Bloggen

Blogg 18 Apr, 2018

Låt en kvinna förhandla fram freden i Syrien!

Forskningen visar entydigt att kvinnor i högre grad behöver delta i fredsarbetet. Men när det väl är dags sätta upp förhandlingsborden ignorerar FN såväl forskningen som sin egen resolution.

 »Kvinnor är inte åskådare i konflikter, varför ska de vara åskådare i fredsförhandlingarna?«, frågade Norges utrikesminister Ine Eriksen Søreide publiken igår under Stockholm Gender Forum, utrikesdepartementets jämställdhetskonferens, som samlade över 600 politiker, forskare och aktivister från 100 länder.

Stockholm Gender Forum  Foto: Adnan Habibija
Stockholm Gender Forum
Foto: Adnan Habibija

 

Både Ine Eriksen Søreide och Margot Wallström har varit drivande i arbetet för att fler kvinnor ska delta i internationella fredsprocesser. Häromveckan samlade den norska utrikesministern, den första kvinnan på posten, representanter från FN, EU, OSSE och olika nätverk med kvinnliga fredsförhandlare. Ett av dessa var Nordic Women Mediators’ Network, som de nordiska regeringarna gemensamt lanserade år 2015 för att ingen längre ska kunna säga att det saknas skickliga kvinnliga fredsförhandlare.

Forskningen visar entydigt att kvinnor i högre grad behöver delta i fredsarbetet. I de fall där kvinnor har haft en aktiv roll har resultaten enbart varit positiva; det finns inte ett enda exempel på att kvinnors deltagande har haft en negativ påverkan på en fredsprocess. Studier har visat att kvinnoorganisationer har lyckats sätta press på parterna i fredsförhandlingar som strandat och att chansen att få slut på våldet ökat med 24 procent när kvinnor involverats. Dessutom har kvinnor ofta en nyckelroll i ”peacebuilding” (tiden efter att fredsavtal undertecknats).

Ledarna inom FN vet mycket väl att kvinnors deltagande i fredsprocesser och medling ökar sannolikheten för att fredsavtal sluts, upprätthålls och blir mer hållbara. Redan år 1990 antog världsorganisationen en resolution om kvinnor, fred och säkerhet (USCR 1325).

Under 1992-2011 utgjorde kvinnor mindre än tio procent av deltagarna vid förhandlingsborden, och endast fyra procent av dem som undertecknade fredsavtal.

Men kvinnor är fortfarande i stor utsträckning exkluderade från formella fredsprocesser och internationella medlingsinsatser.

Under perioden 1992-2011 utgjorde kvinnor mindre än tio procent av deltagarna vid förhandlingsborden, och endast fyra procent av de som undertecknade fredsavtal. Av fredsavtalen undertecknade mellan 1990 och 2014 innehöll endast 18 procent referenser till kvinnor och jämställdhet.

När det väl är dags sätta upp förhandlingsborden ignorerar FN såväl forskningen som sin egen resolution.

De senaste dagarna har vi sett en upptrappning av kriget i Syrien. I helgen avfyrade USA, Frankrike och Storbritannien ett 100-tal missiler mot militärposteringar och anläggningar som kontrolleras av den syriska regimen, efter att det uppdagats att kemvapen återigen har använts mot befolkningen.

I måndags kallade EU till nya fredssamtal, men läget ser hopplöst ut för FN:s särskilde sändebud i Syrien Staffan de Mistura, som snart fått fyra år på sig att lösa den åttaåriga konflikten, efter att både Lakhdar Brahimi och Kofi Annan har misslyckats med uppdraget.

Not involving women in the solution means that you as a country leave half of your population behind.«

Fatou Bensouda, Prosecutor International Criminal Court har rätt:

Fredsförhandlingarna i Syrien behöver en nystart – en frisk fläkt som kan få de inblandade parterna att inse att lidandet har överskridit alla gränser.

Fredsförhandlingarna behöver en kvinna!

Adnan Habibija är praktikant på Dagens Arenas ledarredaktion och går Aftonbladets utbildning ledarskriv

Läs också: Extratjänster en språngbräda för integration

Blogg 17 Apr, 2018

Svensken mest stressad i Norden

 

VECKANS GRAF |  Så stressad är svensken. Nya siffror från Yougov visar att nästan hälften av svenskarna är stressade varje dag. Värst drabbade är kvinnor, barnfamiljer och yngre.

Skärmavbild 2018-04-17 kl. 11.43.08

Blogg 16 Apr, 2018

Extratjänster en språngbräda för integration

Att regeringen i sin vårändringsbudget flyttar pengar från nystartsjobben för att skapa fler extratjänster är klokt och helt nödvändigt både för integrationen och arbetsmarknadens behov. 

I regeringens nya vårändringsbudget går det att hitta en stor satsning på de helsubventionerade extratjänsterna. Arbetsförmedlingen får ytterligare 400 miljoner för att fler nyanlända och långtidsarbetslösa ska få jobb inom välfärden. Det är välinvesterade pengar för den svenska integrationen.

Men det finns ännu en glad nyhet; pengarna kommer från de hårt kritiserade nystartsjobben som minkar i antal.

Borgerliga politiker och Svenskt Näringsliv har upprepade gånger försvarat nystartsjobben och ännu fler gånger kritiserat extratjänsterna för att vara dyra och misslyckade. Kritiken har handlat om att antalet personer med extratjänster är för lågt, att subventionsgraden är för hög och att insatsen riktas till fel individer.

Istället för att bygga på och ta tillvara de arbetslösas kompetenser samt rikta dem där de behövs mest, vill högern att nyanlända ska utföra enkla hushållsarbeten åt de rikaste. De borgerliga partierna har föreslagit en ny RUT-reform där taket tredubblas (från 25 000 till 75 000 kronor per person och år) och där även sysslor som tvätt av kläder, flytt och hämtning av återvinningsmaterial omfattas. Dessutom vill de införa inträdesjobb med en lagstiftad nettolön på maximalt 12 000 kr i månaden (förutom en låg lön ska inträdesjobben vara befriade från arbetsgivaravgift i tre år). Det är tänkt att inträdesjobben även ska gälla på arbetsplatser utan kollektivavtal eller kollektivavtalsenliga villkor, precis som den förra alliansregeringens nystartsjobb innan arbetsmarknadsminister Ylva Johansson täppte till hålen.

Antalet personer med en extratjänst överstiger nu 14 000, varav tre fjärdedelar utgörs av utrikes födda.

Men nu när regeringens mål om 20 000 extratjänster till år 2020 verkar nås ett år i förtid tycks kritiken från de borgerliga ha svalnat.

Antalet personer med en extratjänst överstiger nu 14 000, varav tre fjärdedelar utgörs av utrikes födda. När 8 av 10 av de med en extratjänst har varit arbetslösa längre än två år, och när 9 av 10 är på kommunerna, främst inom skola, vård och omsorg, blir det tydligt att insatsen inte bara är en språngbräda till etablering på arbetsmarknaden utan även ett verktyg för att mildra bristen på arbetskraft inom välfärden.

I sin färska rekryteringsrapport räknar SKL med att välfärden behöver anställa en halv miljon människor under den kommande tioårsperioden. Tillsammans med satsningar på utbildning och arbetsmiljö, kan extratjänsterna vara ett redskap för att klara det målet.

Sverige har stora utmaningar både vad gäller arbetslöshet, arbetskraftsbrist och demografi. Att regeringen flyttar pengar från nystartsjobben för att skapa fler extratjänster är klokt och helt nödvändigt – det borde även tokhögern inse vid det här laget.

Adnan Habibija går Aftonbladets ledarskrivutbildning och är praktikant på Dagens Arena.

Blogg 12 Apr, 2018

Välkommen Anders Jonsson

Anders Jonsson från Falun är en av tre nya krönikörerna på Dagens Arena. Anders har tidigare arbetat på Sveriges Radio, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens industri och varit chefredaktör på Dalarnas tidning.

Hur känns det att börja skriva krönikor på Dagens Arena?

– Jättekul! Det kommer bli roligt och spännande. Jag har bevakat och analyserat inrikespolitik sedan början av 1980-talet och tror att jag kan bidra med perspektiv och eftertanke i en tid när det går väl fort ibland.

Vad kommer vi kunna ta del av i dina texter?

– Det kommer handla om svensk politik och ekonomi. Mediesituationen och klimatet vi lever i på sociala medier där vem du är ibland tyvärr spelar större roll än vad du säger.

– Min ambition med texterna är att alla ska förstå varför jag hamnar i en viss slutsats. Jag vill inte skriva någon på näsan utan ge underlag för människor att tänka själva. Underbyggd analys, inte tyckande,

I morgon, fredag publicerar vi Anders första krönika.

Blogg 10 Apr, 2018

PODD | Höglitterär såpopera & skolvalets politiska potential

Andra avsnittet av Dagens Arenas valpodd Arena Tyckonomi tar upp den senaste dramatiken i Svenska Akademin, Alliansens förslag att skrota Arbetsförmedlingen och om skolvalet kan bli en valfråga. 

Förutom skolvalet och jobbpolitiken frågar vi oss om det blir ett nationellt tiggeriförbud efter riksdagsvalet i höst. Med ledarskribenterna Vesna Prekopic och Ulrika Kärnborg, och Dagens Arenas journalist Elsa Persson.

Glöm inte att du kan prenumera på våra poddar via Soundcloud!

Blogg 04 Apr, 2018

Välkommen, Ida!

Ida Flöjsbon är praktikant på Dagens Arena under den här veckan och nästa, och kommer att bevaka nyheter på redaktionen.

Vad gör du när du inte är på Dagens Arena?

– Då studerar jag journalistik på Ljungskile folkhögskola. Det är mitt första år på journalistlinjen. Jag arbetar även som frilansjournalist på Kungälvsposten och arbetar extra som flygvärdinna på SAS med bas i Oslo.

Är det något särskilt du ser fram emot under din praktiktid?

– Ja, att få lära mig så mycket jag kan och få mer erfarenhet inom det politiska och journalistiska arbetet. Jag ser fram emot allt och det ska bli väldigt kul att ha min praktik här.

Blogg 02 Apr, 2018

PODD| Myter med konsekvenser: invandring och brott

Att kriminalitet knyts till invandring är inget nytt fenomen. Viljan att kunna definiera ut kulturer, etniciteter och grupper som mer kriminella än ”vi som tillhör det här landet” har pågått länge, men inför höstens val har kopplingen börjat dras allt starkare. Vad får det för konsekvenser för de politiska förslag som läggs? Människor & Migration gästas av Felipe Estrada Dörner, professor i Kriminologi vid Stockholms Universitet, och tillsammans med Arena Idés utredningschef statsvetaren, Lisa Pelling, och kommunikationsansvarige Maja Dahl, pratar han om brottsstatistik, riskfaktorer och ojämlikhet. Varför vill Moderaterna att våldtäktsmäns etnicitet ska statistikföras och vad vill de använda statistiken till? Hur påverkas polisens arbete av vilka som anses vara potentiellt kriminella? Varför testas unga i fattiga områden oftare för narkotikaanvänding när det är unga i rika områden som använder mest narkotika? Vilka konsekvenser får det för samhället i stort när kriminalitet knyts till etnicitet?

Prenumerera på podden via iTunesRSSFacebook och Twitter.

Blogg 28 Mar, 2018

Ett migrationspolitiskt minfält

Politik kan vara ett oerhört effektivt sätt att göra skillnad mellan de som tillhör och de som exkluderas. Detta gäller inte minst för asyl- och migrationsområdet, där kärnan utgörs just av frågan om vem som är skyddsvärd respektive önskvärd – och vem som inte är det.

Under de senaste åren har migrationspolitiken präglats av många spänningar och förändringar. Sällan har vi sett tydligare exempel på hur politik rent konkret påverkar människors förutsättningar att leva rimliga liv. Därför måste detta också vara utgångspunkten när vi diskuterar förslaget om en ny möjlighet till uppehållstillstånd som regeringen lämnade till Lagrådet den 19 mars, och som Lagrådet sedan totalsågade i sitt yttrande den 28 mars.

Förslaget innebär att en grupp unga ensamkommande eventuellt kan få stanna i Sverige om de uppfyller stadgade villkor. Detta innebär bland annat att asylansökan ska ha registrerats senast den 24 november 2015 och att tiden innan beslut fattades överskrider 15 månader.

En måste även studera eller ha för avsikt att studera på gymnasial nivå alternativt på en yrkesutbildning. Slutligen omfattas bara de som registrerades som barn vid ansökan, men som har hunnit fylla 18 år alternativt har skrivits upp i ålder under processens gång. Antalet personer som kan komma att omfattas är oklart, men beräknas vara runt 9 000.

Politik kan vara ett oerhört effektivt sätt att göra skillnad mellan de som tillhör och de som exkluderas. Detta gäller inte minst för asyl- och migrationsområdet, där kärnan utgörs just av frågan om vem som är skyddsvärd respektive önskvärd – och vem som inte är det.

Även lagförslaget följer denna outtalade premiss. Fråga de personer som sökte asyl efter 24 november 2015. Fråga de som kom dessförinnan, men ändå fick sina ansökningar registrerade först vid ett senare tillfälle. Fråga de som fick genomlida väntan i strax under 15 månader innan beslut meddelades. Alla dessa livsöden vittnar om hur hårda skiljelinjerna är i vår förda politik.

Historieskildringen av förslaget har tagit sig flera olika uttryck. Är det ett sätt att försöka kompensera några av dem som har lidit oproportionerligt mycket av asylprocessen eller är det en orimlig amnesti? Svaren på dessa frågor kräver att vi blickar ut över det komplexa minfält som vår nuvarande migrationspolitik utgör.

Med begränsningslagens införande under 2016 krymptes effektivt utrymmet inom vilket personer på flykt kan röra sig. Omställningen har bland annat fört med sig en förändring från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd, borttagandet av möjligheten att återförenas med sin familj och skärpning av ekonomiska krav.

De senaste årens migrationspolitiska förändringar i Sverige och EU har medfört mycket. Framförallt har de orsakat enorma lidanden och personliga kostnader hos de allra mest utsatta.

Uppehållstillstånd enligt detta lagförslag ska också vara tidsbegränsat. Om sökande efter sina studier lyckas hitta ett arbete inom sex månader så kan hen dock få ett permanent uppehållstillstånd. Här kommer vi till en nästan orubbligt hård kärna: endast de som anses vara ekonomiska resurser får stanna. Logiken där önskvärda kroppar är de som anses bidra till samhället är välbekant för de flesta av oss. Men detta är precis som all annan politik: varken orubbligt eller oundvikligt.

I det rådande klimatet är det onekligen svårt att prata om andra alternativ. Kanske är det just därför vi bör göra det. De senaste årens migrationspolitiska förändringar i Sverige och EU har medfört mycket. Framförallt har de orsakat enorma lidanden och personliga kostnader hos de allra mest utsatta. För de som står bakom en human asylpolitik sker nu ett smärtsamt flerfrontskrig. Å ena sidan måste det förklaras varför det är fullt rimligt att myndigheters långa handläggningstid inte kan ligga till belastning för den som sökt skydd i Sverige. Å andra sidan går det inte heller att nöja sig med ett lagförslag när det är så mycket kvar att kämpa för.

Hur ska vi då förstå lagförslaget om en ny möjlighet till uppehållstillstånd? Kanske på detta vis: när man skalar av människans olika lager så kvarstår vissa grundläggande behov. Ett av dessa är behovet av trygghet. De personer som genomgår en svensk asylprövning befinner sig alltid utom räckhåll från tryggheten och därför långt från en möjlighet att läka.

Tvärtom kan än fler sår orsakas av processen i sig.

Även om lagförslaget i sig självt inte är utopiskt så kan det ge flertalet personer chansen att leva ett någorlunda drägligt liv. Sett ur det perspektivet är lagförslaget därför välkommet. Men låt oss inte glömma att migrationspolitiken fortfarande rymmer alldeles för mycket restriktivitet och orättvisa.

Jenny Nguyen går Aftonbladets utbildning ledarskriv och är praktikant på Dagens Arena.

Läs också: Skolan är som ett vibrerande slagfält 

Patriarkatet har ingen magisk lösning

Blogg 28 Mar, 2018

PODD | Premiär för Dagens Arenas nya podd »Arena Tyckonomi«

Arena Tyckonomi är Dagens Arenas nya podd inför valet och nu är första avsnittet här. Om influencers roll i valrörelsen, klimatfrågan som MP:s möjliga räddning, Facebook-skandalen och om sänkt bolagsskatt är bra S-politik? Gäster: Lisa Pelling och Björn Elmbrant.

Dagens Arena lanserar nu sin valpodd, men vad är det för något?

– I podden vill vi diskutera aktuella politiska frågor och nyheter, med betoning på vilken betydelse de kan få för valet. Podden leds av Dagens Arenas Elsa Persson som samtalar med gäster, framförallt från ledarredaktionen. Den är tänkt att komma ut varannan vecka.

Varför ska man lyssna på Arena Tycknomi?

– I Arena Tyckonomi får lyssnarna möjlighet att höra våra ledarskribenter i ett annat format där de pratar om fler, och kanske lite andra frågor än vad som kommer upp i ledartexterna. Vi vill också borra i vissa frågor som inte hörs i alla andra nyhetsprogram och politiska roddar. Det tyngsta blandat med lite mer perifera ämnen, förhoppningsvis lite skoj.

Vad är ambitionen?

– Vi hoppas kunna bidra med diskussioner och perspektiv som är intressanta för många, även de som inte har samma ideologiska hemvist som Dagens Arenas ledarredaktion.

Arbetet med att ta fram ämnen till podden görs av hela Dagens Arenas redaktion. Vinjett till podden har gjorts av Ari Bald. Podden spelas in ojämna veckor, måndagar, och publiceras samma dag på eftermiddagen.

Trevlig lyssning, önskar redaktionen!

Blogg 23 Mar, 2018

PODD | Har vi ett handelskrig eller?

Det går inte att prata om frihandel utan att prata om makt. Och vad betyder det? Det försöker Jenny Lindahl & Sandro Scocco förklara i veckans avsnitt av Pengar & Politik. 

Världshandeln i teorin är något annat än i praktiken. Ricardos liv och verk, opiumkriget, handelsavtalen, Brexit och Trump visar att det inte går att prata om frihandel utan att prata om makt.

Blogg 22 Mar, 2018

Patriarkatet har ingen magisk lösning

Det är i gråzonerna mellan frivillighet och samtycke som vidden av vårt samhälles orättvisa blir som allra tydligast.

I veckan presenterades propositionen för samtyckeslagen.[1] Förslaget är resultatet av en längre tids diskussioner om behovet av att ändra det straffrättsliga regelverket kring våldtäkt. Responsen har hittills varit något splittrad. Motståndare till införandet av en sådan lagstiftning pekar framförallt på juridiska oklarheter, medan förespråkare hänvisar till lagens normerande effekter.

Alldeles oavsett ståndpunkt i frågan är det viktigt att vi kommer ihåg att det inte finns någon magisk lösning på patriarkatet. Just därför måste vi se på lagförslaget för vad det är: en del av en större kamp för förändring.

Sexuellt våld, detta tydligt könade fenomen, är trots allt en välintegrerad del av vårt samhälle. I grund botten handlar det om att män anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, vilket tar sig uttryck på flera olika sätt.

Varje kvinna har utvecklat sina överlevnadsstrategier, begränsat sina rörelsemönster och anammat sina navigeringsmetoder.

Män som kommenterar hur kvinnor ska se ut. Män som oinbjudet tar på kvinnors kroppar. Män som blir arga när en kvinna inte besvarar hans kontaktförsök.

Hur vi förstår våldtäkt och sexuellt våld är naturligtvis präglat av den samhälleliga kontexten. Exempelvis ansågs våldtäkt förr i tiden vara ett egendomsbrott – våldtogs en kvinna så var det en kränkning av hennes mans eller hennes fars äganderätt. Men synen på kvinnan har förändrats och, i stora delar, förbättrats.

Nuförtiden kretsar istället diskussionen kring våldtäkt och samtyckeslagen ofta kring frågan om gränsdragning.

Våldtäkt kan ju beskrivas som brytandet av en gräns – den som skyddar individens integritet och sexuella självbestämmande. Med vårt nuvarande samhälle som bakgrundskuliss adderas ytterligare lager till frågan. Vad är samtycke? Vad är frivillighet?

Det är i dessa gråzoner som vidden av vårt samhälles orättvisa blir som allra tydligast.

Alla kvinnor tvingas förhålla sig till det ständigt närvarande hotet om sexuellt våld. Varje kvinna har utvecklat sina överlevnadsstrategier, begränsat sina rörelsemönster och anammat sina navigeringsmetoder.Just därför är det svårt att veta när ett ja verkligen är ett ja, och när ett ja egentligen ett sätt att slippa våldet en kan utsättas för om en säger nej.

Vi talar ofta om risken för att främmande män utsätter kvinnor för sexuellt våld på allmänna utrymmen: mörka gränder, övergivna parker, på väg hem från krogen.

Men risken är där, även i sammanhang som egentligen ska präglas av frihet och trygghet. Statistik och forskning visar gång på gång att våldtäkter oftast begås i nära relationer eller där förövaren och offret annars känner varandra sen innan. Av flertalet skäl finns här ett stort mörkertal av fall som inte anmäls.

En samhällsordning där män besitter mer makt än kvinnor är ju just det – en samhällsordning.

Utöver gråzonerna finns även många situationer som överhuvudtaget inte kommer att omfattas av någon straffrättslig reglering. Det är därför vi inte får tappa vårt helhetsgrepp när vi talar om hur vi förändrar detta samhälle där män ständigt värderas högre än kvinnor.

En samhällsordning där män besitter mer makt än kvinnor är ju just det – en samhällsordning. Det är uppbyggt av otaligt många beståndsdelar och varje beståndsdel måste mötas med motstånd för att förändras. Uttryckt i klartext: våldtäkt är ett symtom och inte sjukdomen i sig självt. Just därför måste vi fortsätta försöka att rycka upp roten till problemet.

Ett liv i frihet och jämställdhet måste vara fritt och jämställt ur samtliga aspekter – annars är det varken fritt eller jämställt.

[1] Prop. 2017/18:177 – En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet .

Jenny Nguyen går Aftonbladets utbildning ledarskriv och är praktikant på Dagens Arena.

Läs också: Skolan är som ett vibrerande slagfält 

Blogg 20 Mar, 2018

Skolan är som ett vibrerande slagfält

Skolan uppfattas helt enkelt inte längre som ett verktyg för att gemensamt skapa ett mer jämlikt samhälle.

Första dagen på juristprogrammet satt jag i en aula tillsammans med 200 andra nyblivna universitetsstudenter. Framme vid podiet gavs symboliska välkomsttal, men nervositeten gjorde det svårt att koncentrera sig. Även om några år har förflutit sedan denna första introduktionsdag har en incident etsat sig fast i mitt minne.

»Alla som har föräldrar med universitetsexamen kan räcka upp handen.«

Det var en märklig upplevelse att sitta i ett rum med drygt 200 lugnt uppsträckta händer medan jag själv satt i total förvirring. Varför var detta ens relevant? Och hur kom det sig att den absolut största majoriteten i klassen omfattades av påståendet?

Avsikten var förmodligen att belysa homogeniteten på juristprogrammet, även om det tog sig uttryck på ett minst sagt märkligt sätt. Men situationen kan, och borde, också sättas i ett större sammanhang: vad har vårt skolsystem för långsiktiga konsekvenser?

Skolan är nämligen ett vibrerande slagfält där många strider utkämpas. Jag hade förmånen att höra några av dessa skildras under ett samtal på ABF-huset, där forskare samt representanter från Skolverket och LO medverkade. Där poängterades det att en av de största striderna handlar om vem och vad vi vill skapa genom vårt utbildningsväsende.

Ser man kunskap och bildning som en medborgerlig rätt, gemensam för alla, så krävs det naturligtvis en skola som strävar efter allas likhet.

Denna kamp har förts på olika sätt under Sveriges historia. Bland annat var visionen om en allmän, sammanhållen skola en viktig del i uppnåendet av demokrati. Ser man kunskap och bildning som en medborgerlig rätt, gemensam för alla, så krävs det naturligtvis en skola som strävar efter allas likhet.

I enlighet med denna logik infördes därför folkskolan på 1840-talet, grundskolan på 1960-talet samt utbyggnaden av gymnasieskolan under 1970-talet. På så vis slutade utbildning att vara ett privilegium för de rika och blev istället en fundamental rättighet inom en demokrati.

Men under de senaste trettio åren har Sveriges skolsystem genomgått en rad reformer, bl.a. det fria skolvalet, decentralisering och andra åtgärder. I den nyligen utkomna Skolan, marknaden och framtiden[1] kallar forskarna processen för en »marknadisering« av skolan och beskriver även Sverige som ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem. De negativa konsekvenserna är allvarliga: ökad segregation och minskad likvärdighet.

Det talas mycket om att skolan inte existerar i ett vakuum och att det är samhället som bygger skolan. Ur det perspektivet är det exempelvis tydligt varför elever, liksom deras föräldrar, har väldigt orättvisa och väldigt olika möjligheter att exempelvis göra »fria« val inom nuvarande skolsystem.

Men den andra sidan av myntet kräver sin beskärda del av uppmärksamhet: skolan formar ju också samhället.

I nuläget har skolan blivit en individuell språngbräda.

Skolsystemet präglas av konkurrens och effektivitet samt är i stort tänkt för den enskildes kompetensutveckling. Skolan uppfattas helt enkelt inte längre som ett verktyg för oss att gemensamt skapa ett mer jämlikt samhälle. Detta innebär i förlängningen att ansvaret för ojämlikheter flyttas från strukturnivå till individnivå.

Skolan borde utformas för att kunna möta vår föränderliga samtid. Just därför är det viktigare än någonsin att komma ihåg att samhälleliga frågor kräver samhälleliga svar. Istället för ett utbildningssystem där vissa är vinnare och vissa förlorare, bör vi sträva efter att skapa en skola som går hand i hand med ett samhälle där vi gemensamt tar hand om varandra.

[1] Fejes, Andreas och Dahlstedt, Magnus, Skolan, marknaden och framtiden, 2018.

Jenny Nguyen går Aftonbladets ledarskrivutbildning och praktiserar på Dagens Arena. 

Blogg 17 Mar, 2018

Tusentals demonstrerar efter mordet på Marielle Franco

Den brasilianska socialistiska lokalpolitikern Marielle Franco är död. Hon och hennes chaufför Anderson Pedro Gomes sköts till döds i Rio de Janeiro i onsdags kväll. Oavsett vad mordutredningen kommer att visa har hennes död omedelbart fått en politisk laddning. 

Skärmavbild 2018-03-16 kl. 16.58.17

Under torsdagen mobiliserades demonstrationer till hennes minne med tusentals människor på flera platser runt om i Brasilien. »Marielle: presente! Hoje e sempre!« ropade man, som i ett eko av de utrop man gjorde för de politiskt aktiva som »försvann« under militärdiktaturen. »Marielle: närvarande! Nu och för alltid!«

Ännu vet man inte vad som skett och ingen har anhållits, men många misstänker att politiska motiv låg bakom dådet.

Marielle Franco var känd som feminist, antirasist och HBTQ-aktivist. Inte minst var hon starkt kritisk mot det beslut som fattades genom dekret av president Michel Temer i februari om att flytta bort ansvaret för säkerheten i delstaten från polisen till militären.

Det beslutet togs som svar på en långvarig säkerhetskris i delstaten Rio de Janeiro.

För bara några år sedan var stämningen en annan. Det rådde en typ av optimism inför fotbolls-VM 2014 och de Olympiska spelen 2016. Stora pengar och politiska förväntningar investerades i att dessa mega-evenemang skulle bli kröningen på en utvecklings- och framgångssaga för Brasilien. Det blev inte som det var tänkt.

Säkerhetskrisen har löpt parallellt med en ekonomisk kris – delstaten fick ta nödlån från den federala regeringen för att undvika att bli bankrutt kort innan OS 2016. Dessutom tillkommer en politisk kris – den tidigare guvernören Sérgio Cabral Filho dömdes förra året till 14 års fängelse för korruption.

Det är inte första gången som militären spelar en roll i säkerhetspolitiken. Specialstyrkor och militärtanks har från tid till annan skickats in i Rio de Janeiros slumområden, favelas. Militarisering har varit en återkommande strategi.

Åren innan de Olympiska spelen testades en något annan modell, i form av så kallade Unidades de Polícia Pacificadora, där polisen som så många gånger förr gick in i favelorna. Men istället för att som tidigare dra sig tillbaka efter en tid handlade det denna gång om ett permanent övertagande. Polisen var där för att stanna.

Projektet väckte en del kritik, bland annat på grund av rapporter om polisbrutalitet och korruption. Men framförallt skapade det under ett antal år även enorma förhoppningar om att man äntligen funnit vägen att stävja våldet och drogkartellerna som så länge dominerat staden och delstaten.

Mordet på Marielle Franco får ytterligare en symbolisk dimension. Det representerar den generella säkerhetskris som Rio de Janeiro och andra brasilianska delstater befinner sig i.

Denna entusiasm tog fart efter att man, till synes framgångsrikt, lyckades gå in i några av de favelor som utgjorde högkvarteren för kartellerna. Det drog till sig omvärldens ögon som anade att detta kunde vara en modell att införa även i andra städer och länder.

De förhoppningarna grusades efter en tid, och militären har fortsatt att spela en roll. Till exempel i en 14 månader lång närvaro i favelan som Marielle Franco själv kom från, Complexo da Maré, som i efterhand dömts ut som ett fiasko.

År 2017 var såväl mordfrekvensen som antalet som dödats av poliser den högsta sen år 2009. Och nu har alltså det övergripande ansvaret för säkerheten lagts i militärens händer.

När en politiker mördas är det ett slag mot demokratin och en nationell tragedi. Det vet vi tyvärr alltför väl i Sverige.

Men mordet på Marielle Franco får ytterligare en symbolisk dimension. Det representerar den generella säkerhetskris som Rio de Janeiro och andra brasilianska delstater befinner sig i. Kanske blir mobiliseringen till hennes minne en politisk vändpunkt.

Läs också:

Välkommen Åsa!

Här är det verkliga hotet mot välfärden

Minns dånet från 8 mars

Gör inte tiggeriet till en symbolfråga

 Styr självkörande fordon i rätt riktning

Ett nya Karolinska på steroider

Blogg 14 Mar, 2018

Styr självkörande fordon i rätt riktning

Om vi vill att tekniken ska lösa våra samhällsproblem krävs det att vi styr den i rätt riktning från början. Annars kan självkörande bilar lika gärna bli ett bakslag för miljön.

Inom bara några år kommer självkörande bilar att finnas till försäljning. Kanske så snart som 2020 om vi ska tro biltillverkarna själva. Det är inte en så liten förändring som man först kan tro, utan kan få stora effekter för bland annat huruvida trafikens inverkan på klimatet ska öka eller minska.

Därför behöver vi redan nu bestämma oss för hur vi vill forma den nya tekniken och hur vi vill att den ska forma oss.

I förra veckan presenterades så utredningen Vägen till självkörande fordon som ger några svar på denna fråga. Utredningen föreslår anpassningar av regelverket under de kommande fem åren för att bana väg för utvecklingen med självkörande fordon.

Den lägger förslag på modernisering av lagstiftningen för att reglera exempelvis hur fordonen ska övervakas och vem som ansvarar för dem, vid till exempel brott mot trafikreglerna. Den vill utöka möjligheterna till tester av självkörande fordon.

Ansvarigt statsråd, infrastrukturminister Tomas Eneroth (S), hoppas att det ska gå snabbt att få till regelförändringar. Sverige ligger i internationell framkant inom biltillverkningen, och ett svenskt regelverk som främjar självkörande fordon kan översättas i snabbare utveckling och ett försprång på den internationella marknaden.

Exportmöjligheter i all ära men självkörande fordon har långt fler konsekvenser för samhället. Ett av de mest avgörande vägvalen gäller påverkan på klimatet. Tyvärr skjuter utredningen denna fråga på framtiden.

Om varje bilägare byter ut ett fullt fungerande fordon mot en ny bil blir det ett högt pris för miljön.

Huruvida automatiserad körning kommer leda till mer eller mindre utsläpp har diskuterats inom forskningen och av berörda aktörer under en tid. Å ena sidan kommer självkörande fordon nästan garanterat leda till mer miljövänlig körning. Det kan även ge möjligheter för bilpooler och gemensamma transporter.

Å andra sidan kan det lika gärna innebära att varje bilägare byter ut ett fullt fungerande fordon mot en ny bil, till ett högt pris för miljön. När kostnaden för bilkörning i form av tid och ansträngning försvinner kan bilåkandet bli mer attraktivt.

Om fordonet kan parkera sig själv utan konkurrens om centralt belägna parkeringsplatser ökar det bekvämligheten ytterligare. Vinster av mer miljövänlig körning kan alltså ätas upp av att bilåkandet ökar.

Kort sagt kan det faktiskt gå hursomhelst. Hur utfallet blir bestäms inte av någon naturlag, utan av hur vi använder och utvecklar den nya tekniken. Det påverkas i sin tur av de beslut som fattas idag och vilka incitament vi skapar.

Det borde vara uppenbart egentligen, men i teknikoptimismens tidevarv tål det att upprepas. Det råder nämligen en föreställning om att teknikutvecklingen lever sitt eget liv och på något sätt sker av sig själv. Nya innovationer uppstår och löser problem, till synes på eget bevåg.

Riktigt så enkelt har det aldrig varit. Forskare som Maja Fjaestad och andra har gång på gång visat att teknikutvecklingen samspelar med och möjliggörs av andra samhällsfaktorer.

Det kan vara allt från hur nya influenser och idéer sprids via handel, till hur höjda utbildningsnivåer kan skapa en efterfrågan som driver fram innovationer. Det kan även ske genom de morötter och styrmedel som formar teknikutvecklingen och dess användning.

Omvänt betyder detta att om vi vill att tekniken ska lösa våra samhällsproblem krävs det att vi genom politik styr den i rätt riktning. Vi kan inte helt lämna över till företagens intressen att avgöra vilka system och lösningar som anammas.

Fönstret för att styra den utvecklingen är nu. Därför krävs mer från politiken än lagtekniska lösningar för hur självkörande fordon ska införas i den existerande ordningen.

Det kräver att vi tar ställning i vägvalen redan idag, så att teknikutvecklingen inte springer ifrån oss i fel riktning.

Läs också:

Välkommen Åsa!

Här är det verkliga hotet mot välfärden

Minns dånet från 8 mars

Gör inte tiggeriet till en symbolfråga

Blogg 09 Mar, 2018

Gör inte tiggeriet till en symbolfråga

Jag har under en tid försökt förstå varför frågan om tiggeri debatteras så intensivt.

Missförstå mig inte, jag vill inte relativisera problemet. Det är en skam att människor fortfarande lever i en sådan misär i Europa att de drivs till att tigga på iskalla gator i Sverige. Varje individ som behöver tigga ihop sitt levebröd är ett bevis på att samhället misslyckats.

Ändå är det värt att påminna sig om att det i hela Sverige enligt uppskattningar rör sig om mellan 3 000 och  5 000 personer från andra EU-länder som tigger. Vad gör att just denna fråga växer sig så stor och infekterad i debatten medan så många andra stora samhällsproblem faller i nästan total medieskugga?

Jag ställer mig den frågan efter flera veckor då Socialdemokraternas position i frågan avhandlats i otaliga artiklar och uttalanden i media.

Under en tid har det gått rykten om att partiet är på väg att svänga och ta ställning för ett tiggeriförbud. Sedan satte Stefan Löfven ner foten och förtydligade att inget nationellt förbud förbereds av regeringen.

Men redan i nästa andetag uttryckte han stort intresse för Eskilstunas förslag om att införa krav på tillstånd för att tigga.

Knappt hann det komma några följdfrågor om hur ett sådant förfarande egentligen ska fungera i praktiken och vilka kriterier som ska gälla förrän Magdalena Andersson uttalade sig. På en av årets kallaste dagar upprepade hon Åsa Regnérs tidigare uppmaning om att inte ge pengar till tiggare.

Partiledningen har alltså enligt partikongressen 2017 inget mandat att föreslå ett tiggeriförbud. Ändå är det uppenbart att man gör allt man kan för att signalera hårda tag. Frågan är då varför.

Det finns ett enkelt svar, nämligen att diskussionen befinner sig i skärningspunkter av, å ena sidan, sakfrågan migration, och å andra sidan, verktygslådan lag och ordning. Att förbjuda bort problem är den lösning som politikerna just nu har närmst till hands.

Men jag tror också att det finns ett mer komplicerat svar.

Skrapar man på ytan framkommer det att många socialdemokrater är rädda för vad som händer med ett samhälle när människor som tigger blir en så återkommande syn att en viss typ av utsatthet normaliseras i gatubilden.

Vad händer med ett samhälle där lösningen på människors uppenbara utsatthet anses vara ordningsregler och böter?

Detta, menar de, skulle göra människor avtrubbade och påverka tilliten i samhället och tilltron till välfärdsstaten. De ser en risk för att frågan om knappt 5000 personers tiggande ska spilla över på uppfattningen om politik i stort.

Jag tror att vi måste ställa oss exakt motsatt fråga. Vad händer med ett samhälle där lösningen på människors uppenbara utsatthet anses vara ordningsregler och böter? Vad händer med tilltron till välfärdsstaten när vårt svar på att människor ber om hjälp är att kalla på polisen för att med tvång lyfta bort dem ur snön?

Jag tror att det leder till mer cynism och mindre solidaritet. Det är ett steg i riktningen mot ett klimat där vi vänjer oss vid att genom politiken förflytta och förbjuda, snarare än lösa, problem som drabbar utsatta grupper.

Att fattiga människor från andra europeiska länder kommer till Sverige för att tigga är en baksida av den fria rörligheten inom EU. De, som andra EU-medborgare, använder rörlighet som en strategi för att förbättra sin situation. Det egentliga problemet är ju inte att deras utsatthet manifesteras på just våra gator utan att människor fortfarande lever i sådan djup fattigdom i Europa, trots flera års medlemskap i EU.

Så länge vi har den fria rörligheten, som ger oss så många andra fördelar och möjligheter, så finns det inga enkla lösningar. Vi kan och bör använda oss av lagboken för att stävja förekomsten av människohandel, men det saknas belägg för att människohandel ligger bakom mer än en liten andel av tiggeriet. Vi kan däremot inte kriminalisera bort fattigdom eller förhindra människor i ekonomisk nöd att be andra människor om hjälp.

Därför måste vi också akta oss för att förvandla tiggeriet till en symbolfråga och en måttstock för politisk handlingskraft.

Åsa Odin Ekman praktiserar på Dagens Arena går just nu ledarskriv, Aftonbladets utbildning för ledarskribenter.

Läs också: Minns dånet från 8 mars

Här är det verkliga hotet mot välfärden