Bloggen

Blogg 08 Okt, 2019

PODD | Den svenska modellen

PODD | Dagens Arena startar podd tillsammans med Kvartal, där de båda chefredaktörerna diskuterar journalistik. Första avsnittet är ute nu.

Chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt på Kvartal och Jonas Nordling på Dagens Arena har startat en gemensam podd under namnet Den svenska modellen. Podden kommer att släppas varannan vecka och handla om journalistik. I första avsnittet diskuteras bland annat konsensusämnen, konfliktämnen och vilka ämnen som är helt omöjliga. Samt hur redaktioner får, eller inte får, sina idéer.

Du hittar podden här.

Blogg 06 Okt, 2019

PODD | Terapi mot tomhet

PODD | Författaren Jan Wallentin gästar intervjupodden och pratar om sin nya bok. Varför den handlar om tomhetsdepression, hur det passar in på socialdemokratin och erfarenheten av att ha skrivit en bästsäljare.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd är författaren Jan Wallentin gäst. Han berättar om sin nya bok, Den tyngdlöse Jesper Fock, men även om debuten Strindbergs stjärna som blev en bästsäljare.

– Jag upplevde att jag skrivit en äventyrsroman, extra allt, som jag inte visste hur den skulle landa, men förlaget upplevde att jag hade skrivit en riktig bestseller. Den såldes för gigantiska summor runt om i världen, innan den ens hade givits ut.

Debuten blev också uppmärksammad på annat sätt.

– DN startade en artikelserie om hur bestsellers slog sönder hela bokmarknaden, och jag blev beviset för hur uselt det var med bestsellers.

Efter Strindbergs stjärna ville han skriva något helt annat.

– Jag skulle inte kunna återupprepa denna framgång ens om jag skulle vilja det.

– Jag vill skriva något enklare och började med en broschyr som skulle delas ut till landets niondeklassare. Den hette Främjandet för dämpade förväntningar. Jag arbetade med den i flera år, vilket är komiskt så här i efterhand. Förlaget blev något paffa, och sa att jag antingen var otroligt smart eller otroligt dum. de stannade för det sistnämnda.

– Så föddes den här boken om Jesper Fock, en socialdemokratisk riksdagsman som är den perfekta bäraren av en bild av tomhet.

– Han är en person som är fast på många sätt, och som söker en sak att brinna för, och så finner han den här frågan om tomhetsdepression. Och depressionsfrågan är ju ett otroligt stort problem i vårt samhället. Den största vid sidan av klimatfrågan skulle jag säga. Och det är ett ämne som vi borde diskutera dagligen. Jag tyckte att det här en den mest intressanta frågan för en svensk författare att ta upp.

– Den här boken är väldigt main stream. men jag vet ju inte hur den kommer bli förstådd.

Jan Wallentin menar att frågor om meningen med livet, och depression på grund av tomhetskänsla är en fråga som berör många,

– Jag upplever att när man tar upp de den här typen av frågor i vanliga konversationer är det som att lyfta på ett lock, folk väntar på att få  prata om det här. Det finns någonting som verkligen bubblar.

Du hör hela intervjun här.

 

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!

Blogg 05 Okt, 2019

Vad gör Löfven med ministrarna?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om rädslan att inte få runka under socialismen, läget på regeringskansliet och så veckans Boris.

 

Kapitalismens stjärna över Kina

Den 1 oktober var det 70 år sedan Mao utropade Folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg. Där har så många avgörande händelser i Kinas historia utspelat sig, som kulturrevolutionen i slutet på 60-talet och massakern för trettio år sedan då uppemot 3 000 demonstranter ska ha dödats. Torget är enormt till omfånget. Man går där som en liten skit i en stor utopi. Fortfarande pryder porträttet på Mao den himmelska fridens port som leder in till den förbjudna staden. Torget ramas in av Folkets stora hall, Maos mausoleum och monumentet för folkets hjältar. Men jag minns mest alla de små metallocken på torget när jag var där. Vår guide berättade att det var små toaletter, genom att lyfta på locket kunde demonstranterna utföra sina behov under politiska manifestationer på Himmelska fridens torg som kunde pågå i dagar, ja veckor.
Detta var för några år sedan, en tid präglad av förhoppningar om en kommande demokratisering i den häpnadsväckande ekonomiska utvecklingens spår. På hotellet fanns en liten shop med Maos lilla röda till försäljning. Där fanns antikvariska exemplar från kulturrevolutionens dagar med understrykningar och allt. Jag fastnade för en turistupplaga med en engelsk översättning bredvid de kinesiska tecknen. Under rubriken ”Våga kämpa och våga vinna” kan man läsa om kampen mot imperialisterna och deras ”springande hundar”: ”Alla slags monster ska förstöras.”
Maos lilla röda är världens näst mest sålda bok och överträffas endast av Bibeln. Bara i Kina ska en miljard exemplar har tryckts mellan 1966 och 1971. De lokala upplagorna oräknade. Den var den enda läroboken i skolan under de här åren. Den togs ursprungligen fram för att kunna läsas av soldaterna i Folkets befrielsearmé 1964 i fält. I förordet till 1966 års upplaga hette det att ”Kamrat Mao Zedong är den största marxist-leninisten i vår era” och hans tänkande liknas vid ”en själslig atombomb av oändlig makt”. Den lilla röda blev sedan kulturrevolutionens katekes. Men sedan vände vinden och Mao dog. Hundratals miljoner exemplar av Maos lilla röda ska ha makulerats.
Dagens demonstrationer i Hong Kong påminner om studenternas protester på Himmelska fridens torg 1989. Parallellen är inte minst kraven på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Efter decennier av kollektivt styre leds Kina av Xi Jingping som i vissa avseenden har återuppväckt arvet från Mao. Och för några år kom en citatsamling från Xis tal. Ett slags ”Xis lilla röda”. Historien tycks gå igen. Hur vi i Sverige och i Europa ska förhålla oss till den nya supermakten är en allt mer brännande fråga. I veckan presenterade regeringen sin Kina-strategi. Behovet av en sådan illustrerades av en artikel i Svenska Dagbladet om att Kinas ambassad i Stockholm ska ha pressat Sheraton och Historiska museet att inte låta Taiwan fira sin nationaldag där i år.

 

Svenska maoister

Det finns numera inte direkt några Xi-ister här i landet som det en gång fanns maoister. I min ungdoms Halmstad hade SKP (Sveriges Kommunistparti), tidigare KFML (Kommunistiska förbundet Marxist-leninister), ett bokcafé. På väggen hängde porträtten på MarxLeninStalin och Mao i rad. Detta var på den tiden vänstern ville revolutionera samhället, och innan nyliberalerna blev himlastormande samhällsförstörare. Vänster hade för vana att bli ovänner och splittras, redan då. Och de som höll på Mao och Trotskij var hela tiden i luven på varandra. I mitt hemliga arkiv hittar jag en utskrift från en debatt mellan KAF (trotskister) och SKP (stalinister/maoister) under rubriken ”Vilken socialism?”
Trotskisterna företräddes bland annat av Klas Eklund, senare rådgivare åt Kjell-Olof Feldt, chefsekonom på Wallenbergs SEB och numera senior ekonom på Mannheimer Swartling. I debatten citerade han en lärobok i biologi i Kina från 1975 som ska ha tryckts i 450 000 exemplar:
”Onani är skadligt för kroppen och löser upp viljan. Det är en vana som absolut måste undertryckas. Både för pojkar och flickor är det skadligt för hjärnan. Man blir nervös, nere, minnet sviker, sömnen blir dålig och allt detta skadar arbetet och studier. Först och främst måste man skaffa sig en proletär världsåskådning och flitigt studera marxismen-leninismen och Mao Tse Tungs tankar. Bara då kan man göra sig kvitt denna dåliga vana:”
Klas Eklund vände sig, enligt utskriften, till SKP:arna och frågade om alla ”svenska maoister helhjärtat ställer upp på det här (skratt). Eller hur är det Stefan (Lindgren)och Per-Åke har ni någonsin onanerat? (applåder och burop) (Per-Åke Lindblom reser sig och skriker till Klas: ”Är du rädd för att inte få runka under socialismen?”).”
Slutsatsen är väl att det verkligen inte var bättre förr. Möjligen var det lite roligare. Så här i efterhand.

 

Och Aftonbladet Kultur…

På Aftonbladets kultursida läser jag en text av Pelle Andersson, förlagschef på Ordfront, i artikelserien ”Därför är jag vänster”, att kapitalismen fortfarande är det största hotet mot demokratin. Jag vet inte om han inkluderade Kina i den beräkningen. Men det är klart, Kina är väl ett kommunist-kapitalistiskt land idag…
Häromveckan gick Kajsa Ekis Ekman på samma kultursida till frontalangrepp mot Margot Wallström. Detta var efter att hon hade avgått som utrikesminister(!). Margot Wallström kritiserades för att ha tagit ställning för Juan Guaidó, som är nationalförsamlingens majoritetsledare och som utropat sig själv till tillförordnad president I Venezuela. Texten innehåller dock inte ord om Nicolás Maduros åsidosättande av demokratiska principer och allt mer auktoritära styre. Nyligen redogjorde en FN-rapport för förekomsten av tortyr, utomrättsliga avrättningar och kriminalisering av människorättsgrupper I Venezuela. Den presenterades av FNs människorättschef Michelle Bachelet, tidigare president i Chile tillhörande Socialistpartiet. Hon har själv erfarenhet av tortyr och totalitärt styre. Fast i form av en brutal högerdiktatur. Hon greps i januari 1975 och fördes till villa Grimaldi, ett ökänt men då hemligt interneringscenter i Santiago, där hon utsattes för förhör och tortyr. Förtrycket kan komma både från höger och vänster.

 

Thomas Bodströms nya 

Thomas Bodström var på sin tid en av Socialdemokraternas mest effektiva kommunikatörer med en energi som går ovanpå det mesta. Det är inte utan att man saknar honom. Vid sidan av jobben som minister och advokat har han hunnit ge ut ett tiotal böcker. I veckan kom När folkmordet kom till Sverige och historien om exilrwandiern Theodore Tabaro och frågan om han verkligen är skyldig till folkmord eller om det är svenska staten som är skyldig till justitiemord. Bodström blev inte landshövding i Stockholm. Det var något med ett styrelseuppdrag i pensionsbolaget Allra. Annars hade det kanske blivit en bok som hetat Landshövdingen. Nu får vi nöja oss med RymmarenIdealistenLobbyistenPopulistenInifrån: makten, myglet, politiken och Det man minns.

 

Löfven har tappat några lagspelare och målgörare

Så här långt, efter fem år med Stefan Löfven som statsminister kan man konstatera att han under resans gång har tappat några av sina mest lyskraftiga politiker. Då tänker jag inte bara på Margot Wallström och Ylva Johansson, som tillhörde de verkligt erfarna politikernas skara. I veckan avgick ju Annika Strandhäll av personliga skäl. Men även påläggskalvarna Gabriel Wikström och Aida Hadzialic försvann tidigt från den Löfvenska laguppställningen. Helene Hellman Knutsson och Anna Johansson fick inte förnyat förtroende. Åsa Regner försvann till FN. Om jag nu räknar rätt är det nio kvinnor och två män som troppat av. Man kan väl ändå fundera på vad detta beror på.
Men även män kan mista jobbet. Först förlorade Roger Mörtvik jobbet som statssekreterare när Aida Hadzialic ertappades med att ha kört bil efter att ha druckit något glas vin. Och nu entledigades han efter Annika Strandhälls avgång. Anställningstryggheten är inte omfattande i den politiska världen och arbetsförhållandena såväl ”prekära” som pressade. Det var väl därför ur många aspekter för väl att Rogers Mörtviks gamla chef på TCO, den nya arbetsmarknadsministern Eva Nordmark, häromdagen rekryterade honom till sin statssekreterare.

 

Leif Östling ber om ”ursäkt”

Leif Östling, ni vet ”vad fan får jag för pengarna”, Scanias tidigare VD under många år, fick lämna ordförandeposten för Svenskt Näringsliv i förtid. Han blev en belastning efter det där uttalandet. Paradisläckan som visade att Östling hade pengar placerade i skatteparadisen Malta och Luxemburg kan säkert också ha spelat in förstås. Han talar nu ut i en bok. Jag har inte läst den. Men jag hörde en intervju i SRs Studio ett där han förstås fick frågan om det där uttalandet. Han bad om ursäkt för att han svurit. Fan. Men inte för resten av uttalandet som han fortfarande står fast vid: ”Vad xxx får jag för pengarna?” I samma andetag förklarade han att effektiviseringspotentialen i den offentliga sektorn är 50 procent! Man kan notera att han inte fick några följdfrågor varpå han grundade denna bedömning. Eller om han överhuvudtaget är medveten om att det är skillnad på skolundervisning och lastbilsproduktion. Det räcker nog inte med att stryka antiken för att klara det. Men kanske finns det ett dataprogram eller en app som ökat takten i inlärningsprocessen med 50 procent?

 

Veckans Boris 

Boris Johnson är som en evig följetong, just nu huvudpersonen i den brittiska politikens variant av ”mitt livs novell”. Hans persona tvinnar samman storpolitik och allt mer invecklade privata missöden och skandalartade trassligheter. Vecka efter vecka. Han är förvisso av en annan ull än Trump. Men det finns också paralleller. I samband med Torys årliga konferens i Manchester var det dags igen. En kvinna berättade att han ska tagit henne på låret under middag med The Spectator. Och under hans tid som borgmästare i London slussade staten pengar till ett enskilt företag. Vars marknadsföringsevent han själv medverkade i vid flera tillfällen. Företaget verkar inte vara närvarande med ett kontor i London, samtal slussas till en växel i USA. Boris ska antydningsvis har haft en ”nära” relation med VDn för nämnda företag.
Sedan har vi detta med de andra medlemmarna i Johnsonklanen. Brodern Jo har lämnat Boris regering i protest. Boris har förklarat att det bästa sättet att hedra Jo Cox minne är att genomföra Brexit. Cox var parlamentsledamot för Labour och mördades av en högerextremist under folkomröstningskampanjen. Boris egen syster Rachel Johnsson har sagt att det var ett – och jag citerar – ”smaklöst” uttalande. Rachel påminde i sammanhanget om att Cox kampanjade för att Storbritannien skulle vara kvar i EU. I sitt konferenstal skojade Boris förstås om de politiska kontroverserna i familjen och kontrade med att deras mamma Charlotte Johnson Wahl ska ha röstat för Brexit. Men enligt en av kvällstidningarna ska Boris far ha muttrat: ”Det visste jag inte.” Men när det blåser har Boris i varje fall uppbackning av sin mamma.

 

Dagens Arbetsmiljö, Wagner och Beethoven.

Jag avslutar torsdagen med att delta på releasen av en ny tidning: Dagens Arbetsmiljö, som ges ut av Dagens Arbete. Det är roligt och uppmuntrande att det startas nya tidningar som också kommer i tryckt form. Särskilt om frågor som rör arbetsmiljö, arbetsvillkor och arbetets mening som så länge har hamnat i skymundan.
Sedan går jag till Konserthuset som ligger ett stenkast därifrån och lyssnar på Wagner, Berlioz och Beethoven. Det är kort sagt en fantastisk musikupplevelse. När jag lägger ut en bild på programbladet på Instagram med titeln på en av Wagners operor Valkyrian (ur Ringen) vars första akt framförs denna kväll, skriver Dagens Arenas medarbetare Mike Enocksson att han först trodde att det var en intressant bok om nynazism. Men som vi kommer överens om: Konst är konst. Daniel Barenboim framförde Wagner i Israel där han varit bannlyst. Men Wagner väcker fortfarande starka känslor.
Kanske var det därför Ludwig van Beethovens ”Uvertyr till Egmont op 84” också stod på programmet för att balansera Wagner. I programbladet läser jag att ”Beethoven hade 1804 tänkt tillägna sin Eroica-symfoni Napoleon. Men när generalen samma år utropade sig till kejsare, skrapade Beethoven bort namnet från partituret med en sådan frenesi att pappret gick sönder. Napoleons kejsarstatus var ett förräderi mot den franska revolutionens ideal”.

Blogg 05 Okt, 2019

PODD | Vår mörka historia

PODD | I senaste avsnittet av intervjupodden berättar Maria Ripenberg om rasismens rötter i Sverige. Om våra kolonier, hur slavhandel grundade vår välfärd och varför dessa fakta hamnar i marginalen. 

I ett nytt avsnitt av Dagens Arenas intervjupodd berättar journalisten Maria Ripenberg om sin nyutkomna bok Historiens vita fläckar – Om rasismens rötter i Sverige.

– Det är en bok som undersöker varför vi har en strukturell rasism i Sverige. och varför den i dag manifesteras mer öppet. Jag menar att det finns saker i berättelsen om Sverige som är satta i marginalen, som vi inte får lära oss i skolan eller läsa om i historieböckerna. Svenskt järn användes som betalningsmedel vid slavhandeln i Afrika, det var en enorm ögonöppnare för mig.

– Jag har ett ansvar att veta att industrialiseringen i Sverige kom igång på grund av slaveriet. I Sverige har rasismen bara blivit mer och mer normaliserad sedan 90-talet. Jag vill bidra till en ökad diskussion om de här epokernas betydelse.

Den nationella självbilden från kolonialmakt till världssamvete ändrades alldeles för fort, menar hon.

– Istället för att vara en del av det koloniala projektet skulle vi hjälpa till att avkolonisera, och istället för att plädera för rashygien så ville vi få bort Apartheid. Det gick väldigt snabbt, utan att se tillbaka och göra upp med detta.

Boken radar om mängder av vittnesmål och exempel ur historien. En del handlar till exempel om Nya Sverige, kolonin i Nordamerika som ännu uppmärksammas på olika sätt.

– Just det här att man fortfarande jubilerar den här kolonin. Det är fascinerande. Jag vet inget annat land som gör det, tror inte de skulle våga.

Ett vanligt förekommande argument är att den svenska kolonialmakten var en liten aktör, och att många andra länder begick större försyndelser. Maria Ripenberg menar att det är ett dåligt argument.

– När Sverige etablerade sig på den västafrikanska kusten var de otroligt effektiva och skickliga. Nederländerna var rejält oroliga över konkurrensen. Och Sverige letade vidare efter nya kolonier för att bedriva fortsatt slavhandel.

Boken berör även bland annat folkmordet i Kongo, där skräckväldet som pågick fram till 1908 under den belgiske kungen Leopold skördade 10 miljoner dödsoffer, och där flera hundra svenskar spelade bärande roller.

– De som gjorde motstånd mördade man och stympade. Även levande människor stympades. Man högg av deras händer som ett kvitto på avfyrade kulor. Och lyckades man inte redovisa med döda kroppar så använde man levande. Det finns många hemska bilder på det. Och en del av de svenskar som deltog hade sin lön från Sverige.

Ett utdrag ur boken går att läsa här.

Du hör hela intervjun här.

***

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!

Blogg 04 Okt, 2019

Ingen anledning till oro

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling djupdyker i den svenska oron. Och oroas förstås. Men inte lika mycket som förr.

Nyligen presenterades LO:s stora jämlikhetsutredning. Utredningens sista delrapport om den svenska oron hamnade dock lite i skymundan. Vilket var synd om du frågar mig. Just medborgarens upplevda oro är en fråga som vi publicister är extra intresserade av.  Därför att denna oro till viss del ligger till grund för vår nyhetsvärdering, men också för att vi samtidigt påverkar den.

Rapporten är sammanställd av Erik Vestin vid Göteborgs universitet och är läsvärd, om du lyckas hitta den på LOs hemsida. Vi lever onekligen i en tid där vi rätt ofta hör att oron hos medborgarna ökar; klyftorna växer och klimatkrisen hotar. Vid Göteborgs universitet mäter de emellertid vår oro sedan 1986 och det är spännande att ta del av resultaten över tid.

Jag fastnade specifikt för den upplevda oron fördelad på femton olika samhällsfrågor. I endast två av dessa upplever vi just nu den högst uppmätta oron. Det är dock inte terrorism, miljöförstöring, antalet flyktingar, arbetslöshet, klimatförändringar, religion, social klyftor, korruption eller en försvagad demokrati som har historiskt höga orosnivåer.

Nej, det som oroar fler än någonsin förr är frågan om en försämrad välfärd. Samt den om en ökad främlingsfientlighet.

Naturligtvis går det alltid att orda om metoden för dylika mätningar. Resultat kan släpa efter, och frågorna har inte sett likadana ut under hela mätperioden. Likväl är det lätt att se att det inte finns fog för att svensken skulle vara mer orolig än tidigare. Tvärtom ligger som sagt de flesta rekordnivåer av oro bakom oss i tiden. Vilket framför allt bör påminna oss journalister att spara på de värsta epiteten till de verkliga kriserna.

Att oron just nu är rekordhög kring främlingsfientlighet och en försämrad välfärd är emellertid något som vi på Dagens Arena noterat. Och som du förhoppningsvis också märker att vi därför bevakar. Naturligtvis skulle vi vilja göra ännu mer, inom dessa ämnen såväl som inom andra samhällsbärande områden. Och det är där du kommer in. Utan din hjälp kan vi inte ta detta till nästa nivå. Och om du är orolig just för vår existens finns åtminstone ett sätt att dämpa den oron. Läs mer om det här.

För övrigt hoppas jag att du noterat att vi höjt frekvensen rejält på vår poddutgivning. Dubbelsläppet med Jonas Sjöstedt och Julia Kronlid häromveckan gav mersmak och det blir dubbla intervjuer även denna helg. Jag hoppas också att du inte missade den mycket givande poddanalysen direkt efter det österrikiska valet.

Och som inte detta var nog lanserar vi dessutom ytterligare ett poddformat nästa vecka. Ett samarbete med redaktionen på Kvartal, under namnet Den svenska modellen. Du missar inget av detta om du prenumererar på vår poddkanal. Det gör du lätt i den spelare du använder. Och annars så finns avsnitten alltid här. Så slipper du åtminstone oroas över det.

Ha en trevlig helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 30 Sep, 2019

PODD | Valet i Österrike

Denna veckas panelpodd tillägnas helt och hållet söndagens val i Österrike. Hur har Sebastian Kurz lyckats göra sig själv till centrum för sitt parti, och vad beror egentligen högerradikala FPÖ:s nederlag på? Panelen består av Carl Tham och Lisa Pelling.

I veckans podd möts tidigare ministern och ambassadören Carl Tham och Lisa Pelling, utredningschef på Arena idé. Det handlar om vad valet betyder för övriga EU, om Socialdemokraternas och FPÖ:s nederlag, och Miljöpartiets raketsuccé.

– Det är glädjande att den samlade högern fick 5 procent mindre röster än de hade det förra valet. Och det är ganska stor chans att FPÖ inte kommer sitta i en ny koalitionsregering. Det har ju varit oerhört pinsamt för hela EU att man har haft en regering med ett så utpräglat högerradikalt parti som en väldigt mäktig partner, säger Carl Tham och fortsätter:

– Det konservativa partiet är ändå ett anständigt parti med österrikiska mått mätt.

Lisa Pelling menar att FPÖ:s nederlag inte har något att göra med Ibiza-skandalen, som partiets väljargrupper struntar i, utan beror på nyligen avslöjade uppgifter om att deras partiledare slösat med medlemmarnas pengar på sitt privata lyxliv.

Att det konservativa partiet ÖVP:s ledare Sebastian Kurz lyckats bli så framgångsrik förklarar hon bland annat med ett skickligt maktspel.

– Det Kurz gjorde var att han skickligt inväntade en djup kris i kulisserna, och sedan tog han över genom något man kan likna vid en statskupp. Han ställde partiet inför ett ultimatum: Han sa jag kan ta över, jag är ung och populär, men om jag tar över vill jag ha ny partifärg, ny logga, jag vill att det ska heta Sebastian Kurz-lista och ha ett nytt partiprogram och ny styrelse.. Det hör hade hade han förberett på Excel-ark innan, säger Lisa Pelling.

Om miljöpartiets framgångar i valet – där de ökade från 4 till 14 procent i väljarstöd – säger Carl Tham att det kan ha betydelse för opinionen i Tyskland.

–  En diskussion som förs i Tyskland är ju om de gröna kommer gå i koalitionen med CDU, de konservativa, i förbundsdagen nästa val och det har aldrig hänt tidigare. I nuläget skulle nämligen inte en koalitionen med Socialdemokraterna räcka för CDU, för S ligger så lågt, säger Carl Tham.

Lisa Pelling pekar på en intressant faktor i Miljöpartiets valframgång.

– Det som är intressant med Miljöpartiet är att de har lyckats lägga beslag på det här uttrycket ”heimat”, som har varit ett väldigt laddat i Österrike, och har att göra med hembygd, och har stor betydelse i de alpdalar som är en stor del av Österrike. Men Miljöpartiet har lyckats för in budskapet att om du står upp för ditt heimat är du också där med en person som kan värna klimatet; då vill du ha ekologisk odling och närproducerad mat, säger Lisa Pelling.

 

Blogg 28 Sep, 2019

Glöm aldrig starkölsexperimentet

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om anglofil sorg, MUFs Myrdalskopia och Åsa-Nissemarxismens oväntade återkomst. 

Peter Wolodarski gör en Aduktusson

Dagens Nyheter har fått hård kritik för beslutet att publicera en annons från Kina. Regimen har uppenbarligen stora behov av att rätta till bilden av händelseutvecklingen i Hongkong. Den är skriven och utformad med diktaturens säregna tilltal, ett språk som både hotar och försöker lugna.
Publiceringen kan förstås diskuteras. Personligen tycker är jag inte alldeles säker på vad som är rätt. Så länge avsändaren inte är dold för läsaren kan det vara motiverat. Men var går gränsen? Hade vi accepterat en annons från Sydafrika under Apartheidtiden? Förmodligen inte. Kina är här ett gränsfall, men har utvecklats i helt fel riktning de senaste åren. Regimens alltmer totalitära grepp över samhället och brotten mot de mänskliga rättigheterna går inte att ta miste på. Men till skillnad från Sydafrika finns här ett ekonomiskt ömsesidigt beroende i dag. Kanske är det också därför många länder intar en ”diplomatisk” hållning till den kinesiska diktaturen.
Samtidigt får ju Kina breda ut sig på andra ställen. Bara häromdagen läste jag en debattartikel av Kinas ambassadör i Stockholm i Dagens Industri: ”Stoppa brottsvågen mot våra kinesiska turister”.
Men. Men. Och åter men.
LOs Johan Ulvenlöf berättade på Twitter att DN nekade LO att annonsera om arbetsrätten under den senaste valrörelsen. En fackförening nekas annonsera men en diktatur får annonsera. Är detta Dagens Nyheters policy? Unionens ordförande Martin Linder skrev på Twitter: ”Om det här stämmer är det ett haveri från Dagens Nyheter. Stoppa en annons om arbetsrätt från LO men släppa in en propagandaannons från världens största ickedemokratiska regim med hänvisning till ”liberal hållning”. Förklaring tack!”
Martin Linder taggande DNs chefredaktör Peter Wolodarski. Han har vad jag sett inte kommenterat detta. För inte så länge sedan skrev Wolodarski en mycket välargumenterad artikel där han kritiserade den tidigare journalisten Lars Adaktussons vägran att kommentera granskningen hur han hade röstat i abortfrågan i Europaparlamentet.
Kanske kan man säga att Peter Wolodarski nu gjort en Aduktusson. Alla makthavare är jämlika. Men chefredaktörer är mer jämlika än andra.

 

De sista resecheckarna har lösts in.

Saker och ting ändras. Och jobb och företeelser man sedan bara minns skattar åt förgängelsen. Det fanns en tid man skrev på skrivmaskiner. I min bokhylla på jobbet står ett kast för blytyper från den gamla boktryckarkonstens tid. Jag fick av den av min far, typografen, när jag fyllde jämnt! Där låg Garamondtyper. Nu kan jag scrolla ner och välja bland hundratals typsnitt på min dator.
I samband med att reseföretaget Thomas Cook gick i konkurs påminns jag om att det fanns en tid när man köpte resecheckar som kunde lösas in i främmande land. Det var Thomas Cook man använde. De var särskilt viktiga när man tågluffade. Detta var innan EMU. Varje land hade sin egen valuta i Europa. Och innan kreditkorten och Swish. Ja, innan allt det som händer nu.
Thomas Cooks första organiserade resa var en utflykt till Leicester med tåg. Det sägs finnas flera förklaringar till konkursen. Brexit kan ha spelat in. Bokningarna har gått ner. Men paketresorna har fått konkurrens av möjligheten att själv boka på nätet. Thomas Cook ska också ha hållit fast vid en omfattande infrastruktur av fysiska butiker.
Tekniska omställningar skapar alltid en viss oro och osäkerhet inför vad framtiden ska bära med sig. Den är förståelig. Kommer det att finnas jobb till alla i framtiden? Hasse Alfredson sjöng: ”Man kan undra om barna ändå får ett glas öl”.
Men om man tänker tillbaka har många jobb och yrken försvunnit även tidigare. Idag finns det exempelvis inga ishuggare, lykttändare, växeltelefonister, lokeldare, hisspojkar, mjölkbud, flottare, väckare (konkurrerades ut av väckarklockan), kägelpojke (som reste käglorna i bowlinghallarna) och biografpianister. För att bara nämna några. Men nya jobb kommer till. Och nya. Den stora frågan är nog snarare villkoren i de nya jobb som kommer. Tidens oro används ofta för att driva på för en ny, ofta avreglerad arbetsmarknad, med fler enkla jobb och lägre löner (det brukar kallas ”lägre trösklar”, kanske för att det låter bättre).

 

Det bortglömda starkölsexperimentet

I en tid med allmän drogliberalism och ett hårt tryck för ytterligare avregleringar av alkoholpolitiken är det inte dumt med fakta och forskning. Jag lyssnade nyligen på Jämlikhetskommissionens Per Molander som redogjorde för forskning kring ett experiment som gjordes 1967-68. I Bohuslän och Värmland samt Göteborg prövades då starkölsförsäljning i vanliga butiker. Det ska ha avbrutits i förtid på grund av omfattande fylleri.
Men experimentet har sedan utvärderats på ett mycket intressant sätt av J Peter Nilsson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. En sammanfattning av resultaten finns i ett kortare papper hos SNS: ”Starkölsförsöket: från fosterstadiet till vuxen ålder”. Studien jämför barn som var foster under försöksperioden och som utsattes för experimentet med barn som inte gjorde det. Resultaten är häpnadsväckande. De barn som exponerades under tidig graviditet ”har senare i livet i genomsnitt betydligt lägre arbetsinkomster, löner, utbildning, kognitiva och icke-kognitiva förmågor”.
Obligatorisk läsning för alla. Ett starkare vetenskapligt och faktabaserat underlag för en restriktiv alkoholpolitik har väl aldrig sett dagens ljus.

 

Dom kallar oss mods

Säga vad man vill om Moderaterna och Ulf Kristersson, men det svänger i varje fall. Det är full fart och rörelse – men i vilken riktning? Ja, kanske finns det ändå något som kan liknas vid en moderat strategi. Jag skulle tro att Moderaterna försöker ta sig tillbaka till den där platsen där partiet befann sig under Gösta Bohmans tid.  En position långt ut till höger, både i starka konservativa symbolfrågor och i termer av nyliberala positioner. På den tiden fanns ju inget utrymme för ett högerpopulistiskt parti som SD. Men det är kanske inte så lätt. För nu har vi SD och KD i samma konservativa härad. Och L och C kämpar på med sina mer eller mindre nyliberala dogmer.
Men Ulf Kristersson kämpar på som tusan. Bara de senaste veckorna har partiet presenterat den ena förslaget efter det andra. Partiet ska för övrigt ha stämma om några veckor. Det ska bli reklam i public service, vars uppdrag dessutom ska skalas ner (smalare som det heter). Bensinskatten ska sänkas med en krona litern. Staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Visserligen har moderaterna länge velat avskaffa Landstingen, men man kan undra varifrån denna nyväckta tilltro till staten egentligen bottnar i. Samtidigt ska kommunernas självständighet öka.
I sitt sommartal erbjöd Ulf Kristersson sig att bidra i kampen mot den organiserade gängbrottsligheten. Förhandlingar inleddes prompt med alla partier utom SD. Sedan hoppade modsen av. Men partiet förklarade ändå att man kommer att rösta för de förslag som nu ligger på bordet. Dagens Nyheter konstaterade att det ”var föräldrafritt hos Moderaterna”. Kanske var det bara så att Ulf Kristersson var utomlands, strax efter budgetpropositionen. För under slutfasen av förhandlingarna om gängkriminaliteten åkte han som bekant till Tel Aviv för att tillsammans med stora delar av den svenska kändiseliten delta i Micael Bindefelds fem dagar långa 60-årsfirande.
Det var förra helgen. Denna helg ska han åka till ett medeltidsslott i Italien och vara med i 70-årsfirandet av Carl Bildt.
Jag glömde att nämna att Moderaterna däremellan presenterat en ny elpolitik. Intresseklubben släcker ljuset och anmäler sitt intresse.

 

MUF i makarna Myrdals spår

Om moderpartiet styr åt höger måste ungdomsförbundet förstås gå ännu mer åt höger. Detta är den gamla politiska lagen om rörelser i tangentens riktning.
Om man kan bara lite om den svenska välfärdspolitikens historia kan man konstatera att makarna Myrdal och Gustav Möller hade lite olika syn på hur stödsystemen skulle utformas. Myrdalarna argumenterade i början för att stödet inte skulle betalas ut i reda pengar utan i form av exempelvis matkuponger.  Konsumtionen och användandet av pengar skulle läggas till rätta. Gustav Möller kom dock istället att sätta sin prägel på socialpolitiken, tack och lov. Han kom själv från enkla uppväxtvillkor, och ansåg att det fanns goda skäl att lita på att människor kunde ta ansvar för sina liv och pengar. Så blev det också.
MUFs ordförande Benjamin Dousa vill nu att försörjningsstödet (socialbidraget) inte ska betalas ut i kontanter, utan istället delas ut som checkar att lösa in mot mat, hyra och kläder. Han säger att ”det är dit stödet ska gå, inte till lyxkonsumtion”. Dousas argument för att göra denna förändring är att ”nu har Sverige tagit emot rekordmånga invandrare på kort tid och vi har väldigt illa fungerande integrationspolitik”.

 

Åsa-Nissemarxisternas återkomst

Jag noterar inga nya politiska signaler från Centerpartiets stämma, förutom att svansföringen och självförtroendet är på topp i ännu högre grad än någonsin. Annie Lööf slår både till vänster och höger. Kanske drömmer partiet fortfarande om att göra en Macron i Sverige?
Men det var ändå lite roligt att i stämmomaterialet kunna konstatera att centerpolitikern Johan Hedin tycks ha läst Astrid Lindgrens Madicken. Han identifierar sig åtminstone med Madickens pappa som han beskriver som en ”rekorderlig man”. Madickens pappa var ju som bekant redaktör för ”Arbetets Härold” och beskrevs av sin granne som ”herrskapssocialist”.
Det var väl det jag anade. Åsa-Nissemarxisterna är inte helt utrotade.

 

Antiken åker ut

Vad ska man säga om Skolverkets beslut att stryka antiken. Vår tids historielöshet i sin prydnad. Man vet inte vad man ska säga. Anders Ramsays kommentar på Facebook är kanske ändå den bästa: ”Det finns två uppenbara skäl till att Skolverket vill stryka antiken: Det första är förstås att Sokrates förledde ungdomen. Men ännu viktigare är kanske att han kritiserade sofisterna, vilka som bekant levde på att sälja dåliga kunskaper och en sekunda bildning till de som betalade.”
Vi är alla barn av antiken. Ett tips till alla lärare. Strunta i Skolverket. Börja med Rome som ligger på HBO. Eller ännu bättre visa Jag Claudius, som ligger på YouTube in exstenso.
Själv tittar jag i ren protest på Mary Beards Sanningen om Julius Ceasar på SVT. I sig ett program om varför vi bör kunna vår historia, ända ner till våra antika rötter. Det är kort sagt ett arv som format oss.

 

Ännu en vecka av anglofil sorg

Det var ännu en vecka av sorg över den politiska utvecklingen i Storbritannien. Högsta domstolen dömde ut Boris Johnsons nedstängning, eller rättare sagt: han agerade olagligt när han övertalade drottningen att fatta beslutet. Debatterna i det nyöppnade underhuset är furiösa och uppskruvade. Detta enda klara är att allt är oklart.
Det fanns en tid då Sverige nästan var ett slags ”hangaround” till Samväldet. Vi har länge vänt oss till britterna för tröst, skratt och politiska idéer. Och fotboll på lördagseftermiddagarna via Tipsextra, icke att förglömma. Ernst Wigforss hämtade mycket från den brittiska politiska debatten, som de kooperativa idéerna och den ekonomiska teorin. Erlander började dagen med att lyssna med BBC och kunde samtala med Churchill om den senaste brittiska monarkibiografin.
Modellen för välfärdsstaten har delvis hämtat inspiration från det brittiska öarna. Även rent språkligt finns en överföring: The public sector = den offentliga sektorn. För att inte tala om så skilda gestalter som Keynes, Thatcher och Blair som på olika sätt format sin och vår tid.
Tory har havererat. Och Labour tycks ha gått över Rubicon. Jag känner igen vissa sektdrag som bådar illa. Det har också visat sig att partiets agerande under Brexit har präglats av ett slags övertaktiserat spel som inneburit att partiet tappat mark och väljare. Aftonbladets Anders Lindberg  påminner om att partiet bergtagits av antisemitism. Det är förstås tragiskt och förödande på många sätt. Ed och David Miliband var barn till judiska flyktingar. Den tidigare ordförande för ”Jewish Labour Movement” Luciana Berger tvingades söka polisskydd i samband med Labourkongressen förra året. Hon har nu lämnat Labour för Liberaldemokraterna. Lindberg skriver att det är en troende muslim, Londons borgmästare Sadiq Kahn, som tagit tydligast ställning mot antisemitismen. och som nu ”står för det moraliska ledarskapet i partiet” .

Blogg 27 Sep, 2019

Snart har vi fackliga ambulanser

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar de verkliga sprickorna bland svenska fackföreningar. Och de är mycket tydliga om du tittar på rätt ställe.

Det finns en skiljelinje inom svensk fackföreningsrörelse som är tydligare än någon annan, och som får allt större betydelse för vår gemensamma välfärd. Jag snackar förstås om synen på privata sjukvårdsförsäkringar. Genom en sådan kan du köpa dig till en snabbare sjukvård. Den kostar förstås en hel del, men genom kollektiva lösningar kan priset hållas nere. Alltså som gjort för ett fackförbund att erbjuda sina medlemmar som extra bonus.
Problemet är förstås bara att den då också riskerar att undergräva intresset att bibehålla den allmänna sjukvården. Men även att den privata sjukvården byggs på befintlig infrastruktur, och därmed stjäl resurser från det allmänna. Detta dilemma illustrerades mycket väl av poddkollegorna på Arbetsvärlden häromdagen. Tydligt exemplifierat av John Lapidus, forskare i ekonomisk historia, och hans ständigt återkommande berättelse om läget i Spanien, där de med privata försäkringar kan ringa egna ambulanser och den allmänna sjukvården snabbt urholkas resursmässigt. Att John Lapidus är starkt kritisk till fackens sjukvårdsförsäkringar är en mild underdrift.

Som tidigare förbundsordförande kan jag vittna om hur denna fråga delar facken. I mitt eget förbund vägrade styrelsen att införa sjukvårdsförsäkringen, medan andra kommit fram till helt andra ståndpunkter. De flesta förbund inom Saco har försäkringen, inom LO har inget det. TCO-förbunden är splittrade, men det allra största, Unionen, erbjuder försäkringen till sina medlemmar.
Att en privat sjukvårdsförsäkring påverkar vår gemensamma välfärd råder det ingen tvekan om, och frågan är hur länge en så stor folkrörelse som facket har råd att tycka olika kring detta.

En del hävdar att det inte är någon skillnad mot de inkomstförsäkringar som många förbund numera erbjuder för att fylla ut vid arbetslöshet. Den typen av försäkringar innebär att drivkraften för ett höjt tak i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen minskar, och skjuter därmed över en del av finansieringen från statskassan till de enskilda medlemmarna. Och det är ju korrekt. Men skillnaden är kanske att de a-kassor vi idag har en gång startats av just fackföreningarna som därmed kan ha ett visst intresse av att fortsatt hålla systemet så relevant som möjligt. När det gäller sjukvården har inte facket riktigt samma historiska ansvar.

I ovan nämnda podd försvarades för övrigt Unionens beslut av deras nyutnämnde förhandlingschef Martin Wästfelt. Att detta dominerande förbund inom TCO byter ut sin förhandlingschef strax innan århundradets kanske tuffaste förhandlingar står för dörren kan tyckas märkligt. Samtidigt är det inte konstigt att PTK, som Unionen också dominerar, vill sätta Wästfelts företrädare Niklas Hjert som boss för det nystartade försäkringsinformationsbolag som parterna med möda baxat fram.
Men det finns säkert några som också tror att de av regeringen påtvingade förhandlingarna kring LAS-reglerna nu kan få en nystart genom att Hjert får en annan roll. Sprickan mellan Sacoförbunden och Unionen skulle därmed kunna vara mogen att överbrygga. Bytet i sig lär dock inte ha någon större betydelse utifrån detta. Martin Wästfelt är som Unionens tidigare förbundsjurist starkt förankrad i samma tankar som Niklas Hjert arbetat utifrån. (Här bör förstås även nämnas att jag sett dessa förhandlingar från insidan, som ledamot i PTKs styrelse under många år.)

Häromveckan gnälldes det för övrigt hos Aftonbladets kultursida över att en annan presskollega, LO-ägda Arbetet, skulle dra ner på sin utgivning. Skribenten missade dock att den främsta anledningen till detta ligger i skapandet av det nya bolag som Niklas Hjert nu ska leda. Det var just de medel för försäkringsinfo som LO tidigare själva hade kontroll över som finansierade en stor del av Arbetets produktion. Hur dessa medel nu ska fördelas, och vilka medier som eventuellt kan dra nytta av dessa resurser ska bli spännande att se.

Att det nya bolaget skulle lägga en stor del av sin annonsbudget hos Dagens Arena är ju en from förhoppning från en arm chefredaktör, men det är knappast troligt. Vi som oberoende och fri press får därför fortsatta att bygga vårt hopp på de donationer som når oss och som finansierar det vi sysslar med. Så: om du gillar Dagens Arena och vill bevara vår existens i mediebruset är det nu ett bra läge att gå till konkret handling. Innan det är för sent.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

Blogg 22 Sep, 2019

PODD | Högeryttern Kronlid

PODD | Sverigedemokraternas vice partiledare Julia Kronlid gästar Dagens Arenas intervjupodd, och pratar om familjepolitik, biståndsfrågor, abort, hur hon blev sverigedemokrat och om partiets syn på kvinnor. 

Senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av Julia Kronlid, vice partiledare i Sverigedemokraterna. Hon har suttit i riksdagen alltsedan partiet tog plats där 2010 och utformat bärande delar av de områden hon är mest engagerad i.

– När vi kom in i riksdagen hade vi inget detaljerat utrikesprogram, så jag fick sätta mig från början och försöka utkristallisera var vi skulle lägga oss. Jag skrev programmen för utrikes- och biståndspolitiken och mycket av det lever kvar.

Hon berättar att det var händelsen med nedsläckningen av partiets hemsidor i samband med en publicering av Mohammed-karikatyrer för 13 år sedan.

– 2006 fick jag och min man reda på att man stängt ned en hemsida för något som hette Sverigedemokraterna. Vi tyckte att det var konstigt att det kunde ske i yttrandefrihetens Sverige. När den sedan kom upp igen gick jag in och läste, och fastnade för biståndspolitiken och familjepolitiken.

Hon tycker att SD får oförtjänt lite fokus på andra politikområden än det om invandring.

– Vi har aldrig haft en ambition av att vara ett enfrågeparti, som bara ska ha en åsikt om migrationsfrågan.

Julia Kronlid menar att partiets existens bygger på mer än ett invandringsmotstånd.

– Partiet grundades som en reaktion på en illa förd migrationspolitik. Men det har också alltid funnit ett engagemang i saker som fungerat dåligt i samhället, som omsorg om de äldre och synen på kriminalvården.

Partiet bildades 1988 med rötterna i bland annat rörelsen Bevara Sverige Svenskt. Detta var dock inget som fick henne att tveka inför att engagera sig i SD.

– Jag har läst jättegamla foldrar från partiet och det fanns flera sakområden som jag inte håller med om. Det är bra att vi har ändrat oss. Vi var till exempel kritiska till adoption, men jag vet ingen som tycker så idag. Sedan stod vi ju även för en något striktare syn på migration på den tiden. Jag är inte detaljinsatt i alla sakfrågor som gällde då. Jag tycker att det var bra att vi uppdaterade vårt partiprogram så det blev tydligt att vi har en socialkonservativ grund.

Nyligen kom boken Insidan, där journalisten Sara Recabarren berättar om fyra kvinnor om SD varav  Julia Kronlid är en. Hon är den enda som är kvar i partiet, övriga har av olika skäl lämnat.

– Jag var tveksam till att ställa upp i boken, men tänkte att det vore synd om den bara innehöll röster från kvinnor som är besvikna på partiet. Det vore sorgligt om detta skulle få sätta en generell bild. Sen kan det hända tråkiga saker eller att det finns tölpar inom partiet, men då måste det hanteras.

Hon menar att det finns en felaktig bild av SD som ett parti som missgynnar kvinnor.

– Det finns en vilja att den här bilden ska leva kvar för den skadar oss. Efter det senaste valet styr vi i två kommuner, och där är kommunstyrelsernas ordförande i båda fallen kvinnor. Jag är väldigt stolt över dem.

En av de frågor som Julia Kronlid brinner mest för är familjepolitiken, där hon förespråkar ett slopande av en delad föräldraförsäkring. Hon menar att detta endast ska vara familjens beslut.

– Vi är inte mot att pappor stannar hemma, det får de så gärna vara. Jag har inga problem med att man delar lika, men det är inte heller något problem om man inte gör det. Jag ser inget egenvärde i att pappor ska vara hemma mer.

En annan av hennes kärnfrågor är biståndspolitiken, där hon dock medger att SD:s budgetförslag innebär en nedskärning av utgiftsområdet med 11 miljarder i förhållande till befintlig statsbudget.

– Vår biståndspolitik handlar om att stärka flyktinghjälpen i närområdet. Visst skär vi ned, men det beror på vad man prioriterar. Jag skulle gärna behålla biståndet på nuvarande nivå, men det finns skriande behov i Sverige också. Som att se till att cancerpatienter inte dör, och ta tag i gängkriminaliteten.

En annan fråga som engagerat Julia Kronlid är diskussionen om gränsen för abort, och där hon förespråkat den linje som varit SD:s och som innebär att kortare tid för när aborter ska kunna genomföras. Partiet tycks dock vara på väg att ompröva detta synsätt. Om detta sker, och biståndsbudgeten fortsätter vara nedskuren, är detta ändå ett parti för Julia Kronlid?

– Bra fråga. Ja, jag tycker att vi vi har en konservativ grund att stå på, och har meddelat att jag kandiderar för omval.

Hela intervjun går att höra här.

 

***

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!

Blogg 21 Sep, 2019

”Ni kan ju inte ha den där sossebanken”

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om såväl adelns som Lafferkurvans oväntade återkomst, samt veckans gode liberal.

 

Boris och Jo Johnson

Gamla vänner kan bli ovänner. Men syskon kan bli fiender för livet. Redan i första Moseboken dödade Kain sin bror Abel. Så illa brukar det väl inte gå i politiken. Men ändå. Häromveckan lämnade Jo Johnson den brittiska regeringen. Hans bror Boris Jonsson är som bekant omstridd premiärminister som driver Brexit ändå in i kaklet. Jo, Jo ville att Storbritannien skulle vara kvar i EU och är definitivt emot att lämna utan avtal. Man skulle gärna vara en fluga på väggen vid Johnsonklanens familjemiddagar. Om de ens kommer att ha några.

 

Milibandbrödernas maktkamp

Syskonstrider är emellertid inget nytt i brittisk politik. David och Ed Miliband betraktades väl länge som om ett radarpar och var två lysande stjärnor i Labour i den yngre generationen. (Det var ett tag sedan.) David låg länge före i karriären och uppfattades ha varit en succé som utrikesminister. Men även Ed blev minister först i Cabinet Office med ”sinekurbefattningen kansler för hertigdömet Lancaster” (befattningar som bara kan förekomma i gamla imperier) men sedermera minister för energi och klimat. David var Tony Blairs adept, men kanske lite mer socialdemokratisk. Ed var knuten till Gordon Brown, lite mer vänster.
Det såg ut som att David hade ett givet försprång och egentligen var självklar som partiledare. Men uppenbarligen hade han en svag punkt. Sin egen bror. Delar av partiet som ville distansera Labour från Blaireran lanserade Ed som partiledarkandidat. Det blev en hård, jämn och bitter kamp som Ed vann med knapp marginal. Jag var själv i Manchester och följde Labourkongressen hösten 2010. Det var oerhört dramatiskt. Ed fick 50,7 av rösterna mot Davids 49,3. Men kanske var båda lite för intellektuella för att vara bra politiker. Sedan gick det ju också som det gick. Relationen mellan bröderna ska ha varit mycket spänd sedan dess. David emigrerade till USA. Nu, snart tio år senare, lär de vara på talefot med varandra, men under spända former.
David och Eds far, den marxistiske sociologen Ralph Miliband, är död sedan länge. Jag vet inte om mamman Marion Kozak bjuder in till familjemiddagar. I det här fallet var och är nog föräldrarna mer radikala än barnen. Det ryktas att Marion inte röstade på någon av bröderna utan vänstervänsterns kandidat Diane Abbott. Som nu under Jeremy Corbyn fått en framskjuten roll i Labour.

 

Sahlin och Nuder

Mona Sahlin och Pär Nuder var inte släkt men deras respektive fäder Hans Andersson och Ants Nuder jobbade båda åt Ingvar Carlsson under hans tid som bostadsminister. Och de umgicks länge och vistades i samma kretsar i den stockholmska socialdemokratin. Båda blev ministrar. Men någonstans längs vägen skar det sig. Kanske var det när Mona Sahlin blev partiledare och Pär Nuder fick bli kvar som ekonomisk-politisk talesperson, han var ju finansminister i Göran Perssons regering. Samarbetet dem emellan ska ha skurit sig och varit närmast obefintligt. Det hela slutade med att Nuder hoppade av under uppseendeväckande och svårbegripliga former. Det var något om att någon hade läckt något till medierna. Om Sahlin och Nuder har talat ut förtäljer inte historien.

 

Ja, släkten är värst

Att barnen får i sina fäders och mödrars fotspår är förstås välkänt. I Norge har Arbeiderpartiet Stoltenberg och Gerhardsen-klanerna länge dominerat partiet. I slutet av 70-talet var Centerpartiets Karin Söder utrikesminister. Numera är hennes dotter Annika kabinettssekreterare på UD, men för en socialdemokratisk minister. Mikael Dambergs pappa var partikassör. Thomas Bodströms pappa var utrikesminister. Britta Lejon blev minister precis som mamma. Folkpartiets Bertil Ohlin var bara handelsminister några år under kriget men hans dotter Anne Wibble lyckades däremot bli finansminister 1991. Ja, det finns många exempel på där politiken verkar gå i arv. Det är väl egentligen inte mer konstigt än att barn till journalister, skådespelare och författare ofta slår in på samma bana.

 

Men adeln har varit värre.

Adelstiteln går i arv. Och flera av adelsmännen och kvinnorna har centrala roller i den svenska staten och politiken. Carl Bilds förfader Gillis Bildt var statsminister på 1800-talet. På 1970-talet fanns en försvarsminister vid namn Lars De Geer, han var folkpartist. De Geersläkten sticker ut i det här avseendet. Louis De Geer den äldre var justitieminister och statsminister. Detta hände på förrförra seklet. Hans bror var i sin tur riksdagsman. Barnbarnet Gerard De Geer var liberal riksdagsman i flera omgångar i mitten av 1900-talet. Men nu har vi inte sett till någon De Geer på ett tag.
Adeln och Riddarhuset är förstås en kvarleva från ett sedan länge försvunnet privilegiesamhälle som ännu kastar sina långa historiska skuggor över oss. Pengarna, makten och privilegierna finns kvar. Men jag läser i Svenska Dagbladet att adeln håller på att dö ut. Inga nya släkter släpps in till Riddarhuset i Gamla stan i Stockholm. Kungens rätt att adla folk avskaffades i mitten av 1970-talet. Tack och lov för det radikala 70-talet! Men Sven Hagströmer, adels- och finansman säger:
”Jag har propagerat rätt länge för att återinföra adelskapet. Det är den billigaste belöning man kan ha. Varför inte låta de hundra största skattebetalarna bli hedersmedborgare? Att visa någon typ av uppskattning fungerar väldigt bra i England”.
Säger han. Man kanske inte ska vara så säker på att inte någon politiker kommer på idén om att göra riddarhuset stort igen. Galnare saker har hänt i vår tid.

 

Sossarna och bankerna

Socialdemokraternas gamla valgeneral Jan Larsson blir kommunikationschef på Handelsbanken. Jens Henriksson s-tjänsteman och Folksam-VD ska ta över rodret på Swedbank. Där Göran Persson svingar klubban som styrelseordförande. Socialdemokraterna må ha övergett det gamla kravet på att socialisera kreditväsendet. Men kanske kan man hoppas på en lång marsch i bankkorridorerna? Den blir nog förresten mycket lång.
Eller kanske blir det någon form av socialistisk tävlan i banksektorn? När jag stötte på Jan Larsson häromdagen tyckte han att Arena borde byta från Swedbank till Handelsbanken: ”Ni kan ju inte ha den där sossebanken”.

 

Detta med skatter

I budgetpropositionen står det apropå avskaffandet av värnskatten att ”den långsiktiga självfinansieringsgraden för reformen bedöms ligga nära 100 procent.” Det är väl den gamla teorin om att sänkta skatter leder till att vi jobbar mer och därmed ökar skatteintäkterna som spökar här. Det vill säga den så kallade Lafferkurvan. Man trodde att den var begravd under historiens tunga empiri och erfarenhet. Men uppenbarligen lever den vidare på Finansdepartementet. Har den godkänts av den politiska ledningen? Undrar vän av nationalekonomisk ordning.

 

Denna veckas gode liberal

Per Svensson, denne gode liberal, har en annan vinkel, värnskatten bör avskaffas eftersom den infördes under den ekonomiska krisen 90-talet för att rädda statens finanser. Nu är detta avklarat sedan länge och ska bort: ”Skatten som värnades för länge”. Rätt ska vara rätt, menar han. Men den infördes faktiskt också av fördelningspolitiska skäl eftersom så många av de ekonomiska besparingarna drabbade personer med låga inkomster. Socialförsäkringssystemen stramades och ersättningarna sänktes. Bidragen till kommunerna sänktes drastiskt (skattebördan där är inte progressiv!). Och så vidare. Det var kort sagt det mycket stort nedskärningspaket. Det var rimligt att de med höga inkomster skulle bidra med en värnskatt.
Men hur ser det ut i dag? En del av de där försämringarna återställdes aldrig. Och även om vi har haft många bra år sedan dess har inkomsterna fördelats allt mer ojämlikt år från år. Kapitalinkomsterna har ökat. Fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och arvsskatten har bara tagits bort. Dessa skattesänkningar har särskilt gynnat personer med höga inkomster. Hög inkomst och stora intäkter av kapital som boende hänger nämligen ihop. Det är den här utvecklingen som gör att avskaffandet av värnskatten blir så problematisk och rent av provokativ. Det tror jag också att liberal av Herbert Tingstens snitt också hade tyckt, på den tiden det begav sig.

 

Kina igen

Kinas ambassad har på sin hemsida gått ut och fördömt Kurdo Baksi som skrivit om den fängslade svenska bokförläggaren Gui Minhai: “Kurdo Baksis okunskap och vansinne har återigen chockat oss”. Enligt ambassaden är Baksi inte ”värdig” att diskutera demokrati eller rättsstaten: “Vi uppmanar Baksi att sluta omedelbart. Vi uppmanar honom att sluta leva i en värld av fantasier och självbedrägeri, och att aldrig underskatta svenska folkets förmåga att skilja rätt från fel”.
Kinas ambassadör Yuming Chen har en mycket aggressiv hållning. Under Almedalsveckan i år bevistade jag ett seminarium där Yuming Chen medverkade och skrev om hans framträdande här på Dagens Arena.
Agerandet mot Kurdo Baksi är bara ett uttryck för och en spegel av den allt mer totalitära utvecklingen i Kina. På många sätt oroande.

 

Kulturkriget är här

Sölvesborg har ska inte flagga med Prideflaggan och politikerna också fattat beslut om att stoppa inköp av så kallad ”utmanande samtidskonst. I Järfälla har den moderata kommunledningen beordrat att en tavla där Karl Marx Kapitalet skymtar ska bort. Kulturkriget är här på bred front.
Jag tröstar mig med att Philemon Arthur and the Dung kommer att höras igen. Ni vet ”In kommer Gösta”-bandet som inget fortfarande vet något om ännu snart 50 år senare efter att deras två skivor kom ut. När Philemon fick en Grammis 1972 lades galan ner i 16 år! 70-talet!
Nu har rockbandet Dom dummaste fått en ljudfil sig tillsänd från bandet som ska förädlas till en ny låt. Detta ser jag fram emot. Dom dummastes sångare Lars Cleveland är ju numera sångare på Kungliga Operan. Så kan det gå.
Själv vill jag bara avslutningsvis avslöja att Philemons ”Subjekt och predikat” står som måtto för denna hörna:

Subjekt och predikat
Subjekt och predikat
Jag kan mig aldrig lära
Vad som är subjekt och predikat
Jag säger till läraren
Det var ett förbannat tjat
Om subjekt och predikat

Blogg 21 Sep, 2019

PODD | Vänsteryttern Sjöstedt

PODD | Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt gästar Dagens Arenas intervjupodd, och pratar bland annat om den nygamla rollen som vänsteropposition, om hur han ska spräcka januariavtalet och om partiets förhållande till sina egna ledande kvinnor.

Senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. Han berättar bland annat om partiets nya identitet efter att ha sidsteppats som regeringsunderlag i och med januariavtalet.

– Vi är det enda oppositionspartiet till vänster, och det enda som formulerar en politik som skulle göra Sverige mer rättvist.

Han konstaterar också att partiets historia fortsatt väcker diskussioner, men av en ny anledning.

– Delar av borgerligheten använder oss för att normalisera SD.

Han menar dock att Vänsterpartiet har en annan syn på sin historia än exempelvis just SD.

– Jag vill inte att vi ska bli färdiga med historien. Det finns grundläggande lärdomar som vårt parti bör hålla levande.

Rollen som ett tydligt oppositionsparti kan innebära ett ökat tonläge eller en mer pragmatisk hållning till den nya situationen. Jonas Sjöstedt menar att de valt det senare.

– Jag är övertygad om att våra väljare vill att vi ska påverka när vi kan. Det argaste partiet är inte alltid det bästa.

Samtidigt är han besviken över utvecklingen, och tycker att regeringen valt fel samarbetspartners.

– Det var tydligt under hela förra mandatperioden att det var Löfvens mål att gå ihop med borgerliga partier i mitten. Men det är vi som formulerar den politik som jag tror att de flesta rödgröna väljare vill se.

Han menar att regeringsunderlaget är dömt att spricka, och att vänsterpartiet kommer realisera sitt hot om att dra undan mattan om regeringen genomför sitt program.

– Januariavtalet är redan föråldrat. Det är gårdagens idéer i en ny politisk verklighet som håller på att krascha, och de kommer få ändra sig. Målet är att förslagen kring försämrad anställningstrygghet och marknadshyror aldrig ska läggas.

Under hösten har tongångar höjts om att Vänsterpartiet har problem med kvinnor som tar plats, illustrerat av konflikten med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, men även tidigare uttalanden från Rossana Dinamarca om brister i partiets strukturer.

– Jag känner inte igen mig i den bilden. Det här handlar om en enskild person. Vi har jobbat med frågan om jämställdhet systematiskt och är det parti som har flest kvinnor på sina poster. Patriarkatet finns överallt och måste förstås bekämpas även i Vänsterpartiet. Men faktum är att vi har bäst representation.

Nästa vår håller partiet kongress och då ska också ett nytt partiprogram antas. Jonas Sjöstedt menar att det nuvarande programmet, som har drygt 15 år på nacken, behöver omformuleras utifrån en ny verklighet.

– Märkligt nog är klimatfrågan och feminismen mindre kontroversiell och mer i människors medvetande, medan fler har problem med att sätta fingret på vad en socialistisk politik är. Det hoppas jag att ett nytt partiprogram kan förklara.

På kongressen ska också partiledaren väljas för en ny period. Jonas Sjöstedt säger att det fortfarande är roligt att leda partiet, men inget konkret huruvida han ställer upp för omval. Givet det nya politiska läget, kombinerat med att hans familj numera befinner sig i Vietnam där hans hustru är nybliven ambassadör, spekuleras det alltmer mer om Sjöstedt kommer lämna sin post. Interna diskussioner finns redan om att det vore logiskt. Jonas Sjöstedt kommenterar dock helt enkelt:

– De kanske blir besvikna, vem vet?

Hela intervjun går att höra här.

 

***

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!

Blogg 20 Sep, 2019

PODD | Med stor makt kommer stort ansvar | Gäst: Peter Bofinger

Nya Pengar & politik har fokus på Tyskland och gästas av ett av de stora namnen i tysk nationalekonomi: Peter Bofinger.

Vi pratar med Peter Bofinger, ett av de stora namnen i tysk nationalekonomi, och tidigare medlem i tyska finanspolitiska rådet. Samtalet handlar om varför Sveriges finansminister är som Tyskland, varför Tyskland borde ha högre löneökningstakt, att det är läge att finansiera en green new deal med ökad statsskuld och varför statsskuld är som alkohol.

Vi behöver ett Tyskland som tar ledartröja i Europa, menar Sandro Scocco, och Bofinger har lösningar på vad som behöver göras.

Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco.

Blogg 20 Sep, 2019

Att tvingas dela lika

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling inser plötsligt att det fortfarande finns människor som inte ser något värde i en delad föräldraförsäkring.

En av fördelarna med att vara journalist är att en får kliva in i många olika miljöer. Ja, ibland in i helt andra världar. Vilket är nyttigt för en själv, men också själva grejen med uppdraget. Och då är det viktigt att hela tiden påminna sig själv om sin bas som vit intellektuell medelklass från Stockholms innerstad.

Häromdagen gjorde jag just en sådan resa in i en helt annan värld, då jag intervjuade Sverigedemokraternas vice partiledare Julia Kronlid och vi kom in på ämnet föräldraförsäkring. Hon är tydligt mot en delad föräldrapenning, enkelt beskrivet.
Att tycka att staten inte ska lägga sig i saker som familjers tillvaro är i sig ingen konstig hållning. Det går väldigt väl att förstå utifrån en idé om att staten inte ska lägga sig i våra liv. Just i detta fall handlar det i och för sig om ett parti som i andra sammanhang mycket väl tycker att staten ska lägga sig hur vi beter oss i det här landet. Men att med någon form av statlig styrning få familjer att dela lika på föräldraförsäkringen är trots det helt otänkbart i Julia Kronlids värld. Och det är ju en ärlig ståndpunkt. Framför allt för den som anser att det inte finns något egenvärde i att fäder ska stanna hemma mer under barnens första år. Trots att det fortfarande är mindre än 30 procent av föräldraförsäkringen som utnyttjas av män.

En annan ärlig ståndpunkt skulle då kunna vara att en delad föräldraförsäkring nu måste införas, speciellt om du tycker tvärtemot Julia Kronlid. Vilket det ju faktiskt finns en hel del som gör. Och med tanke på alla de miljarder som föräldraförsäkringen kostar statsbudgeten kanske det vore på sin plats att den skulle utformas mer konkret mot ett önskat beteende. Precis som Julia Kronlid så riktigt påpekar, om än med önskan om en helt annan riktning än mot ett delat ansvar.

I min värld är det dock fortfarande önskvärt att dela på föräldraförsäkringen fullt ut. Och gärna genom tvång, för jag är rätt säker på att det är det enda sättet att snabbt få fler män att stanna hemma. (Empiri: mitt eget beteende) Jag tror att detta tvång leder till ett bättre samhälle för oss alla, trots ingreppet i familjens självbestämmande. Egentligen borde det inte vara en så dramatisk omställning. Det blir ett nytt normalläge, visst. Men det går säkert att hitta ett dispenssystem för de familjer som absolut inte kan se ett värde i detta systemskifte. Gärna omgärdat av en så svår byråkrati att det i slutändan ändå blir enklare även för de mest konservativa att låta båda föräldrar stanna hemma med sina barn istället. Tänker jag på skoj ibland. I min lilla värld.

Den som verkligen vill arbeta mot en delad föräldraförsäkring bör dock kanske göra mer än att bara tänka. Ett sätt att komma igång kan ju att vara att lyssna på hela intervjun med Julia Kronlid nu i helgen. Jag är visserligen inblandad i produktionen, men tycker ändå att det blev ett bra samtal, trots att vi kommer från två olika världar. Eller kanske just därför. Hursomhelst var det precis ett sånt samtal som jag vill att Dagens Arenas poddar ska erbjuda.

Förhoppningsvis lyssnar du redan på våra poddar, och har kanske också lärt dig att prenumerera på dem i din spelare så att du inte missar något avsnitt. Den här veckan blir du i så fall extra belönad! Och har du ännu inte hittat till denna del av världen så finner du hela härligheten här.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling 
Chefredaktör

PS. Om du gillar det vi gör, glöm inte att vi är beroende av dig! Läs mer här.

Blogg 19 Sep, 2019

PODD | Januaribudgeten: Vad händer nu?

S är med och lägger fram en budget som ökar inkomstklyftorna. Hur påverkar det förtroendet för regeringen och hur blir det med välfärden, jobben och klimatet kommande år? Gäster i podden är Ursula Berge och Andreas Bergström.

Andreas Bergström, vice vd på tankesmedjan Fores tror att regeringspartierna kan komma igen under mandatperioden, även om det nu ser ut som att inte minst Socialdemokraterna har betalat ett högt pris för regeringsmakten.

– S har tillsammans med MP utnämningsmakten, och makten över alla myndigheter under all tid mellan budgeterna. Jag tror att det kan vara en poäng för dem att låta C och L få igenom mycket i budgeten, och all tid däremellan är det regeringen som styr, säger han.

Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR kallar fördelningsprofilen i budgeten »starkt plågsam« och tror att S måste värna sina rötter.

– Socialdemokraterna har också socialdemokratiska väljare och man måste samtala med dem och få dem att ändå känna sig nöjda med att det sitter en S-MP-regeringen. Man kan inte i längden hålla igång argumentet att vi höll SD utanför regeringen, utan det krävs klassiska socialdemokratiska reformer som visar på nåt annat än ”vi höll emot så gott vi kunde” ungefär, säger hon.

Att värnskatten nu avskaffas får orimligt mycket uppmärksamhet, tycker Andreas Bergström, som menar att 6 miljarder är en liten summa i hela statens budget.

– Däremot kommer Liberalerna antagligen få betala för det här i senare förhandlingar, säger han.

Ursula Berge tror att det här var det sista Liberalerna fick: “det sved för mycket«

– Man ska se avskaffandet av värnskatten i paritet med att arvs- och gåvoskatten är borta, fastighetsskatten är borta och vi har rut- och rotavdrag som gynnar vissa betydligt mer än andra. Det finns ingen skatteberättelse om hur vi skapar ett skattesystem som fördelar på ett annat sätt, säger Ursula Berge.

När det gäller välfärden menar hon att kommunerna själva måste kunna ta in mer skatter framöver, så inte staten måste agera »jultomte« med statsbidrag. Det kommunala utjämningssystemet av skatteintäkter är en modell som borde förstärkas, tycker hon:

– Jag fattar inte att Stockholm och Göteborg är missnöjda med att betala tillbaka till kommuner som har exporterat sina välutbildade medborgare till dem. Annars får man väl betala transfersummor istället, och det blir väldigt trögarbetat.

Andreas Bergström tycker att snarast kommer som ett brev på posten att kommuner och landsting klagar över för lite pengar:

– Det har alltid varit så här, att SKL vill ha mer pengar till kommuner och regioner, men vi måste börja se en effektivisering. Det finns kommuner som klarar sig bra och andra som gör av med hur mycket pengar som helst, säger Andreas Bergström.

Det så kallade reformutrymmet, som varje år möjliggör det som brukar kallas nya satsningar i budgeten, består egentligen av automatiska besparingar som görs eftersom taken i socialförsäkringar, bidrag och myndighetsanslag inte räknas upp i samma takt som löner och BNP ökar. Att det här inte är något regeringar är tydliga med, har fått allt mer kritik.

– Å ena sidan är det väldigt icke-transparent gentemot medborgarna varifrån pengarna kommer, men å andra sidan så funkar det rätt väl för det gör det möjligt att flytta pengar från en sak till en annan som kanske hade varit politiskt väldigt svårt annars, säger Andreas Bergström.

– Det finns inom utbildning och forskning något som heter effektivitetsavdrag och det innebär att man ska bli 1-2 procent mer effektiv varje år. När man står inför en grupp studenter så är det svårt att tänka sig att de ska vara 1-2 procent smartare varje år eller att jag som lärare bli 1-2 procent mer pedagogisk varje år. Det är ett väldigt fyrkantigt över det, säger Ursula Berge.

Lyssna på hela avsnittet! Och följ gärna podden i Soundcloud, på Spotify eller i andra poddspelare.

Blogg 14 Sep, 2019

Vad gör de i LO-borgen efter tre?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiska redaktör Håkan A Bengtsson gräver som vanligt i veckans politiska mylla. Det handlar bland annat om LOs skrala ministerskörd, Alice Teodorescu och så några hårt tillkämpade men illa tillämpade segrar.

 

Politiken mellan raderna eller under ytan

Det finns saker jag inte riktigt förstår. Men som jag ändå försöker begripa. Som politiska beslut som inte är rationella men laddade av illa dolda symbolladdade ideologiska preferenser.
Ta detta med Arbetsförmedlingen. Den ska enligt Januariöverenskommelsen genomgå en drastisk förändring för att inte säga nedmontering under extrem press och kort tidsram. Tusentals anställda har varslats och mängder av lokalkontor ska läggas ned. Detta sker samtidigt som konjunkturen viker och arbetslösheten ökar, då Arbetsförmedlingen skulle behöva vara på tårna. Den som vill förändra något gör klokt i att tänka i flera steg och inte stressa igenom radikala omgestaltningar eller fatta beslut på dåligt underlag. Om man förstås inte har särskilda skäl att förändra något i grunden. Kan det röra sig om att vissa politiker har ett särskilt temperament och läggning åt radikala tag, och i det här fallet en så omfattande och snabb nedmontering som möjligt? Det är inte riktigt rationellt i min bok.
Men kanske finns det en undertext av misstro mot gamla AMS som ligger bakom C:s och L:s brådska i den här frågan. Om ATP en gång i tiden var en juvel i den socialdemokratiska kronan kan samma sak sägas om AMS. Men det kan väl inte vara så att någon nu i livet levande partiaktiv i något parti har läst Bo Rothsteins gamla avhandling ”Den socialdemokratiska staten: reformer och förvaltning inom svensk arbetsmarknads- och skolpolitik”?

 

Veckans avsnitt av Brexit

De brittiska brexitörerna vill nu driva igenom ett avtalslöst utträde ur EU. Ingen vill emellertid ha en hård gräns mellan Irland och Nordirland. Det Brexitavtal som föreligger skulle lösa detta, kanske en teknisk lösning för att kontrollera flödet av varor och personers rörlighet vid EUs nya gräns. Utan hårda gränskontroller. Det avtalet har Boris Johnson och hans anhängare sagt nej till. Men utan avtal blir det ju automatiskt en gräns! Jag undrar om Boris Johnsons motstånd mot Theresa Mays avtal med EU bottnar i något mer fundamentalt, möjligen att dessa brexitörer egentligen är så förbannade på EU att dom verkligen vill ge EU en smäll på käften och lämna med buller och bång.
En riktigt brutal och smärtsam skilsmässa passar bättre när den ena parten är riktigt moraliskt indignerad. Då är det inte läge att betala alla dessa miljarder för de beslut som britterna vid beslutsborden i EU och som landet juridiskt är bundna till. Som avtalet stadgar. För många brittiska politiker är hatet mot Bryssel ett slags ”reason to be”. Det som händer är i varje fall inte rationellt. Kanske gäller det att försöka förstå de underliggande emotionella dimensionerna bakom vissa politiska ställningstaganden. Och dess ideologiska hemvist. Inte för att de blir bättre. Men man kanske kan bli lite klokare i det långa loppet.

 

Hårt tillkämpade men illa tillämpade segrar.

Jag har också länge förundrats över att ledande borgerliga politiker så hårdnackat står emot i stort sett alla försök att få ordning på marknadsmekanismerna i välfärden. Men kanske fick jag delar av en förklaring när Olof Ehrenkrona, en gammal moderat nestor och nu ledarskribent på SvD, lade ut texten på ett seminarium arrangerat av moderata Svensk tidskrift häromåret. Han beskrev där ”valfriheten” som borgerlighetens stora seger de senaste decennierna. Och det är klart, vem överger frivilligt – hur rationellt det än kan vara – hårt tillkämpade men illa tillämpade politiska segrar.

 

Vad gör de i LO-borgen efter tre?

I veckan blev TCOs ordförande Eva Nordmark arbetsmarknadsminister.  Tre TCO-ordföranden har blivit statsråd, Lennart Bodström, Björn Rosengren och nu alltså Eva Nordmark. Sture Nordh blev dessutom statssekreterare. Det har ingen av LO:s ordföranden blivit, trots det fortsatta nära samarbetet mellan LO och SAP. Till historien hör även att utbildningsminister Anna Ekström varit ordförande i SACO. Visst har Stefan Löfven en tung LO-bakgrund. Och han är ju trots allt statsminister. Men det finns nog en och annan som funderar på vad de nu pratar om i LO-borgen efter tre.

 

Slutet på en socialdemokratisk era

I veckan avgick Margot Wallström från utrikesministerposten. Därmed förvann den sista kvinnliga s-politikern i sin generation. Margot Wallström var tillsammans med Anna Lindh och Mona Sahlin de tre starkast lysande stjärnorna som trädde fram ur en manlig skog av politiker och ombudsmän. För ännu på 70- och 80-talet var politiken i mycket hög utsträckning en manlig domän. Ändå var det tre unga kvinnor som stack ut och som gick längst. Var och en för sig. Alla hade kunnat bli partiledare. Men bara en blev det.

Anna Lindh var väl den som inledningsvis syntes mest i egenskap av SSU-ordförande. Hon hade en förmåga att som det heter ”gå genom rutan”, hon var specifik och spetsig och samtidigt alltid påläst. SSU hade en rätt tuff profil inte minst i miljöfrågorna under de där åren. Kanske var hon lite för framgångsrik. Möjligen var det en förklaring till att hon sånär sorterades bort från den nationella politiken. Hon räddades kvar via en borgarrådspost i Stockholm och den vägen kom hon senare in i regeringen, först som miljöminister och sedan som utrikesminister.

Mona Sahlin blev inte SSU-ordförande men lyftes in i partipolitikens innersta kretsar av den dåvarande partiledaren Ingvar Carlsson som minister, partisekreterare och påtänkt partiledarkandidat. Hon hade en stor lyskraft och ett enormt självförtroende där åren, var politiskt modig och kastades ofta in för att ta svåra debatter som ingen annan ville ta. Många betraktade henne som en självklar och logisk efterträdare till Ingvar Carlsson. Det såg ut som att manegen var krattad. Men tillfälligheternas spel ville annorlunda. Istället lämnade hon politiken ett tag efter den så kallade Mona Sahlin-affären (kanske det största politikerdrevet vi någonsin haft) som grundade sig i slarv i den lägre skalan vad privatekonomin beträffade.

När Göran Perssons avgång ett antal år senare närmare sig var Anna Lindh den starkaste kandidaten. Huruvida hon var Göran Perssons favorit förtäljer inte historien. Men historien ändrades den 11 september 2003 då Anna Lindh mördades mitt under EMU-valrörelsen i samband med ett besök på NK i Stockholm. På kvällen skulle hon ha varit med i en TV-debatt. Den elfte september passerade för övrigt denna vecka, detta hände för nu sexton år sedan.

Istället blev det Mona Sahlin som ersatte Göran Persson efter valet 2006. Men hon misslyckades att bli statsminister i valet 2010 och pressades att avgå.

Anna Lindh och Mona Sahlin ville bli partiledare. Det ville nog aldrig Margot Wallström, trots flera tunga ministerposter. Hon hade kunnat bli partiledare om hon hade anmält sig, vid mer än ett tillfälle. Margot var länge rörelsens egen favoritkandidat till partiledarposten. Hon var emellertid inte lika knuten eller fäst vid partipolitiken. Hon valde att kliva av vid flera tillfällen för att ägna sig åt annat. Mest uppmärksammat är väl hennes ”beef” med Göran Persson, vars regering hon hoppade av från. Istället blev hon EU-kommissionär och var ett par år i FN i New York. Men gjorde comeback på utrikesministerposten drygt tio år efter att Anna Lindh mördades när hon hade samma uppdrag.

Denna vecka sattes en slags punkt i det sista kapitlet i denna del av den svenska politiska nutidshistorien.

 

Tjuv och polis i public service

Public service är förstås extra viktigt att värna i dessa tider. Men man undrar ibland om vissa idéer. Nu har jag visserligen inte sett SVTs nya ”Tjuv och Polis. Kuppen i Askersund” där ”tio helt vanliga medborgare” ska stjäla 50 miljoner kronor, gömma bytet och fortsätta sina vanliga liv. Och fjorton erfarna före detta poliser samtidigt sätter i gång en jakt på att hitta både pengarna och ”tjuvarna”.
Är detta någon slags brottsförebyggande arbete i public service-format? Min intuition säger mig att vissa tankar är bättre på idéstadiet än i verkligheten, och även om det nästan kan vara opassande i detta sammanhang: ”Kill your darlings.”

 

Dennis Goldberg

Jag följer rapporterna från kravallerna och förföljelserna av migranter i Sydafrika. Och det smärtar i många avseenden. Jag kommer att tänka på en ungdomskongress i Sevilla 1985, med en av ANCs tyngsta företrädare, Dennis Goldberg. Han kom direkt från en 22 år lång fängelsevistelse och hans tal och person gjorde ett stort intryck på mig. Trots att han bestulits på sina bästa år i livet, var han obruten. Han dömdes till livstids fängelse vid den så kallade Rivonarättegången tillsammans med bland andra Nelson Mandela. Men de tillbringade inte fängelseåren i samma fängelse. Mandela och de andra svarta eller med indisk bakgrund satt på Robben Island. Men Dennis var vit och hade engagerat sig i kampen mot Apartheid i ANC. Rashierarkin applicerades även i fängelsesystemet. Goldbergs föräldrar kom från England och hade bosatt sig i Kapstaden och var olikt de flesta andra en familj som välkomnade personer från alla raser i sitt hem. Kommunistpartiet som Dennis Goldberg blev medlem i var ett slags brygga mellan de etniska grupperna och rasbarriärerna under den här tiden. Han satt med andra vita i Pretoria Central Prison.

Jag tog fram min enkla kamera och såg till att göra en intervju med honom som sedan publicerades i tidningen Frihet. Jag tänker på honom ibland som ett hopp om försoning över alla gränser. Han bodde några år i London men återvände till Sydafrika efter att apartheids avskaffades. Jag ser att han fortfarande är i livet och bor i Kapstaden. Jag ska ta fram hans självbiografi A life of Freedom: The Mission to End Racial Injustice in South Africa från bokhyllan och läsa i helgen.

 

Alice Teodorescu har råkat illa ut

Alice Teodorescu, tidigare politisk chefredaktör på ”liberala” Göteborgsposten, är numera huvudsekreterare i Moderaternas idépolitiska programgrupp. Moa Berglöf, f d moderat och Fredrik Reinfeldts talskrivare och nu medlem i Centerpartiet, har en i krönika på liberala (obs, utan citattecken) Sydsvenskan noterat att Alice Teodorescu i GP nyligen radade ”upp inte mindre än två färska anekdoter”… ”Dels hade hon fått sin mobiltelefon stulen, och trots att hon lyckats lokalisera den till en ‘omskriven förort’ prioriterade polisen annat än att skicka en bil till adressen för att hämta upp sagda telefon. Dels fick hon i fyra timmar förgäves vänta på en läkare på en överfull barnakut med en magsjuk son.”
Av detta drog Teodorescu slutsatsen: ”Två anekdoter på två veckor som vittnar om ett högskatteland som tar sina strävsamma medborgare för givna”….”Nej, jag blev inte våldtagen eller rånmördad, min son lämnades inte att dö på akuten. Men är det där gränsen för det acceptabla ska gå?”
Moa Berglöfs kommentar är faktiskt på pricken:
”Det är svårt att tolka det på annat sätt än att så länge minsta lilla störningsmoment i de bortskämda ledarskribenternas kuddrum blir ett samhällsproblem, och varje privat oförrätt tolkas som ett myndighetssvek, är den riktiga samhällskollapsen ännu långt borta.”
Hear hear.

 

Anders Borg och högerns skuld

När någon talar om vänsterns extrema positioner från anno dazumal brukar jag ta en titt på ett gammalt klipp med Anders Borg i Diskutabelt 1988. Låt mig citera en röst i programmet: ”Den unge mannen är revolutionär på ett farligt sätt.”  Denne man var finansminister i åtta år. Det är faktiskt helt obegripligt. På många sätt. Se det klassiska klippet här.