet att fortsätta vara så bra som du vill att vi ska vara.

Klicka här för att veta mer om hur du kan göra för att bli månadsgivare.

Blogg 26 Apr, 2019

Ord från en kringskuren utgivare

Dags för fredagsmys igen! Snacket i helgen kan kanske handla om var det offentliga samtalet ska föras? Det borde vi nämligen prata mer om.

I påskhelgen skrev vår krönikör Fanny Nilsson en uppmärksammad text om digitaliseringen i vården. Fanny är en skribent som väcker känslor och engagemang, och att sjukvården numera är medborgarnas viktigaste fråga bekräftades även i SOM-institutets rapport häromveckan. Så det är inget konstigt att denna krönika delades flitigt. Och som chefredaktör och utgivare är jag förstås nöjd när vår journalistik konsumeras av många och att diskussioner startar på flera håll på grund av något vi publicerat. Samtidigt är jag lite kluven till detta.

I just denna text utmanas framför allt en politiker, liberalen Daniel Forslund som är biträdande regionråd i Stockholm. Som något naiv utgivare hoppades jag naturligtvis att krönikan, som jag ytterst ansvarade för, skulle medföra en reaktion från Forslund i form av en önskan att föra debatten vidare under mitt ansvar. Jag vet, det var konstigt tänkt. För så fungerar ju inte det offentliga samtalet längre.

Istället valde Forslund att gå i direkt klinch med vår medarbetare på hennes Facebooksida, och samtidigt på hennes twitterkonto. Och i dessa tider får en kanske vara glad att en politiker går i svaromål överhuvudtaget. Men nog gynnar det fortfarande samtalstonen om debatter sker oftare inom grundlagsskyddad och pressetiskt upptrampad mark. Tänker jag.

Som politiker bör en dessutom alltid fundera över så kallade signalvärden, och i det här fallet är det en signal som säger: skit i ansvarstagande redaktioner, jag går direkt på individen. Det är emellertid inte så den svenska pressfriheten är konstruerad, och den som vill bevara denna frihet bör kanske ibland ägna detta en tanke eller två.

Självklart försökte vi lite försynt påpeka var ett replikskifte kunde ske under ordnade former, men än så länge har något sådant inte inkommit.

Nu tänker du kanske att jag bara gnäller för att vi är beroende av publik och därför vill ha ensamrätt på publika diskussioner. Det kunde vara så, framför allt om vi tjänade något på en stor publik. Men det gör vi egentligen inte. Visst är det som sagt underbart med många läsare, och varje journalist vill ha så stor publik som möjligt. Men Dagens Arena kapitaliserar inte på sin räckvidd överhuvudtaget. Dumt kan kanske tyckas. Men jag vet inte. Vi skulle kunna sälja vidare data om dig direkt, utan att du egentligen märker det. Köpare finns. Men det tar emot. Det känns inte bra. Så vi avstår.

Vi vill vara öppna och ärliga i vår relation med dig. Vi finansieras just nu till fullo via donationer, och ju fler som stöttar oss, desto bättre kan vi bli. Så enkelt är det. Jag hoppas att du vill hjälpa oss vidare. Varför inte bli månadsgivare? Här är info om hur.

Tack för att du följer Dagens Arena!

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Uppdatering: Daniel Forslund har nu inkommit med en replik. Den kan du läsa här.

Blogg 24 Apr, 2019

PODD | Kvinnornas musikhistoria

Vad har kvinnor tillåtits sjunga och ha på sig? Och varför är hemska saker som ätstörningar och övergrepp inte med i boken? Hör journalisten och författaren Anna Charlotta Gunnarson, aktuell med boken Kvinnorna som formade pophistorien, i Dagens Arenas intervjupodd.

– Jag har skrivit på den här boken i fem år, men jobbat med den i 20 år, i mitt huvud. Jag hade tänkt skriva den som min första faktabok, men så fort man gör någonting som har ett prefix som handlar om kvinna eller tjej så blir man väldigt lätt ihopkopplad med det, om man just är kvinna. Så då skrev jag först en annan bok om popmusik och samhälle, Popmusik rimmar på politik, där jag med lite större penseldrag ville visa hur det gick att utläsa samhällsutveckling utifrån popmusik, berättar Anna Charlotta Gunnarson i Dagens Arenas intervjupodd.

– Och så har jag nu gjort den här boken om kvinnornas roll, för det finns så enormt många spännande historier som just handlar om hur tjejer haft det i musikindustrin; vilken typ av låtar de har kunnat göra, vilka instrument de haft med sig på scen, hur de har tvingats att se ut, hur de har valt att se ut, hur man har kunnat bilda grupper, hur man har kunnat bete sig som soloartist, producent, tekniker och så vidare. Det har jag tryckt in i en bok,

Hon berättar även att hon sparat drygt 20 kapitel.

– Där finns bland annat sånt som är oerhört deprimerande. Ätstörningar, våld, sexuella övergrepp. Eftersom Metoo kom mitt i min skrivprocess så kom detta upp till ytan ändå, jag behövde inte lyfta upp det. Så jag sparade det, och kan kanske göra en riktigt hemsk bok sen. Men nu blev det istället en blandning av det jobbiga och det skithärliga.

Under arbetet med boken överraskades Anna Charlotta Gunnarson framför allt av en sak.

– Det finns så sjukt många tjejer som gjort saker i maktposition, som har producerat och hjälpt fram andra. Det var anslående att få den här inblicken i ett kvinnligt musikuniversum som jag inte riktigt visste fanns.

I avsnittet berättar hon vidare för Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling om några specifika kvinnor som spelat en viktig roll inom musiken. Du hör hela avsnittet här: