Bloggen

Blogg 16 Apr, 2019

PODD | Uppblåsta pengar och brist på investeringspolitik

Bör Riksbanken få större makt över att skapa pengar och fördela dem? Det diskuterar Enna Gerin från Katalys och Arvid Åhlund från Dagens industri i veckans podd. Dessutom: samhällets syn på skjutningar i förorten & Patrik Lundbergs hyllade text om sin mamma.

Dagens industris debattsida förespråkar Katalys, Reformisterna och nätverket Positiva pengar en reform där staten istället för privata banker skapar pengar. Katalys och Dagens industris ledarsida är också på samma sida när det gäller att överskottsmålet för statsbudgeten är stadigt, och att det vi behöver är stora statliga investeringar i att bygga samhället.

Det här diskuterar ledarskribenten Arvid Åhlund på Dagens industri och Enna Gerin från tankesmedjan Katalys, som är överens om att Riksbankens metoder för att nå inflationsmålet är problematiska – men tror olika om hur mycket svenska politiker kan göra på egen hand för att ändra den ordningen och så småningom kunna höja räntan.

– Inflationen är låg i Sverige eftersom den är låg i andra länder. Riksbanken har att ta det i beaktande och de gör det bästa de kan – de har försökt nu i 10 år. Man tar till massa olika instrument för at öka inflationen. Den hade varit ännu lägre om de inte gjort det, men åtgärderna har haft massa kontroversiella effekter som till exempel ökningen i tillgångspriser, säger Arvid Åhlund.

– Att räntan är låg beror på att vi har stora obalanser i den internationella ekonomin som gör att folk sparar för mycket och spendera för mycket, säger Arvid Åhlund.

– Men det har ju med den nyliberala åtrstramningspolitiken vi har haft, ledd av Merkel, att göra. Och det berör vår kritik mot Magdalena Andersson, om bristen på investeringspolitik, säger Enna Gerin.

Katalys har arbetat med en ny ekonomisk politik sedan tankesmedjan startades 2013, säger hon.

– Då var vi ganska ensamma om det här, men nu känner vi ett helt annat momentum för de här frågorna, säger Enna Gerin.

– Det här är egentligen inte en höger-vänsterfråga, utan tittar man nyktert på hur ekonomin ser ut  idag gör ju Enna till stor del rätt analys, det vill säga att ett sätt att få bukt med det här är statliga satsningar, säger Arvid Åhlund.

Med anledningen av de tre unga män som mördades i Sätra i södra Stockholm förra veckan, diskuterar panelen också hur samhället egentligen hanterar skjutningar, otrygghet och gängkriminalitet i utsatta förorter. Ses det här som ett problem som angår alla? Nej, menar Enna Gerin. Både och, säger Arvid Åhlund, som dock tror att medelklassen måste känna hotet av våld nära inpå sig rent fysiskt för att kanske ta in problemen på allvar.

Enna Gerin beklagar att lösningar på problem som förs fram handlar mer om brott och straff, än om sociala åtgärder.

– När vi i vänstern försöker förklara våldsvågen genom att peka på sociala problem blir man avfärdad direkt för att man ursäktar kriminalitet eller våld mot blåljuspersonal. Jag är väldigt frustrerad över det. För 20-30 år sedan var det common sense att man förklarade det här med sociala orsaker – nu är det nästan tabu.

Blogg 12 Apr, 2019

PODD | Så blir du lurad om budgeten

Vad är egentligen reformutrymme och hur blir vi lurade i debatten om budgeten? Det handlar nya avsnittet av Pengar och politik om.

Det kallas reformutrymme, men vad är det? Sandro Scocco gör klart att det vi tror är pengar att sätta sprätt på i feta reformer i själva verket är en nedskärning, och att som systemet är riggat så måste den offentliga sektorn dra ner på personal varje år, så länge inga beslut fattas som kompenserar för den automatiska åtstramningen.

Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco

Blogg 12 Apr, 2019

När granskningen skapar frågor istället för svar

Så är det åter dags för fredagsmys. Något att snacka om i helgen kan kanske vara att över 7 procent av de polisanställda även hade funktioner i andra företag? Nästan var femte hade dessutom inkomster från annat håll än polisen. 

Stat, kommun och landsting upphandlar årligen varor och tjänster till ett värde som motsvarar en sjättedel av Sveriges BNP. Stora summor med andra ord. Och då finns naturligtvis risk för oegentligheter. Inte korruption och sånt, för det har vi ju inte i Sverige. Men i alla fall.

Därför känns det ju skönt att Riksrevisionen valt att titta på risken för att något kan gå snett när det gäller dessa upphandlingar. Och då framför allt så att det då inte föreligger »förtroendeskadliga« affärer mellan närstående.

Deras rapport kom redan för en månad sedan, men gav inga större rubriker.  TT rapporterade följande:

Granskningen av så kallade närståendetransaktioneromfattar fem myndigheter: Arbetsförmedlingen, Polisen, Skogsstyrelsen, Tillväxtverket och Trafikverket. 

– Mellan ungefär 1,5 och 3 procent av dessa myndigheters anställda har själv eller genom anhörig koppling till en leverantör, säger Marianne Danielsson, projektledare på Riksrevisionen. 

Med anhörig avses här make/ maka, sambo, föräldrar, barn samt syskon och kopplingarna gäller inkomster från leverantör eller funktion i företaget, exempelvis en styrelsepost. 

Låt oss stanna upp där en liten stund, och konstatera följande:

Den här rapporten är som ett smörgåsbord för en granskande journalist.

Enligt Riksrevisionen låg de kopplingar som fanns mellan anställda och företag ofta nära myndighetens kärnverksamhet.

Vid Arbetsförmedlingen har det handlat om arbetsförmedlingstjänster.

Vid Trafikverket har anställda haft kopplingar till tekniska konsultföretag.

Hos Polisen handlar det om anställda med kopplingar till säkerhetsbranschen.

I Skogsstyrelsens fall är det kopplingar till företag i skogssektorn.

På Tillväxtverket har det varit kopplingar till olika typer av management- och utvärderingskonsulter.

Riksrevisionen menar att närheten till kärnverksamheten innebär »en särskild risk för att de ska te sig förtroendeskadliga«.

Granskningen visar också att 1,6 procent av de anställda hade en inkomst från ett företag som förekom bland arbetsgivarens leverantörer. Nästan lika många hade en anhörig med koppling till en leverantör.

Vid Arbetsförmedlingen och Polisen hade 4,6 respektive 7,2 procent av myndighetens leverantörer någon sorts koppling till en anställd.

Men rapporten visade också att 7,4 procent av de polisanställda även hade funktioner i andra företag, oftast som vd eller styrelseledamot. Drygt 8 procent hade dessutom inkomster från annan näringslivsverksamhet. Ytterligare nästan 12 procent hade även lön från annan arbetsgivare än polisen. Och då har uppdrag i ideella föreningar, bostadsrättsföreningar och offentligt kontrollerade företag utelämnats i båda dessa fall, enligt Riksrevisionen. Siffrorna hos de polisanställda var dessutom bland de lägre i undersökningen. Det såg alltså ännu mer »förtroendeskadligt« ut på övriga myndigheter i granskningen.

Låt oss så återvända till TT:s artikel:

Uppgifterna som samkörts kommer dels från Statistiska centralbyrån och Bolagsverket, dels från myndigheterna själva. 
Alla namn på personer och företag har varit anonymiserade för Riksrevisionen, men anställdas tjänstekategorier och företagens verksamhetstyper och branscher framgår. 
– Vi har funnit 99 fall av närhet, som skulle kunna innebära större risk, mellan anställda antingen i den del av organisationen där inköpet gjordes eller i positioner som ger möjlighet att påverka inköpet, säger Marianne Danielsson.

99 fall. De blir en ju lite nyfiken på. Men trots att jag lusläst rapporten vet jag inte vilka de är. Och när vår reporter vill prata mer om fallen så återkommer inte utredaren. »Riksrevisionen har inte haft möjlighet att närmare granska de aktuella inköpen och kan därför inte bedöma om det har förekommit faktiska oegentligheter kopplat till några av fallen«, skriver de i ett uttalande.

Riksrevisionen har alltså inte gått vidare. Det är måhända inte deras uppdrag. Men ingen annan verkar få veta vilka risker de konkret har identifierat. Fallen presenteras istället så att det närmast vattnas i munnen på en annan:

»Ett exempel på en sådan koppling var en anhörig till en anställd som hade en ledande position i ett företag som bedrev veterinärverksamhet, från vilken Polisen i samma del av landet gjorde inköp för strax över 100 000 kronor under åren 2014–2016.«

Så 99 potentiella fall av smaskigt jäv ligger där och väntar för den som vill granska vidare. Men redan siffrorna ovan borde räcka om det blir tyst vid middagsbordet.

Tack för att du läser Dagens Arena. Fortsätt med det, och stötta oss gärna så att vi kan fortsätta.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Blogg 09 Apr, 2019

PODD | Näringslivets miljöaktivist

I senaste avsnittet av vår intervjupodd träffar vi Nina Ekelund på Hagainitiativet, ett företagsnätverk för klimatfrågor. Hon tycker allt går för långsamt inom politiken, men är även besviken på Svenskt Näringsliv.

Nina Ekelund är generalsekreterare för Hagainitiativet, ett nätverk av stora företag som sedan 2010 arbetat för att minska näringslivets klimatpåverkan. I poddsamtalet förklarar hon varför de finns, och hur de arbetar.

– Vi måste ha vassare klimatmål än regeringen, annars har vi inget existensberättigande, och vi måste också se till att vi klarar det. Det var ambitiöst för tio år sedan, men inte idag. Till stor del är det lönsamt för näringslivet att minska sina utsläpp. Det stärker varumärket. Vilken 80-talist vill jobba i ett företag som inte tar klimatansvar? Ska vi få företagsledare att jobba med de här frågorna måste vi kunna visa på att de får sådana vinster. Vårt andra mål är att påverka politiken, som vi tycker går för sakta. Vi vill se mer och högre ambitioner.

Nina Ekelund har själv en lång bakgrund från politiken. Som kristdemokrat har hon haft en lång rad uppdrag ända in i regeringskansliet, men hon har inte längre någon hemvist hos Kristdemokraterna.

– Vi har helt olika politiska åsikter. Kristdemokraterna har placerat sig till höger om Moderaterna och där befinner inte jag mig. Jag tycker ju att klimat- och miljöfrågorna är viktiga och att det är viktigt att profilera sig som parti i de frågorna. Det är en utmaning som vi står inför nu och inget du kan skjuta på till kommande generationer.

Hon återkommer gång på gång till politikens långsamhet i klimatfrågan, men även företagens tröghet.

– Företagen står ju för innovationerna, det gör inte staten. Ska vi få till innovationen måste staten sätta upp målet, och innovationerna måste företagen bidra med. Den växelverkan är viktig.

Nina Ekelund anser dock inte att hennes arbete handlar om att få svenska företag engagerade i miljöfrågor.

– Jag struntar i om de är engagerade. Leverera minskningar! Vi har inte tid att vänta, för politiken går för sakta.

Hon menar också att det nätverk med 14 stora företag inom olika branscher kan göra mer i frågan än företagens egna organisationer.

– Vi jagar på genom att träffa Svenskt Näringsliv och säga att de måste vässa sig. 60 000 företag är med i Svenskt Näringsliv, och det kan vara svårt att nå fram där. Vi är inte hela näringslivet, och det är därför vi är viktiga. Vi är en liten grupp.

Hagainitiativet brukar anklagas för att vara en del av näringslivets greenwashing, det vill säga ett sätt att ha ett miljöengagemang som mer är av kosmetisk karaktär. Det ser helt enkelt bra ut.

– Frågan är om det inte är värre med greenhush, att man är tyst om sina goda exempel. Vi vet att det smittar om du har ett lyckat exempel att visa upp. När det gäller greenwash så är det upp till journalister att se till så företagen håller sig på den rätta sidan, och sedan är konsumenterna väldigt duktiga på att säga till, samt att kräva transparens i form av till exempel årliga klimatbokslut.

Enligt Nina Ekeleund har danska, finska och brittiska näringslivsorganisationer visat större förståelse för nödvändigheten att lyfta klimatfrågan.

– De verkar ha varit mer drivna av att det här kommer att skapa arbetstillfällen, det gäller att haka på, det är det här som gäller.

Just nu arbetar Hagainitiativet med ett upprop riktat mot EU om skarpare klimatmål som flera enskilda svenska företag skrivit under, men även näringslivets organisationer i Danmark och Finland – men inte i Sverige. Vilket gjort henne något besviken.

– Jag har pratat med dem, om att de borde vara med. Vi behöver skicka tydliga signaler till EU i den här frågan.

Någon självkritik över det svaga gensvaret vill hon dock inte ta på sig.

– Självkritisk kan man vara, men i det här fallet har de fattat saken i både Finland och Danmark så problemet ligger nog inte hos mig i första hand utan någon annanstans.

Lyssna på hela avsnittet på länken nedanför och följ oss på Spotify, Soundcloud eller andra poddplattformar!

Blogg 05 Apr, 2019

PODD | Härmed sätter vi märket!

IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson gäster Pengar och Politik för att ge sin bild av konjunktur och politik inför avtalsrörelsen.

Avsnittet handlar en del om korv – vill man verkligen veta hur korv tillverkas? Och på samma sätt: vill man veta hur kollektivavtal tas fram?  Vad menar Sandro Scocco med att livslångt lärande är bra för den svenska falukorven?

Men framförallt: vilken analys gör If Metalls förbundsordförande av läget för räntor, inflation, konjunktur och politik inför avtalsrörelsen?

Med: Marie Nilsson, Sandro Scocco och Jenny Lindahl.

Blogg 05 Apr, 2019

»Man vinner ingen debatt genom att överrösta sin motståndare.«

Så blev det åter dags för fredagsmys. Och vill du skapa lite friktion vid interaktion med dina medmänniskor i helgen så kommer här en tanke om hur dina åsikter landar bäst.

Som alla utgivare har jag en kluven inställning till läsarkommentarer.

Bra journalistik ska engagera. Eller, det är bra om journalistik engagerar. Och det gör den. Det är därför alla medieföretag ser på kommentarsfunktionen såsom Erasmus av Rotterdam sägs ha sett på parrelationer. Det vill säga att varken kunna leva med eller utan varandra.

På Dagens Arena har vi valt bort kommentarsfältet på vår hemsida, men den finns fortfarande i vår Facebookgrupp. Men jag ska erkänna att jag varje dag funderar varför. Ansvaret att hålla en såväl pressetisk som grundlagsfähig nivå faller på utgivaren, det vill säga undertecknad. Och detta stjäl resurser som en redan ansträngd redaktion skulle kunna använda till bättre saker. Som journalistik. Som engagerar. Och som vi vill att du ska kunna kommentera. Ja, du fattar dilemmat.

Jag tror innerligt att det endast är genom stötande av åsikter som den bästa av världar kan växa fram, och skulle (om de inte var så många) utan tvekan kunna tatuera in den gamle historikern Christopher Laschs ord i pannan:

”Man vinner ingen debatt genom att överrösta sin motståndare. Man vinner den genom att förändra motståndarens uppfattning, något som kan ske endast om man lyssnar aktningsfullt till motargumenten och ändå får deras förespråkare att inse att det är något fel med dessa argument. Medan detta sker kan vi mycket väl inse att det är något fel med våra egna.”

Självklart kan tyckas, men ta valfri längre diskussion inom sociala medier och du inser att vi befinner oss långt därifrån.

En sak som länge förbryllade mig var varför samma män, för det är nästan alltid män, återkommande spyr så mycket galla över artiklar på vår Facebooksida. Det är som ett självskadebeteende att hela tiden gå in på vår sida bara för att ta del av något som de bevisligen tycker mycket illa om. Men så insåg jag att det var Facebook som var syndaren. Eftersom den som någon gång engagerat sig i form av en kommentar på en sida matas med mer material från just den sidan. Bara så du vet, innan du spyr galla över den här texten.

Jag hoppas att du lyssnar på mina intervjupoddar. Där försöker jag leva upp till citatet ovan.

För övrigt vill jag i balansens namn lovorda de tjänstemän på Finansdepartementet som häromveckan hjälpte mig att skriva denna artikel. Jag har ju tidigare aviserat min ambition att genom mikrogranskningar stresstesta den svenska offentligheten, och därefter visat på flera nedslående resultat hos olika myndigheter. Då är det extra roligt att notera hur flera tjänstemän inom regeringskansliet ansträngde sig för att hitta ett brev som nämndes på en presskonferens i Köpenhamn. Och som journalist i dessa tider gäller det att gripa varje halmstrå av hopp.

Tack för att du läser Dagens Arena. Fortsätt med det, och ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

Blogg 02 Apr, 2019

EU-special: Frihandelstalibanen och nej-sägaren Sverige

Svensk valrörelse och inställning i EU-politiken, frihandelsavtal och varför den sociala pelaren ses som ett hot. Det tas upp i samtalet mellan Per Hilmersson, internationell chef på TCO och Ylva Nilsson, frilansjournalist och tidigare korrespondent i Bryssel.

 Den svenska valrörelsen inför valet till Europaparlamentet 26 maj väntas bli både lik och olik tidigare EU-valrörelser.

– Det är första valrörelsen där vi inte har något parti som driver utträde ur EU, så jag ser fram emot en mer positiv valrörelse. Det är också första valrörelsen där man pratar om EU:s värderingar, säger Per Hilmersson.

Ylva Nilsson känner igen den debatt som vissa partier vill sätta på agendan nu, om att begränsa EU:s makt.

– Så fort vi lämnade debatten om ja eller nej till EU, gick i stort sett samtliga partier över till att driva att vi ska begränsa EU.

Ylva Nilsson kom nyligen ut med boken Så förs svensk EU-politik – med ett tvärsäkert kanske där huvudtesen är att Sverige drivs av en ryggmärgsreflex att säga nej till de flesta nya initiativ på EU-nivå – ofta utan några begripliga motiv – och sedan kan mjukna upp när ett visst förslag ändå väntas gå igenom.

– Det är inte en hållning som leder till inflytande i Bryssel.

Bakgrunden till den här inställningen spårar hon till andra världskriget, och hur Sverige stod i princip utanför konflikten.

– Vi kom ur kriget hela och oskadda och var rätt stolta över det. Vi har den här attityden med oss, att vi klarar oss bra själva, säger Ylva Nilsson.

Som ett väldigt välorganiserat land har Sverige mycket att vara stolta över, men vår självrättfärdighet är inte berättigad på många områden.

– Svenska myndigheter är totalt inkapabla att hantera it-säkerhet. Det är också skrämmande att se att Finansinspektionen är fullständigt blind inför att svenska banker jobbar efter profittanken. Det är som att vår gemensamma självbild att allt är gott i Sverige också präglar det myndigheter gör.

Sverige har haft en bundsförvant i Storbritannien, som också ofta är skeptiska till att ta steg mot mer EU-samarbete. När Storbritannien nu är på väg att lämna EU kommer Sverige stå mer ensamma i att driva sin linje gentemot Bryssel.

– Jag önskar att Sverige kunde bli lite mer visionärt och ta Storbritanniens roll i försvaret av frihandel, konkurrenskraft och en moderat budgetpolitik. Det tror jag behövs. för annars kommer Storbritannien skapa ett hål som någon annan kommer att fylla, säger Per Hilmersson.

Enligt Ylva Nilsson ställer dagens omfattande frihandelsavtal, som omfattar fler gemensamma regler exempelvis kring tvistelösning mellan företag och stater, ställer helt nya frågor på spel. Då måste Sverige argumentera bättre för sin frihandelsvänliga linje, än man gör i dag.

– Att bara gå runt och vara frihandelstaliban, som Sverige kallas i Bryssel, räcker inte.

TCO menar att de och andra fackliga organisationer har bidragit till viktiga förändringar i nyligen eller pågående frihandelsförhandlingar.

– När det gäller till exempel Ceta var svensk fackföreningsrörelse väldigt framgångsrik i att få in skrivningar om att det här inte får underminera kollektivavtalen och arbetstagares rättigheter. Vi ser också frihandelsavtalen som ett verktyg att skapa en mer rättvis globalisering, säger Per Hilmersson.

Men han tror också att Sverige kan behöva bli bättre på att driva andra initiativ som kan kompensera för frihandelsavtal som kan slå negativt mot arbetstagare.

– Sverige sa nej till att upprätta en globaliseringsfond, men vi har själva använt den senare.

– Vi i LO, TCO och Saco har föreslagit att EU borde stötta medlemsstater i att bygga upp strukturer för omställning, det kan handla om till exempel experter och kunskapsutbyte, säger Per Hilmersson.

Lyssna på hela avsnittet på länken nedanför och följ oss på Spotify, Soundcloud eller andra poddplattformar!

 

Blogg 01 Apr, 2019

Gratis för den som behöver det, stöttad av dig som kan

Vi älskar att ha dig som vår publik. Men vi vill att vår relation inte ska vara beroende av vad skatteminimerande globala teknikjättar bestämmer att deras algoritmer låter dig ta del av. Att bygga sin konsumtion av journalistik på sociala medieflöden är helt enkelt inte tillräckligt för att kunna ta ställning.

Vi hoppas därför att du redan nu prenumererar på vårt dagliga nyhetsbrev. Om inte, gör gärna det. Det är gratis. Eller, egentligen inte. Det handlar bara om hur du ser på vem som ska betala. Vi tror att du förstår att varken det fria ordet eller demokratin i sig är gratis. Det är därför du läser denna text.

Vi vill att det vi gör ska vara tillgängligt för alla. Men om du vill stötta oss med en donation blir vi glada och framför allt stolta över att ha ditt förtroende. Vilken summa du än kan skänka så hjälper det oss att fortsätta bedriva fri journalistik. Välj något av nedanstående sätt, och märk betalningen Dagens Arena.

Swish: 123 480 98 85
Bankgiro: 5215-1628

Tack för ditt bidrag!

Blogg 29 Mar, 2019

Nytt sätt att mäta lycka

Så blev det åter dags för fredagsmys. Och om samtalsämnena tryter i helgen eller om du bara vill skapa lite friktion vid interaktion med dina medmänniskor så kommer här som vanligt några förslag.

Den här veckan har vi med rätta pratat om kvinnomisshandel, och så krisen i Swedbank förstås. Vi borde kanske också ha pratat mer om vad vi ska ta oss till när bankerna sviker våra förväntningar, men det kommer väl småningom. Mycket snack om fotbollsspelare som inte spelade senaste landskampen blev det också.

Samt en hel del om hur EU:s färska upphovsrättsdirektiv kommer förstöra hela Internet. Om det nu blir så. Den expert vi intervjuade menade tvärtom att allt handlade om skräckpropaganda. De svenska EU-parlamentarikerna tycks dock inte dela den bilden. Endast tre röstade för direktivet, resterande 15 svenska ledamöter var emot. Det innebär att representanter för samtliga svenska riksdagspartier alltså röstade mot ett förslag som Sveriges regering stod bakom. Och det kan en ju snacka länge om. Det verkar ju inte heller som om saken är över, utan nu väntar nya fajter i ministerrådet.

Men en kan också snacka om vad som egentligen är det stora problemet med själva direktivet. Att det möjligtvis kan påverka vardagen är förstås en förklaring till uppmärksamheten, men inte fullt ut. För vi snackar om massiva protester, rekord i påverkanskampanjer, ja till och med bombhot. Starka krafter i rullning med andra ord. En sak att diskutera i sammanhanget är varför till exempel införandet av dataskyddsförordningen, den vi numera alla känner som GDPR, inte föranledde samma konvulsioner. Där kan vi verkligen snacka om en ändring som påverkat Internet och vårt sätt att leva. Till och med vår offentlighetsprincip har ju utmanats. Men EU-parlamentet tog det beslutet med stor enighet när det begav sig. Vill jag bara påminna om.

En annan sak att prata om är det här med att mäta lycka. FN:s lyckoindex kom visserligen redan förra veckan, men det är inte den listan vi borde snacka om. Utan förslaget om att använda kortisol som ett ”objektivt mått på välbefinnande”Kortisol? Ja, det är alltså den hormon som kroppen producerar som reaktion på stress. Genom att mäta halten kortisol i befolkningen får vi alltså en klarare bild av folkhälsan, menar forskarna. Jag nöjer med mig att rekommendera läsning av rapporten, den är fantasieggande om inte annat. Och leder ofrånkomligen till tanken om hur livet skulle kunna påverkas genom om vi börjar dopa oss med kortisol i olika sammanhang. Om inte annat skulle det antagligen leda till tilt i lyckoindex.

Tack för att du läser Dagens Arena. Fortsätt med det, och ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

Blogg 26 Mar, 2019

PODD | Finansfolkets försvarare

Gäst i nya avsnittet av vår intervjupodd är Ulrika Boëthius, ordförande i Finansförbundet. Vi snackar om förtroendet för finansanställda, om kvinnolöner, misslyckade strejker och förbundets stora medlemstapp. 

Ulrika Boëthius har varit ordförande för Finansförbundet sedan 2012, och kan vittna om hur förtroendet för anställda i branschen har dalat. Inte minst utifrån den senaste tidens skandaler.

– Det är ganska jobbigt att vara finansanställd. Det är många som vittnar om att man inte alltid talar om att man är det när folk frågar vad man jobbar med, berättar hon bland annat i podden.

Ulrika Boëthius har engagerat sig djupt i kvinnors löneutveckling på svensk arbetsmarknad. Hon menar att det egna förbundet har lyckats väl med att hitta vägar till mer jämställda löner.

– Vi kan se effekt på vissa områden. Vi träffar de största företagens arbetsgrupper och det de beskriver är ett helt nytt systematiserat arbetssätt när det gäller lönebildningen i företaget, så det är väldigt hoppfullt.

Hon menar dock att arbetsmarknaden som helhet inte tar sitt ansvar, och att det bland annat borde vara lättare att ta till konflikt inom denna fråga.

– Man skulle kanske behöva en större möjlighet att strejka sig till en justering på det här området. Medlingsinstitutet är inte behjälpliga om du skulle ville strejka för någonting som eventuellt skulle gå utanför märket.

Angående strejker så är hon även självkritisk till den konflikt som hennes eget förbund drev 2014 mot Svea Exchange för att få företaget att teckna kollektivavtal.

– Bedömningen var att medlemmarna där var stridsbenägna. Det var en felaktig bedömning. Det som hände var att vi mobiliserade för att ta ut medlemmarna i strejk, men väldigt få ville strejka.

Hon är även kluven i synen på den förändring av konflikträtten som arbetsmarknaden står inför, och som hon själv skrivit under.

– Ja, den är lite svår. När den lades fram var det i stort sett i form av fait accompli, och med ett uttryck om att gör vi inte detta så blir det mycket, mycket värre. Jag tror att det kommer bli svårt, jag tror att vi kommer behöva fundera mycket på hur vi ska lösa ut knuten.

Finansförbundet har tappat hälften av sina medlemmar sedan storhetstiden i slutet av 1980-talet. Behovet av nya medlemmar blir allt tydligare, och förbundet satsar nu allt på en rekryteringskampanj.

Samtidigt genomgick förbundskansliet en kris förra året då kanslichefen sa upp sig efter en konflikt med styrelsen om verksamhetens fokus. Ulrika Boëthius bekräftar att det är en ödestid för förbundet, men också att en sammanslagning med försäkringsfacket Forena inte är aktuell. Om Finansförbundet fortsätter krympa finns istället en möjlig annan väg:

– Vem kan ge mest nytta för medlemspengen? Och den dagen svaret på den frågan för vår styrelse är Unionen, då kommer vi uppmuntra medlemmarna att säga att Finansförbundet ska ingå i Unionen.

Lyssna på hela samtalet i podden – och följ Arena TyckonomiSoundcloud, Spotify eller andra appar!

Blogg 24 Mar, 2019

Gratis för den som behöver det, stöttad av dig som kan

Vi älskar att ha dig som vår publik. Men vi vill att vår relation inte ska vara beroende av vad skatteminimerande globala teknikjättar bestämmer att deras algoritmer låter dig ta del av. Att bygga sin konsumtion av journalistik på sociala medieflöden är helt enkelt inte tillräckligt för att kunna ta ställning.

Vi hoppas därför att du redan nu prenumererar på vårt dagliga nyhetsbrev. Om inte, gör gärna det. Det är gratis. Eller, egentligen inte. Det handlar bara om hur du ser på vem som ska betala. Vi tror att du förstår att varken det fria ordet eller demokratin i sig är gratis. Det är därför du läser denna text.

Vi vill att det vi gör ska vara tillgängligt för alla. Men om du vill stötta oss med en donation blir vi glada och framför allt stolta över att ha ditt förtroende. Vilken summa du än kan skänka så hjälper det oss att fortsätta bedriva fri journalistik. Välj något av nedanstående sätt, och märk betalningen Dagens Arena.

Swish: 123 480 98 85
Bankgiro: 5215-1628

Tack för ditt bidrag!

Blogg 22 Mar, 2019

PODD | Bostadspolitik efter januariavtalet

Marknadshyror och bruksvärdesprincipen. Pengar & politik gästas av Hyresgästföreningens Martin Hofverberg för att gå igenom allt som har med bostadspolitiken efter januariavtalet att göra.

Dagens avsnitt innebär en klargörande omgång, där Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg reder ut missförstånd kring marknadshyror, januariavtalet, hur bruksvärde och presumtionshyror fungerar och varför partsmodellen på hyresmarknaden behöver försvaras.

Som vanligt med Sandro Scocco och Jenny Lindahl.

Blogg 22 Mar, 2019

Kräftgång i Barbarskogen

Så blev det åter dags för fredagsmys. Och om samtalsämnena tryter i helgen eller om du bara vill skapa lite friktion vid interaktion med dina medmänniskor så kommer här som vanligt några förslag.

I vintras backade jag in i mina föräldrars bil. Den stod inte där jag trodde, och mina tankar var på annat håll. När jag såg SD:s Mattias Karlsson göra exakt samma sak i inledningen av SVTs färska dokumentär identifierade jag mig därför starkt med honom. Den känslan släppte dock ganska snabbt under tittandet. Dokumentären skildrar, lite försåtligt, en småländsk man med rötterna i knegarled som av någon oklar anledning radikaliseras. I takt med att min egen identifikation släppte blev jag istället mer och mer övertygad om att Karlsson är vår tids Karl Gustav Ossiannilsson. Om nu någon minns honom.

Ossiannilsson gjorde den idag osannolika resan från att ha varit det socialdemokratiska ungdomsförbundets första ordförande 1903 till att gå med i Sveriges Nationella Ungdomsförbund, en organisation som väl enklast kan beskrivas som extremhöger. Ossiannilssons uppgörelse med socialdemokratin, romanen Barbarskogen, varnade för det kaos som väntar i den mån allmän rösträtt skulle införas och arbetarna därmed kunna få makten

Att vår trygga tillvaro kommer gå under i och med barbarernas intåg är en klassisk retorik för demagoger. Och den är livsluft i det parti som Karlsson tillhör. Men han delar uppenbarligen också Ossiannilssons dragning åt svulstiga och tårögda stridshyllningar. Ossiannilsson skrev ju till exempel texten till Sveriges flagga, en sång som det är lätt att föreställa sig att Mattias Karlsson diggar vid sina kulturfester. Ossiannilssons politiska resa högerut bromsades inte förrän vid andra världskrigets utbrott. Först då tycktes han ha sett nyktert på nationalismens baksidor. Vi får se om och när Mattias Karlsson når samma insikt.

En av de som skarpast bemötte Ossiannilsson under 1900-talets tidiga år var Bengt Lidforss. Det var Lidforss som fick Ossiannilsson att lämna uppdraget som socialdemokratisk ungdomsledare, och det var han som hårdast kritiserade Barbarskogen, något som säkerligen gjorde boken än mer läst. Lidforss själv var måhända en ännu mer fascinerande person än såväl Ossiannnilsson som Mattias Karlsson. Han var helt enkelt den tidiga svenska socialismens intellektuella superstar. Som professor i botanik gjorde han många kopplingar till naturvetenskapen, även i sina politiska spaningar. Hans åsikter om raser och därtill följande resonemang innebar dock ironiskt nog att även hans verk numera är att betrakta som icke rumsrena. För så fungerar ju historien.

Jag tycker dock, måhända en smula opassande, att det fortfarande är roligt när Lidforss i Socialistisk journalistik från 1907 inleder med att berätta om myrstackar. Han återger detaljerat om hur det i dessa stackar finns inneboende skalbaggar som lever på myrornas arbete, och ändå accepteras. Men när skalbaggar som levt i symbios med andra sorters myror placeras i den aktuella stacken äter myrorna upp de främmande baggarna. Och sen käkar myrorna också upp de skalbaggar som till dess hade accepterats. Socialisten Lidforss kunde därefter inte låta bli att önska sig ankomsten av en utomstående kapitalistisk förtryckare som på samma sätt kunde öppna ögonen på landets arbetare.

Jag undrar hur Bengt Lidforss hade sett på marmorkräftan. Denna mutation som uppstod först på 70-talet, långt efter Lidforss död, och som nu återfinns på listan över de invasiva arter som ansvariga myndigheter räds mest. Det mest skräckinjagande med denna mutant är tydligen att den förökar sig utan befruktning. Den behöver helt enkelt ingen hane för att få ur sig avkommor.

För den som, likt en modern Bengt Lidforss, vill skriva en text om hur mannen på sikt har spelat ut sin roll i vårt samhälle finns med andra ord numera en hållbar metafor ur naturvetenskapen. Vilket i sin tur skulle ge marginaliserade män i glesbygd näring till nya skräckinjagande framtidshistorier att bygga förvirrad ideologi kring. Ett sorts kretslopp, helt enkelt. Och det hade botanikern Lidforss förstås uppskattat.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

 

Blogg 19 Mar, 2019

PODD | Håller KD på att bli ett nationalistiskt parti?

Kristdemokraternas nya tuffa retorik och hatet som skolstrejkerna för klimatet vållar hos vissa vuxna. Det är ämnen som avhandlas i senaste avsnittet av Arena Tyckonomi.

Arena Tyckonomi gästas denna vecka av Felicia Ferreira, chefredaktör och ledarskribent på tidningen Dagen, och Susanne Sjöstedt, politisk redaktör för Tidningen Ångermanlands röda ledarsida som är närstående Socialdemokraterna.

Med tanke på Kristdemokraternas framgångar i opinionen under senare tid blir det en hel del fokus på partiet. Felicia Ferreira berättar att tidningen Dagen och KD i mångt och mycket delar värderingar, men att tidningens ledarsida förhåller sig kritiskt till den hårda retorik som partiet använt sig av de senaste åren.

– Genom åren har vi haft omväxlande hat och kärlek, från båda håll åt båda håll: man gläds med partiet när det går bra, men vi är också en blåslampa för att försöka få dem att göra rätt saker, säger hon.

Susanne Sjöstedt håller med om KD:s skärpta retorik och menar att partiföreträdarna försöker fånga upp missnöjda väljare från övriga allianspartier och SD.

– M upplever nog många som lite ledarlöst. Bland SD finns det nog en del som känner att »jag vill ha lite konservativ ekonomisk politik och socialpolitik, men jag vill helst slippa hela den här rassestämpeln«. Och då blinkar ju Ebba Busch Thor lite mycket med ena ögat just nu i retoriken, säger Susanne Sjöstedt.

– Att Ebba Busch Thor skriver en debattartikel om menskonst är ingen slump. Det är ju någon som har suttit på kammaren och tänkt att det där kommer trigga precis rätt personer, säger hon.

Sara Skyttedal, KD:s förstanamn inför valet till Europaparlamentet, sa i en uppmärksammad intervju med DN på frågan om hon föredrog Macron eller Orbán, att hon hade svårt att välja. »Båda är lika destruktiva. Jag vill störta båda två«, sa hon om de respektive ledarnas helt olika visioner för EU och Europa.

– Det är viktigt att läsa hela intervjun och hennes kommentarer. Men det är ingen nyhet att Sara Skyttedal uttrycker sig spetsigt. Jag misstänker jag att det hon försöker prata om är subsidiaritetsprincipen, att inte EU ska få för mycket makt. Den frågan är viktig, men tippar det över för mycket åt det nationalistiska hållet då kan det bli riskabelt, säger Felicia Ferreira om Skyttedals uttalanden.

– Det ska bli intressant att se om hon får gå helt oemotsagd från partiets sida under en hel EU-valrörelse. För det är ju inte första gången hon sticker ut hakan. Jag tycker hon har gett uttryck för en del nationalism till och med, säger Susanne Sjöstedt.

– Vilket ju skorrar väldigt falskt med Kristdemokraternas historia, om det skulle vara så, fyller Felicia Ferreira.

På frågan om Kristdemokraterna bedriver ett kulturkrig där syftet är att lyfta »symbolfrågor« som böneutrop och genusdagis för att elda massorna (Anders Lindberg, Aftonbladet 24/2 2019) instämmer båda.

– Ja, jag tror att man vill omdefiniera hur fokus ska se ut i genusfrågan och andra frågor, säger Felicia Ferreira.

Blogg 15 Mar, 2019

Fler styr, färre vårdar, men med bättre slogans

Sjuksköterskorna blir färre, managementfolket blir fler. Antalet administratörer har nu gått om läkare. På Karolinska har de lika många chefer som vårdplatser. I Region Kronoberg finns fler kommunikatörer än på stora företag. Vad är det som händer, undrar vår gästskribent Fanny Nilsson.

Det susar förbi en kort notis i flödet. Kommunikationsdirektören för Region Kronoberg får med omedelbar verkan lämna sin post. I femton månader ska hon dock fortsatt få lön: 75 000 kronor per månad. Historien berättar inte vad hon gjort för att bli sparkad, det är heller inte intressant. Däremot undrar man vad en kommunikationsdirektör gör dagligen för en så hög lön. I samma region tjänar en specialistläkare i snitt 62 000 kr i månaden. I veckan gick de två sjukhusen i Växjö och Ljungby upp i stabsläge på grund av vårdplatsbrist. Det saknas sjuksköterskor.

Region Kronoberg har ett rikligt uppdaterat twitterkonto, instagram och facebooksida, samt flera bloggar. På deras tjusiga hemsida kan man läsa att det arbetar 15 personer på kommunikationsavdelningen. De är en liten stab, tycker de själva, får jag veta när jag kontaktar dem.

Jag ringer runt till några svenska företag. På SAS Sverige arbetar nio kommunikatörer med liknande uppgifter. I landets största fastighetsbolag Vasakronan är man nio personer på kommunikationsavdelningen. På IKEA Sverige är man åtta anställda, men där gör även andra i koncernen liknande jobb. I Sverige finns 20 landsting/regioner. Det är oklart hur många kommunikatörer de totalt har på lönelistorna.

I Region Kronoberg är kommunikatörernas största uppgift att stötta chefer i hur de ska kommunicera i verksamheten, får jag veta. De håller utbildningar för cheferna i detta, hur man guidar sina anställda till rätt information, som intranät och nyhetsbrev. De jobbar inte med regionpolitikerna, för de har egna kommunikatörer. Man har en person avsatt för hantering av pressfrågor.

Jag får också veta att Folktandvården i Region Kronoberg köper extra tjänster då de behöver mer ”stöd”, eftersom de är mer konkurrensutsatta av privata aktörer. När jag frågar mer kring detta får jag vet att det är känsligt politiskt, och blir hänvisad till kommunikationschefen.

När man tittar på siffrorna väcks oron att där det borde anställts en sjuksköterska har man rekryterat en managementkonsult för det trippla priset.

För att snyggare paketera och förklara varför det inte finns sjuksköterskor.

I veckan kom även den chockerande uppgiften att Karolinska sjukhuset nu har ungefär lika många chefer som vårdplatsergenom Hanne Kjöllers text i DN. 865 chefer och 993 vårdplatser. En vårdplats är en säng på ett sjukhus med vårdpersonal. En chef är… ja, det kan man faktiskt fråga sig. Men hen behöver uppenbarligen kommunikatörer.

Vårdförbundets tidning Vårdfokus visade förra året med sin gedigna granskning ”Fler styr färre vårdar” att så kallad administrativ personal nu har gått om antalet läkare i svenska landstingsvården. Mellan 2010 och 2017 har det skett en kraftig ökning av chefer, handläggare och administratörer. Antal läkare har ökat med 16 procent, administratörer med mer än det dubbla – 36 procent. Siffrorna kan jämföras med att Sveriges befolkning ökat med sju procent under samma tid, en befolkning som också åldras och blir mer omsorgstung. De senaste åren har sjuksköterskorna haft motsatt trend – de har minskat i antal.

Men sjukhusens anställda skriker ju av tyngden från den administrativa bördan – är det inte bra att de får hjälp? Tyvärr visar Vårdfokus granskning att det inte är personal som faktiskt hjälper läkare och sjuksköterskor som har ökat. Vårdadministratörerna som de kallas har minskat med flera procent.

Trenden är likadan inom stor del av offentlig sektor, vilket professorn i statsvetenskap Patrik Hall visat med statistik från SCB. I stället för stödjande personal anställs fler av de som han kallar managementbyråkrater. Det har skett ett skifte från lägre utbildad stödpersonal till folk med fina organisationsutbildningar. Problemet är inte bara att dessa managementpersoner inte hjälper den faktiska verksamheten. De är också skitdyra.

Sannolikt är kommunikatörerna kompetenta för uppgiften att hjälpa stressade chefer hantera sin frustrerade personal. Stabsläge betyder nämligen ofta att anställda inte får gå hem förrän det svåra läget är bättrat. Men är det verkligen det som behövs? När man tittar på siffrorna väcks oron att där det borde anställts en sjuksköterska har man rekryterat en managementkonsult för det trippla priset. För att snyggare paketera och förklara varför det inte finns sjuksköterskor.

Till slut når jag den tillförordnade kommunikationsdirektören i Region Kronoberg, Kristina Jordevik. Efter att ha förklarat att hon ser det som att medborgarna är ”delägare” i region Kronoberg, säger hon: ”Det är viktigt att man känner att det här är en organisation som vill mig väl.”

Om organisationen ville befolkningen väl, hade man inte låtit managementfolket äta upp den inifrån. Det finns en tragisk ironi att de människor som vill styra välfärden mot ett effektivt näringslivstänk med medborgare som ”delägare”, är samma som dränerar budgeten med sina orimliga löner. De som sliter på golvet behöver inte fina powerpoints och slogans. De behöver mer riktig hjälp att ta hand om oss.

Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som underläkare i akutvården.

 

Läs två psykologers replik angående Kry här: »Dra lärdom av privata aktörer, där det inte krävs 865 chefer«

… och Fanny Nilssons replik på densamma: »Inte ens patienterna står på er sida, Kry«