Bloggen

Blogg 04 Jun, 2019

PODD | Staten vs skadliga medier

Vi måste i princip lära oss att läsa och skriva igen. Det menar Anette Novak som har statens uppdrag att kraftsamla kring befolkningens mediekunnighet.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd träffar vi Anette Novak som är direktör för Statens medieråd, en myndighet som »ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan«.

– Det som skiljer i medieanvändningen är just ålder, att det ser väldigt olika ut i konsumtionsmönster om du är ung eller gammal. Sedan finns det naturligtvis schatteringar inom det, men ålder var den särskiljande faktorn nummer ett, säger Anette Novak.

En av de största utmaningarna i uppdraget är den snabba teknikutvecklingen.

– När internet kom och vi fick mobiltelefoner så blev ju varje individ ett potentiellt massmedium. Samtidigt gick utvecklingen så fort att vi inte hann med att folkbilda. Så du fick all den här makten, men hade inte kunskapen och möjligheten att ta ansvar och det är ju de effekterna som samhället lever med idag.

Samtidigt är det inte helt självklart att staten ska lägga sig i människors medieanvändning 2019, men Anette Novak menar att det finns en logik i uppdraget.

– Vi ställer oss bakom att även oönskade fenomen på internet inte får leda till en överreglering. Men barn och unga är i behov av att skyddas från vissa fenomen som finns i medielandskapet. Och anser man att de inte är det skulle det få enorma implikationer på andra områden, i det offentliga rummet har vi till exempel inskränkningar för minderåriga när det gäller alkoholkonsumtion och cigarettrökning och annat som vi vet är skadliga, och det finns ju fenomen som är skadliga även inom mediespektret så det är kanske inte så märkligt att det finns en myndighet som har det som sitt ansvarsområde. Vi säger inte vad som är rätt eller fel uppgifter, utan vill lära ut en metod för att lära ut medie- och informationskunnighet.

Skolan spelar en viktig roll i sammanhanget, menar hon.

– Barn och unga har i viss mån fått mer utbildning än vad folk i vår ålder har fått när det gäller källkritik, men det brister fortfarande och här finns mycket att göra och det är så viktigt, inte bara för individen utan för hela samhället. Vi ser oss som ett kunskapscentrum, vi kan inte skydda ett enskilt barn.

Hur ser det då ut med mediekunnigheten bland ungdomen?

– Barn och unga skattar själva sin kompetens väldigt högt. Men sedan hur det egentligen är ställt med det, den mätningen är ännu inte gjord i Sverige. Men indikationer fick vi när Skolinspektionen noterade stora brister i undervisningen när det gäller digital källkritik. Samtidigt som vi vet att dagens unga får mer av detta än vad vi fick när vi gick i skolan.

Utmaningen ligger i att balansera kritiken så att den inte tippar över i generell misstro.

– Hur får vi människor att lämna källkritik i bemärkelsen jag är kritisk mot vad alla säger och går på min magkänsla, till att flytta sig till en förståelse om vad jag kan lite på? Och den rörelsen går ju ut på att lära ut trovärdiga databaser som du kan lite direkt på.

Hon menar att det krävs en bättre samordning av det offentligas resurser för att uppnå bästa möjliga resultat inom medie- och informationskunnighet hos medborgarna.

– Det finns en samverkan mellan aktörerna men den skulle kunna bli bättre genom någon form av nationell insats. Det finns egentligen ingen struktur som håller ihop alla delar.

Utifrån ett 50-årsperspektiv är det nödvändigt med ett krafttag, menar hon.

– Det är en stor folkbildningsinsats, det här är den nya samhällskunskapen. Vi kan läsa och skriva, men nu måste vi lära oss att det igen. Det kommer kräva stora insatser från en mängd aktörer.

Du hör hela intervjun här:

 

Blogg 02 Jun, 2019

PODD | Ska vi vara oroliga för kronförsvagningen?

Varför sjunker kronan i värde och är det nödvändigtvis något dåligt? Senaste avsnittet av Pengar och Politik ger dig allt du behöver veta om kronförsvagningen.

Hur hänger kronförsvagningen ihop med inflationen? Är det bra eller dåligt eller spelar det ingen roll att kronan är svag? Varför klagar exportföretagen på kronkursen när de borde tjäna på det? Kan löneökningar vara en väg framåt? Många frågor får sitt svar i det här avsnittet.

En kort kommentar hinns också med om den aktuella rapporten om migration och sysselsättning, och varför det inte gör någon nytta att införa låga löner för så kallade enkla jobb.

Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco.

Blogg 31 Maj, 2019

Sociala medier från förr

Dags för fredagsmys igen! Den här helgen kan vi snacka om hur åsiktsmångfald lättar ångest och vad vi kan lära av Bostadskongressen 1930. 

Känner du ångest för framtiden? En nyligen publicerad amerikansk studie visar att du genom att diversifiera, alltså mixa, ditt nyhetsintag kan minska den känslan. Forskarna fann att såväl demokratiska som republikanska väljare kände mindre oro för aktuella frågor om de klev ut ur sina ekokamrar. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Men ändå fastnar vi alltsomoftast i våra bubblor.

Bostadsprofessorn Hans Lind pekade träffsäkert ut just ekokamrarna som trolig anledning till att bostadsfrågan alltjämt känns olöslig. Och som före detta bostadspolitisk nörd kunde jag inte låta bli att tänka på den första allmänna bostadskongressen 1930. Nej, jag var inte med, men har många gånger läst hela protokollet. Och var det något som präglade denna historiska övning så var det ambitionen att spräcka alla diskussionsbubblor. Under två dagar fylldes Konserthusets lilla sal av över 350 deltagare, som tillsammans representerade över 300 organisationer inom alla delar av bostadsfrågan.

Visst, några av de som medverkade var på gränsen till tokiga och lösningarna kunde spreta. Men alla talade på samma ställe, lyssnade och argumenterade. Inledningstalaren Axel Höjer, docent i hygien, satte tonen: ”Varje demokrat, oavsett om du kallar dig nationalist eller socialist, måste ha parollen i bostadsfrågan klar: Gemensamma uppoffringar, annars går det inte att skaffa alla medborgare bostäder som vi själva skulle kunna tänka oss att bo i.”

Det tog sedan flera decennier att nå fram förstås, men besluten på kongressen är imponerande givet den breda bas som var på plats. Kanske kan dagens ansvariga bostadsaktörer hitta inspiration genom att ta en liten tidsresa. Vilket enklast sker här.

Att inspireras av historiska händelser är dock inte samma sak som att historien har svaren på nutida problem. Det är viktigt att, som historieprofessorn Timothy Snyder, ständigt påminna om att de som drömmer sig tillbaka nästan aldrig har några tankar om framtiden. Och det är ju ändå alltid dit vi är på väg.

Men för den som, likt undertecknad, ibland oroar sig över ungdomens fäbless för de sociala mediernas arena och vilka effekter detta har för deras intellektuella utveckling kan en historisk återblick ibland vara minst lika ångestdämpande som diversifiering av nyhetskonsumtionen.
I alla fall upplevde jag det så efter att ha tittat in i två stycken hundraåriga dagböcker som finns i min familjs ägo. 18-årige Einar skildrar där en vardag från ett svunnet Stockholm, men med scener ur ungdomars vardag som kunde vara hämtade ur Skam. Einar tecknade bokstavligen sina dagar och dagböckerna lästes flitigt av hans vänner. Som vilket Instagram- eller Snapchatkonto som helst. Du ser lite av Einars vardag bakom mig i bilden ovan. Vill du kliva in djupare i hans värld gör du det här.  (Jag har ännu inte lagt ut de sista sidorna, kanske för att det är svårt med avslut. Fråga bara alla GoT-fans…)

På Dagens Arena älskar vi historien, men tror att framtiden har de bästa lösningarna. Vi bygger trots allt vår redaktionella idé utifrån progressiva utgångspunkter. Och utifrån vårt oberoende. Här finns ingen partipolitisk inblandning överhuvudtaget. Däremot brottas vi ständigt med begränsade resurser när vi villl ge dig bästa möjliga journalistik, inte minst utifrån att vi saknar såväl presstöd som öronmärkta skattemedel. Vi är med andra ord fri press på riktigt, och därmed helt beroende av dig. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss hela vägen in i framtiden.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 28 Maj, 2019

PODD | Grön våg och högersväng – läget efter EU-valet

Nya allianser i parlamentet och en grön – men även nationalistisk – våg över Europa. Veckans avsnitt av Arena Tyckonomi analyserar konsekvenserna av EU-valet.

Det blir efter EU-valsdiskussion i podden. Varför slog den “gröna vågen” inte igenom mer i det svenska valresultatet och vad är det hos Moderaterna som gör att de lockar så många förstagångsväljare? Det är några av frågorna som tas upp.

– I Stockholm och Uppsala och andra storstäder tycks Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ha sugit upp de tidigare Fi-väljarna men tappat till Sverigedemokraterna på landsbygden. Så den dimensionen kommer vara väldigt viktig i utvärderingen tror jag, säger Lisa Pelling.

Jesper Bengtsson menar att de frågor som vänster traditionellt kunnat mobilisera väljare kring inte längre fungerar som politiska lockbeten.

– Om det är något så har enstaka frågor – Brexit, den katalanska frågan, migrationsfrågan och abortfrågan, som blev stor i slutet av den svenska valrörelsen – tagit väldigt mycket plats. Medan de klassiska rättvisefrågorna inte fungerar riktigt – människor röstar inte utifrån de premisserna.

– Det är helt uppenbart när man använder strategin att prata om de traditionella socialdemokratiska rättvisefrågorna att man tänker sig att det ska finnas en mottagare som förstår vad man menar och som känner identitet med de frågorna. Men den väljarbasen är inte tillräckligt stor längre, så antingen måste man försöka spela med i det här nya landskapet och hitta sina frågor som funkar just den här valrörelsen, eller så måste man försöka bygga upp en mer långsiktig strategi, säger Jesper Bengtsson.

En grön våg har dragit över Europa har det sagts i eftervals-analyser. Inte minst gick gröna partier kraftigt fram i Tyskland och Frankrike. Men i Sverige märks inte den trenden lika starkt.

– Jag tror att Miljöpartiet gjorde fel som inte satte meterologen högst upp på sin lista. Jag tror att Pär Holmgren hade haft den trovärdighet som krävs för att ta alla klimatröster, han hade kunnat ta debatten mycket tydligare med Centerpartiet än Alice Bah Kuhnke som alla inser inte kommer sätta sig i något klimatutskotet utan fortsätta ägna sig åt kulturfrågor eller möjligtvis migrationsfrågor som ju inte alls varit särskilt viktiga i det här valet, säger Lisa Pelling.

Hör hela diskussionen i podden – och följ oss i poddappar!

PS. En rättelse: Elsa kallar Michel Barnier för liberal i podden – men han är en konservativ politiker för UMP, samt chef för Brexit-förhandlingarna .

Blogg 24 Maj, 2019

Kvinnlig röst får FN att reagera

Dags för fredagsmys igen! Och den här helgen kan vi snacka om varför Siri har en kvinnlig röst. Eller om Public Service riskerar att kramas ihjäl av sina försvarare.

Valet till Europaparlamentet är knappt igång förrän det är över. Har du ännu inte bestämt dig vad att rösta på så har vi gjort en diger satsning på att upplysa våra läsare om var partierna står i avgörande frågor. Har du redan bestämt dig så kan det vara dubbelt värt att kolla in vad våra experter tycker om partiernas svar.

Parallellt med den hastigt uppkomna EU-debatten rullar livet vidare, och i nyhetsflödet får som vanligt en hel del saker inte tillräcklig uppmärksamhet. Som FN-organet Unescos rapport om digitala tjänster ur ett genusperspektiv häromdagen. Och som fokuserade på den viktiga frågan om att medborgarnas digitala kunskaper måste hållas könsneutrala.
Men rapporten lyfte även upp en annan intressant aspekt, nämligen att digitala tjänster som Echo och Siri har kvinnliga röster som automatinställda. Och vad det betyder ur ett könsmaktsperspektiv i familjer där kvinnor, om än artificiella, ständigt ges olika order. Något att reflektera kring nästa gång du ber Siri om något offentligt. Att byta röst på tjänsten är för övrigt lätt.

FN-rapporten rekommenderade tjänsterna att utveckla en mer ”könlös” röst. Hur en sådan låter är jag dock lite osäker på. Kanske borde automatinställningen istället vara en blandning av röster. Mångfald helt enkelt.

Och på tal om mångfald: Attackerna på svensk Public Service blir allt tätare. Stockholmsmoderater vill lägga ned SVT och SR, och flera SD-distrikt vill sälja SVT2 och P3. Regeringsföreträdare å sin sida springer nu fram till försvar, vilket säkert kan kännas bra för PS-vänner. Men samtidigt riskerar försvaret av PS att kantra över till partipolitik. Och då kan SVT, SR och UR plötsligt ha hamnat i ett betydligt sämre läge, eftersom detta då kommer bekräfta PS-hatarnas tes om politisk agenda.

Det vore alltså bra att lätta upp de hårdaste kramarna från regeringspartierna, annars är risken stor att bolagen får svårt att andas. Och den perfekta frågan att utmana regeringen på är kanske den så kallade förhandsprövningen. Den är ju i sig effektlös, men har av någon anledning ännu inte skrotats av nuvarande regeringen, trots bolagens protester. Så för integritetens skull vore det logiskt om bolagen nu utmanar S och MP i deras nuvarande PS-kramande genom att kräva prövningens avskaffande.

På Dagens Arena har vi inga sådana problem. Här finns ingen partipolitisk inblandning överhuvudtaget. Däremot brottas vi ständigt med begränsade resurser, inte minst utifrån att vi saknar såväl presstöd som öronmärkta skattemedel. Vi är med andra ord fri press på riktigt, och därmed helt beroende av dig. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 20 Maj, 2019

PODD | Kooperativ kämpe

När många söker öppenhet, inflytande och samhällsengagemang borde den kooperativa idén skörda framgång. Men universiteten bryr sig inte om att utbilda om kooperation längre. I vår intervjupodd snackar vi med Jan Edén på Svensk Kooperation om hur det kunde bli så.

Svensk kooperation är en paraplyorganisation som arbetar för att höja kunskapen om den kooperativa affärsmodellen. Jan Edén är verksamhetschef på organisationen, och han anser, kanske föga förvånande, att kooperationen i Sverige mår jättebra. Åtminstone ur ett perspektiv.

– Det går oerhört bra för de kooperativa företagen om man tittar ur ett affärsmässigt perspektiv. Det här är kommersiellt drivna verksamheter med krav på att visa resultat och det gör de.

Men han erkänner att det finns andra perspektiv.

– Sen har vi en utmaning i att förklara den kooperativa, ömsesidiga modellen. Den här typen av företag står för 3-4 procent av närvaron i näringslivet, vilket gör att det är en okänd företagsform för många. Men de hundra största ekonomiska föreningarna omsätter samtidigt tillsammans över 400 hundra miljarder, har 100 000 anställda och runt tio miljoner medlemskap. Så det är ju en affärsform som engagerar en stor del av den svenska befolkningen. Många är nog inte medvetna om att de är medlemmar i en kooperativ verksamhet.

Ansvaret för att driva och utveckla den kooperativa idédebatten och företagsformens ställning vilade i många år på Kooperativa institutet, med bland andra Alice Bah Kuncke som chef. Men denna organisation lades ned.

– Jag tror att vi har tagit upp tråden från när de försvann för en tio år sedan. Företagen har inte alltid varit jättebra på att lyfta fram sin kooperativa identitet, och jag tror att slutet för Kooperativa institutet kom under en period när det var lite kämpigt att vara ett kooperativt företag, när man inte såg behovet av den här samlande kraften.

Jan Edén ser en framtid för den kooperativa företagsformen, inte minst när det gäller företagsövertagande.

– En väldigt stor andel av landets företagare står inför ett generationsskifte, men det finns ingen att växla över till. Och då tycker vi att ett medarbetarägt företag vore toppen, för är det några som kan verksamheten så är det ju personalen. Och då behöver vi titta på hur vi förändrar skattesystemet, men även hur partsmodellen ser ut. Är man arbetsgivare eller arbetstagare?

Men han ser även att de krav som kommande generationer ställer på arbete gynnar kooperativa tankar.

– Om man tittar på alla unga som vill in på arbetsmarknaden och letar efter organisationer med ett tydligt värderingsstyrt sätt att jobba då man måste kunna säga att vi gör ju det här redan, vi uppfyller ju deras krav.

Det är emellertid tydligt att kooperationen kämpar i motvind med att nå ut. En kommande undersökning som Svensk kooperation nyligen genomfört visar att utbildningsväsendet inte längre bryr sig om deras roll.

– Vi har tittat på 150 olika kursprogram på universitet runtom i Sverige om det förekommer inslag om kooperativa företag, och inte på ett program fanns det med. Det blir en utmaning för oss, speciellt om universiteten ska utbilda morgondagens ledare.

Du hittar hela intervjun och tidigare avsnitt av vår podd här.

 

 

Överkurs:

Kooperationens sju grunder:

  • Frivilligt och öppet medlemskap
  • Demokratisk medlemskontroll
  • Medlemmarnas ekonomiska deltagande
  • Självständighet och oberoende
  • Utbildning, praktik och information
  • Samarbete mellan kooperativa föreningar
  • Samhällshänsyn
Blogg 19 Maj, 2019

Alla behöver en kompis – och vi behöver dig!

Vi älskar att ha dig som vår publik. Men vi behöver din hjälp för att bli ännu bättre. Och så här kan du göra om du vill stötta oss på olika sätt.

  • Vi vet att du redan prenumererar på vårt nyhetsbrev. Fortsätt med det! Och öppna gärna brevet så ofta du kan.
  • Men vet dina bekanta att även de kan prenumera på vårt nyhetsbrev kostnadsfritt? Kanske inte. Men det kan du i så fall hjälpa dem med. Allt du behöver göra är att knappa in deras e-postadress här.
  • Vi vill att det vi gör ska vara tillgängligt för alla. Men journalistik är egentligen aldrig gratis. Så om du vill stötta oss med en donation blir vi glada och framför allt stolta över att ha ditt förtroende. Vilken summa du än kan skänka så hjälper det oss att fortsätta bedriva fri journalistik. Och du gör det enklast här!

Tack för ditt stöd! Och för att du vill vara vår kompis.

Blogg 17 Maj, 2019

PODD | Money for nothing

Tre nationalekonomiska teorier om banker avhandlas i nya Pengar & politik, som också går igenom hur pengar skapas. Kan de komma ur luft?

Hur skapas pengar, och hur fungerar banker? Sandro Scocco går i det här avsnittet igenom tre nationalekonomiska modeller för hur banksystemet fungerar.

De artiklar som hänvisas till är:
arenaide.se/wp-content/uploads/…n-economy-boe-1.pdf
arenaide.se/wp-content/uploads/…-pengar-artikel.pdf

Med: Sandro Scocco & Jenny Lindahl

Blogg 17 Maj, 2019

Bengaler är för losers

Dags för fredagsmys igen! Då tycker jag att vi borde snacka mer om polisens taktik angående fotbollspubliken, vilka risker deras vägval medför och vad de bör göra istället.

På väg hem från söndagens sedvanliga matcher i knattefotboll hamnade jag av misstag mitt i en kollision mellan fotbollsfans och polis. Jag körde förbi en stor arena utan en tanke på att två stockholmslag precis spelat mot varandra. Plötsligt vällde det ut människor runt om vår bil, och min familj fick se ett spektakel från första parkett. Det var ingen vacker syn.
Vi såg uppenbart trängda poliser och ordningsvakter som slog vildsint med batonger för att mota bort publiken, och drev dem rakt ut i körbanan, där vi kom farande. Och jag hoppades att ingen av de upphetsade männen som jagats ut runt vår bil skulle kika in och finna mina barn (och mig) klädda i färgerna för den tredje av stadens stora klubbar. Jag fattar fortfarande inte riktigt hur jag körde därifrån. Men vi kan väl säga som så att polisen hade annat att göra än kolla hur jag körde.

Relationen mellan svenska fotbollsfans och polisen är milt sagt ansträngd just nu. I sin ambition att komma till rätta med pyroteknik och annan förbjuden verksamhet på läktarna har ordningsmakten gett sig på det allra heligaste: flaggorna och overheadbanderollerna. Och supportergrupperna svarar med öppet förakt och provokation.
Som laglydig medborgare vill en ju alltid stå på polisens sida. Men när effekterna av det upptrappade läget leder till batongchocker och att till synes godtyckligt ihopsamlade grupper bussas ut och släpps i det okända så är polisen inne på en farlig stig. För varje ung människa som orättvist utsätts för ett övergrepp från polisen ökar misstron i samhället, och på sikt blir vi då alla förlorare.

Det är klart att polisen måste göra vad de kan för att upprätthålla ordningen, och jag förstår att det ligger i tiden med hårdare tag. Men återigen: hårdare tag mot vem? Att vildsint slå med batongen mot alla i sin närhet är inte en sund metod i något samhälle. Det vet vi redan.

Däremot kan en ju fundera på om hårdare tag inte kan behövas när de riktiga syndarna ska ställas till svars. Som den 23-årige man som valde att slänga en tänd bengal rakt in på en fullsatt läktare på ett annat stockholmsderby i höstas. In på en familjesektion dessutom, fylld med barn.
Jag var på den matchen. Det var overkligt att se ett brinnande spjut landa mitt bland familjer som skulle se på fotboll.
Häromdagen dömde Södertörns tingsrätt mannen som kastade till fyra månaders fängelse. Han dömdes, mot sitt nekande, för misshandel. Det blev fängelsestraff, eftersom den unge mannen redan hade tre tidigare misshandelsdomar. Men att slänga in en brinnande fackla i en folkmassa borde väl ändå vara ett betydligt grövre brott än misshandel. Speciellt om vi tror att hårda straff har en preventiv verkan. Vilket det förstås kan råda delade meningar om. Däremot står det rätt klart att pyroteknik lockar riktiga puckon.

Liknande incidenter har inträffat tidigare på andra arenor, och i alla sådana fall uppstår utmaningen att identifiera den skyldige. Så visst är det lätt att förstå att polisen vill förbjuda flaggorna, där bengalerna kan smugglas in, och overheadbanderollerna, som de skyldiga kan maskera sig under. Men jag tror inte på den metoden. Åtminstone inte så som den utförs just nu.

Jag har gått på fotboll hela mitt liv. Jag älskar det. Engagemanget, sångerna, fanorna, tifot. Men jag skulle inte sakna röken, facklorna och knallskotten om de försvann. De är bara trams. Men om polisen på allvar vill få bort pyrotekniken från läktarna så bör de nog byta strategi.
Istället för att som nu odla ett misstroende för polismakten hos stora grupper, som i slutändan kan få katastrofala konsekvenser, så är det nog bättre att skapa en annan bild av bengalbrännarna.
Så länge det bara beskrivs som farligt och provokativt så kommer det locka kicktorskarna bland bekräftelsesökande unga män. Men ingen vill vara tönten i dessa grupper. Det handlar därför om att göra eldandet töntigt, något som bara losers sysslar med. Jag tror att varje klubb vet vilka som bör arbeta med en sådan strategi, varje förening har sina egna ikoner. Men en sak är säker, det är inte polisen som ska göra det.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 15 Maj, 2019

PODD | Arbetsmarknad med funktionshinder

Stora neddragningar och omgörning med fler privata aktörer på samma bräde. Många oroas över förändringarna hos Arbetsförmedlingen, men hur ska de ske på bästa sätt? Och vad krävs för att fler personer med funktionsnedsättning ska få jobb?

Anders Forslund, professor på IFAU har sysslat med arbetsmarknadsforskning i många år. Han pekar på att det mesta är väldigt oklart med hur regeringen tänker sig genomföra förändringarna av Arbetsförmedlingen. En oro med att lägga över jobbmatchning på privata utförare är att tillgången på dem troligen ser väldigt olika ut i landet.

– Det är förmodligen så att det är hyfsat lätt att få privata utförare att etablera sig i Stockholm, Uppsala och Göteborg, men svårare i Ånge och Lycksele. Och det är förmedlingskontoren i Ånge och Lycksel och liknande orter som läggs ned. Så det är idag svårt att se hur man ska kunna lösa problemen för se som blir av med sina jobb utanför de större tätorterna, säger Anders Forslund i poddavsnittet.

Anders Forslund är orolig att förändringarna, som ska vara genomförda år 2021, går så fort så de inte hinner utvärderas under införandet. Även Malin Ekman Aldén, generaldirektör för Myndigheten för delaktighet är orolig för att saker ska gå för fort, vilket kan påverkar arbetssökande med funktionsnedsättning negativt.

– Mardrömsscenariet är att man bara flyttar ut de här systemen till andra utförare, men behåller alla regelverk och utformning av stödsystemen som de är, och inte gör de här förändringarna som vi redan i nuvarande system vet krävs för att man ska få bättre resultat. Ännu mer mardrömslikt skulle vara om man stramar upp regelverken.

– Jag tror att många arbetsförmedlare är duktiga och har stretchat och fixat för att göra det mesta möjliga för den enskilda personen, men lägger du ut på en extern förmedlare är du mer bunden att följa reglerna. Jag är övertygad om att det blir sämre för många på grund av att det kommer vara mindre flexibelt, säger Malin Ekman Aldén.

Peter Andersson, opinionsbildare på paraplyorganisationen Lika unika, värderingar och att man ser allas förmåga.

– Återigen börjar vi diskussioner om personer med funktionsnedsättning med stöd och bidrag, istället för att se förmågan: vad kan man, hur tar man vara på den viktiga resursen i samhället där många kan jobba 110 procent bara man får rätt hjälpmedel och förutsättningar?

– Jag lyssnar till exempel på arbetsmarknadsministerns dragningar om arbetsmarknadsläget och under de 20 minuterna hon talar har det varit ett fokus på nyanlända och väldigt sällan kommer personer med funktionsnedsättning fram. Om man inte lyfter det i politiken utan det år efter år, under uppgång och nedgång i konjunkturen är samma svåra läge med bakomliggande saker som diskriminering och att inte få chansen  så kommer vi inte ändra på det. Politiken måste börja prata om det här som ett  som ett resursslöseri, säger Peter Andersson.

Han är kritisk till att Arbetsförmedlingen använder begreppet »nedsatt arbetsförmåga« om många personer med funktionsnedsättning

– Personer med funktionsnedsättning är de enda som får börja med att tal om vad de inte kan – före de får säga vad de kan.

Gäster: Peter Andersson, Malin Ekman Aldén och Anders Forslund.
Programledare: Elsa Persson

Lyssna på hela avsnittet här och följ oss i poddappar eller på Soundcloud!

 

Blogg 12 Maj, 2019

Gratis för den som behöver det, stöttad av den som kan!

Vi älskar att ha dig som vår publik. Och vill fortsätta att locka dig med vår journalistik. Men för det krävs resurser. Vi har inget presstöd, inga avtal med de stora digitala jättar som lagt beslag på annonsintäkterna. Vi är helt oberoende. Och därför helt beroende av stödet från våra supportrar.

Så om du vill stötta oss blir vi glada. Det ger oss möjlighet att fortsätta vara så bra som du vill att vi ska vara.

Klicka här för att veta mer om hur du kan göra för att bli månadsgivare.

Blogg 10 Maj, 2019

Du borde flytta från storstan

Här kommer dagens tips till stressade storstadsbor: Testa att bo där det är lättare att andas. Där det finns sjöar och skogar och rum. Det du lärt dig om vad som är viktigt är inte hela sanningen. Se efter själv, du kanske gillar det. Välkommen till det så kallade resten av Sverige.

Du har sett tipsen om yoga, dieter, mindfulness. Fått råd om att läsa böcker och sluta scrolla så mycket på telefonen. Kanske till och med börjat fundera på att gå ner i arbetstid. Här kommer ett nytt, särskilt riktat till storstadsborna:

Flytta.

I den senaste nationella folkhälsoenkäten, Hälsa på lika villkor från 2018, uppgav 17 procent av svenskarna att de upplever nedsatt psykiskt välbefinnande. I gruppen unga kvinnor är siffran 33 procent, bland unga män 19 procent. Ett stressigt arbetsliv och utbildningsrelaterad prestationsångest är givetvis de stora förklaringarna. Men att konstant befinna sig i en miljö av oljud, trängsel och nitisk reklam kan kanske komplettera bilden. Åtminstone för en del.

För vad är definitionen av ett gott liv? Vi är sociala varelser, vi förhåller oss till normer och förväntningar. Det handlar om status och klass, om konsumtion och kultur, om arbetsliv och fritid. Den urbana livsstilen med stort utbud av konsumtionsmöjligheter dominerar i valfrihetens absurda era. Motsatsen avviker. Men att kunna välja mellan tio olika köpcentrum behöver inte vara bättre än att slippa trafikbuller och ha nära till rena sjöar. Att vara en i mängden behöver inte vara mer bekvämt än att få möta folk man känner på affären.

Jag får själv ångest så snart jag anländer till en stor stad. På riktigt alltså. Varenda gång. Det är något med allt folk. Alla intryck. Luften. Ljudet. Jag provade att bo i storstan förut, men det var det värsta jag gjort, helt ärligt. Jag flydde ett halvår senare, storstadslivet var inget för mig. Jag vet att jag inte är ensam. Och fler skulle nog må bra av att bo lugnare.

Det finns värden som buller och brak-samhället ofta saknar.

Sifo gjorde en undersökning 2017. (Det roliga var att Landshypotek Bank beställde den. Det finns alltså kommersiella intressen i detta, hör och häpna!) De hade intervjuat 3320 personer om vilka faktorer som är viktigast när man väljer bostad. 92 procent angav ”lugn omgivning”.
Av alla 21 län var det bara i Uppsala, Gotland och Västerbotten som andra faktorer trumfade detta. De två senare hade ”närhet till vacker natur, skog och mark” högst. I Uppsala var det viktigaste ”möjlighet att kunna utöva mina intressen”. I samma undersökning redovisas att utöver de som redan gör det, så vill ungefär 50 procent fler bo på landsbygden.

Visst. Det finns chill områden också i de största städerna. Men när man ska till jobbet, kompisarna, gymmet, konserten – ja då måste man ändå böka sig fram i en omgivning som skriker och knuffas på en. Så känns det i alla fall.

Folkhögskolor, kursgårdar och behandlingshem bedrivs ofta på glesa orter. Platser för rekreation, eftertanke, bildning. Men till vardags ska vi bo tätt.

Det är kanske inte jättekonstigt egentligen, när mekanismerna som pressar oss dit är så starka. Alla tonåringar som bor någon annanstans än i rika delar av storstäder eller starka regionala centralorter förväntas flytta. Åtminstone om man inte är helt utan livskraft. Jaha, så du bor kvar? Det är en fråga som sällan mellan jämbördiga parter. Mottagaren har enligt normen misslyckats. Att bli någonär för oss synonymt med att lämna.

Men det finns ju så mycket mer att göra i en stor stad. Man ba, nej? Sluta sprida sån smörja. Det finns värden som buller och brak-samhället ofta saknar. Tysta skogspromenader, fisketurer, stora ytor för barn att leka på, frisk luft, odling, skidspår, lugna badstränder. Det finns gemenskap, kraft och identitet.

Stad/land-konflikten har getts större utrymme de senaste åren. Det hände något när Trump så oväntat valdes till president. Vad försiggår bland människorna utanför storstäderna? Vilka är de ens? Alla fick panik. Vi började prata om landsbygden. Om.

Det som händer är att folk är förbannade. Det blir så när lokalredaktioner, byskolor, arbetsförmedling, sjukvård, butiker och postkontor försvinner. När infrastrukturen är för dålig. När bränslepriserna stiger utan att politiken kompenserar befolkningen som är beroende av bil på riktigt. När ens verklighet inte syns i media och kultur. När allt mer av både kommersiell och offentlig service centraliseras. Marknadslösningarna och de politiska prioriteringarna har under lång tid missgynnat mindre platser.

Ja, man blir förbannad. Folk vill ju bo där av en anledning. Inte bara vara en fin kuliss för turisters selfies.

Det finns kanske inte lika stort utbud av saker att konsumera. Det finns samhällsproblem som måste lösas. Men runtom i Sverige finns också så många levande platser. Så många vackra hus som kostar hälften så mycket som lägenheterna i storstan. Så många föreningar och arbetsplatser där du skulle göra stor skillnad.

Jag kommer från Sandviken. Bor nu mitt i Falun, Dalarnas residensstad. Den upplevs vara både liten och stor, beroende på vem man pratar med. Falun gynnas faktiskt av urbaniseringen i ett Dala-perspektiv. Jag är nog inte helt rätt person att gorma, men gör det ändå. För jag tycker att det är viktigt. En tredjedel av Faluns knappt 60 000 invånare bor i landsbygd. I Svärdsjö, Enviken, Grycksbo, Sågmyra, Sundborn och andra goa orter. I det så kallade resten av Sverige har du massor av alternativ till storstaden.

Så skippa hetsen och flytta. In till byar, bruksorter, småstäder, glesbygd. Det skulle göra oss alla gott.

Sofie Eriksson är skribent från Dalarna och aktiv inom Socialdemokraterna.

Blogg 10 Maj, 2019

Medierna väljer en farlig väg

Dags för fredagsmys igen! Då tycker jag att vi borde snacka mer om hur en viss sorts reklam nu ökar rekordartat. Och hur dåligt det är för dig.

En färsk rapport visar att det går lite knackigt för den svenska tidskriftsbranschen. Vilket i sig inte är någon nyhet, och jag ska inte älta om mediebranschens tuffa läge. Men det finns en sak i denna rapport som gör mig lite mer nervös än vanligt.

Institutet för reklam- och mediestatistik, IRM, har på uppdrag av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter (där Dagens Arena är en av cirka 350 medlemmar) kartlagt branschens intäkter. Och bortsett från att omsättningen totalt sett sjunker så fanns det framför allt en siffra som lyftes upp som positiv motbild. Inte bara inom tidskriftsektorn, utan för hela mediebranschen:

Under 2018 omsatte native advertising 401 miljoner kronor hos svenska medieaktörer.

Det är i sig ingen stor siffra för en bransch som omsätter miljarder, förstås. Men: Detta är en ökning med 35 procent jämfört med året innan. Och när rapporten igår presenterades live rådde det ingen tvekan om att just denna uppgift noterades i paddorna hos de närvarande. Jag var där. Jag såg.

Nu undrar du kanske vad native advertising är?

IRM definierar detta som reklam som ”är utformad för att efterlikna sajtens eget utseende, funktion och/eller innehåll.” Och det behöver inte vara en sajt, det kan lika gärna handla om en tryckt produkt. Poängen är att det är reklam som ser ut som redaktionellt innehåll. För då tar fler del av det. Eftersom de luras till det. Och det är där affärsidén finns för medieföretagen.

Lägg därtill att så kallad Influencer marketing också gör rekordartade ökningar på intäktssidan. ”Intäkterna för influenceraffären kommer från annonsörer som vill synas ihop med våra profiler och varumärken”, förklarar Aller medias Ida Antebro i rapporten. Översättning: Företag betalar gärna för att tidningarnas medarbetare i egenskap av kända sociala-medieaktörer ska marknadsföra deras produkter på sina konton.

Inom mediebranschen är förhållandet till annonsintäkter förstås ingen ny diskussion. Men framväxten av produkter som dessa är en ny form av utmaning för oss alla, producenter såväl som konsumenter. I samband med att rapporten presenterades hade en panel med höjdare inom magasinsvärlden samlats ihop för att kommentera resultatet.  Ökningen för native advertisment hamnade i fokus, och det konstaterades förnöjt att det som för några år sedan sågs som ”Hin Håle” nu var på stark framväxt.

Jag var nog en av de som starkast såg native advertising som just Hin Håle då. Och jag har inte bytt åsikt. Tvärtom.

Bortsett från att det aldrig kan vara bra med en affärsmodell som i grunden bygger på att luras så är det bevisligen svårt för människor redan nu att se skillnad på annonser och artiklar. Bara en av tio kunde göra det i en färsk studie, och särskilt svårt tycktes de unga ha det. Trots att det ofta pratas om hur hemtama ungdomar är i den digitala världen.

Det finns redan regler om annonsmärkning, brukar vissa hävda för att försvara reklamens utveckling. Visst. Och ändå är folk uppenbarligen vilsna. Sanningen är att dessa regler inte hängt med i marknadsutvecklingen, så som det oftast blir när kommersiella intressen står för drivkraften. Det tycks visserligen förberedas ett regeringsförslag om utökade befogenheter för Konsumentverket för att komma till rätta med de värsta avarterna. Men trots det hotet lär ett enhetligt självreglerande synsätt från mediebranschen dröja när det gäller native advertising. Särskilt om det är här de nya pengarna finns.

Så tyvärr, de positiva siffrorna i denna rapport är dessvärre dåliga nyheter för varje mediekonsument. För är det något medborgarna inte behöver nu så är det en ökad osäkerhet om vad de konsumerar i medieväg.

Alla mediehus har emellertid inte samma sorts affärsmodell. Vi på Dagens Arena har inget mot annonser i sig. Men de ska inte gå att misstolka som något annat. Native advertising är inget för oss. Däremot gillar vi att påpeka att vår journalistik aldrig är gratis, även om den är kostnadsfri. Så: varför inte stötta ett riktigt oberoende mediehus?

Vi finns bara till för dig.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 08 Maj, 2019

Vintern kommer

Resan mot ekonomiskt vintersolstånd inleds. Högkonjunkturen har passerat sin topp. Var står vi när de mörkaste dagarna är ett faktum? På botten. Ja, vissa av oss i alla fall. Precis som tidvattnet rör sig den abstrakta ekonomin. Upp. Ner. Fram. Tillbaka. Men konsekvenserna är verkliga. Det är aldrig de med pengar som drunknar.

Jädrar i mig vilken knaper uppslutning det var till Finanspolitiska rådets presskonferens. Det var jag och nån mer, typ SVT. Till och med i Stockholm verkar det vara svårt att få folk att dyka upp IRL. Det var ju trist för mig som för en gångs skull kunde närvara. Nåväl.

Finanspolitiska rådet är en statlig myndighet instiftad av Anders Borg. De presenterar varje år en rapport där de granskar om finanspolitiken och utfallet av densamma stämmer överens med de finansiella målen. Överskottsmål, utgiftstak, långsiktigt hållbara offentliga finanser och sånt där. Målen är i sig politiskt laddade och omdebatterade. Sverige har stora och tidskritiska behov av offentliga investeringar, en utmaning som är svårförenlig med dessa mål. Vi behöver järnväg, bostäder, satsningar på klimatomställning och lokaler för offentlig sektor. När lågkonjunkturen kommer har vi inte råd, men nu har vi det om vi vill.

Rådet bedömer att finanspolitiken för 2019 är i linje med överskottsmålet, men att högkonjunkturen har nått sin topp. De noterade även att det strukturella sparandet minskade mellan övergångsbudgeten och M/KD-budgeten. Detta bedöms ha skett på grund av skattesänkningarna. Va? Blir det mindre pengar om man sänker skatten? Jo. Högern vill ju bara ta ansvar för ekonomin när det innebär att skära i välfärden – inte när de kan sänka skatterna. S/MP-regeringen tvingas genom Januariavtalet att både behålla dessa skattesänkningar samt avskaffa värnskatten. Det är politik för snöslask och kyla som råder. 60 % högermajoritet i riksdagen har sitt pris.

Arbetsmarknaden har varit stark under flera år och sysselsättningen är historiskt och internationellt hög. Men både näringslivet och den offentliga sektorn lider av brist på arbetskraft. I antal ligger det senare på en historiskt hög nivå. Det saknas sjuksköterskor, ingenjörer, lärare, elektriker, IT-specialister, undersköterskor, kockar. Nu gäller det att regeringen förverkligar sina löften om fortsatt stärkt utbildning i hela landet. Kompetens behövs i princip överallt.

Välfärden klarar inte långvarig högerpolitik, ändå mäktar vänstern i Sverige inte med att mobilisera motstånd och framåtrörelse.

Finanspolitiska rådet har även tittat på om den ökande ojämlikheten i inkomstfördelning har påverkat människors möjlighet att göra så kallade klassresor. På fikonspråk heter det intergenerationell inkomströrlighet. Det handlar alltså om att kunna tillskansa sig ett materiellt bättre liv än sina föräldrar. Internationellt kan man se ett samband mellan ojämlikhet och minskad möjlighet till klassresor. Någon sådan koppling ser de däremot inte i Sverige, för personer födda mellan 1968 och 1982, vilket är den grupp man följt.

Chansen att göra klassresa verkar alltså vara fortsatt stor. Detta trots att ojämlikheten ökat drastiskt sedan början av 1980-talet. Det betyder inte att klassklyftor inte är djupt skadliga för samhället. För en utomstående betraktare verkar det här däremot tyda på ett kvitto av vad välfärdssamhället kan åstadkomma. Och att det ännu står pall. Människor har trots växande klyftor kunnat utbilda sig på avgiftsfria grund-, gymnasie- och högskolor. Oavsett ekonomisk bakgrund så har du haft en chans. Både arbetare, tjänstemän och småföretagare har genom sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och försäkringssystem haft en grundläggande trygghet i vardagen. En stark fackföreningsrörelse har förhandlat fram löneökningar och bättre villkor. Det har gått att göra klassresor eftersom att välfärd och svensk arbetsmarknadsmodell fungerat.

Men det håller inte hur länge som helst. Privatiseringar och skattesänkningar urholkar systemen. Välfärden klarar inte långvarig högerpolitik, ändå mäktar vänstern i Sverige inte med att mobilisera motstånd och framåtrörelse. Folk röstar inte höger för att de är dumma. De gör det för att alternativet inte är tillräckligt tydligt. Det är farligt, åtminstone om man vill ha kvar den välfärd som så många värnar.

För vem är det som råkar allra värst ut när lågkonjunkturen kommer? Inte är det då Wallenberg. Vi har familjer i Sverige som varit svinrika sen typ vikingatiden. De kommer nog fortsätta vara det så länge vi accepterar att det ekonomiska systemet gynnar en liten elit i samhället. De kommer aldrig att drabbas som vanliga människor.

För det är ju vi som räddar bankerna. Det är vi som får sämre skolor och sjukvård. Det är vi som blir av med jobbet och lider av följderna. 2015 kom en stor internationell studie som visade att så långt som var femte självmord kan kopplas till arbetslöshet. Kommissionen för jämlik hälsa skrev 2016 att även missbruk, hjärt-kärlsjukdomar och cancer har ett samband med arbetslöshet. Vi betalar med vår hälsa för klassklyftor och ett skevt ekonomiskt system, medan de rika kan köpa sig fria från misär.

Skatterna sänktes både under Göran Perssons och Alliansens år vid makten. Nu ska de sänkas igen. Pengar finns ju uppenbarligen, men inte där de borde vara.

Nu krävs en bred vänster som vågar braka loss. En fackföreningsrörelse som reser ragg. Vi kan inte hålla tyst bara för att S sitter i regeringen. För vintern kommer, var så säker.

 

Sofie Eriksson är skribent från Dalarna och aktiv inom Socialdemokraterna.

Blogg 08 Maj, 2019

PODD | Bossen i Botkyrka

I senaste avsnittet av vår intervjupodd träffar vi Ebba Östlin, kommunalråd i Botkyrka. Vi snackar om hur det är att basa för en kommun som har hela tre platser på polisens värstinglista, hur det kändes att få en skola tvångsförvaltad, och hur det är att regera ihop med Kristdemokraterna. 

Socialdemokraten Ebba Östlin är sedan 2018 kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka kommun söder om Stockholm.

– Jag har förmånen att leda Sveriges mest segregerade kommun, konstaterar hon.

Att det finns utsatta områden i hennes kommun råder det ingen tvekan om, men hon är ändå kluven till att hamna på listor över särskilda problemområden i Sverige.

– Att Botkyrka finns på polisens listor över speciellt utsatta områden handlar ju om klassklyftor, och att den svenska segregationen landar in i Botkyrka.

Ingen vill bo i ett område som kallas särskilt utsatt, menar hon.

– Jag känner min kommun, jag vet hur många som lever ett kriminellt liv. Vi har mycket bättre koll på detta än tidigare, och vet också hur få de är och hur mycket de förstör för väldigt många, inklusive sig själva. Och jag kan bli frustrerad över att de får sätta bilden av ett helt område.

Hon är påtagligt missnöjd med att Botkyrka tagit mot många fler invandrare än andra delar av Stockholmsregionen.

– Hade vi delat på ansvaret att ta emot nya svenskar hade resultatet blivit ett annat, inte minst därför att stockholmsregionen är en gemensam arbetsmarknad.

Kommunen försöker lösa segregationen framför allt genom att blanda upplåtelseformer, och bygga bostadsrätter och småhus i hyreshusområden, och tvärtom i de de kommuner där de flesta äger sitt boende.

Nyligen sattes för första gången en kommunal skola under tvångsförvaltning genom att Skolinspektionen klev in och tog över Storvretsskolan i Tumba. Det var förstås ett nederlag för huvudmannen Botkyrka kommun, men Ebba Östlin menar att felet i första hand låg hos ledningen av skolan. Kommunen gav resurser, men resultaten uteblev.

– Styrkedjan i svensk skola är svår att prata om. I debatten säger vi ofta att rektor borde ha mer ansvar och större befogenheter. Min analys är dock att rektor redan har stora befogenheter och ansvar. Och mycket av de saker som staten nu gör tillsammans med oss på Storvretsskolan är för att man lyft bort den tidigare rektorn.

Vad hade hon då gjort om hon kunde backa bandet?

– Då hade vi gått in och ändrat rektorsstrukturen, för det är det enda vi kan göra.

Hon menar också att även om Storvretsskolan nu blev först att sättas under tvångsförvaltning så kommer det följa fler.

– Anledningen till att Skolinspektionen gjorde detta är att de fått direktiv från regeringen att bli hårdare, och jag tror att det kommer hända fler skolor, tyvärr.

I Botkyrka styr en koalition av de partier som också står bakom januariöverenskommelsen på riksnivå, men med tillägget att även Kristdemokraterna ingår. Detta innebär dock ingen större utmaning, menar hon.

– Efter valet kunde vi, lite skämtsamt, konstatera att det var ingen som vann. Jag hade ett väldigt tydligt mandat från mitt parti om att hitta en majoritet. Jag kan ju se på de av mina kolleger i Stockholmsregionen som styr i minoritet att det är mycket tuffare för dem. Det finns massor av beslut som man då inte klarar av att hantera.

 

Du kan höra hela intervjun och hitta tidigare avsnitt av våra poddar här: