Bloggen

Blogg 16 Aug, 2019

Domen mot oss män

Äntligen dags för fredagsmys igen. Och här kommer några rader om att vara så jävla trött, könsroller och Franz Kafka.

Likt många andra redaktörer har jag läst Gemma Hartleys kommande bok Så jävla trött i sommar. Den svenska översättningen av succéboken Fed Up når snart bokhandeln, och lär bli en av höstens snackisar. Amerikanskan Hartleys tankar om kvinnors känslomässiga arbete, parrelationer i allmänhet och kärnfamiljen i synnerhet berör garanterat också svenska hushåll. Även om en del av hennes teser är snarlika de som till exempel lyftes av Gunilla Bergensten redan för tio år sedan med boken Familjens projektledare säger upp sig.

Frustrationen över att till synes helt solo ständigt säkerställa att diskbänken är ren, räkningarna betalda och barnens utvecklingssamtal inritade i kalendern kan nog förhoppningsvis även många män känna igen sig i numera. Jag gör det i alla fall. Och istället för att förfasa mig över att Hartley gör detta till en könsfråga, vill jag identifiera mig med hennes känslor. Men jag inser samtidigt att min fru antagligen gör detsamma.

När Gemma Hartley slår ner på sin mans oförmåga att hålla liv i kontakter med släkt och vänner trycker hon nämligen väldigt hårt på en öm punkt. Åtminstone hos mig. Men troligen är jag inte ensam bland dagens män om att känna denna skuld. Och vi vet att det är ett själviskt beteende. Vi vet det, så jävla väl.

Redan för över hundra år sedan skildrade Franz Kafka saken i novellen Domen. Berättelsen går i korthet ut på att huvudpersonen precis skrivit ett brev till en mycket god vän som flyttat utomlands sedan tre år. Gråtmilt går han genom orsaker till varför han inte skriver oftare och mer innerligt. Men nu känner han sig så duktig över att åtminstone fått ihop ett brev att han nämner saken för sin far (en sjuklig änkling som han för övrigt också försummat).

Fadern förklarar då att sonen inte har någon aning om läget, att vännen håller på att gå under, att fadern hållit kontakten med honom och att vännen då berättat om sin utsatthet. Fadern anklagar därefter sonen för att bara tänka på sig själv, för att vara falsk mot sin vän, och med ett alltför sent brev nu döva sitt eget samvete, samt att sonens själviska beteende förvärrat vännens tillstånd. Och fadern dömer därför sonen till döden genom drunkning. Varpå huvudpersonen springer iväg och svingar sig från en bro, ”som den utmärkte gymnast han till sina föräldrars stolthet en gång varit i sin ungdom”.

En absurd vändning, typisk Kafka kan tyckas. Men vi som läser novellen med ständigt dåligt samvete vet att det mest absurda är att det är fadern som hållit kontakten med sonens vän. I verkligheten hade det varit en kvinna. (Till Kafkas försvar ska sägas att fadern faktiskt under själva domen utbrister: ”jag har övertagit din mors krafter”. Så den gode Franz var kanske något på spåren trots allt.)

Vi på Dagens Arena är hursomhelst glada över att efter sommarens lågintensiva publiceringstakt nu åter kunna erbjuda dig mer frekvent inspiration och motstånd för hjärngymnastiken. Jag hoppas därför att du redan har vårt kostnadsfria nyhetsbrev (och att du uppskattar brevets nya design). Och skulle bli väldigt stolt om du också rekommenderar fler i din omgivning att prenumerera på brevet. Det betyder mycket för oss.
Här kan du dessutom läsa mer om hur du kan stötta oss så att vi kan fortsätta ge dig bra redaktionellt innehåll.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 15 Aug, 2019

PODD | Schibbye jagar Dawit Isaak

Journalisten Martin Schibbye gästar intervjupodden och pratar om sin nya bok där han söker Dawit Isaak.  Men han berättar även om besvikelsen över den kommande filmen om hans egen fängelsetid.

Martin Schibbye är känd för de flesta efter att ha fängslats under ett uppdrag i Etiopien och tillbringat 438 dagar i fängelse. Hans nya bok handlar om en annan välkänd fängslad svensk journalist, Dawit Isaak.

–Boken föddes ur en frustration. Här har vi nu i 18 år sett den här bilden på Dawit Isaak, och räknat dagar som han suttit fängslad. men vem var han egentligen? Och vad vet vi egentligen om det land som håller honom fången?

Den vanligaste frågan numera kring Dawits öde tycks vara huruvida han överhuvudtaget lever. Martin Schibbye är kluven till frågeställningen, men försöker också själv besvara den i boken.

– Jag landar i att han är vid liv. Jag förstår att den frågan måste ställas, samtidigt som den ändå har en underström av att dödförklara honom, och att det är upp till den som ska svara på frågan att visa att han inte är död. Och då menar jag att vi har gjort honom en otjänst. Som lekman kan man ju inte dödförklara människor hursomhelst. Dawits största skräck måste ju vara att folk inte tror att han lever längre.

Boken innehåller många vittnesmål och skildringar från människor som känt Dawit Isaak. Men är även ett försök att skildra landet Eritrea, och inte minst de konflikter som påverkat den unga staten. Konflikter som går rakt igenom befolkningen, inte minst hos den stora diaspora som landet har, men även rakt genom Dawits egen familj.

Martin Schibbye har rest i Dawits fotspår i så väl Sverige som i Eritrea, dit han beviljats journalistvisum, något få har lyckats med. Och han har också brottats med frågan om att förhålla sig neutral till en regim som vill visa upp sig på bästa sätt.

Boken innehåller många vittnesmål och berättelser, men en av de mer udda ingångarna handlar om att Martin Schibbye får upp ögonen för den man som begick de så kallade Ikea-morden och nu sitter inspärrad för dubbelmord i ett svensk fängelse. Det visar sig nämligen att förövaren är eritrean.

– Plötsligt läser jag om en eritreansk fånge som vill avtjäna sitt straff i Eritrea, och som begärts utlämnad. Och då tänker jag, herregud här finns ju en jättemöjlighet att använda sig av. Ibland kan man ju bli nästan besatt av en fråga, och här såg jag en möjlig lösning. För första gången vill Eritrea ha något som vi har. Men svenska diplomater var väldigt tydliga med att i Sverige gör vi inte så, vi behandlar inte människor som brickor i ett spel.

I podden berättar Martin Schibbye även om de kluvna känslorna inför den kommande filmen som bygger på boken som han och Johan Persson gav ut om händelserna och fängelsetiden i Etiopien.

– Som journalist är ju film inte mitt medium. Man sysslar med fakta, inte fiktion, men då när vi fick frågan 2013 kände jag ett väldigt ansvar för de som satt kvar i fängelset. Att sätta en filmstrålkastare på det fängelset och på dem kändes verkligen motiverat eftersom det löfte vi hade gett var att berätta.

Att se filmen var inte odelat positivt, berättar han.

– Jag har ju en film när jag stänger ögonlocken och det är väl ingen som kan göra något som motsvarar den. Jag vill vara respektfull mot de som lagt månader och år av sina liv för att berätta den här historien, samtidigt som jag ändå måste markera vad jag inte känner igen mig i. Det är ju speciellt att bli film, och det var jag inte helt beredd på. När produktionen frågade vad jag var mest rädd för så svarade jag att det var att de lokala journalisterna skulle strykas ur handlingen. Och tyvärr så hände det också. Det kan jag tycka är sorgligt, men det är samtidigt deras val, deras produktion. Boken finns ju ändå alltid där.

Filmen skildrar en verklighet i Etiopien för åtta år sedan, poängterar Martin Schibbye som menar att allt har förändrats i landet. Det sitter inte längre några journalister fängslade i Etiopien, samtidigt som han betonar att utvecklingen på längre sikt är mycket avhängig vårens val. Att filmen till slut blev av är han dock glad för.

– Det är klart att det är en ynnest att få sin bok filmatiserad. Men det som gjorde ont när man såg filmen var att jag inte kände igen fängelset alls. Och när jag frågade regissören varför han gjort fängelset så mörkt, med påhittat våld, så var svaret att de visat filmen för en testpublik som tyckte fängelset var för snällt och därför dragit till det lite. Och det är ju ett konstnärligt val som de får stå för, där jag hade valt annorlunda. Men i det stora hela är det ändå förstås fantastiskt med en filmstrålkastare på den här regionen.

Du hör hela intervjun här:

Blogg 04 Jul, 2019

Världens mest socialistiska länder

Dags för fredagsmys igen! Visste du att USA var mer socialistiskt än Sverige i fjol? Så här gick det till.

Häromveckan publicerade tidskriften Newsweek en underhållande debattartikel. Skribenten Sam Hill, en före detta företagsledare, hade reagerat på att intresset för Bernie Sanders också fått alltfler amerikaner att efterfråga socialism. Och att det är ett begrepp som tillåter rätt många definitioner. Vilket naturligtvis är som att sparka in en öppen dörr. Men det roande med Hills retoriska grepp var att han dessutom förde i bevis att USA redan var ett socialistisk land helt i nivå med Sverige och Danmark. Alltså länder som Bernie Sanders och hans fans brukar hålla fram som förebilder.

Som grund för detta påstående åberopade Hill The Index of Economic Freedomen topplista över världens länder som den konservativa tankesmedjan the Heritage Foundation har sammanställt sedan 25 år. Som namnet antyder så handlar det om att ranka ekonomisk frihet inom varje land. Metoden bygger på Adam Smiths tankar om nationers välstånd, och delar upp förutsättningarna för en fri ekonomi i tolv olika faktorer. Poängen sammanställs sedan där 100 är absolut frihet och 0 är motsatsen.

Eftersom Nordkorea gång på gång kommer sist i listan, med Venezuela och Kuba strax ovanför, så menade Hill att detta index också kan mäta graden av socialism i varje land. Ju längre från jumboplatsen desto mindre socialistiskt är landet helt enkelt. Det är förstås ett sätt att se på socialism som kan diskuteras, men samtidigt ändå lite tankeväckande. Men kanske inte som Hill menar. Hong Kong rankas för övrigt högst, följt av Singapore. Och att Hong Kong skulle rankas som den minst socialistiska ekonomin i världen är ju spännande, inte minst i dessa dagar. Singapore i sin tur för en politik som inte alltid känns direkt modern. Ett index som egentligen inte mäter demokrati i relation till ekonomi är helt enkelt lite nyanslöst. Lägg därtill att alla de nordiska länderna kommer rätt högt upp på listan, och därmed borde klassas som relativt icke-socialistiska, enligt Hills definition. Vilket naturligtvis var hans poäng.

Men det finns en annan detalj som roade mig speciellt när jag tittade närmare på listan. Det visade sig att USA precis hade återtagit platsen som en mer fri ekonomi än den svenska. Förra året passerade Sverige nämligen USA på denna lista. För första gången någonsin sedan mätningen startade.

 

I fjol ansågs Sverige för första gången ha en friare ekonomi än USA. I år är ordningen som synes återställd.

 

Det borde egentligen varit en jättegrej, inte minst för alla de som vill lyfta upp Sverige som ett bättre alternativ än USA. Men jag hörde inte denna sak nämnas särskilt ofta förra året. Faktiskt inte alls. Nåväl, nu är ordningen alltså återställd, så den svensk som glömde att jubla i fjol slipper åtminstone äta upp det i år.

Vi på Dagens Arena älskar detaljer som dessa, och kommer fortsätta skifta mellan makro och mikro i vår samhällsbevakning även i fortsättningen. Men nu tar vi på redaktionen några välbehövliga semesterveckor, och publiceringstakten går därför ner på sparlåga. Några texter kommer dock läggas ut även under semestern, så du inte glömmer bort oss. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss, så vi kan bli ännu bättre till hösten.

Ha en bra sommar!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 01 Jul, 2019

Dörren till djupare kunskap

Varje vecka publicerar Dagens Arena minst en längre text, ibland fler, som just nu inte återfinns i dessa nyhetsbrev. Men de går alltid att hitta på vår hemsida. Så, för att vara på säkra sidan att du inte missar en chans till att bli lite klokare, kolla in utbudet här.

Blogg 01 Jul, 2019

Gillar du oss? Bli månadsgivare!

Vi älskar att ha dig som vår publik. Och vill fortsätta att locka dig med vår journalistik. Men för det krävs resurser. Vi har inget presstöd, inga avtal med de stora digitala jättar som lagt beslag på annonsintäkterna. Vi är helt oberoende. Och därför helt beroende av stödet från våra supportrar.

Så om du vill stötta oss blir vi glada. Det ger oss möjlighet att fortsätta vara så bra som du vill att vi ska vara.

Klicka här för att veta mer om hur du kan göra för att bli månadsgivare.

Blogg 28 Jun, 2019

Nu vill Google bygga våra städer

Dags för fredagsmys! Och då borde vi snacka lite om Googles ambitioner som stadsplanerare. 

För oss som är intresserade av stadsplanering är det som sker i Toronto rätt spännande. Där har nämligen Google, via ett dotterbolag, getts möjlighet att utveckla en hel stadsdel och förvandla ett gammalt hamnområde till en modern stad.

På ytan skiljer sig prospektet kanske inte så mycket från många andra så kallade kajbyggen i västerländska storstäder. Det ser ju alltid rätt så futuristiskt ut när arkitekter får måla upp sina visioner. Men här ryms förstås även ett smörgåsbord av all den moderna teknik som Google vill inlemma i våra liv.

Utemiljöer som styrs av vädret, robotar som städar parker och trafiksystem anpassade i realtid efter gångares och cyklisters beteenden är bara några av alla exempel på denna nya, sköna värld.

Men Googles ambitioner som stadsplanerare har också väckt en hel del debatt i Kanada. Inte minst då många av de nya faciliteterna bygger på data som kräver omfattande övervakning. Kritikerna menar att staden bjuder in Google till att utöka sin kontroll över medborgarnas beteende.

Google i sin tur vill gärna att pilotprojektet i Toronto ska slå väl ut, för att kunna erbjuda liknande lösningar i andra delar av världen. Därför lyfter företaget på känt maner upp att planen för den nya stadsdelen har utvecklats genom delaktighet där tiotusentals Torontobor deltagit, gissningsvis med hjälp av Googles teknologi. Men också att all data som samlas in i framtiden kommer vara tillgänglig för vem som helst. Det senare lär dock inte lugna den som räds övervakning. Snarare tvärtom. Oavsett detta bör vi följa utvecklingen i Toronto. För endera dagen handlar det om en stadsdel i din närhet.

Som en total kontrast till Googles ambitioner i Toronto bör vi också snacka lite om vad som hänt i den turkiska staden Gaziantep. Här har invånarantalet ökat med över 30 procent på väldigt kort tid, på grund av att där nu finns en halv miljon flyktingar. Enligt the Guardian tog staden mot 200 000 människor inom ett dygn!
Den turkiska linjen har varit att flyktingar inte ska hamna i läger, och mindre än fem procent ska enligt uppgift befinna sig i sådana för närvarande. Resten är inhysta i befintligt bostadsbestånd. Vilket naturligtvis lett till hyreshöjningar i städer som Gaziantep, eftersom efterfrågan på bostäder ökat rekordartat. På samma sätt har lönerna pressats neråt på grund av den stora tillgången på arbetskraft. Lägg därtill att stadens vattenresurser är kraftigt ansatta. Och ändå fungerar Gaziantep. Invånarna verkar helt enkelt ha bestämt sig för att det inte finns något alternativ. Vilket naturligtvis är en nyttig påminnelse för alla de som bråkar över att behöva välkomna ett betydligt lägre antal medmänniskor.

Men samtidigt bör vi kanske också fråga Google, vars motto som bekant är Don’t be evil, varför de satsar på platser som Toronto. Det är ju i städer som Gaziantep de verkligen kunde göra nytta. Tänker jag.

Hursomhelst, vi på Dagens Arena älskar att bevaka stadsplanering världen över. Men vi behöver din hjälp för att kunna göra det ännu bättre. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 24 Jun, 2019

PODD | Sverigedemokraten som blev sosse

Han är den skånske lokalpolitikern som gjort en resa i motsatt riktning jämfört med många skånska väljare genom att byta från SD till S. Men även socialdemokratin har stora brister, menar Mike Enocksson, som spår att partiet går mot sönderfall om inget händer.

I det senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd är statsvetaren Mike Enocksson gäst. Han är även aktiv för Socialdemokraterna i Ystad, men har en annorlunda bakgrund än många av sina partikamrater. Under några år i slutet av sin tonårstid var han nämligen aktiv sverigedemokrat.

– Jag var en tonårskille som var rätt arg, och vilsen som person. Och som kände att där kunde det kanaliseras genom den typen av åsikter. Det handlade om inre personliga problem som fick utlopp genom hat och frustration.

Med sin bakgrund kan han lätt se hur SD skördat såna framgångar i Skåne.

-Jag kan förstå hur vanliga människor resonerar, tror jag. Men jag kan också förstå den djupare ideologiska biten, eftersom den intresserade mig främst. Den politiska filosofin mer än aktivismen. Jag kan nog känna igen mig på båda sidorna.

– Hade jag fortsatt, det är ju ett parti som det är väldigt lätt att klättra i, och haft starka ambitioner är det inte omöjligt att jag suttit i riksdagen för SD idag. Och det hade ju varit ett helt annat liv än det jag lever idag. Vilket en del har påpekat. Men jag sitter hellre i kommunfullmäktige i Ystad för S än i riksdagen för SD.

Vad fick honom då att lämna SD?

– Det var vissa sakfrågor i partiet som jag inte alls höll med om. Som synen på kristendomen, att de vill bevara kristna värderingar. Jag var rätt radikal ateist på den tiden. Men också att de i grunden hade rätt borgerliga värderingar när det kom till ekonomisk politik.

Mike Enocksson gick med i Socialdemokraterna 2012, och har sedan flera år en rad uppdrag på lokal nivå i Ystad. Men han har även engagerat sig i socialdemokratisk idédebatt, och skrivit och själv gett ut en bok, Kampen om Sverige, om socialdemokratisk välfärdspolitik och vridningen mot en mer liberal hållning. Han är även starkt kritisk till dagens socialdemokrati, som han menar har en stor åsiktsskillnad mellan gräsrötter och politisk ledning.

– Det känns som vattentäta skott mellan dessa två nivåer, och om vi inte får en partiledning som är villig att tänka i nya banor kommer detta politiska projekt förr eller senare gå under.

Han menar att det krävs stora förändringar kring vilka som leder partiet, men har ingen större tilltro till det demokratiska systemet inom organisationen.

– Kongressen är mer en fasad för att legitimera en redan befintlig makt, och de som åker dit är kommunalråd, riksdagsledamöter och ombudsmän som livnär sig på att vara lojala mot partiledningen.

Han utesluter inte att det inom kort bildas ett utbrytarparti inom S.

-Där kan finnas en grupp som är mer radikala, och som är trötta på att det inte går att förändra något i det här partiet och istället för att gå över till V startar någonting nytt. Jag tror till exempel inte att Reformisterna lyckas förändra S inifrån och konsekvensen av det kan bli intressant.

Mike Enocksson är medveten om att det är ovanligt att en aktiv socialdemokrat så starkt kritiserar det egna partiet.

–Jag gör det i all välmening, för om man inte rycker upp sig kommer det här partiet inte finnas om tio år. Eller åtminstone inte ligga på mer än 10-15 procent. Den här krisen är mycket större än vad de på Sveavägen 68 verkar förstå. De säger att vi måste knacka fler dörrar och koka mer korvar. Men opinionssiffrorna stiger ju inte trots att vi gör det, då är det ju någonting som är fel i budskapet när vi knackar de här dörrarna.

Du hör hela intervjun här:

Blogg 21 Jun, 2019

Strandsatt en sommarnatt i Svedala

Dags för fredagsmys! Och nu blir det förstås midsommarspecial. Om vad som kan hända en vanlig svensk sommarnatt.

Det verkar ju vara inne att skriva kolumner med symboliskt laddade minnen från förr. Och jag vill förstås inte vara sämre, så här kommer mitt bidrag i genren.

Häromåret blev jag nämligen strandsatt i Svedala. Och då snackar vi inte någon symbolisk omskrivning för Sverige. Vi snackar det verkliga Svedala. I Skåne.

Vi var ett hundratal olyckskamrater på sista nattåget till Simrishamn, som inte kom längre. En olycka stoppade tågen österut. Inget konstigt med det, sånt händer. Och det var ju en varm natt, en sådan där svensk sommarnatt då världens vedermödor alltid känns avlägsna.

Men följande timmar var det mer än sommarnatten som fascinerade.

Det började med att vi fick lämna tåget. Nu skulle buss gälla resten av sträckan. Någon buss fanns visserligen inte på plats i Svedala, men Skånetrafikens medarbetare skrek till oss att tre stycken var beställda. Sedan hoppade de in i Svedalas enda taxi och lämnade oss där i den ljuva sommarnatten.

Om du inte varit i Svedala en onsdagsnatt kan jag berätta att där inte händer särskilt mycket. Men efter en halvtimme kom så en buss, den var dock redan fullsatt. Och passagerarna, som skulle vidare västerut, vägrade till synes att gå av. Jag gissar, för föraren öppnade inte dörren. Planen var tydligen att de på bussen skulle ta vårt tåg tillbaka. Men de insåg antagligen att risken var stor att det istället skulle bli de som strandsattes i Svedala. Bussföraren uppfattade nog också att vi var hundra personer som stod där utanför. En buss hade inte räckt. Så han lät dörren vara stängd, ringde till någon samordning och stack sedan vidare. Vi blev kvar i sommarnatten.

Nu började det dock hända saker. De med närboende kontakter hade redan ringt efter ett antal skjutsar, och leden började glesas ut. För oss som skulle mot de mest avlägsna destinationerna var detta inget alternativ. Några ringde taxi, men sådana skulle inte dyka upp den närmaste halvtimmen. Många av de som varit på väg hem från en glad sommarkväll började nyktra till och deras glädje övergick inte sällan i ilska mot Skånetrafiken och mot samhället i stort. Andra, liksom jag, var mest fascinerade av en igelkott som jazzade runt på den tomma gatan i Svedala.

Då visade sig plötsligt en ny representant för Skånetrafiken, som anlände med det absolut sista tåget mot Ystad. Nu var beskedet glasklart: upp på tåget igen, färden fortsätter, bussen österut står och väntar i Ystad.

Vi klev upp på tåget och rullade vidare i sommarnatten. Väl framme i Ystad var vi nu ett drygt femtiotal som kunde konstatera att någon buss inte heller fanns där.
Skånetrafikens medarbetare fick beskedet att bussen nu istället var i Svedala, och därefter skulle åka mot Malmö. Den skulle komma till Ystad först en timme senare. ”Det är inte bra hanterat av bussjouren”, kommenterade medarbetaren sakligt, och ingen sa emot. Därefter lämnade även denne medarbetare oss åt våra öden i den ljuva sommarnatten.

Nu var klockan två och de flesta i gruppen telefonerade flitigt. De som kunde få dit anhöriga med bil gjorde så. De få taxibilar som fanns i sommarnatten togs av dem som var i störst nöd, och hade råd. En del med skjuts erbjöd plats för okända olyckskamrater med närliggande destinationer, andra inte.

Vi övriga blev kvar i natten. Den var fortfarande underbar, solen skulle snart gå upp, jag var dock lite glad över koftan jag haft med i packningen.
Vi var nu ett tiotal kvar på väg österut. En stor barnfamilj, ett par tonårskillar, några äldre män i slitna kläder och jag.

Efter en timme kom faktiskt bussen. Det var samma förare som inte öppnat i Svedala, och som nu skulle köra oss stackare österut. Och den ljuva sommarnatten övergick i den vackraste av morgnar. Solen gick upp över oss medborgare som saknade pengar till taxi, kontakter med bil, svenskkunskaper eller social kompetens. Även vi blev till slut upplockade av samhällets struktur, i form av denna buss.

Och som jag satt där och såg den vackra morgonen gry kände jag en liten glädje över att systemet ändå fixade det. När tonårsgrabbarna, som inte pratat svenska under hela resan, klev av i Tomelilla så ropade de ”tack” högt till föraren, och det kändes nästan som på film.

När vi väl nådde fram till Simrishamn halv fyra på morgonen var vi två personer som gick av. Den vackraste av soluppgångar mötte oss, men vi skildes med samma tystnad som vi tillbringat en natt tillsammans.
Kanske tänkte han då som jag. Att den ljuva sommarnatten och solens uppgång till trots så var detta inget bra slut. Av de hundra strandsatta var vi ytterst få som till sist upplevde en samordnad lösning på vårt gemensamma problem. Nio av tio tog istället saken i egna händer. Och ingen av dem hörde de tacksamma grabbarna när vi väl kom till Tomelilla.

Detta handlar inte om privat kontra offentlig verksamhet, ej heller om entreprenad eller inte. Det handlar om att varje gång någon känner sig utlämnad till sina egna verktyg så dör vår gemenskap en smula.
Oavsett om det sker den vackraste av nätter.

Med det sagt hoppas jag att du får en fin midsommar, att du plockar sju sorters blommor, förutsatt att såna går att finna i din närhet. (Har du svårt med blommornas namn, testa dessa bingobrickor.) Och så drömmer vi vidare om ett samhälle där alla växer som människor. Tids nog vaknar vi upp i det.

Jonas Nordling
Chefredaktör 

 

Blogg 17 Jun, 2019

PODD | Pensioner med problem

Vad kan förbättras med den allmänna pensionen och tjänstepensionen? Och är Pensionsmyndighetens kalkyler realistiska? Om det här handlar veckans podd med gäster från Kommunal, PRO och OFR.

Veckans poddpanelister är överens om att inbetalningarna till det allmänna pensionssystemet måste höjas, för att pensionsnivåerna i framtiden ska kunna ligga på en rimlig nivå. Oavsett om det tillkommer en tjänstepension eller inte.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) driver denna linje, men har en majoritet inom den blocköverskridande pensionsgruppen emot sig. Vid en höjd insättning från 17,21 till 18,5 procent av inkomsten till allmän pension kommer pensionärerna några decennier framåt i tiden kunna räkna med en pension på runt 70 procent av den tidigare lönen, enligt ministern. Men det här avfärdas av Svante UhlinOffentliganställdas förhandlingsråd (OFR), som är en facklig förhandlingsorganisation.

– Pensionsmyndighetens beräkningar bygger på glädjekalkyler, De utgår från att man går in på en ingångslön som är högre än vad ungdomar egentligen får och att man behåller den nivån hela livet. Men de flesta har ju en stigande lön under arbetslivet. Det blir ingalunda några 70 procent i, säger Svante Uhlin.

Han tycker att pensionsgruppen är problematisk eftersom den innebär att pensionsfrågan inte är föremål för öppen, partipolitisk debatt.

– Pensionsfrågan som påverkar alla medborgare i Sverige avgörs av sju-åtta back benchers i pensionsgruppen, utom ministern som också sitter med. Så kan vi inte ha det. De politiska partierna måste börja driva pensionsfrågan och lyfta det här i riksdagen – precis som vi gör i skatte- eller försvarsfrågor, säger Svante Uhlin.

Anne-Maria Carlsgård, utredare på Kommunal, instämmer i delar av kritiken, men tror ändå att pensionsgruppen är det bästa möjliga

– Pensiongruppen är ändå någon form av säkerhet för att det inte blir de här populära svängningarna i lagstiftningen, som gör att när en annan regering till makten ändrar de helt på systemet. Det kan till exempel hända mycket inom sjukförsäkringen ganska snabbt, säger Anne-Maria Carlsgård.

För Pensionärernas riksorganisation (PRO) är den viktigaste frågan hur dagens pensionärer kan få det bättre, men de förespråkar också en kraftig förstärkning av den allmänna pensionen genom högre inbetalningar. Allt som höginkomsttagare betalar in i pensionsavgift på sin lön över brytpunkten (cirka 40 000 kronor) föreslås gå till det allmänna pensionssystemet.

– Staten har tjänat mycket pengar på pensionssystemet som det är nu, och kanske man då kan betala tillbaka lite till pensionerna, säger Anders Thoré från PRO.

Med: Anne-Maria Carlsgård, Kommunal, Svante Uhlin, OFR och Anders Thoré, PRO.
Programledare: Elsa Persson

Lyssna på hela avsnittet här:

Blogg 14 Jun, 2019

PODD | E-krona – frälsning eller förbannelse?

Vad är egentligen en e-krona och hur skulle det förändra vårt ekonomiska system att införa en sådan? Riksbanken gästar podden och förklarar.

Veckans avsnitt av Pengar och politik gästas av Hanna Armelius från Riksbanken som förklarar vad en e-krona är, vad Riksbanken arbetar med för pilotprojekt om e-kronan, och varför vi kan behöva en statligt garanterad digital peng.

Men kan det vara lösningen på bankernas för stora makt? Eller kan det som Svenskt Näringsliv tror skapa problem i ekonomin?

Med Sandro Scocco och Jenny Lindahl.

Blogg 14 Jun, 2019

På marsch för världens journalister

Dags för fredagsmys! Den här gången med en rapport direkt från Tunisien. Om demokrati och behovet av modiga journalister.

Alltsedan de blodiga attentaten 2015 har Tunisien haft svårt att få liv i sin turistnäring. Med 38 personer skjutna vid en semesteranläggning, och 22 dessförinnan på ett museum, lyckades islamistiska terrorister förstöra mycket för den unga demokratin där den arabiska våren en gång startade 2011. När jag, tillsammans med flera hundra journalister från hela världen, nu bjuds på middag strax intill just detta museum är symboliken förstås uppenbar.

Jag är här som delegat på IFJs, Internationella journalistfederationens, kongress, och det råder ingen tvekan om att den tunisiska polisen är mån om att inget ska hända oss. Säkerhetspådraget är uppseendeväckande, och kanske lite generande för oss representanter för den fria pressen. Men det är lätt att förstå deras omsorg, och utmaningarna som Tunisien står inför. Och att den numera 92-årige presidenten Beji Caid Essebsi inte bara av artighet säger att demokratin kräver en fri press när vi möter honom. Det tunisiska folket har sett vad upplysning kan innebära, men också vad reaktionära krafter kan göra för att bibehålla inskränkthet och rädsla. Fanny Härgestams bok Det här är vår tid från 2014 om Tunisiens resa mot demokrati är fortfarande en omistlig läsupplevelse för alla som är intresserade av folkstyre, och resan från hård diktatur till staplande demokrati.

Som brukligt vid dessa kongresser (detta är den 30:e sedan starten 1916) sker en marsch till minne av dödade kolleger. Och vi vandrar längs några kvarter i centrala Tunis, fram till det tunisiska journalistförbundets eget hus; idag klätt med ett budskap som påminner om att dödstalen kan räknas i tusental.
Det är vanligt med stora ord om vikten av det fria ordet. Men det är vetskapen om att så många journalister faktiskt mördats på grund av dessa ord som gör marschen nödvändig. I många länder råder i princip straffrihet för våld mot journalister. I nio fall av tio blir ingen straffad när en journalist har mördats. Att IFJ kräver en FN-konvention för att få stopp på straffriheten är inte konstigt.

Så här går nu hundratals av oss, en del hemmahörande i lugna miljöer, andra har betydligt svårare situationer. Några har suttit fängslade, flera har utsatts för våld. Nästan alla av oss har känt det hat som vi väcker hos antidemokratiska krafter. Och det är därför vi väljer journalistiken och demokratin alla dagar i veckan.

För en internationalist är det dessutom alltid givande att delta på kongresser som denna. Att se hur språkförbistringar och meningsskiljaktigheter lätt kan skapa konflikter, inte minst bland ett par hundra kreativa jag-starka journalister. Men också hur det går att ta sig vidare om bara viljan att nå samma mål finns där, det vill säga majoritetens beslut och minoritetens acceptans, tillsammans med en ständig vilja att återkomma med bättre argument för att om möjligt ändra läget. Med andra ord det vi kallar en levande demokrati.

På Dagens Arena älskar vi förstås demokratin, och vill gärna låta vår journalistik värna den på bästa sätt. Vi bygger trots allt vår redaktionella idé utifrån progressiva utgångspunkter. Och utifrån vårt oberoende. Här finns ingen partipolitisk inblandning överhuvudtaget. Däremot brottas vi ständigt med begränsade resurser när vi villl ge dig bästa möjliga journalistik, inte minst utifrån att vi saknar såväl presstöd som öronmärkta skattemedel. Vi är med andra ord fri press på riktigt, och därmed helt beroende av dig. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 07 Jun, 2019

Lärarnas statusjakt ställs mot bemanning i skolan

Så var det fredagsmys igen! Nu är det dags att snacka om ett nytt chicken race som väntar i skoldebatten.

I senaste avsnittet av vår intervjupodd träffar jag Anette Novak som är direktör för Statens medieråd. En rätt okänd myndighet med ett mycket stort uppdrag, nämligen att skydda barn och unga från ”skadlig mediepåverkan”. Den som hör intervjun inser dock snabbt att själva hantverket ska utföras av andra, och då kanske framför allt av skolan. Som så mycket annat när det gäller samhällets framtid.

Och det är väl därför skoldebatten både är en välsignelse och en förbannelse. Vi klarar oss inte utan debatten, men vi klarar inte heller av att föra den. Det är en gammal klyscha, om än sann, att alla har en relation till skolan och därför tyvärr också en åsikt om den oavsett kunskap.

Som sjubarnsfar skulle jag till exempel kunna orda en hel del om skolan utifrån min egen empiri. Som gift med en lärare avstår jag dock, av respekt för professionen (och hushållsfriden). Som facklig företrädare har jag roat noterat lärarfackens balansgång när det regnat statliga pengar över deras kår vid sidan av avtalen.  Och som intresserad av arbetsplatsrelationer har jag fascinerat följt skolans påhitt med förstelärare, ett system som inte sällan tycks ha skapat väldigt starka splittringar i lärarrummen.

Men någonstans har jag hela tiden tänkt att det nog finns kloka krafter som kan hantera alla utmaningar, trots att min vardag rätt ofta vittnar om motsatsen. Ja, även det fria skolvalet och Jan Björklund som minister har jag tänkt att samhällets kloka krafter säkert klarar av, för vår framtids bästa.

Men så kommer Skolverket med ett utspel i veckan som får mig att börja tvivla. Ja, inte själva utspelet. Det är logiska tankar som generaldirektör Fredriksson verkställer. Skolorna dras med stora personalunderskott, som dessutom kommer växa om inget radikalt sker. Och i det här fallet är det radikala att erkänna att skolorna inte klarar att ta sig in i framtiden utan att snabbt bekräfta alla de obehöriga medarbetare som redan håller verksamheten igång.

Lite som när vi införde Rutavdrag så de som hade svart städhjälp kunde fortsätta göra det. Eller när överlåtelsevärdena på bostadsrätter släpptes fria eftersom det fanns en svart marknad. Eller, jag bara skojar. Såklart vill vi inte ha lärare som plötsligt blir behöriga efter en snabb kurs på nätet.
Och det dröjde inte länge innan protesterna från lärarkåren kom. ”Hånfullt”, recenserade Lärarförbundets ordförande. Trots att det alltså bara handlar om att erkänna existensen av de obehöriga lärarna och ge dem lite stöd.

Utifrån lärarfackens uppgift att värna sitt yrkes status och ställning är det förstås rationellt agerat. Lärarlegitimation och extra lärarlönepengar har trots allt baxats rätt långt in i samhällskroppen, och riskerar nu plötsligt att raseras genom en quick fix från en stressad myndighet.

Jag passar förstås i frågan även denna gång, men noterar att allmänhetens förståelse för en akut lärarbrist nog är starkare än samma allmänhets förståelse för lärarkårens behov av en höjd status. Rätt spelat kan Skolverket alltså gå vinnande ur detta chicken race, just därför att så många fler än professionen tillåts ha åsikter om skolan.

På Dagens Arena älskar vi förstås skolan, och vill gärna låta alla kloka krafter fortsätta lufta sina åsikter. Vi bygger trots allt vår redaktionella idé utifrån progressiva utgångspunkter. Och utifrån vårt oberoende. Här finns ingen partipolitisk inblandning överhuvudtaget. Däremot brottas vi ständigt med begränsade resurser när vi villl ge dig bästa möjliga journalistik, inte minst utifrån att vi saknar såväl presstöd som öronmärkta skattemedel. Vi är med andra ord fri press på riktigt, och därmed helt beroende av dig. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss hela vägen in i framtiden.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 04 Jun, 2019

PODD | Staten vs skadliga medier

Vi måste i princip lära oss att läsa och skriva igen. Det menar Anette Novak som har statens uppdrag att kraftsamla kring befolkningens mediekunnighet.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd träffar vi Anette Novak som är direktör för Statens medieråd, en myndighet som »ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan«.

– Det som skiljer i medieanvändningen är just ålder, att det ser väldigt olika ut i konsumtionsmönster om du är ung eller gammal. Sedan finns det naturligtvis schatteringar inom det, men ålder var den särskiljande faktorn nummer ett, säger Anette Novak.

En av de största utmaningarna i uppdraget är den snabba teknikutvecklingen.

– När internet kom och vi fick mobiltelefoner så blev ju varje individ ett potentiellt massmedium. Samtidigt gick utvecklingen så fort att vi inte hann med att folkbilda. Så du fick all den här makten, men hade inte kunskapen och möjligheten att ta ansvar och det är ju de effekterna som samhället lever med idag.

Samtidigt är det inte helt självklart att staten ska lägga sig i människors medieanvändning 2019, men Anette Novak menar att det finns en logik i uppdraget.

– Vi ställer oss bakom att även oönskade fenomen på internet inte får leda till en överreglering. Men barn och unga är i behov av att skyddas från vissa fenomen som finns i medielandskapet. Och anser man att de inte är det skulle det få enorma implikationer på andra områden, i det offentliga rummet har vi till exempel inskränkningar för minderåriga när det gäller alkoholkonsumtion och cigarettrökning och annat som vi vet är skadliga, och det finns ju fenomen som är skadliga även inom mediespektret så det är kanske inte så märkligt att det finns en myndighet som har det som sitt ansvarsområde. Vi säger inte vad som är rätt eller fel uppgifter, utan vill lära ut en metod för att lära ut medie- och informationskunnighet.

Skolan spelar en viktig roll i sammanhanget, menar hon.

– Barn och unga har i viss mån fått mer utbildning än vad folk i vår ålder har fått när det gäller källkritik, men det brister fortfarande och här finns mycket att göra och det är så viktigt, inte bara för individen utan för hela samhället. Vi ser oss som ett kunskapscentrum, vi kan inte skydda ett enskilt barn.

Hur ser det då ut med mediekunnigheten bland ungdomen?

– Barn och unga skattar själva sin kompetens väldigt högt. Men sedan hur det egentligen är ställt med det, den mätningen är ännu inte gjord i Sverige. Men indikationer fick vi när Skolinspektionen noterade stora brister i undervisningen när det gäller digital källkritik. Samtidigt som vi vet att dagens unga får mer av detta än vad vi fick när vi gick i skolan.

Utmaningen ligger i att balansera kritiken så att den inte tippar över i generell misstro.

– Hur får vi människor att lämna källkritik i bemärkelsen jag är kritisk mot vad alla säger och går på min magkänsla, till att flytta sig till en förståelse om vad jag kan lite på? Och den rörelsen går ju ut på att lära ut trovärdiga databaser som du kan lite direkt på.

Hon menar att det krävs en bättre samordning av det offentligas resurser för att uppnå bästa möjliga resultat inom medie- och informationskunnighet hos medborgarna.

– Det finns en samverkan mellan aktörerna men den skulle kunna bli bättre genom någon form av nationell insats. Det finns egentligen ingen struktur som håller ihop alla delar.

Utifrån ett 50-årsperspektiv är det nödvändigt med ett krafttag, menar hon.

– Det är en stor folkbildningsinsats, det här är den nya samhällskunskapen. Vi kan läsa och skriva, men nu måste vi lära oss att det igen. Det kommer kräva stora insatser från en mängd aktörer.

Du hör hela intervjun här:

 

Blogg 02 Jun, 2019

PODD | Ska vi vara oroliga för kronförsvagningen?

Varför sjunker kronan i värde och är det nödvändigtvis något dåligt? Senaste avsnittet av Pengar och Politik ger dig allt du behöver veta om kronförsvagningen.

Hur hänger kronförsvagningen ihop med inflationen? Är det bra eller dåligt eller spelar det ingen roll att kronan är svag? Varför klagar exportföretagen på kronkursen när de borde tjäna på det? Kan löneökningar vara en väg framåt? Många frågor får sitt svar i det här avsnittet.

En kort kommentar hinns också med om den aktuella rapporten om migration och sysselsättning, och varför det inte gör någon nytta att införa låga löner för så kallade enkla jobb.

Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco.

Blogg 31 Maj, 2019

Sociala medier från förr

Dags för fredagsmys igen! Den här helgen kan vi snacka om hur åsiktsmångfald lättar ångest och vad vi kan lära av Bostadskongressen 1930. 

Känner du ångest för framtiden? En nyligen publicerad amerikansk studie visar att du genom att diversifiera, alltså mixa, ditt nyhetsintag kan minska den känslan. Forskarna fann att såväl demokratiska som republikanska väljare kände mindre oro för aktuella frågor om de klev ut ur sina ekokamrar. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Men ändå fastnar vi alltsomoftast i våra bubblor.

Bostadsprofessorn Hans Lind pekade träffsäkert ut just ekokamrarna som trolig anledning till att bostadsfrågan alltjämt känns olöslig. Och som före detta bostadspolitisk nörd kunde jag inte låta bli att tänka på den första allmänna bostadskongressen 1930. Nej, jag var inte med, men har många gånger läst hela protokollet. Och var det något som präglade denna historiska övning så var det ambitionen att spräcka alla diskussionsbubblor. Under två dagar fylldes Konserthusets lilla sal av över 350 deltagare, som tillsammans representerade över 300 organisationer inom alla delar av bostadsfrågan.

Visst, några av de som medverkade var på gränsen till tokiga och lösningarna kunde spreta. Men alla talade på samma ställe, lyssnade och argumenterade. Inledningstalaren Axel Höjer, docent i hygien, satte tonen: ”Varje demokrat, oavsett om du kallar dig nationalist eller socialist, måste ha parollen i bostadsfrågan klar: Gemensamma uppoffringar, annars går det inte att skaffa alla medborgare bostäder som vi själva skulle kunna tänka oss att bo i.”

Det tog sedan flera decennier att nå fram förstås, men besluten på kongressen är imponerande givet den breda bas som var på plats. Kanske kan dagens ansvariga bostadsaktörer hitta inspiration genom att ta en liten tidsresa. Vilket enklast sker här.

Att inspireras av historiska händelser är dock inte samma sak som att historien har svaren på nutida problem. Det är viktigt att, som historieprofessorn Timothy Snyder, ständigt påminna om att de som drömmer sig tillbaka nästan aldrig har några tankar om framtiden. Och det är ju ändå alltid dit vi är på väg.

Men för den som, likt undertecknad, ibland oroar sig över ungdomens fäbless för de sociala mediernas arena och vilka effekter detta har för deras intellektuella utveckling kan en historisk återblick ibland vara minst lika ångestdämpande som diversifiering av nyhetskonsumtionen.
I alla fall upplevde jag det så efter att ha tittat in i två stycken hundraåriga dagböcker som finns i min familjs ägo. 18-årige Einar skildrar där en vardag från ett svunnet Stockholm, men med scener ur ungdomars vardag som kunde vara hämtade ur Skam. Einar tecknade bokstavligen sina dagar och dagböckerna lästes flitigt av hans vänner. Som vilket Instagram- eller Snapchatkonto som helst. Du ser lite av Einars vardag bakom mig i bilden ovan. Vill du kliva in djupare i hans värld gör du det här.  (Jag har ännu inte lagt ut de sista sidorna, kanske för att det är svårt med avslut. Fråga bara alla GoT-fans…)

På Dagens Arena älskar vi historien, men tror att framtiden har de bästa lösningarna. Vi bygger trots allt vår redaktionella idé utifrån progressiva utgångspunkter. Och utifrån vårt oberoende. Här finns ingen partipolitisk inblandning överhuvudtaget. Däremot brottas vi ständigt med begränsade resurser när vi villl ge dig bästa möjliga journalistik, inte minst utifrån att vi saknar såväl presstöd som öronmärkta skattemedel. Vi är med andra ord fri press på riktigt, och därmed helt beroende av dig. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss hela vägen in i framtiden.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör