Bloggen

Blogg 24 Mar, 2020

PODD: Betalvägg och nyhetsvärdering i virusets tid

PODD | Hur länge kan medier undvika att rapportera om annat än corona? Och måste frågan om betalvägg verkligen vara obligatorisk vid varje kris? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tolfte och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om hur länge rapporteringen kring covid-19 kan slå ut allt annat, vilka nyheter som nu faller bort och vilka som borde ha stått högre på agendan redan innan.

Dessutom berörs frågan om nyhetssajternas betalväggar, hur det kommer sig att saken tycks återkomma vid varje nutida kris och varför vi måste kunna släppa den frågan 2020.

Du hittar avsnittet här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

 

Blogg 21 Mar, 2020

En film att undvika just nu

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om det ljusa 2020-talet, Det sjunde inseglet och vänstersnubbar som inte bara snackar.

När allt ställs på ända är det som om vissa artiklar och ståndpunkter åldras lite väl snabbt. Jag råkade hitta den amerikanske statsvetaren Yascha Mounks gamla artikel som skrevs ”exklusivt för DN-kultur”: Därför blir 2020-talet ett ljusare decennium. Gammal och gammal, den publicerades den 29 januari i år. Dålig timing kanske. Men vi är ju bara tre månader in på 20-talet. Vi får hoppas att han får rätt ändå. Men mitt i stormens öga, i ett synnerligen dramatiskt händelseförlopp som har sina närmast apokalyptiska inslag, är det lätt att bli närsynt och tappa perspektivet.

Vad händer med oss i kriser som dessa, vilka spår sätter de i våra huvuden och i vårt inre? Den stora osäkerheten om de långsiktiga konsekvenserna och hur länge detta kommer att pågå skapar onekligen en oro och en rädsla som är både irrationell och svår att få grepp om. Det är väl döden eller rädslan för döden som lurar någonstans därute, som vi inte riktigt kan ta på, inte se och inte styra över. I bästa fall kan vi kanske kontrollera detta virus, förhindra att det sprids till de som verkligen är i riskzonen. Osäkerheten om dess potentiella följder skapar i sig en rädsla och en osäkerhet. Vi måste nu leva och hantera denna gnagande osäkerhet ett bra tag. Vardagen har ändrats för de flesta av oss. Gator och torg ekar tomma, arbetsplatser och i möteslokaler är öde och nedstängda. Samtidigt som ett slags vardagens normalitet också består, livet fortgår här och därute.

I samband med att Max von Sydow gick bort la SVT upp Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, en av de mest ikoniska svenska filmerna någonsin. Den utspelar sig i medeltidens Sverige, på 1300-talet då digerdöden härjade i vårt land. Särskilt scenerna där von Sydow mötte ”döden” första gången och sedan spelar schack med honom har förstås fastnat på näthinnan.
Samtidigt har filmen en lätthet över sig i all den tragik den egentligen beskriver. Filmens titel härstammar från Uppenbarelseboken och ”Guds tystnad”: Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.
Jag ska nog vänta med att se om den filmen, tills det ser lite ljusare ut. I The Guardian skriver författaren Tobias Jones, som skrivit flera böcker om Italien, om karantänlivet i Parma. Italien har ju drabbats så hårt av denna pandemi. Han skriver att på många sätt känns det som man skulle kunna föreställa sig medeltiden. Inte minst för att Parma är så tyst: ”Det har aldrig varit så säkert att cykla omkring i italiensk stad som i dag. Det är som om såväl bilarna som människorna håller distansen.”

Mitt i detta mentala tillstånd av stillestånd, detta mellanrum i tiden, då allt stannar upp, sociala aktiviteter och ekonomiska transaktioner skjuts på framtiden, funderar jag på händelser jag själv varit med om som påminner om allt detta.  Som barn fick jag förstås röda hund, mässlingen och vattkopporna. Asiaten har jag av naturliga skäl inga minnen av. Hong Kong-influensan minns jag som ett vagt men avlägset hot. Men det var inget som fick några större konsekvenser i våra vardagliga liv. Vad jag kan minnas.

Vilka dramatiska händelser där livet stått på spel och döden anmält sitt intresse har annars påverkat mig? En nära väns självmord var en vattendelare på många sätt och förstås vännerna som gick bort i AIDS, som den socialdemokratiske riksdagsmannen Kent Carlsson!
1968 satt jag ensam framför TVn och såg på Rapport, som visade de rörliga bilderna av avrättningen på öppen gata av en FNL-soldat i Saigon. Jag kan fortfarande känna den där kalla vinden som svepte genom mig där jag satt i soffan. Jag minns oron när vi diskuterade ryssarnas inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 då drömmen om en socialism med mänskligt ansikte dog. Var det början på ett nytt stort krig?

Mordet på Olof Palme var slutet på en epok även om vi kanske inte förstod det då. Jag satt ensam i en bil mitt i natten och hörde nyheten om skotten på Sveavägen. Och förstås knivmordet på Anna Lindh, som jag jobbade åt en gång i tiden. Allt detta är fortfarande så tragiskt och obegripligt, så betydelsefullt i negativ bemärkelse.
Och så terrordådet på Drottninggatan, då jag satt i mitt arbetsrum precis runt hörnet och hörde skriken och inom någon minut ambulanssirenerna. Mot bättre vetande gick jag ned och såg människorna som fick sätta livet till i vårt hörn av Barnhusgatan och Drottninggatan. Någon hade redan lagt filtar över dem.

Allt detta har satt sig i den mentala hjärnbalken. Döden hade gått vid sidan om och gav sig tillkänna. Och nu detta. Inget annat kan riktigt jämföras med vad vi nu genomlever. Det är så mycket större och inbegriper på en och samma gång hela världen.

 

Ekonomiskt

Hur omfattande blir de ekonomiska konsekvenserna? Coronakrisens ekonomiska chockverkan kan närmast beskrivas som en global tsunami som drabbar alla länder och alla kontinenter på en och samma gång. Som försätter hela den globala ekonomin i baklås. Vi talar om något större än en vanlig djup recession eller depression. Det faktum att transporter av människor mellan och inom länder förbjuds påminner om ett krigsliknande undantagstillstånd, även om handel med varor kan fortgå, fast under stora svårigheter.
En lång rad andra sektorer har stängt ned helt och hållet inom loppet av en vecka, steg för steg. Särskilt i den privata tjänstesektorn släcks den ena verksamheten efter den andra ned. Den snabbt sjunkande efterfrågan och osäkerheten leder sedan till neddragningar även i varuproduktionen. Bilproduktionen läggs på is. Snart kommer en rad andra branscher att varsla om permitteringar. Om detta blir en kortsiktig kris kan de ekonomiska kurvorna kanske börja vända uppåt så smått till sommaren. Men om det blir en utdragen avstängning, blir möjligen 2020 ett slags år 0 i vår ekonomiska historia. Ungefär som 1945 var början på något nytt, ett 1900-talets år 0.

Det är i allmänhet klokt att hålla koll på de konkreta sifforna, inte bara killgissa. Man kan exempelvis vända sig till Daniel Waldenström och nätsidan Ekonomistas. Fallet på Stockholmsbörsen den 11 mars i år var det största sedan 1987. Under Kreugerkraschen 1932 föll börsen med 27,65 procent under en månad. Den kraschen fick enorma konsekvenser, många småsparare hade satsat sina surt förvärvade slantar på tändstickskungens imperium, som visade sig vara ett gigantiskt pyramidspel som föll ihop över en natt. Många förlorade sitt kapital och sina besparingar medan andra som tog över och köpte upp de i grunden sunda företagen kunde sko sig i denna krisens stund. Inte minst lyckades Wallenberg ta över flera av deras stora konkurrents framgångsrika företag. Så blir det kanske också i coronakrisens spår? Men sanningen är väl att vi inte vet. Inte heller på den här punkten.

Ofta vänder jag mig i de stora frågorna till London School of Economics, startat av fabianerna och makarna Webb, där man oftast hittar seriösa analyser, inte minst på deras blogg. Jag läser nu Esther Versluis, professor vid Maastricht University, som jämför med hur vi har hanterat andra pandemier i närtid, som svininfluensan. Hon menar att vi nu paradoxalt nog är sämre rustade att hantera pandemier av detta slag, även om inget nytt egentligen hänt.
Esther Versluis pekar på den framväxande populismen som lett till en försvagad tilltro till vetenskap och expertis. Hon menar att coronakrisen ger många exempel på att ”fake news” nu florerar i allt högre grad. Vilket ytterligare bidrar till oron. Informationen om viruset sprids lika snabbt som själva viruset. Vi har att hantera också detta slags informationsosäkerhet. Hon avslutar med att konstatera att det är en öppen fråga i vilken mån allmänheten och regeringarna verkligen är kapabla att hantera den här dubbla osäkerheten.

Och nu har både EUs och Storbritanniens brexitförhandlare fått corona. Antagligen av varandra. Och det är inte fake news.
Så det är förståeligt att de svenska löneförhandlingarna har pausats tills vidare.

Ja, det gäller att hålla avståndet.

 

Vardagshjältarna

I kriser som dessa är det kanske också vardagens hjältar vi ska sätta vår tilltro till och lyfta fram. Exempelvis alla de som även vanligtvis utför ett fantastiskt jobb under pressade omständigheter till alldeles för låg lön i vården. Som nu jobbar under en fruktansvärd press.

Kanske är det också dags att slå ett slag för alla de som står kvar och håller igång en verksamhet år efter år, i ur och skur. Häromveckan läste jag om Leif Sjöqvist i Backa som vigt sitt liv åt att vara ungdomsledare i fotboll. På bilden i Dagens Nyheter ser jag honom prata fotboll med ett gäng unga tjejer. Klubben heter Hisingsbacka FC.
Jag fick något varmt om hjärtat när jag såg den där bilden. Den är så hoppfull i min värld. Men Sjöqvist är orolig för att föreningsverksamheten håller på att försvinna i förorterna. Där föreningarna verkligen behövs. Idrotten är ett viktigt redskap för integrationen, säger han.

Så dagar som dessa vill jag hylla Leif Sjöqvist och alla andra som bidrar på samma eller liknande sätt i Sveriges förenings- och idrottsliv. Och jag sänder själv en retroaktiv tacksamhetens tanke till mina egna ungdomsledare som i sol och regn ställde upp och lotsade oss genom fotbollens a och o. Och glöm inte alla de där domarna som åker över hela stan för att döma en korpmatch för en spottstyver. Alla dessa idrottsledare och eldsjälar applåderar jag varje dag i veckan.

 

Alec Carlbergs Basta

Och så läser jag att en annan vardagshjälte, Alec Carlberg, har gått bort 74 år. Jag minns inte nu var jag träffade honom. Men har en dimmig bild av ett möte någonstans där han var med. Han hade väl vissa likheter med Anders Carlberg, även om den senare kanske gjorde mer väsen av sig.

Båda var två vänsterkillar från 1968-epoken som inte bara pratade utan också gjorde något. Medan Anders efter en tur i VUF och FK landade i socialdemokratin var Alec Carlberg aktiv i VPK, han satt i landstinget och i kommunfullmäktige för det som i dag heter Vänsterpartiet. Han var djupt engagerad för de ohörda, osedda och utsatta. Därav hans engagemang i frågor som rörde psykiatri och missbruk.

Alec Carlberg var bland annat förbundssekreterare och senare ordförande för RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedels- & narkotikabrukare). I Italien inspirerades han av ett rehabiliteringscenter vid namn San Patrignano. Italien har ju en lång tradition av socialt företagande och egenmakt. Hemma i Sverige startade Alec Carlberg sedan Basta Arbetskooperativ, en ideell förening, och flyttade själv till den gård som införskaffades. Idag har Basta som moderföretag, med anläggningar och verksamhet på flera platser runt om i Sverige, sammanlagt 130 medarbetare.

I ett minnesord över Alec Carlberg skriver några av dem:
Alecs vision var att ett bättre liv för människor i utsatthet var möjligt. Samtal om makt, den goda makten, kunskapens makt, den som har och saknar makt, var ständigt återkommande teman i hans mission.

Jag har ett särskilt gott öga till de där vänstersnubbarna som inte bara pratar och kräver att någon annan ska göra något, utan faktiskt gör något själv. Som verkligen förändrar och gör skillnad. Anders Carlbergs Fryshus lever vidare. Det gör Alec Carlbergs Basta också. Basta!

 

Au pair-reportaget som nästan försvann

Coronakrisen innebär också att så många andra frågor bara försvinner från dagordningen och att viktiga reportage inte får den uppmärksamhet de hade fått under andra omständigheter. Som Negra Efendićs så upprörande reportage i Svenska Dagbladet om hur välbärgade småbarnsfamiljer i Stockholms rikaste områden utnyttjar unga kvinnor från Filippinerna; de får jobba för en spottstyver och stå till pass mer eller mindre dygnet runt. ”Ät din frukost innan vi vaknar”, står det i ett schema. Kommunals ombudsman Lars Fischer säger: ”Det är inte Au pair-arbete. Det är pigarbete, som det var förr. Jag skulle kalla det modernt slaveri.”

Läs Negras reportage och sprid det!

 

Blogg 20 Mar, 2020

När asiaten lamslog Sverige. Inte.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling förundras över bevakningen av en tidigare pandemi.

Asiaten drabbade världen hårt i slutet av 1950-talet. Denna virusinfluensa innebar döden för minst 1,1 miljon människor. En del källor uppger dödstal i flera miljoner. Över 300 000 svenskar konstaterades smittade, men nuvarande bedömning är att en miljon svenskar bar på viruset. Överallt i världen påverkades samhällen. Skolor tömdes, massor sattes i karantän, näringslivet och produktionen drabbades. Statsminister Erlander fick smittan, norska kungahuset likaså. Även tyske förbundskanslern Konrad Adenauer insjuknade. Vaccin fanns visserligen, men få fick det. Därav den stora spridningen. Kort sagt, ingen kunde undgå att påverkas av detta virus.

Jag frågade därför min mor, som var tonåring under dessa år, hur hon mindes asiaten. Svaret var att hon inte mindes någonting. (Hongkong-viruset tio år senare däremot, framför allt på grund av vaccinationskampanjerna.) Visst, detta är anekdotisk bevisföring; men den som läser tidningar från 1957-58 kan ana varför min mors minnesbilder av asiaten är så vaga. Läsaren får inte riktigt samma bild av ett världshotande virus som det vi upplever just nu. Vilket på många sätt är fascinerande.

Att asiaten var en av 1900-talets största farsoter är odiskutabelt. Och spridningen av viruset var snarlik det vi nu upplever med covid-19. Visst, det var till viss del en annan typ av resande på den tiden, men i det stora hela samma utmaningar som nu. Bortsett från en sak: kommunikationsläget.

Asiaten slog brett, och människor dog. Precis som idag var det oklart om vissa dog av viruset, eller bara råkade ha det vid dödsfallet. Men till skillnad från covid-19 så hade asiaten även andra riskgrupper än de äldre. Många barn avled av influensan, även i Sverige. Trots det uteblev krigsrubriker i medierna.

I en läsvärd kandidatuppsats från 2012 reflekterar Sofia Hvenström och Lee Martin om tonläget i svensk press under asiaten. De analyserade ett hundratal artiklar i DN och Aftonbladet från 1957, då asiaten fick fotfäste i Sverige. En avslöjande detalj är placeringen av dessa texter. 96 procent av materialet hanterades som notiser och kolumner. Det vill säga något undanskymt i förhållande till andra nyheter. Endast fyra procent placerades i form av halvsidor eller större. Författarna jämförde med samma tidningars hantering av den betydligt lindrigare svininfluensan 2009, då nästan hälften av materialet fick halvsida eller mer.

Idag går det knappt att göra sådana här jämförelser, då en digital text lever ett eget liv och det är konsumenternas beteende som ger den vingar, inte utrymmet på en papperssida.
Jag ville dock ändå förstå hur en pandemi som asiaten kunde behandlas annorlunda än dagens coronasituation, och bläddrade därför genom Dagens Nyheters digitala arkiv från dessa år. Och det var precis som uppsatsförfattarna konstaterade; all rapportering om det dödliga viruset skedde närmast perifert, via små notiser och undanskymda kolumner. Samtidigt som det var högst närvarande, förbigående referenser återfinns i många texter om andra ämnen. Som en del av det ”nya” normala. Vilket säkerligen lär ha uppskattats av de myndigheter som ville motverka hysteri. Medborgarnas samlade kunskap om vad som egentligen skedde bör dock ha blivit lidande.

Men läggs notiserna samman är det lätt att se exakt samma mönster som vi upplever just nu. Förvarningar, smittorisker, karantän, dödsfall. Strukturkritik fanns där också, inte minst på grund av myndigheternas inställning till vaccin. Idrotten påverkades även 1957-58, precis som nu. Men inte i form av inställda evenemang utan genom att flera matcher fick oväntade resultat då spelare blivit sjuka. Det var vanligt i sportreferaten att deltagare som insjuknat radades upp med namn. Ställdes evenemang in var det på grund av att för många aktörer insjuknat, inte smittorisken i sig. Fotbolls-VM gick som bekant i Sverige 1958. Men att mästerskapet skulle ställas in på grund av asiaten verkar överhuvudtaget inte ha diskuterats.

En viss strutsmentalitet går att urskilja, inget helt olik den vi ser på vissa håll även 2020. I september 1957, då det var uppenbart att det handlade om en pandemi, publicerade Aftonbladet en krönika som drev med de som kände sig rädda. Bara bacillskräck, hävdade krönikören som dessutom inte drog sig för att ta till rent främlingsfientliga tongångar: Det är väl inte så underligt, att det blir asiatiska sjukdomar, när hela stan dräller av österlänningar. Exemplet, som återfinns i kandidatuppsatsen, lyfts emellertid fram som rätt udda i den dåtida massmediala bevakningen av asiaten.

Asiaten beräknades i efterhand ha kostat Sverige närmare 2 miljarder i dagens penningvärde, framför allt på grund av minskad produktion. Effekterna torde ha varit liknande i många delar av världen. Men i standardverk över världsekonomisk utveckling efter andra världskriget återges inga effekter på grund av asiaten överhuvudtaget.

Den som tar del av svenska medier från asiatens tid får alltså bilden av att smittan pågick parallellt med det dagliga livet, men att den aldrig dominerade samhällsdiskussionen. Min mors minnesbild får väl anses bekräfta detta. Hennes hågkomster av hongkonginfluensan tyder också på att något hände i debatten under kommande tio år. Att 2000-talets virusjournalistik sedan blev helt väsensskild råder det hursomhelst ingen tvekan om.

Dagens tonåringar lär säkert minnas dagens coronapanik även om 50 år. Om det är bra eller dåligt återstår att reda ut.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling 
chefredaktör

PS. I dessa tider är vi hursomhelst tacksamma över att ha supportrar. Vill du också bli en? Här kan du läsa hur det går till.

 

Blogg 14 Mar, 2020

The selling of the president

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om bland annat vänster och höger i coronavirusets tid, Joe Bidens språkliga krusiduller och Nixons spökande kampanjmakare.

Det känns ändå tryggt att vissa ledarsidor erbjuder kända och tydliga positioner i dessa coronatider. Men ibland undrar jag om inte några av dem robotiserat sin rubriksättning. Maria Ludvigssons text på Svenska Dagbladets ledarsida hade rubriken: ”Kapitalism lindrar vid coronavirus”. Det är trösterikt att detta allmängiltiga vaccin lindrar även mot en pandemi. Hur detta går till är emellertid inte alldeles glasklart, förutom att ”Näringslivet, kapitalisterna och företagarna borde alltid uppskattas för sin verksamhet och beskattas lägre.”

I socialistiska Flamman bidrar Anna Herdy förstås med ett annat perspektiv: ”Coronakrisen sätter fingret på problemen en planerad ekonomi kan lösa”. Planerad ekonomi är i min politiska ordbok en mildare beteckning eller omskrivning för ”planekonomi”, det vill säga att staten centralt bestämmer konsumtionsutrymme, priser och löner, produktion och investeringar. Vi talar om de beryktade femårsplanerna i de ”socialistiska” länderna i Östeuropa.
Men det är uppenbarligen inte statlig kontroll och makt i denna mening Herdy tänker sig, utan snarare traditionell välfärdspolitik, som verkligen behöver återupprättas. Hon lyfter fram investeringar i offentligt driven vård och i vårdpersonalen. På den punkten har hon fullt stöd av den franske presidenten Emmanuel Macron som i sitt tal till nationen med anledning av Coronakrisen bland annat sa:

Denna pandemi bör få oss att ifrågasätta den utvecklingsmodell som vår värld har följt i decennier. Den visar på svagheterna i våra demokratier. Det som denna pandemi blottlägger är att gratis sjukvård, oberoende av inkomst eller yrke, och vår välfärdsstat inte handlar om kostnader och utgifter, utan är något vackert och oundgängliga tillgångar i avgörandets stund. Det som denna pandemi visar är att våra gemensamma tillgångar och tjänster bör stå fria från marknadens lagar. Att så i grunden delegera vår livsmedelsförsörjning, vårt beskydd, vår förmåga att ge vård, våra levnadsvillkor, till andra – det är galenskap.

När jag läser detta tänker jag på att Centerns Annie Lööf och Martin Ådahl i senaste valrörelsen kopierade Macrons kampanjslogan. Kanske dags att importera något av Macrons budskap också? Även andra får gärna anmäla sig.

 

”Millennial socialism”

Den här renässansen för klassisk välfärdspolitik kom inte med coronaviruset, utan har förstås djupare rötter. Efter ett par decennier av marknadsliberala ”reformer” framstår den socialdemokratiska välfärdsmodellen och blandekonomin, där politiken och demokratin var en reell motmakt till marknaden, som en radikal och nästan revolutionerande vision. The Economist förklarade häromåret att den nya vänstern, denna ”millennial socialism”, inte har svaret på kapitalismens problem. Om just det nu var frågan. Många på högerkanten är förbryllande. Nyss utgick de från ett försanthållande om att historien hade tagit slut och att liberalismen för evigt hade segrat och att de socialistiska idéerna förpassats till historiens ideologiska kyrkogård. I Dagens Nyheter skrev Martin Liby Troein att unga gillar socialism för att de inte minns ”hur det gick förra gången”. Men det är alltså inte kommunism utan någon slags socialdemokrati som den nya vänstern torgför. Men visst, framför allt de unga har varit Bernie Sanders och Jeremy Corbyns viktigaste stödtrupper.

Bernie Sanders har ju sina rötter i ”The Democratic Socialists of America”, som definierat sig som ett socialdemokratiskt parti i USA. På Olof Palmes tid fanns en nära relation med partiet och särskilt partiledaren Michael Harrington. Då fanns det en förhoppning om att partiet skulle kunna bli en kommande maktfaktor i amerikansk politik. Men så blev det inte. Fram till nu har partiet förblivit svagt och alltmer marginaliserat. I det perspektivet sticker Bernie Sanders presidentvalskampanjer 2016 och 2020 ut som stora politiska framgångar för socialisterna i USA. Kanske ligger ändå förklaringen till Sanders (och Trumps) framgångar i den ökade ekonomiska osäkerheten i stora delar av den amerikanska befolkningen. Det gäller nog även för Storbritannien.
Jag noterar att Janerik Larsson, gudfadern bakom högerns opinionsbildningsinsatser, i en krönika i Svenska Dagbladet skriver att anledningen till den yngre generationens sympati för socialism som ”för tankarna till sovjetkommunism” är att den har ”hög trovärdighet inte minst bland dem som lider av höga skulder och låg framtidstro”. Larsson menar att detta är en ”rejäl utmaning” för både mittendemokrater och republikaner.

Men varför misslyckades då Corbyn och varför lär inte Sanders bli demokraternas presidentkandidat? En förklaring kan vara att det ”socialdemokratiska projektet” här har en radikalare retorik, eller möjligen förhållningssätt, än vad som traditionellt varit socialdemokratins melodi i Europa. Den har i Europa historiskt sett snarare varit försiktig i sina mått och steg än strikt och omvälvande radikal på kort sikt, tog steg för steg på vägen mot en bättre och mer demokratiskt och jämlikt samhälle.
I Europa har den också haft politisk makt och fram till nu inte varit marginaliserad, som i exempelvis USA. Inte minst lyckades socialdemokraterna hålla ihop och skapa en vinnande väljarkoalition. Förr i tiden. Delar av Corbyns stödtrupper kommer också från den hårda vänstern som tenderar att kräva rättning i ledet och har nära till att stämpla den ena och andra som högeravvikare. Det saknas kort sagt ett mått av pluralism i detta slags vänster, en acceptans för att vänstern har många schatteringar. Vilket tenderat att smalna av den krets som kan räknas in bland de rättrogna, vilket i sin tur försvårat möjligheterna att vinna bredare väljarkoalitioner som kan forma en politisk majoritet som kan möjliggöra en valvinst. Bernie Sanders kampanj är starkare och bättre organiserad 2020 än 2016. Han har mer pengar i ryggen och fler entusiastiska aktivister. Men han har framför allt mobiliserat aktivister och väljare i grupper där han redan tidigare hade starkt stöd. Det var skälet till att Hillary Clinton trots allt vann primärvalet 2016. Det är också därför mycket tyder på att Joe Biden blir Demokraternas presidentkandidat 2020.

Det är lätt att se varför många har attraherats av den politiska energi som Corbyn och Sanders frigjort. Lika viktigt är förstås att förstå varför det inte räckte hela vägen. ”70-talets utfall beror på hur vänstern hanterar sin besvikelse”, skrev Karl Vennberg en gång i tiden. Samtidigt förtjänar det att påminnas om att både Sanders och Corbyn har förändrat de politiska förutsättningarna i sina respektive länder och påverkat debatten i många andra. I Storbritannien är detta uppenbart. Redan Theresa May anklagades för att ha ”socialdemokratiska” rådgivare och Boris Johnson driver nu en politik för ökade offentliga investeringar. Och Bernie Sanders är den mest framgångsrika socialistiska politikern i USAs historia, trots att han förmodligen inte blir Demokraternas kandidat i höst. Föga förvånande lyckades alltså inte Corbyn och förmodligen inte heller Sanders i makthänseende, men de har medverkat till att bredda den politiska debatten.

Joe Bidens språkliga krusiduller

Jag tänker på detta när jag läser utskriften av en lång, lång intervju med Joe Biden i New York Times. Man blir både intresserad och imponerad, men samtidigt en smula konfunderad. Det som länge förbryllat och oroat är förstås Bidens talproblem eller, som Barack Obama beskrev det, hans ”språkliga krusiduller”. På Youtube kan man ta del av många hans ”tabbar”. Samtidigt framstår han som radikalare och mer progressiv än Sanders kritiker vill göra gällande. Både han och Demokraterna tycks ha förflyttat sig vänsterut de senaste åren. Biden behöver också få med sig Sanders aktivister och väljare för att vinna mot Trump i höst. Förmodligen måste han välja en mer vänsterprofilerad vicepresidentkandidat som kan attrahera Sanders engagerade stödtrupper och väljare. Så även om Bernie Sanders förmodligen förlorar primärvalet även 2020 har han i varje fall påverkat den politiska agendan.

Den nya vänstern talar ofta om behovet av en transformativ politik som skapar förändring i grunden. Det är värt att påminna om att den mest omvälvande och radikale demokratiske presidenten någonsin, Franklin D Roosevelt, som satt i Vita huset mellan 1933 och 1945, inte var mycket till vänsterman från början. Men tiden och omständigheterna omformade honom och hans politiska program. Precis som i vår tid fanns då utmanare till vänster som Roosevelt vann över på sin sida genom radikala åtgärder: New Deal, regleringen av kapitalmarknaderna, socialpolitiken och fackföreningsvänliga åtgärder. Historien upprepar sig aldrig rakt av, även om den politiska logiken – tror jag – i grunden är densamma.

The selling of the president

Så inget är givet. Inte ens att Donald Trump sitter kvar i Vita huset nästa mandatperiod. Något många tycks tro är bergsäkert. Samtidigt är det svårt att inte bli smått imponerad när man blir varse de långa linjerna i den republikanska konservativa motrevolutionen som bit för bit rullat tillbaka de politiska framgångarna från Roosevelts tid. Republikanerna har kommit att sätta den ideologiska dagordningen i amerikansk politik under så lång tid. Det visade om inte annat ”The Loudest Voice”, den avslöjande TV-serien om den gamle Roger Ailes som skapade Fox News, den kanske främsta symbolen för den konservativa frammarschen i TV-världen.

Ailes lade i grunden för Donald Trump med Fox högerpopulistiska journalistik, det går inte att tänka sig Trump utan Ailes. Han var också någon slags rådgivare åt Trump på slutet. Ja, långsiktigheten imponerar. Det märkte jag när jag upptäckte att Roger Ailes varit en synnerligen central spelare i den republikanska sfären ändå sedan 60-talet. Han var exempelvis en av strategerna och arbetade i Richard Nixons presidentvalskampanj 1968 och regisserade Nixons TV-framträdanden som syftade till att göra Nixon mer ”likable”. Nixon var ju rätt illa omtyckt och hade förlorat presidentvalet 1960 mot John F Kennedy, enligt många på grund av att han inte kom så väl ut i en klassisk TV-debatt. Så jag skaffade mig Joe McGinniss ”The selling of the President 1968”, som är en lysande dokumentation om hur allt detta gick till. En annan centralfigur i kampanjen var Harry Treleaven, en annonsmakare vars första och framgångsrika kampanj mot alla odds lyckades få George den äldre Bush invald till representanthuset 1966. Efter det lämnade han reklamvärlden för politiken. Ända sedan 1950-talet har reklambyråer försökt sälja politiker med traditionella marknadsföringsmetoder. 1968 tog Nixon och hans stab detta ett steg till och särskilt TV-reklamen lyckades verkligen omforma bilden av Richard Nixon. McGinnis bok skildrar på sätt och vis början på en epok, en tid som i mediernas tidsålder förändrat förutsättningarna för den politiska kommunikationen. TV-reklamen i USA la grunden för den konservativa framgångsvågen. Väljarna är, hette det 1968, i grunden lata, ointresserade av att anstränga sig att ”förstå vad vi talar om”. Känslorna däremot är lättantändliga, de ligger närmare ytan och är mer formbara. Det var ett förhållningssätt anpassat till TV-mediet som sådant.
Drygt femtio år senare är det fortfarande en uppenbarelse att läsa ”The Selling of the President”. Kanske var det med Nixons valseger 1968 den konservativa motrevolutionen tog sig början. Några av de centrala spelarna var med i hela den här resan från Nixon till Trump.

Känslorna inför Liljevalchs vårsalong 2020

Jag hann i varje fall med att se Liljevalchs vårsalong innan corona, det var en folksamling där på mer än 500 personer. Vårsalongen har 100 år på nacken. Salongen speglar både tidsandan och spränger gränser. En kulturtradition jag gärna slår vakt om. Jag försöker väl alltid hitta ett mönster i detta rika utbud av vår tids konst och breda konstutbud. Kanske var det referenserna till personer och andra konstverk jag slogs av denna gång. Någon hade gjort en ny, lite ironisk, version av ”Carl Larsson – ett självporträtt”. Jag hittade en målning som var hämtad från en bild av Liv Ullman och Ernst Josephson i ”Scener ur ett äktenskap”. Och en version av Vermeers ”Flicka med pärlörhänget” och några versioner av Edward Hoppers mest kända målningar. Jag hittade amerikanske skådespelare Will Ferrell i ”olja på duk”. Och några målningar eller kanske snarare teckningar av nu levande medlemmar i dagens kungahus stack verkligen ut samt fantastiska versioner av Gustav Vasa, Gustav III, Sångarprinsen och Drottning Kristina. Och Caroline Tholarp (från Kvibille) har målat ”Ja, du ser rätt Sara…”. Sara Danius alltså.

Hur allt detta ska tolkas och förstås får jag nog återkomma till. Radikalt tillbakablickande eller konservativ reflektion om saker som hänt, helt nyss och långt tillbaka i tiden? Eller ännu en dekonstruktion av vår historia och vårt kulturella kapital?

 

 

Blogg 13 Mar, 2020

Lilla hjärtat och det egna ansvaret

FREDAGSMYS | Berättelsen om Lilla hjärtat har med rätta väckt uppmärksamhet och politikers engagemang. Men vi måste prata mer om ombudets roll, menar Jonas Nordling. 

Det är lätt att få tunnelseende i dessa coronatider, då all offentlig diskussion av naturliga skäl kretsar kring händelseutvecklingen runt covid-19. När samhällets agerande småningom ska utvärderas hoppas jag att vi orkar komma ihåg alla skeenden.
(Att utlysa en form av undantagstillstånd, och ge polisen mandat att skingra folksamlingar kan till exempel kommuniceras på olika sätt. Men jag antar att det i dessa auktoritetssuktande tider måste ske direkt i Public Service, eftersom det ska illustrera handlingskraft. Men det kan också leda till ett chickenrace i auktoritära budskap. Som när Jimmie Åkesson närmast reflexmässigt vill förbjuda fler folksamlingar än regeringen.)

För den som har andra budskap än smittbekämpning dessa dagar är det extra tufft. Regeringens utredare angående välfärdsteknik i äldreomsorgen kunde till exempel ha valt en bättre dag att presentera sitt arbete. Få redaktioner hann nog med att kolla in den utredningen under torsdagen. Förhoppningsvis hamnar den ändå i fokus småningom. Diskussionen om digitaliseringens effekter är trots allt ännu i sin linda, vilket vår senaste panelpodd belyste väl.

En händelse som dock lyckats tränga genom coronarapporteringen är Dagens Nyheters reportage om Lilla hjärtat. Berättelsen om den lilla flickan som dog efter att ha återförenats med sina biologiska föräldrar fick stor uppmärksamhet. Såväl socialminister Lena Hallengren som moderatledaren Ulf Kristersson har visat vilja till handling när det gäller att ändra regler som skapar situationer som dessa. Historien om Lilla hjärtat är ju dessvärre bara ett exempel. Andra liknande fall sker runt om i landet.

Det är naturligtvis tacksamt att lagar och rutiner ses över efter granskningar som denna, och samtidigt tragiskt att det krävdes ett dödsfall för att något ska hända.

Fallet med Lilla hjärtat visar dock också ett annat strukturfel, som inte lika lätt går att åtgärda med hjälp av regeländringar. I normala fall brukar ett juridiskt ombud företräda sin klients intressen. Det är en grundregel som hela rättssystemet bygger på. Men i detta fall bytte advokaten som var den lilla flickans ombud plötsligt åsikt om vad som var hennes bästa.
Från att ha förordat att Lilla hjärtat skulle bo kvar i familjehemmet i den första domstolsprövningen, menade advokaten i nästa instans att flickan mådde bättre av att få förenas med sina biologiska föräldrar. Trots att den missbrukande pappan vägrat drogtester och mamman som lider av psykisk ohälsa uteblivit från besök hos psykiatrin. Och trots att Socialnämnden angav att de saknade insyn i förhållandena hos de biologiska föräldrarna.

Den ansvarige advokaten har inte gett några intervjuer utöver några kortfattade skrivna meddelanden till DN:s reporter. Men under torsdagen kom ett uttalande som dock egentligen inte tillför något nytt. Advokaten anser fortfarande att han handlat korrekt:

Lagstiftningen säger att barn ska förenas med sina föräldrar så snart det finns förutsättningar för det. Jag ändrade inställning till LVU-vård i kammarrätten. Det beror på att situationen hade blivit annorlunda. Redan i förvaltningsrätten konstaterade alla att föräldrarna hade gjort framsteg men det var inte tillräckligt. Vid kammarrättens förhandling hade föräldrarna gjort ytterligare framsteg och situationen var stabil.

Det som därefter hände stod utanför hans kontroll, menar advokaten. I ett sms till DN har han även skrivit: Om en sämre situation uppstår ska givetvis socialtjänsten vara uppmärksam på det och vidta åtgärder igen om det behövs. 

Det är klart att det är lätt att vara efterklok. Men nog känns det som om advokaten i detta fall inte riktigt haft sin klient i fokus. Även om lagen förordar återförening så bör en försiktighetsprincip alltid vara grunden, kan en tycka. Kan det vara så att detta ärende visar på en maskinell inställning hos ombudet som vi inte riktigt kan/vill ta in? Och som vi inte kommer till rätta med, oavsett lagändring? Att det även krävs en fördjupad diskussion om rollen för ett juridiskt ombud i situationer som denna? Jag vet inte, men hoppas i alla fall att det finns utrymme även för en sådan dimension i efterspelet kring Lilla hjärtat.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

Blogg 12 Mar, 2020

PODD | Riksrevisorns nya roll

PODD | Utan större uppmärksamhet bytte nyligen Sverige organisation för Riksrevisionen. Inom kort har landet endast en riksrevisor, Helena Lindberg. Vi tog ett snack med henne.

Nyligen klubbade riksdagen en ny organisation för Riksrevisionen. Systemet med tre oberoende riksrevisorer ersätts med en modell där endast en riksrevisor ska finnas. Det nya systemet träder i kraft redan i april, och den som sitter kvar sist av nuvarande riksrevisorer intar det nya ämbetet som Sveriges enda riksrevisor. Då en av de tre posterna redan är vakant, och riksrevisor Stefan Lundgren häromdagen begärde entledigande innebär det att Helena Lindberg blir ensam kvar i funktionen. Hon blir därmed Sveriges första riksrevisor som ensam bär uppdraget.

I Dagens Arenas intervjupodd pratar hon med chefredaktör Jonas Nordling om uppdraget, Riksrevisionens roll och vad det nya systemet innebär. Men också om effekterna av skandalerna 2016 som fick tre av hennes företrädare att avgå och som delvis ligger till grund för de förändringar som riksdagen nu inför.

Du hör hela intervjun här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

 

Blogg 10 Mar, 2020

PODD | Hallpressen och coronajournalistik

PODD | Hur klarar medierna att bevaka coronaviruset, och varför väljer en anrik publicistfamilj att sälja sina tidningar? Det snackar vi om i nya avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det elfte och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling hur medierna klarar av att bevaka influensavirus och risken för pandemier. Vad är journalistikens roll, och vad har vi lärt av tidigare virusvarningar?

Dessutom berörs försäljningen av Hallpressen, där familjen Hamrin efter fyra generationers ägande nu väljer att sälja det de brukade kalla sitt DNA.

Du hittar avsnittet här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 07 Mar, 2020

Kommunistisk folkdans in på 2000-talet

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om bland annat »anywheres« och »somewheres«, kommunistisk folkdans och bokföringens fader. Och så lite corona förstås. 

Jag en lantis i 08-land

Jag vantrivs i dagens kulturkonflikter och det så kallade kulturkriget. Samtidigt som jag kämpar med att förstå och reda ut varför. Ja, vad är det med GAL-TAN-skalan, den där klyftan mellan »liberalt« och »auktoritärt«, som får mig att känna mig hemlös? Olika kategoriseringar speglar ungefär samma konflikt i denna klyvnadens tid. Det är till exempel populärt att tala om »anywheres« och »somewheres«, det vill säga å ena sidan internationalister eller kosmopoliter och å den andra de som är mer förankrade i lokala gemenskaper. De förra antas bo och leva i större städer och i högre grad ha arbeten som har en internationell dimension. De senare bor främst i mindre samhällen och är inte så uppkopplade på den globala världen. Som alla kategoriseringar rymmer de förstås ett uns av sanning. Men också sina fallgropar. De har också politiserats på ett nytt sätt under senare år. Begreppen är så grovhuggna att jag undrar om de inte vilseleder mer än de vägleder. Arbetar-, medel- och överklassen, om vi ska tala i klassiska klasstermer, har heller inte inom sig alltid haft enhetliga intressen eller värderingar. Näringslivet är för den delen inte en alldeles homogen enhet. Ändå är ekonomiska frågor kalkylerbara och mätbara på ett annat sätt än kulturella konflikter. Möjligen är de också mer förhandlingsbara.

Jag känner generellt ett stort obehag inför att kategorisera »lantisar«  och »08-or«, »invandrare« och »svennar«, män och kvinnor och allt vad det är, som enhetliga grupper. I själva verket är de stora och komplexa och rymmer i själva verket så många nyanser att det är hart när omöjligt att reducera dem till ett stort kollektiv. Jag misstänker också att de i själva verket underblåser polariseringen i vår tid. På den ena kanten hävdar man att den »liberala eliten« sviker nationen och folket. Och på den andra antyds att människor bortom metropolerna egentligen är okunniga. I själva verket passar allt detta som hand i handske i högerpopulisternas syn på världen. När jag i veckan var på Timbros konservatismseminarium noterade jag att Sverigedemokraternas Mattias Karlsson omfamnade detta med »anywheres« och »somewheres«. Samtidigt när vissa »globalister« föreställningen att det råder mörker i Bräkne-Hoby medan det är upplyst på Södermalmstorg. Den ena vill byta ut eliten i Stockholm. Den andra tycker att folket inte förstår och odlar i mångt och mycket ett slags elitism.

Som gammal lantis som numera bor i Stockholm känner jag mig alltså lite kluven inför allt detta. Kanske just därför värjer jag mig mot föreställningen att jag själv utifrån min nuvarande position skulle ha något slags tolkningsföreträdare i relation till andra. Man kan vara inskränkt och vidsynt på Östermalm, och även i Ånge och i Araby. Det är snarare frågan om olika perspektiv och erfarenheter. Kanske har erfarenheten av att ha flyttat från ett ställe till ett annat och av klassresan inneburit att jag är uppmärksam och känslig för den här komplexiteten. Jag vet att uppskatta den solidaritet och sammanhållning som finns runt om i landet. Men har också märkt att bilden av storstaden på sina håll är laddad med fördomar. Någonstans hoppas och tror jag på att allt detta måste kunna överbryggas. Kanske är nyckeln i grunden att adressera och åtgärda de ekonomiska och strukturella klyftorna i vårt land. Och är det föregivet kulturella gapet verkligen så stort som många vill göra gällande? 1900-talets stora individualiseringsprocess svepte först in i över- och medelklassen, men har också dragit med sig arbetarklassen i allt högre grad. Härvidlag handlar det i dag snarare om en gradskillnad än om ett kulturellt gap. Jag har sett undersökningar som visar att det inte finns någon signifikant klasskillnad i synen på HBTQ-rättigheter. Arbetarklassen och kortutbildade tenderar att beskrivas som mer främlingsfientliga, som mer skeptiska till invandring och rentav rasistiska. Men då kanske man bör skilja på explicita fördomar och inbäddad rasism, som är vanlig i över- och medelklassen, för att inte tala om fördomar mot »dom där därnere«. Arbetarklassen uppfattas ofta som den vita inte sällan manliga arbetarklassen. Det är lätt att glömma att en stor del av de som jobbar i LO-yrken har invandrarbakgrund, de är också överrepresenterade i de sektorer där det finns många otrygga anställningar.

Men kanske är det i grunden mycket enkelt. Vi behöver en politisk debatt som inte individualiserar samhällsproblemen, som inte kategoriserar och demoniserar stora kollektiv av enskilda individer, som fokuserar på strukturer och grundläggande ekonomiska och materiella frågor, utan att för delen bli materialistisk i synen på samhällets grundläggande funktionssätt. Detta låter mera hoppfullt i mina öron. I en sådan mindre svartvit värld finns det nog utrymme för flera nyanser av grått.

Kommunistisk folkdans

Men jag måste i det här sammanhanget klart och tydligt bekänna, att jag har haft min släng av »folkligheten«. Jag har visserligen aldrig burit folkdräkt. Det var inte så vanligt hemmavid. Men jag har dansat gammeldans eller med ett annat uttryck »folkdans«. Vi talar om danser som fanns före 1930 i detta land, såsom vals, schottis, polska, mazurka och hambo. Jag minns att vi åkte till olika gammeldans-event (för att använda ett sentida uttryck) runt om i Halmstads kommun. Det var ett avslappnat sätt att umgås, mindre raggigt än att svinga runt till ett dansband eller »twista« på ett disco. Och bra motion. Men jag ska väl erkänna att jag aldrig riktigt fick kläm på det, förutom schottisen som ju är rätt enkel.

Men av en händelse hittar jag en artikel om svensk folkdans med en liten oväntad vinkel, en artikel av Wictor Johansson publicerad av Svenska Litteratursällskapet i Finland, som jag är medlem i, på deras hemsida.  Där berättas om kommunisternas folkdanslag »Skäran«, som Jerry Williams för övrigt skriver om i sina memoarer, även i Stockholm dansades det alltså folkdans! Och i kommunistisk regi! »Skäran« anknyter förstås till »Hammaren och skäran«. Artikeln visar att arbetarklassen och arbetarrörelsen inte var så negativ till folkmusik som många mer rättrogna ideologier har velat göra gällande. ABF gav exempelvis folkdansen en roll i sin studieverksamhet. Folkdanslaget »Skäran« bildades 1926 i Stockholm av medlemmar i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU). Kanske var det ett svar på den politiskt neutrala »Svenska ungdomsringen för bygdekultur«. Kommunistiska »Skäran« ville helt enkelt nå ut till de arbetarungdomar som drogs till folkdansen och erbjuda ett alternativ till denna neutrala eller borgerliga form av folkdans. Stadgarna slog fast att målet var att »inom sig sammansluta arbetarungdomen för upplivandet av de gamla folklekarna och danserna, och att samtidigt söka vinna denna ungdom för arbetarrörelsen och dess organisationer«. Så detta blev »det enda folkdanslaget som står på klasskampens grundval«. Även om den tydliga kopplingen till kommunismen efter hand tonades ner från 1960-talet och framåt, så levde arvet i någon mån vidare in i våra dagar. Johansson konstaterar: »först den 12 mars år 2000 höll folkdanslaget Skäran sitt sista årsmöte.«

Om man vara ärlig är det väl inte hammaren och skäran som Vänsterpartiet av i dag behöver, men och annan schottis skulle nog inte sitta fel.

Sovjetiska och amerikanska geronter

Det fanns en tid i slutet av Sovjetunionens historia när dess ledare framstod som en parad av ålderdomliga och halvt senila ledare som på många sätt förebådade kommunismens undergång. Det var som om de knappt orkade lyfta handen och vinka vid de där ikoniska militärparaderna på Röda Torget. Ledarna hade också en tendens att dö på sin post, inom några års mellanrum på slutet. Brezjnev blev 76 år. Andropov bara 70. Tjernenko 74.
Gorbajov däremot som började nedmonteringen av kommunismen lever än och är nu 89 års ålder, han fick lämna makten vid 60 års ålder. Vad ska man i det sammanhanget säga om USAs ledare? Obama var ung, avgick från presidentposten vid 55 års ålder. Trump är 74 och kommer att fylla 78 när han avgår om han vinner valet i höst! Och de två möjliga demokratiska utmanarna är ännu äldre. Biden 78 och Sanders 79. Om någon av de två vinner kommer de att vara 82 respektive 83 när de avgår och 86 respektive 87 om dom skulle vinna ytterligare en gång. Geronterna regerade Sovjet på slutet. Men en av de ännu äldre amerikanska åldringarna kommer att styra denna supermakt åtminstone i fyra år till. 1900-talet var barnens århundrade. 2000-talet kanske blir åldringarnas århundrade.

Ekonomins gåta

Livet bjuder på överraskningar. Min utbildningshåg och intresse stod till språk, samhällskunskap, litteratur och historia. Men jag var rätt hyfsad för att inte säga bra i matematik. Det var något med det där att få ihop en uträkning som hade något närmast förföriskt över sig. Och när jag långt senare började ägna mig åt nationalekonomi och ekonomisk historia förstod jag att matematiken var viktig pusselbit i dessa discipliner. Kanske lite för stor. Det fanns ju bara en enda ekvation i John Maynard Keynes The General Theory of Employment, Interest and Money, en av de absolut viktigaste ekonomiböckerna någonsin. Studierna hjälpte mig att åtminstone i någon mån få en insikt om den komplicerade relationen mellan den reala och den finansiella ekonomin. Som möjliggör ekonomisk utveckling. Men jag förstod också att finansiella bubblor kan försätta ekonomin i djupa depressioner. Vilket händer med en viss regelbundenhet.

Sedan har jag ägnat många, många år åt konkret företagsekonomi på Arenagruppen: alla dessa dagar, alla dessa bokslut. Och har kommit att utveckla en djup respekt för de som arbetar med att sköta kassaböckerna, för revisorerna, ekonomerna och kassörerna som ser till att en verksamhet kan fungera och räkningarna betalas, som kan läsa och göra ett bokslut. Det är i själva verket ett enormt universum av kunskaper och erfarenheter om hur vår ekonomi och vårt samhälle fungerar, och ett slags infrastruktur i företag, offentlig sektor och i föreningar utan vilken allt detta skulle trilla ihop. Det är ett kunskapsfält jag inser att jag inte fullt ut kommer att kunna förstå eller fullt ut omfatta. Men kanske i bästa fall nödtorftigt navigera i. Det ligger något hänförande och förförande i att läsa en resultat- och balansräkning och förstå dess inbördes relation, i att låta ögat sakta gå igenom bokföringens debet och kredit. Jag talar här förstås om den dubbla bokföringens långa historia.

Grunderna kan spåras ända till den islamska världen på 1200-talet. Den moderna bokföringen kom sedan att utvecklas av handelsmännen i Florens på 1300-talet. Men det dröjde ända till 1494 innan franciskanmunken och matematikern Luca Pacioli, »bokföringens fader«, beskrev dess grundvalar i sin omfångsrika bok Summa de arithmetica, geometria, proportioni et proportionalita. Där beskriver han hur man ska ordna bokföringen och de löpande ekonomiska transaktionerna. Den dubbla bokföringen kallas ibland för italiensk bokföring. Det är i dess fotspår vi ännu verkar, varje dag någon bokför en intäkt eller en utgift och varje år någon sluter ett bokslut. Pacioli var för övrigt vän med Leonardo da Vinci, ett annat universalgeni. Bokföringen var också bara ett av de ämnen Pacioli belyste i sin bok. Ett annat var det gyllene snittet, som jag förstås stött på i några av mina tidiga typografiska utflykter, tack ABF för den där första typografikursen 1977! Även det gyllene snittet hade långa historiska rötter och betraktades som en norm för den fullkomliga harmonin inom måleriet och arkitekturen. Pacioli beskrev det gyllene snittet som »det gudomliga förhållandet«.
Ja, man kan bli religiös för mindre.

Om Coronaläget i Virushuset

Coronarädslan är förstås påtaglig dagar som dessa. Häromdagen såg jag ännu en inbjudan till en pressträff från Folkhälsomyndigheten »om Coronaläget«. Den avhölls i »Lokal Serum i Virushuset«.

Obs sprid inte vidare!

Blogg 06 Mar, 2020

PODD | Digitalisering av välfärden

PODD | Vad händer när algoritmer fattar kommunala beslut och digital automatisering utmanar hela offentlighetsprincipen? Det snackar vi om senaste avsnittet av Arena Tyckonomi.

I takt med att samhället digitaliseras allt snabbare utsätts också svenska kommuner och regioner för helt nya utmaningar. Går det att leva upp till lagens krav på beslutsfattande och transparens när det är datakod som står för besluten? Hur mycket av välfärden kan automatiseras? Ska medborgarna kunna välja mellan att möta människa eller maskin? Det snackar Dagens Arenas reporter Elsa Persson om med gästerna Patrik Sundström från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Simon Vinge från Akademikerförbundet SSR.

Patrik Sundström passar också på att berätta om resultatet av en färsk undersökning kring upplevelser av digitaliseringen inom olika verksamheter. Det visar sig skilja en hel del mellan olja yrkesgrupper.

Du hittar avsnittet här

Alla Dagens Arenas poddar återfinns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

Blogg 06 Mar, 2020

Svensk demokrati levererar

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling kollar in synen på demokratin runt om i världen. Och noterar att svenskar är nöjdast.

I tider av virusskräck och migrationsrädsla så kan det vara nyttigt att ta temperaturen på demokratin runt om i världen. Därför passar det ju bra att amerikanska Pew Research Center precis släppt sin årliga rapport om globala attityder. Där kartläggs läget i 34 länder utifrån demokratiska värderingar och medborgarnas nöjdhet. Sverige är dessutom passande nog ett av dessa länder.

Så, vad får vi veta?  Ja, Sverige är till exempel det europeiska land i undersökningen där flest anser att politiker bryr sig om medborgarna. Och även när det gäller övertygelsen att det gör skillnad att rösta är vi Europa-etta.

Men framför allt: Sverige är det land där allra flest är nöjda med demokratin. Av alla undersökta länder i hela världen. Se själv:

 

Så mycket gillar medborgarna sin egen demokrati runt om i världen, enligt Pew Research Center.

 

Det var väl kul? Det bör ju trots allt finnas få andra tävlingar där en så gärna vill vinna guld som denna?

Sedan är det förstås som vanligt när det handlar om statistik. Du kan använda den för ditt eget syfte, och ifrågasätta urvalet om resultaten känns besvärande. Sverige är till exempel också det land i undersökningen där flest anser att jämställdhet mellan kön är viktigt. Men vi är också ett land där färre än genomsnittet anser att religionsfrihet är viktigt. Och det är framför allt de som röstar på SD som inte ser det som en viktig fråga. Faktiskt färre än väljarna inom något annat europeiskt högerpopulistiskt parti, enligt Pew Research Center.

Själv gläds jag åt att svenskarna är på pallplats även när det gäller att värdesätta en fri press, slagen endast av Grekland. 82 procent av oss anser att det är mycket viktigt att medier kan rapportera vad som händer. (Medianen i världen är förvånansvärt nog endast 64 procent.) Därför lär svenska medborgare ha lätt att acceptera att staten nu ger 600 miljoner i presstöd till 72 svenska tidningar, varav en del rätt stora drakar.

En redaktion som dock står helt utanför presstödet är Dagens Arena. Vi är helt oberoende av statligt stöd, vilket känns bra. Men vi är samtidigt helt beroende av dig, och alla andra som stöttar oss. Och det känns förstås ännu bättre.

Nu har vi svart på vitt att svensken är nöjd med sin demokrati, och att en fri press är av stor vikt i vår vardag. Och vi vet att det hänger ihop.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

 

PS. Här kan du bli vår supporter, om du inte redan är det.

 

Blogg 01 Mar, 2020

PODD | »Jag har svårt att vara tyst«

PODD | Maria Robsahm har snabbskrivit en bok om SD:s historia. I vår podd berättar hon om projektet, och om varför hon ständigt tycks hamna i hetluften.

Maria Robsahm är journalisten som blev politiker och sedan lämnade allt för att ta hand om sitt barn på heltid. I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd pratar hon med Jonas Nordling om sitt engagemang i allmänhet, och hennes senaste bokprojekt i synnerhet. Det handlar om Sverigedemokraternas ursprung, och i intervjun utvecklar hon varför en sådan bok behövs 2020.

Du hittar avsnittet här.

Alla Dagens Arenas poddar återfinns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

Blogg 29 Feb, 2020

En högerleninist som styr i kulisserna

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om bland annat ett samhälle på väg nedåt, en rådgivare som sparkar andras rådgivare och Corbynism. 

Befinner mig i London, ännu en konferens om »Social Europe«. London 2020 är en annan stad än 1979 då jag var här första gången. Jag minns den där familjeresan så här i efterhand som en film i svartvitt, utan varken färg eller glamour. I dag är London uppfräschad och rymmer många färger, med sitt myller av människor och händelser – svårfångat. Stora metropoler har en puls, ett tempo och en attraktionskraft. Därför är det är skönt att fara hem efter några dagar.

London 1979 var mitt i punkeran. Den såg jag inte så mycket av. Jag hade ju redan missat Sex Pistols Skandinavienturné 1977 som hade premiär på ett diskotek i Halmstad. Se Kungliga Bibliotekets bilddokumentation här.  Jag var väl på något möte av något slag. »God save the Queen« hade precis förbjudits och Malcolm McLaren såg bara en utväg: att skicka Sex Pistols till Sverige. Själv lyssnade jag nog mest på The Clash.

Och jag minns inte att jag fick någon punkkänsla i London 1979. Däremot fastnade nog bilden av att detta var ett samhälle på väg nedåt. Det var uteliggare på gatorna. Fackliga blockader av restauranger, på den tiden var facket fortfarande en maktfaktor i detta land. På en refug i en vägkorsning låg en alkoholist och sov ruset av sig. Chelseas hemmaarena var något annat än Stamford Bridge i dag. Jag var nog lite besviken.

Hemmavid hade vi ju idylliserat England, och allt detta med fotbollen, humorn, musiken och tv-serierna. Så det tog många år innan jag kom tillbaka. Då hade London skiftat färg och ton. För 1979 var också året Margaret Thatcher blev premiärminister och inledde ett 18 år långt konservativt styre. Nu har Storbritannien precis lämnat EU. Och de konservativa har styrt i tio år, och kan räkna med minst ytterligare fem år vid makten.

Labour väljer ny ledare

På den andra kanten står Labour nu i begrepp att välja ny ledare. Snart stundar den stora medlemsomröstningen och striden står mellan tre kandidater som lyckats få tillräckligt med nomineringar från Labours sido- och lokalorganisationer. Jeremy Corbyn avgick ju efter den svåra valförlusten i december förra året.

Länge trodde nog många (inklusive jag själv) att nästa partiledare skulle hämtas från Corbyns falang i partiet, den så kallade hårda vänstern. Men så verkar det inte bli. Rebecca Long-Bailey kandiderar på att hedra Corbyns arv i nästa alla delar och riktar inte någon kritik mot honom. Det verkar inte riktigt ha gått hem, efter valförlusten längtar nog många efter en valseger någon gång i framtiden.

Lisa Nandy har överraskat som kandidaten från Manchester och har fått nästan lika många nomineringar som Long-Bailey. Men det mesta tyder på att det blir Keir Starmer som tar hem spelet. Han har fått överlägset störst stöd såhär långt. Han är nog mer »soft left« som inte vill bryta med Corbynismen men korrigera ett och annat. Även en del av Corbyns starkaste supportrar backar inte Long-Bailey, exempelvis har Momentums ordförande uttalat sig till förmån för Starmer.

Det är 15 år sedan Labour senast vann ett val. Då är det självklart att sökarljuset riktas mot någon som kan vinna val. Politiken är en komplex verksamhet. Och den bjuder ibland på överraskningar. Frågan är väl om Starmer är en politiker med den bredd och höjd som krävs för att kunna vinna val. Det kan jag inte riktigt bedöma. Motståndaren i nästa val kommer med all säkerhet heta Boris Johnsson, en svår politisk nöt att knäcka. Och än så länge har Starmer inte presenterat någon särskild politisk profil eller filosofi. Thatcherism, Blairism och Corbynism har satt sina spår i den brittiska politiken. Än så länge har vi inte sett någon form av Starmerism.

Radikala konservativa?

Jon Cruddas är något så ovanligt som en intellektuell parlamentsledamot från Dagenham and Rainham, som nätt och jämnt behöll sin plats i underhuset i decembervalet. Det var en valkrets där en stor majoritet röstade för Brexit. Efter allt detta befinner han och många andra »remainers« sig nu i ett slags politiskt och existentiellt ingenmansland.

Banden till Europa har kapats. Kanske kan de bestå eller återupprättas. Men det kommer att vara mer än Engelska kanalen som skiljer Storbritannien från EU och »kontinenten«. Jon Cruddas beskriver också en komplex politisk miljö där han och Labour nu verkar eller famlar.

Här framstår det konservativa partiets ledare Boris Johnsson som en politiker med en radikal och omvälvande agenda. Storbritannien ska förändras. Nu väntar en revidering av grundvalarna i det politiska systemet som inte minst rör högsta domstolens domvärjo. Han kommer att ge sig på public service BBC.

Det talas om planerad »gerrymandering« för att rita om gränserna för valkretsarna som kan gynna de konservativa. Och nu har, sa Cruddas, en avsevärd andel av arbetarklassen i »den röda muren« röstat på denne radikal. Samtidigt som dessa väljare i allmänhetens ögon ofta framställs som socialt konservativa. Det där är väl en politisk gåta som kräver mer talepunkter och fokusgrupper för att lösa. Det kanske finns en politisk x- faktor, en kraft som inte riktigt kan förklaras eller förutses. Vilket väl är både uppmuntrande och hoppfullt. Men ibland en smula förbryllande. Det finns mycket i den brittiska utvecklingen som vi har anledning att bevaka och hålla ögonen på. Politiken är inte alltid rätlinjig och kan nog inte reduceras till en matematisk ekvation. Lars Anell påminner mig om att Labour i senaste valet fick stöd av 43 procent av väljare som hade universitetsexamen men bara 25 procent av väljarna som hade grundskoleexamen röstade vänster.

Samtidigt lär jag mig här i London att Labour förlorade fler medelklassväljare än arbetarklassväljare. Labours och många andra progressiva partiers möjlighet att överleva och nå framgångar handlar väl ytterst om dess förmåga om att hålla ihop den där väljarkoalitionen. Som på så många håll har krackelerat på senare tid. Inte minst i Storbritannien.

Rådgivarna får skulden – men halshuggs inte längre

Just nu är det mycket fokus på Boris Johnssons närmaste rådgivare Dominic Cummings som beskrivs om den verklige makthavaren på 10 Downing Street. Han anses ligga bakom många av partiets kontroversiella policyförslag och åtgärder. Här talar vi om en lång tradition där kritik mot politiker eller partiledare ofta omdirigeras till någon av deras medarbetare och rådgivare. Den strategin är mindre utmanande och farlig för kritikerna. Att direkt ge sig på en partiledare kan vara början på slutet för en politisk karriär. Så skitsnacket om att en politiker har en rådgivare som ger fel råd eller rentav vilseleder partiledaren tillhör politikens återkommande realiteter. En rådgivare är också lättare att komma åt än partiledaren. Och den demoniserade underhuggaren kan få sparken utan några större krusiduller. Kritikerna hoppas väl på partiledarens rätta jag i bästa fall träda fram och politiken korrigeras, eller att vederbörande själv ska adlas till rådgivare. Det finns både svenska och internationella exempel på allt detta.

Olof Palme samlade på sin tid en grupp begåvande yngre män kring sig som gick under namnet »Palmes pojkar«, som Anders Ferm, Allan Larsson, Jan O Karlsson, Olle Svenning och många flera. Många var kritiska till »pojkarna«. Andra ministrar tyckte att Palme omgav sig med ett hov av personer som hade för stort inflytande allt som allt.

Bo Rothstein och Stefan Svallfors något tillyxade senare teori om de »policyprofessionella« hade ännu inte materialiserats. Olof Palme var själv den första rådgivaren och hans nära relation till Tage Erlander sågs nog inte med blida ögon på den tiden det begav sig på 50-talet. Även Kjell-Olof Feldt samlade runt sig på 1980-talet en krets drivna och skickliga rådgivare som kom att gå under beteckningen »kanslihushögern«. De blev en fruktad gruppering som regelbundet kritiserades av Rörelsen och kanslihushögerns vedersakare. Särskilt Klas Eklund kölhalades regelbundet. Han triggade nog också den där kritiken.

I Storbritannien har rådgivarna länge legat under luppen. Tänk bara på TV-serierna Yes minister och The Thick of it. Det tillhör vanligheterna att rådgivarna eller spindoktorerna får avgå, ibland för att rädda en minister eller en partiledare. En av New Labours arkitekter, Peter Mandelson, brukade beskrivas med orden »Prince of Darkness«, tvingades bort både en och två gånger.

Tony Blairs kommunikationschef och talesperson under många år, Alastair Campbell, demoniserades även han allt som oftast. Man skjuter på budbäraren. Blair är numera synnerligen illa omtyckt. Men det gäller i hög grad också Campbell. Efter EU-valet förra året blev han till och med utesluten när han berättade att han hade röstat på Liberaldemokraterna på grund av missnöje med Labours Brexitpolitik. Efter att Theresa May förlorade majoriteten i underhuset i valet 2017 fick några av hennes rådgivare gå. De beskylldes för att vara »socialdemokrater«.

Jag kommer att tänka på smålänningen Mats Persson som gjort en imponerande karriär i den konservativa brittiska världen. Han ledde den EU-kritiska tankesmedjan Open Europe som la grunden för strategin att förhandla om medlemskapsvillkoren med EU. David Cameron anställde honom för att baxa igenom de nya medlemsvillkoren. Det lyckades. Men folket röstade för Brexit. David Cameron avgick och då försvann även Mats Persson.

Men Persson gjorde nyligen comeback för att jobba med de förhandlingar som nu inleds som handlar om de framtida ekonomiska relationerna mellan EU och Storbritannien. Han började jobba för finansminister Sajid Javid. Men så intervenerade Boris Johnson eller kanske snarare Dominic Cummings som på eget bevåg avskedade några av Javids medarbetare, som i sin tur avgick i protest. Så Mats Persson förlorade jobbet igen. Så kan det gå.

Dominic Cummings är en rådgivare som har makten att avskeda andra rådgivare. Det låter lite unikt. Cummings fick jag först ögonen på som huvudperson i samband med folkomröstningen, han var kampanjledare för Lämnakampanjen. Dramatiseringen Brexit. The uncivil war där Cummings förstås spelar en avgörande roll är en av de viktigaste politiska filmerna om politiken i vår tid. Se den.

Den skildrar den råa och kalkylerande kampanjen. Samtidigt måste man säga att »Take back control« är och var en genial slogan. Det var förstås Cummings som kom på den. Nu fortsätter han i samma anda som Boris Johnsons närmaste man. Han beskrivs närmast som en högerleninist som i grunden vill rita om den politiska geografin i Storbritannien. The Guardian har beskrivit honom som »antingen galen, dålig eller briljant – och förmodligen lite av alla tre«.

David Cameron kallade Cummings, dock utan att ha träffat honom, för en »karriär-psykopat«. Jag skulle nog vilja förutspå att Dominic Cummings själv också får sparken för eller senare. Det brukar hända personer i den positionen som sticker ut. Och glöm inte att även maktspelaren Thomas Cromwell bakom Henrik VIII, som Hilary Mantel så briljant porträtterat i sin romanserie, föll från sin maktposition till slut. Henrik VII lät halshugga också honom. Men i dag får också de mest galna och hänsynslösa rådgivarna gå med ett avgångsvederlag. De avrättas bara i medierna.

Blogg 28 Feb, 2020

En systemkramare ger upp

FREDAGSMYS | Trots ett progressivt sinne har till slut även chefredaktör Nordling tappat tron på Skolplattformen.

Stockholms stads IT-projekt Skolplattformen har hittills kostat skattebetalarna en miljard kronor. Minst. Men det är trots allt inte anmärkningsvärt mycket för ett användbart system i en så stor verksamhet som skolan. Jag har därför försökt att inte ryckas med i den kritiska kör som alltmer högljutt sablat ned på satsningen. All teknisk utveckling stöter som bekant på problem, och djärva projekt vill en ju bejaka. Ett projekt som byggs och utvecklas i realtid med hundratusentals användare som försökskaniner måste dessutom klassas som extremt djärvt.

Jag har därför i min roll som sjubarnsfar suttit på otaliga föräldramöten och förhållit mig positiv till Skolplattformen, utifrån maximen Utvecklingen får inte stoppas av reaktionära element. Typ. När lärare på utvecklingssamtal hänvisat till Skolplattformen då jag frågat om ett barns kunskapsutveckling har jag nickat och tänkt att det där måste jag lära mig. Sen.

Häromveckan fick jag emellertid nog och bad den närvarande läraren att visa hur jag rent konkret skulle göra för att ta del av mitt barns utveckling i specifika ämnen. Det visade sig då att den ende lärare som använde anmodad matris i Skolplattformen var just denna mentor. Vilket innebar att inte heller hen kunde svara på hur det faktiskt gick för mitt barn i övriga ämnen. Jag fick dock veta att detta ändå inte var meningen med utvecklingssamtalet, vilket var nyttig info eftersom jag i alla år trott att detta var själva poängen. En lär sig något nytt varje dag.

För att inte förlora den nyvunna kunskapen inom Skolplattformens värld gick jag direkt efter mötet in på varje specifik kursplan som mitt barn deltagit i den senaste tolvmånadersperioden. Där borde ansvariga lärare ha fyllt i en matris utifrån betygskriterierna, men som bekant var där alltså blankt. I varje kommentarsfält frågade jag därför hur det gått för mitt barn.

Jag mejlade därefter till skolans rektor och frågade hur länge ledningen tyckte att medarbetarna hade på sig att svara. Rektorn återkom snabbt med en önskan om att jag istället skulle mejla varje lärare. Det förvånade mig något, då mitt beteende erbjöd ett strålande tillfälle att låta medarbetarna verka i det system som vi alla investerat i. Och dessutom gav det en bra möjlighet för rektorn att visa att Skolplattformen är på allvar. Vilket jag påpekade.

Rektorn meddelade då att möte skulle hållas med lärarna om saken. Efter detta upprepades dock uppmaningen till mig att mejla istället. Medarbetarna hade förklarat att Skolplattformen genererat för många notiser. Lärarna kunde helt enkelt inte urskilja väsentlig info i allt brus som Skolplattformen genererar och därför slutat gå in i systemet när någon som jag lämnade ett meddelande.

Visserligen hade skolan och staden uppmanat oss föräldrar att göra som jag gjort. Men när någon nu gjorde det på riktigt så uppstod problem. Exakt där slutade jag att vara systemets vän. Kulissen föll ihop som ett korthus.

Jag överlåter till var och en att dra sina egna slutsatser om hur det kunde bli så fel. Mejla gärna vad ni kommer fram till. Men inte till mig.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS. Tack alla ni som stöttar vår utgivning!  Och om du inte redan är supporter, så kolla in detta.

Blogg 25 Feb, 2020

PODD | Boris-smitta och utgivartystnad

PODD | Kommer hoten mot BBC påverka svensk Public service? Kan en utgivare slippa svara på frågor? Det snackas det om i nya avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tionde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling de senaste uppgifterna om hur Boris Johnson vill förändra förutsättningarna för BBC. Och hur detta skulle kunna påverka deras svenska motsvarigheter.

Dessutom berörs ämnet om utgivare som inte svarar på frågor. Vilka ursäkter används, är de giltiga, och är det i något läge ok att inte svara på frågor?

Du hittar avsnittet här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 22 Feb, 2020

Statyer på fel plats

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om borgerlig osämja, RUT och svenskar som kan stå staty i Italien.

 

Konservatismens status

Vi är ju vana vid att vänstern strider i och genom alla sina olika falanger, sekter och fraktioner. Det finns de som drömmer mardrömmar om att på Aftonbladets kultursida bli anklagade av Göran Greider eller Daniel Suhonen för någon form av förbisedd högeravvikelse. Andra är rädda för att samröre med den oberörbara vänstern ska omöjliggöra en framtida karriär.

På den borgerliga sidan har sämja rått under ett par decennier. Alliansen knöt ihop de borgerliga partierna och dess aktiva kader. Det fanns ett sammanbindande politiskt projekt. Alliansen erövrade och behöll regeringsmakten i åtta långa år, det längsta borgerliga regeringsinnehavet i modern tid. Men så kom valet 2018 och den gamla alliansen bröts itu under knot och tjut.

Jag har hört ledande borgerliga opinionsbildare tala om att de stridande parterna som nyss var såta vänner numera inte kan vistas i samma rum. En annan person var på djupet chockad över att gamla vänner blivit bittra fiender. Även politiska skilsmässor kan göra ont. I riksdagen har Kristdemokraterna och Moderaterna gått i armkrok med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för att utmana regeringen i en rad frågor, senast i form av ett tämligen harm- och tandlöst förslag om arbetskraftsinvandringen. Vad vi ser är alltså konservativ förflyttning. Frågan är om den blir liberal, värdebaserad eller reaktionär. Bara inför helgen skriver Timbros Andreas Johansson Heinö om konservatismen på DNs ledarsida. Och Centerns Isak Kupersmidt menar i en artikel i Svenska Dagbladet att det vore oklokt att ge bort problemformuleringsprivilegiet till vänstern när det kommer till kritiken mot marknadsmodellerna och vinstkraven i skolan. Udden riktas mot den extrema form av liberalism som kommit att dominera svensk politik och svensk borgerlig på vissa områden de senaste decennierna.

Timbro har länge spelat en viktig roll för de senaste decenniernas borgfred och skolat flera generationer unga borgerliga aktivister i ekonomisk liberalism. Paradoxen är att dess närmaste vänner numera verkar finnas i Centern och Liberalerna, som råkar ha ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Medan relationen till andra delar av borgerligheten inte är på topp.

Där har vi förstås Anna Dahlberg på Expressen som länge distanserat sig från marknadsfundamentalismen. Hon är väl i grunden en sansad mittenliberal. Göteborgs-Postens Håkan Boström är kanske mer svårplacerad. Men hans uppgörelse med Timbro är uppseendeväckande och banbrytande. Det är kort sagt en vändpunkt i den moderna borgerlighetens politiska historia när en ledarskribent i den egna fållan skriver om när Timbro ”förklarade krig”. Karin Svanborg-Sjövall, avgående VD, svarar förstås på Timbros egen webbsida Smedjan. Hennes svar bekräftar på alla sätt att det är en djup klyfta som nu öppnat sig i den borgerliga zonen. Hon verkar såväl upprörd som obekväm med att behöva bemöta kritik från forna vänner. Artikeln andas osäkerhet inför politikens nya former och uttryckssätt. Men samtidigt är det logiskt. Att kämpa i motvind är en sak. Men hur ska Timbro agera när man vunnit så många strider och när socialdemokratin är så försvagad? Då går det inte att veva på om att marknaden är satt under press eller att enpartistaten lurar bakom hörnet, eller att fackets makt är ett hot mot det fria samhället. Man ska väl egentligen inte citera sig själv. Men något av detta uttryckte jag själv i en intervju i samband med Timbros 40-årsjubileum 2018, så jag bara bifogar länken.

Men även Timbro verkar redan ha lagt örat mot den borgerliga marken och lanserar i dagarna ett projekt om ”Frihetlig konservatism”, en variant som kopplas till den anglosaxiska konservatismen som framställs som mer kompatibel med alla de gamla liberala käpphästarna. En projektledare är redan anställd och snart ska Fredrik Hultman moderera ett samtal om ”Konservatism för 2000-talet” med journalisten Susanna Popova, Sverigedemokraternas Mattias Karlsson och Axess PJ Anders Linder. Lycka till!

 

På ett sluttande plan

Men ord är en sak. De kostar inte så mycket. Handling och konkret politisk förändring en annan. Det visar väl veckans debatt om RUT. Det senaste året har det kommit flera kritiska och seriösa rapporter och utvärderingar av RUT. Först kom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och Myndigheten för tillväxtanalys med sina rapporter. Och i tisdags presenterades Riksrevisionens granskning av RUT. Rapporten konstaterar att de argument som användes när avdraget (bidraget) infördes inte håller streck. De är exempelvis inte självfinansierade som alliansregeringen hävdade. Det finns inga tecken på att arbetsutbudet bland de som använder avdraget har ökat, vilket var ett argument för att införa RUT. Det är kort sagt rapporter som inte kan viftas bort. De är inte heller utförda av någon tankesmedja på vänsterkanten. Man skulle önska att de kunde utsättas för en seriös diskussion av RUTs apologeter. Men av reaktionerna att döma är vi på det här området långt från ett omtänkande. Man kan nog tala om ett slags intellektuellt sluttande plan. I varje fall inte när man läser Lotta Engzell-Larsson i Dagens Industri: ”RUT är en succé”. Eller Lydia Wålsten i SvD ”Rut-avdraget är det bästa vi har”. Det bästa? Nu väntar vi på en motsvarande studie av ROT.

 

Zlatan och andra svenskar som står eller kan stå staty i Italien

Statyer av levande och avlidna personer har ofta en laddning. Vid regimskiften och revolutioner välts och rivs ofta tidigare makthavares monument ner. Det kan man förstå. Och namn har förstås i sig själv en politisk innebörd. Senast ville den vänsterlutande hotellägaren Lasse Didring köpa Påskbergsvallen och döpa om Varbergs Bois hemmaarena till ”Leninstadion”. Det går nog inte hem i Varberg. Didring drev tidigare Hotell Havanna och inredde Leninbadet i hotellets källare. Han har utsetts till årets företagare i Varberg. Kanske säger det något om vår tid att det är företagare som håller vänsterns traditioner vid liv. Didring delar varje år ut Leninpriset och Robespierrepriset i Jan Myrdals namn och anda. Han var en av de drivande när Jan Myrdalsällskapet bildades 2008 och har upplåtit ett hus i den halländska kuststaden som numera inhyser Jan Myrdals hela och stora privata bibliotek. Grattis Varberg!

Lite längre söderut pågår en plågsam kamp om Zlatanstatyns framtid. Om jag förstår saken rätt är statyn för tillfället nedmonterad och på lagning efter att marodörerna gett sig på den igen. Frågan är om den någonsin kommer upp igen på Stadiontorget i Malmö. Till på köpet har någon malmöit krävt att statyn på Karl X Gustav också ska tas bort. Det är som om Stalin skulle få en staty i Budapest, heter det. Karl X var ju kung när Skåne under brutala former blev svenskt på 1600-talet. ”Dess historiska betydelse tror jag saknar motstycke i den fria världen, att man sätter upp sin erövrare på sitt torg”, säger förslagsgivaren.

Det kanske blir svårt att exportera Karl X Gustav till Italien. Möjligen skulle det vara enklare med Zlatan, vilket det nu också talas om. Och det finns faktiskt en historisk tradition med svenska statyer i Italien att anknyta till. I somras var vi i Padua och såg porträttet på Olof Rudbeck i Palazzo Bo, ett av världens äldsta universitet, som blickar ner på Galileo Galileis föreläsarstol. Rudbeck studerade i Padua under några år. Väl hemma anlade Rudbeck en botanisk trädgård i Uppsala. Paduas botaniska trädgård är världens äldsta och anlades redan 1545.

Och på det magnifika och stora torget ”Prado della Valle” helt nära stadens centrum hittade vi en staty på Gustaf II Adolf bland de andra 90-talet statyer som föreställde personer som haft betydelse för Padua på ett eller annat sätt. (Han var dock svår att känna igen.) Vi undrade så smått hur denne svenske och protestantiske härförare kunde bli staty i denna katolska stad. Min hustru som är en grym googlare hittade en understreckare i Svenska Dagbladet (tack för denna ständigt pågående kulturgärning som varje dag går under ”Under strecket”), en 18 år gammal artikel av Lars Nystedt om ”Mytomspunna monument över svenskar i Padua”.
Gustav III:s italienska resa är känd. Mindre känd är Gustav II Adolfs italienska resa, eftersom den aldrig ägde rum. Ändå levde länge en myt om att han var i Italien och också ska ha varit i Padua 1611, förälskat sig i en nunna och ”överhopat henne med presenter, och förgäves försökt förmå henne att följa med honom norrut”. Men Gustaf II Adolf var alltså aldrig i Padua. Men Karl X Gustav satte å andra sidan aldrig sin fot i Malmö och han står ju staty där ändå.

Ytterligare en svensk, Gustav Adam Banér, också känd i Sverige under namnet ”Dulle-Banér”, vilket ska uttolkas som ”Tok-Banér”. Han läste faktiskt på universitetet i Padua. Hemma i Sverige var han känd för sitt oberäkneliga uppträdande, våldsamheter och brist på hyfs (därav öknamnet Dulle-Banér). Läs mer om alla underbara och vindlande detaljer i Svenska Dagbladet.

Så Malmöbor och ff-are, det är kanske bäst att släppa på prestigen och låta Zlatanstatyn få stå oförstörd någonstans i världen. Kanske är det lättare att smälta Milano än Södermalm. Zlatan har ju dessutom varit i Italien. Och han spelar om inget oförutsett sker på San Siro några månader till.

 

Stålår

Gunnar Lindstedts Stålår är en skön blandning av självbiografi, ett porträtt av en stad (Karlskoga), ett återbesök i vänsterns 70-tal och i de röriga turerna kring den svenska vapenexporten och Bofors historia och makt över bygden och politiken. Stålår ger också en intressant inifrån-rapport från KPMLr:s politiska liv, detta den svenska proletarismens högborg. Något liknande har jag inte läst någon annanstans tidigare. Andra vänstergrupper har ju vänt ut och in på sig själva. Och som Gunilla Kindstrand skrev i Svenska Dagbladet är Stålår också en ”tidigare oskriven manshistoria” från och om vänsterrörelsen, och den generation män som proletariserade sig för att leda arbetarklassen i revolutionär riktning. Jag fastnade förresten särskilt för intervjun med kvinnan som jobbade på Bofors huvudkontor och som säger att hon höll sig borta från affärer på jobbet: ”Husaknull går ikull” hade hon lärt sig.

Och Gunnar Lindstedt, han återvänder till den källarlokal på Timmermansvägen i Karlskoga där han 40 år tidigare arbetade kvällar och helger för kommunismen och möter några aktiva från den somaliska föreningen som huserar där idag, och bekänner:

”På den tiden var vi revolutionärer”. ”Revolution?” utbrast Nour. ”Varför skulle ni göra revolution när ni bodde i ett så bra samhälle? Det fanns väl inget att göra revolution mot här?”

Det är noga besett den enda fråga som inte riktigt får ett riktigt svar i denna läsvärda bok.

Du hittar för övrigt ett utdrag från Stålår här.