Bloggen

Blogg 08 Nov, 2019

Support your local team

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar behovet av ett forum för lokal debatt. Och vem som äger frågan.

Häromveckan skrev tretton socialarbetare i Eskilstuna en debattartikel där de kritiserade kommunens förda politik på ett flertal områden. Häromdagen fick de svar på tal från tre kommunalråd som alla ansåg att kommunens medarbetare ska följa demokratiskt fattade beslut. Vilket kanske inte låter så konstigt, men svaret från de ledande kommunpolitikerna signalerade samtidigt en viss irritation över frispråkigheten hos de anställda. Något som i sin tur fick den lokala ledarsidan på Eskilstuna-Kuriren att rasa. På till synes rätta grunder varnade tidningen för politiker som vill tysta anställda. (Själva sakfrågan berör vi för övrigt här)

Detta är ett klockrent exempel på hur en fråga av lokal angelägenhet kan dryftas i ett öppet och ansvarstagande forum. Eller, det senare stämmer i alla fall, det är tydligt vilka regelverk som styr redaktionen och det finns en tydlig utgivare att ställa till svars om så krävs. Men särskilt öppet är det inte. Eskilstuna-Kuriren placerar det mesta av sitt innehåll bakom en betalvägg (likt de flesta medier som bygger på en prenumerationsaffär). Å andra sidan har den tryckta tidningen alltid kostat att köpa så det är ju inget nytt. Problemet är dock som bekant att allt färre vill betala för en lokal bevakning. Vilket medför att dessa forum för diskussion blir allt färre.

Det digitala landskapet utmanar allt, inklusive den lokala demokratiska debatten, och denna text är inget inlägg om att värna en struktur som bygger på forna tiders beteende. I den bästa av världar hade de ansvarstagande redaktionella forum som inte hänger med i vår nya tid ersatts av sådana som gör det. Men så tycks det inte ha blivit. Det kurerade samtal som den redaktionella processen bör erbjuda, och som bygger på balans och allsidighet, har i allt större utsträckning ersatts med engagemangsstyrda trådar i olika sociala medier där väldigt lite saklig diskussion sker. Fler kommer kanske till tals, men åsikterna är endast undantagsvis vederhäftiga och samtalen leder sällan till några kompromisser eller synteser. Samtidigt nedmonteras den redaktionella bevakningen av Sverige löpande, och de ansvarstagande forumen för lokal diskussion likaså.

Under de senaste åren har det funnits en förhoppning om att lokaljournalistiken skulle uppfinna sig själv igen, utifrån en rad försök till så kallad hyperlokal bevakning som poppat upp i och med de nya digitala plattformar som erbjuds. Men denna rörelse tycks inte ha vägt upp den nedmontering som sker inom medieindustrin. “De fyller sällan tomrummet efter de journalister som försvunnit”, konstaterar medieforskaren Carl-Gustav Lindén vid Helsingfors universitet i samband med en nordisk presentation över situationen som nyligen presenterades.

Även den mest utmejslade journalisthatare kan nog inse att det är ett krisläge för det offentliga samtalet när de redaktionella lokala plattformarna en efter en försvinner, och inte ersätts av något liknande. Ytterligare ett problem är att staten pekas ut som den som ska lösa detta. I det nya mediestöd som riksdagen fastställt finns det öronmärkta resurser för redaktionell bevakning av så kallade vita fläckar. Och det blev omedelbart rusning till stödet. Vilket i och för sig är bra, då det visar att det finns aktörer som vill bedriva lokal journalistik. Baksidan är dock att detta stöd riskerar att leda till styrning av innehållet.
När stödet för första gången nu delades ut blev det mycket fokus på vilken geografi den sökande ansåg sig vilja bevaka, i förhållande till närvaron av en redaktion i det aktuella området. En specifik databas spelar en nyckelroll i bedömningen, nämligen denna. Men eftersom stödet ska gå till bevakning av områden, inte till geografisk placering av redaktion, kommer efterkontrollen ofrånkomligen att handla om innehållet. Har rätt saker skildrats för att stödet ska ha ansetts ha gått till rätt redaktion? Och plötsligt har vi fått statlig kontroll ännu lite närmare den redaktionella processen. Vilket den medborgare som värnar en fri press ändå bör känna lite obehag inför.

Dessvärre står nu mediebranschen inför ytterligare utmaningar, då annonsintäkterna fortsätter att falla. Det gör att de flesta landsortstidningar lär blir än mer beroende av sina betalande läsare. Jag tror att alla tjänar på att inse det är vi själva som äger frågan om lokaljournalistikens framtid. Och framför allt inte lägger över på staten att lösa detta. För då har vi i princip gett upp. Och det ska en ju aldrig göra.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS Givet texten ovan, kolla gärna in detta.

 

Blogg 05 Nov, 2019

PODD | Saklighetsfällan och etnicitetsfrågan

PODD | Vad är faran med en överdriven tro på sanningen och mörkar medier etnisk tillhörighet? Det pratar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som görs gemensamt av Dagens Arena och Kvartal. I det senaste avsnittet pratar chefredaktörerna Jonas Nordling och Jörgen Huitfeldt om public service-kritikers problematiska bild av saklighet och deras bristande uppfattning om redaktionell process. Dessutom berörs den pressetiska regeln kring angivande av etnicitet. Används den för flitigt, eller för sällan?

Du hittar avsnittet här. Eller i de flesta spelare.

Blogg 03 Nov, 2019

Hyresgästernas samlade röst

PODD | I senaste avsnittet träffar vi Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder och snackar om deras roll i januariavtalets politiska landskap.

Senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder som berättar besvikelsen över januariavtalets beslut om marknadshyror, hur hon anser att Stefan Löfven därmed svek ett vallöfte och att hennes organisation aldrig kommer acceptera ett sådant förslag och därför nu kampanjar mot regeringen.

Hon berättar också om sommarens granskningar av villkoren för de egna medlemsvärvarna, men även om hur hyresgäströrelsen inte alltid når ut med sin berättelse om läget i många förorter, trots det mediala intresset för trygghetsfrågor och trots att det är deras medlemmar som är direkt berörda.

Du hittar hela avsnittet här, eller i de flesta poddspelare.

Blogg 02 Nov, 2019

Rätten att kalla någon fascist

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om läget i Tyskland, säsongens sedvanliga fotbollsångest och den okända svenska seden att operera in mikrochips.

 

Fotbollsångest

Denna helg blir det förstås stort fokus på sista omgången och kampen om det allsvenska fotbollsguldet. Mer dramatiskt än någonsin. Lika dramatiskt är det i botten av tabellerna, vilka lag trillar ur? Dagarna som dessa påminns jag om Bill Shanklys klassiska ord: ”Fotboll handlar inte om liv eller död – det är mycket allvarligare än så…”

Bill Shankly var under 16 år Liverpools legendariska manager och tränare. David Peace har skrivit en roman om Shankly: ”Red or Dead”. Sin socialistiska livshållning översatte han med framgång till fotbollen, som ju är ett lagspel när allt kommer omkring, trots allt snack om stjärnor och stora egon:
The socialism I believe in isn’t really politics. It is a way of living. It is humanity. I believe the only way to live and to be truly successful is by collective effort, with everyone working for each other, everyone helping each other, and everyone having a share of the rewards at the end of the day. That might be asking a lot, but it’s the way I see football and the way I see life.

I år kämpar bland andra Kalmar FF för sitt allsvenska kontrakt. Jag läste Lasse Hansson i Barometern som skrev att ”Kalmar FF måste bli Kalmar FF igen”. Det går inte att köpa sig framgång, påkostade Guldfågeln Arena står som en symbol för framgångsåren. Hansson menar exempelvis att ledarna måste till exempel finnas på plats i stan. Med tanke på att Kalmars ordförande är bosatt i Djursholm i Stockholm kan jag förstås förstå den invändningen. Det blir inte bättre av att tränaren Magnus Pehrsson är bosatt i Bjärred och pendlar till Kalmar. Det skulle nog Bill Shankly aldrig har gjort. Han förstod sina fans. Efter förlusten mot Falkenberg förra helgen hamnade Pehrsson i upprört samtal med förbannade kalmaritiska fans, och två dagar innan helgens avgörande match avgår han sedan under dramatiska och oroande former.
Det blir en stor dos fotbollsångest i Kalmar denna helg.

För oss Halmstadsfans är det ändå lite tryggare, HBK är på säker mark inför sista omgången och blir kvar i Superettan. Innan säsongen körde igång tippades laget vinna! (Suck!) Men det har trots allt gått lite bättre mot slutet.
Det såg värre ut i somras. Då postade ett fans från ”Kvastarna” en vitsig bild på klubbens facebooksida. Motivet var det klassiska från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” när Max von Sydow talar med döden, men med replikskiftet omskrivet:

– Vem är du?
– Jag är Division ett södra.
– Har du kommit för att hämta mig?
– Jag har länge gått vid din sida.

Sådana dagar är det alltid trösterikt att läsa ett bra reportage om fornstora dagar, som Kalle Forssells text i Expressen om Igor Sypniewski som värvades till HBK under Jonas Therns tid som tränare. (Nuvarande förbundskapten Janne Andersson var på den tiden assisterande tränare.) På den tiden spekulerades det i att Thern (också en enorm begåvning både som spelare och tränare) en gång skulle bli landslagstränare. I stället trädde alltså hans assisterande tränare  fram. Forssell lyckats aldrig intervjua Thern om Sypniewskis sejour i Sverige. Däremot får han prata med Janne Andersson som i sin tur säger: ”du ska snacka med Jonas Thern om Igor”. Förbundets presschef Jakob Kakembo Andersson säger för övrigt att Janne Andersson har en ”sällsynt förmåga att alltid sätta just Halmstad i centrum för alla konversationer”. Redan Fredrik Ström beskrev Halmstad som en stor liten stad.

Igor var förmodligen en av de bästa spelarna som någonsin spelat i Allsvenskan. Han gjorde succé i Halmstad. Men det varade inte så länge. Depressionerna och missbruket tog över. Kalle Forssell berättar om ett komplicerat liv efter den korta tiden i Halmstad och en misslyckad fortsatt fotbollskarriär. Skilsmässa. Ett hårt liv. Under senare år har han tilldömts ett kortare fängelsestraff efter att lett ett huliganupplopp för sin gamla klubb LDS Lodz!

Jag påminns om att fotbollsspelare inte är några fysiska maskiner utan precis lika komplicerade som alla andra. Varken livet eller fotbollen är en rätlinjlig rationell historia, utan tvärtom ofta präglad av press och stress där skiljelinjen mellan succé och nederlag är mycket tunn. Det kommer vi att påminnas om i helgen.

Igor säger inte så mycket i Kalle Forssells reportage, men ger ändå ett omdöme om Allsvenskan som liga:

”De sprang sönder folk. De sprang något så fruktansvärt. Det var mycket, mycket fysiskt spel. Mycket kondition.”

 

Myten om Norden

När man kommer från norr och besöker det stora landet i söder är det som om tyskarna ibland blir längtansfullt våta i ögonen. Myten om Norden och särskilt den svenska modellens förträfflighet verkar fortfarande vara så stark att de tenderar att blunda för revorna i fasaden. Själv blir jag allt som oftast lite generad å våra vägnar.

Men samtidigt är det nog lite kluvet numera ändå. När jag i veckan deltog på Friedrich Ebert Stiftungs stora konferens om Digital Capitalism slogs jag av just det. Ena stunden hörde jag att digitaliseringen egentligen inte innebär att vi behöver vara oroliga för att jobben försvinner utan snarare över att kvaliteten och innehållet i arbetet utarmas. Utvecklingen i de nordiska länderna bekräftar den tesen. Strax därpå berättas om det svenska företaget som tvingat sina anställda att montera in ett chip i kroppen. Som ett uttryck för vår naivitet inför tekniken. Det var inget jag överhuvudtaget kände till. När jag googlar läser jag om de anställda på innovationshuset Epicenter i centrala Stockholm som opererat in microchip med ett unikt ID i sina kroppar för att de ska kunna öppna dörrar, för secure printing, digitala visitkort och för att prata med smartphone-appar.

Ibland är det trots allt bra att komma ut och lära sig något om vårt eget land. Kanske kan vi på så sätt få syn på både bra och dåliga sidor av vårt land.

 

CDU och Die Linke – sant?

I delstatsvalet i Thüringen förra helgen tappade de röd-röd-gröna sin majoritet. Die Linkes Bodo Ramelov har som ministerpresident fram till nu lett delstaten, och styrt där som en pragmatisk socialdemokrat. Die Linke är visserligen nu största parti. Men samtidigt tappade kristdemokratiska CDU stort, liksom socialdemokratiska SPD och die Grünen (ett mindre tapp!). Så vem ska nu forma en majoritet? Under veckan har samtal förts om ett samarbete mellan CDU och Die Linke. Det är kanske inte så troligt. Men vem ska forma en ny majoritet? Rent matematiskt är detta det mest logiska alternativa. Men politiskt skulle det vara något av en revolution om CDU gör upp med Die Linke, särskilt som vänstern är det största partiet och kristdemokraterna i så fall får bli en junior partner.
I östra Tyskland har Die Linke starka rötter till det gamla maktägande kommunistpartiet, SED, som sedan PDS var en direkt arvtagare till innan det nuvarande vänsterpartiet formerades. Hela diskussionen har förstås en särskild laddning nu när Tyskland nästa vecka firar 30-årsminnet av Murens fall.

 

Björn Höcke får kallas fascist

Alternative für Deutschland (AfD) gick förstås framåt i Thüringen också, och tog många väljare från framför allt CDU. Partiet leds av Björn Höcke som får beskrivas som en person som står långt, långt till höger i AfD. Han är själv inte från öst utan född gamla Västtyskland. Han har klagats för antisemitism och beskrivits som en börda för partiet. Han har sagt att minnesmonumentet för Förintelsens offer i centrala Berlin är ett minnesmärke präglat av skam mitt i huvudstaden och aldrig borde ha uppförts.

Det tillhör vanligheterna att han kallas fascist. Något som till och med blivit föremål för en juridisk process där den administrativa domstolen i Meinigen slagit fast att Höcke får kallas för ”fascist”. Domstolen motiverar sitt utslag med att beteckningen inte är tagen ur luften utan kan baseras på verifierbara fakta.

Jag vet faktiskt inte om domstolens utslag är ett lugnande eller oroande besked.

 

SPDs långvariga ledarskapskris

Socialdemokratiska SPDs nuläge täcks inte tillräckligt av ordet ”kris”. Det hela går djupare än så. Vilket valresultatet i Thüringen bara var ännu en bekräftelse på. Parallellt pågår ett partiledarval. Mycket tyder på att Olaf Scholtz som nu är vice kansler och finansminister i koalitionsregeringen med CDU och Klara Geywitz, en regionalpolitiker från östra Tyskland, kommer att vinna den striden.

Opinionsmätningarna visar att SPD passerats med råge av Die Grünen. Medan SPD haft uppenbara ledarskapsproblem under lång tid har Die Grünen lyckats få fram starka politiker. Det nuvarande radarparet Annalena Baerbock och Robert Habeck framstår som ledarna för det progressiva i Tyskland för tillfället. SPD har länge sett ner på lösningen med två ledare. Men mot bakgrund av dagens kris har partiet fått överge gamla dogmer på det här området. SPD kopierar de Gröna och föreslår alltså nu en duo i ledningen. Även om ingen väl tvivlar på att det är Olof Scholtz som är nästa kanslerkandidat. Scholtz är statsmannamässig och en klassisk maktpolitiker med pondus och självförtroende. Men är SPD längre ett statsbärande parti?

SPDs problem har många förklaringar. Den ständiga interna maktkampen och de ideliga partiledarbytena har inte direkt skapat någon arbetsro eller kontinuitet. Och kanske har partiet också någon form av ledarskapsproblem. Partiledarbytena har avlöst varandra. Som inte alltid har varit till de bättre. Andrea Nahles fick inte någon längre respit när kritiken grep omkring sig. Hon avsattes under förödmjukande former. Känns mönstret igen? Det har nog skapat en intern bitterhet intern. Själv har hon gett sin, som hon säger, sista intervju som offentlig person. Den publicerades inte i Die Zeit eller Der Spiegel utan i tidskriften Blick Aktuell. Aus Liebe zur Heimat. Det ska nog ses som en alldeles uppenbar sista inlaga mot det mediala och politiska etablissemanget som kastade ut henne.

 

De svenska sossarnas eviga kris

Det kanske inte är mycket bättre i Sverige. Men ibland tänker jag att socialdemokraterna har varit i kris sedan sin tillkomst. Av en händelse hittar jag en samtalsintervju i Expressen från 1983, där den tidigare ministern Lars Engqvist (fast på den tiden var han chefredaktör för Arbetet som inte finns längre) säger:

”Ett av socialdemokraternas viktigaste problem i dag är att man helt saknar lödig utopi, man saknar helt enkelt idéer om hur det framtida svenska samhället skall se ut. Be en socialdemokrat tala om 1990-talet och han ger dig en mycket suddig bild av ett slags moderniserat folkhem. Per Albins folkhemstanke från 30-talet är fortfarande den enda vision om framtiden som socialdemokratin har.”

Mycket har hänt sedan dess, men socialdemokraternas kris verkar bestå.

 

Alla försvunna helgons helg

Det är Allahelgonahelg. Vi ska tänka på de som fattas oss. Jag vaknar till Lasse Bergs ord i radion om när hans dotter gick bort: att sörja är att vara människa. Särskilt denna helg kan jag rekommendera Anders Sundelins Brevbäraren som försvann. Boken handlar om Bosse Janssons försvinnande i april 1976. Han är sedan dess spårlöst försvunnen. Anders följer alla möjliga spår. Tog han sitt liv? Föll han offer för någon agenthistoria? Bosse Jansson reste mycket i öst och var aktiv i Svensk-albanska föreningen.
Det är en fascinerande historia ännu drygt fyrtio år efter själva försvinnandet. Anders Sundelins bok är ett slags journalistiskt detektivarbete. Men han kommer inte närmare en lösning. Försvinnandet är, och kommer med intill sannolikhet gränsande visshet att förbli, en gåta. Men boken är i lika hög grad en resa till en tid som flytt och en värld som skattat åt förgängelsen. Den maoistiska vänster Bosse Jansson var en del av försvann också från den politiska jordens yta. Kanske är Brevbäraren som försvann ett slags sorgearbete och ett långt farväl till den politisk miljö författaren själv en gång var en del av, men sedan dess distanserat sig ifrån och på olika sätt försökt förhålla sig till.

 

Blogg 01 Nov, 2019

Ödehusen tillhör oss alla

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar landets alla tomma hus. Och funderar på vem som äger dessa. Egentligen.

Det är lätt att glömma hur Stockholms innerstad hade tomma, förfallna bostadshus. Men det är tvärtom inte länge sedan, jag minns flera av dem. (Trots min ringa ålder…). Och jag påminns än mer efter att ha bläddrat i den kommande boken Ockuperat! som Verbal snart ger ut. Husockupationer av åsidosatta bostadshus i centrala Stockholm var inte helt ovanliga fram till början av 90-talet. Att hitta ett förfallet tomt bostadshus i Stockholms innerstad idag är inte riktigt lika lätt. Vilket kanske i sig inte är dåligt utifrån ett resursutnyttjande. Men framför allt är det förstås ett bevis på att det rent ekonomiskt är vansinne att hålla ett hus tomt på en bostadsmarknad som Stockholms. Du tjänar inget på att låta ett hus i A-läge förfalla.

Så ser det dock inte ut i många andra delar av landet. Var och en som åkt bil genom Sverige lär ha noterat alla tomma ödehus.
Visst, det har alltid funnit övergivna byggnader, och få saker kittlar väl vår fantasi som bortglömda platser. Dagens Sverige erbjuder på det viset ett eldorado för historiker som Jan Jörnmark, författare som Sven Olov Karlsson eller bloggar som denna.
Men det är en sak när de tomma husen står bortglömda på en plats dit ingen längre tar sig. Vemodigt, men kanske inte mycket mer än så. Annat är det med tomma hus som står i tätorter och byar där folk fortfarande bor.

I många fall har fallfärdiga hus blivit alternativ för den som inte får en plats på en alltmer stängd bostadsmarknad, men även i de fallen finns det få uppsidor i långa loppet. Och när husen sedan lämnas vind för våg i en miljö där grannar fortfarande finns, där de varje morgon möts av ett sönderfallet ödehus på andra sidan vägen, så antar jag att det påverkar dem som bor där. Och så ser det ut på många orter i dag.

Sedan länge har det funnits stöd för att riva tomma hyreshus, men det används uppenbarligen alltmer sällan. När det gäller enstaka ödehus tycks det helt saknas strukturer, åtminstone på statlig nivå. Det är kommunala angelägenheter. Många kommuner har också börjat med att kartlägga sina tomma hus, framför allt för att bedöma deras värde ur ett bostadsförsörjningsperspektiv. På något vis börjar vi kanske inse att de där tomma husen är en gemensam utmaning.

Journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström skrev 1939 pamfletten Vem äger ditt hus (på uppdrag av Hyresgäströrelsen). Hans budskap var att dåtidens påvra bostadsstandard till viss del kunnat skapas på grund av en felaktig bild av ägarskapet. Att husen sågs som en privat angelägenhet. ”Ditt hus äges av Sverige, av det svenska samhället”, konstaterade dock Nordström och menade dessutom att det kollektiva ägandet vilade på dubbla grunder. Det fanns en ekonomisk grund för att hävda ett gemensamt ägande, genom det allmännas bostadssubventioner i olika former. Men framför allt fanns det en moralisk grund utifrån ”den kontroll över landets bostäder, som riksdagen lagfäst och som alltmer kommer att utrota det hittills rådande privata vinstmomentet i bostadsproduktionen och som har slutligt mål: folkets sundhet, hälsa och fullt utvecklade effektivitet.”

Synen på hemmets härd som den privata borgen hotades inte på något sätt av ett mer kollektivt synsätt på boendet, menade Nordström: ”Nej! Tvärtom! Men den uppfostras, och därmed stärkas den.”
Visst, Nordström verkade i en tid där han kunde beskriva utvecklingen så här:
”Det är ju helt enkelt ett nytt Sverige som skall vara vårt mål, ett Sverige som ständigt skall lysa och tindra för vår inre blick, ett Sverige som vi skola våga hoppas något av, ett Sverige som vi inte bara skola »älska» på det vanliga konventionella poetiska sättet, med vackra ord döljande en ruskig verklighet, utan där vi, vilket betyder oändligt mycket mer, skola kunna trivas och arbeta som aldrig förr, tillsammans och till det helas gagn.”

Vid närmare eftertanke skulle nog i och för sig ovanstående kunna yttras av de flesta politiker även idag. Men kan de fylla orden med en realistisk förhoppning om en bättre framtid? För Nordström handlade det om att rycka upp Lort-Sverige och bostadseländet med rötterna. Att få 30-talets medborgare att till slut lämna sin medfödda ”slav-mentalitet”.
Jag tror att det växer fram en annan sorts mentalitet i en bygd där husen står tomma och förfallna, en mentalitet som är minst lika skadlig för vårt gemensamma samhällsbygge. Och därmed en fråga för oss alla. Så där hade Lubbe rätt, även de tomma husen äger vi tillsammans.

För dig som går igång på bostadspolitik kan jag för övrigt rekommendera helgens intervjupodd där Marie Linder, ordförande i just Hyresgästföreningen, får förklara vilken roll de spelar i Januariavtalets politiska landskap. (Alla våra poddar hittar du för övrigt här.)
Och om du fortfarande inte prenumererar på vårt nyhetsbrev så rekommenderar jag det starkt. Det är det enda sättet att säkerställa att du tar del av allt vi publicerar. Det kommer kostnadsfritt, sju dagar i veckan. i din mejlbox. (Läs mer här)
Och slutligen: Det enda sättet att säkra denna redaktions fortsatta existens hittar du här. Tack för ditt stöd!

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

Blogg 29 Okt, 2019

PODD | Hur ska arbetskraftsinvandringen se ut?

I veckans avsnitt testar vi vad som skiljer de fackliga organisationerna LO och TCO åt när det gäller synen på arbetskraftsinvandring. Hur ska reglerna se ut och vad är bästa sättet att stoppa missbruk? Utredarna Åsa Odin Ekman och Tove Nandorf medverkar.

Från LO:s perspektiv bör möjligheten att få arbetstillstånd i Sverige som medborgare i något land utanför EU avgöras av huruvida det råder brist på arbetskraft eller inte i yrket ifråga. Här bör Arbetsförmedlingens yrkesprognoser vara vägledande, menar LO:s utredare Tove Nandorf.

LO vill dessutom att arbetsgivare ska vara tvungna att annonsera ut en tjänst i minst tre månader innan rekrytering från länder utanför EU kan bli aktuellt. I dag gäller att en annons ska finnas ut i EU i tio dagar.

– Vem hinner utföra en seriös rekryteringsprocess på tio dagar? Först ska arbetssökande hinna se annonsen, sedan skicka in en ansökan och sen ska det behandlas. Jag tycker att det vore rimligt att man förlänger tiden till tre månader och att arbetsgivarna ska behöva visa hur rekryteringsprocessen har utfallit, säger Tove Nandorf i podden.

TCO vill inte strama åt möjligheterna att arbeta i Sverige genom arbetsmarknadsprövningar. Däremot vill de, liksom LO, stärka arbetstagarnas rättigheter genom att göra anställningsavtalet juridiskt bindande.

Åsa Odin Ekman, utredare på TCO, menar att man inte löser problemen med att människor utnyttjas och får jobba för usla villkor genom att begränsa arbetskraftsinvandringen till bristyrken. Fusk och utnyttjande förekommer även i yrken där det finns stor efterfrågan på arbetskraft.

– Jag tror inte att man kan lösa frågan om utnyttjande eller inte utnyttjande genom att prata om bristyrken. Det viktga är att vi säkersätller att villkoren i kollektivavtalen också eftelevs, säger hon.

Blogg 26 Okt, 2019

Häxjakt bortom det fattbaras gräns

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om politisk dogmatism, LO:s samordning, modsens kris och Apotekstjänst kopplingar till Ådalen 31.

Häxjakten

Den nya uppsättningen av Arthur Millers ”Häxjakten” är ett unikt samarbete mellan Stadsteatern och Dramaten. Båda teatrarna är utlokaliserade på grund av renovering, det är väl något stambyte. Båda teatrarna har också haft turbulens på chefsposten. Jag kan bara säga att regissören Alexander Mørk-Eidem har begått ännu en scentriumf. Kammarspelet verkar inte vara hans grej, snarare de stora uppsättningarna med en mångfald av röster och roller. Den stora ensemblen gestaltar här ett kollektivt trauma och kanske också en kollektiv mänsklig historisk erfarenhet om vad okunskap och osäkerhet kan åstadkomma. ”Häxjakten” är som ett knytnävsslag i magen.

Millers pjäs bygger på faktiska händelser, visserligen omarbetade för scenen men allt är hämtat från verkligheten, även persongalleriet och deras namn. Det utspelade sig i Salem i Massachusetts i gamla New England, USA, 1692 och 1693 då mer än 200 personer anklagades i en häxjakt bortom det fattbaras gräns. 14 kvinnor och 5 män dömdes till döden genom hängning ­– för ”trolldom”. Ytterligare en människa slogs ihjäl. Och åtminstone fem personer dog i fängelset. 25 personer fick alltså sätta livet till. Salem var en strikt religiös enklav där tron i hög grad styrde samhället och de enskilda medborgarnas liv och leverne. Den nya världen som skulle bli Amerikans förenta stater började ju byggas av just sådana små religiösa samfälligheter som flydde från det intoleranta Europa. Jag läser att Salem ska ha varit under ekonomisk process och hotat av ursprungsbefolkningen – indianerna.

 

McCarthyismen som fond

Det är lätt att peka finger och förfäras över att de där människorna som levde för 300 år sedan var inskränkta och inkrökta religiösa fundamentalister. Men den problematik som skildras i Häxjakten är dessvärre allmängiltig och fortfarande aktuell. Både mänsklighetens långa historia och vår egen tid ger många exempel på händelser då masshysterier satt rättssäkerheten ur spel eller där majoriteten demoniserat minoriteten. Arthur Miller skrev Häxjakten 1953 och bakgrunden var förstås den tidens häxjakt på kommunister i synnerhet och vänstersympatisörer i allmänhet som leddes av den republikanske senatorn Joseph McCarthys. Det hände i Salem 1692. Och i USA på 1950-talet.

Vad var Förintelsen om inte Salem i gigantisk industriell skala? Även i vår tid tillvitas enskilda grupper och människor vissa egenskaper utifrån mer eller mindre främlingsfientliga och rasistiska schabloner, baserad på religion, ursprung eller hudfärg. Det har hänt även i vår tid att den som nyss var en vän eller granne plötsligt ska bort, skickas tillbaka eller till och ­– förintas.

Salem var ett slutet samhälle. Kanske kan slutenhet och enklaver av olika slag producera sådana här mekanismer, där den andre görs till ett hot eller skapar föreställningen att någon av dina ”egna” inte är riktigt pålitlig eller har givit sig i lag med de andra eller den onde. Metoo var en välkommen revolution. Men det går inte att komma ifrån att Metoo hade vissa inslag av ryktesspridning som inte höll streck efter en vidare granskning. Där medierna och de sociala medierna gjorde sig själva till domare. Stadsteaterns uppsättning av ”Häxjakten” har därför en särskild laddning. Stadsteaterns Benny Fredriksson tvingades avgå på lösa boliner och tog mycket illa vid sig och ändade sitt liv. Det var ett slags häxjakt. Hans namn nämns förstås i programbladet. Mina tankebanor går vidare. De passerar Knutby och den aktuella debatten om de apatiska flyktingbarnen, utan att riktigt kunna reda ut hur allt hänger ihop med Millers pjäs. Sedan kommer jag att tänka på intoleransen i olika politiska miljöer.

 

Vänner och fiender i politikens värld

Krig är bottenlösa tragedier. Men inbördeskrig är särskilt brutala och kompromisslösa, de lever vidare länge, mycket länge. Inbördeskriget i Spanien är fortfarande ett oläkt sår. Något som aktualiseras av att Socialistregeringen nu genomför en flytt av Francos grav från Valle de los Caídos – ”de stupades dal”. Han ska inte längre vila sida vid sida med de som stred för demokratin i Spanien på 1930-talet. Högern protesterar.

Även i de politiska partierna kan motsättningar inom ett parti bli väl så djupa som konflikterna mellan partierna. Så kallade partivänner kan bli fiender för livet. Små politiska partier eller grupper tenderar att bli enklaver eller sekter, ofta binds de samman av en mer eller mindre dogmatisk idé och föreställning om hur världen borde ta form och gestaltas. Särskilt ytterkantspartier till både vänster och höger har därför en lång tradition av kontinuerliga splittringar. Maktlösheten leder inte sällan till att de ger sig på sina egna. Kanske blir kraven på ideologisk rättrogenhet större när gruppen är liten. Partierna långt till vänster har också splittrats i parti och minut. Högerextremisterna bildar nya grupper och partier hela tiden.

När Ordfront firade tioårsjubileum 1979 gav författaren Folke Isaksson föreningen rådet att ”sky dogmatismen som pesten”. Det var ett gott råd som det väl gick si och så med att efterleva. Ordfronts framgångssaga bröts paradoxalt när föreningen blev riktigt stor. Det var för övrigt en kontrovers om krigen i forna Jugoslavien som ställde till det, en del av en kontrovers som debatten om Peter Handke och Nobelpriset är ett litet efterskalv till. Maoisterna har för övrigt haft sin dos av asketism och klosterkluster. Den så kallade rebellrörelsen i slutet av 60-talet följde den kinesiska kulturrevolutionen i spåren och jagade högeravvikare eller så kallade ”kapitalistfarare”. Torbjörn Säfve har skrivit en bok om denna märkliga korta parentes i vänsterns historia: ”Rebellerna i Sverige: dokumentation, kritik, vision”. Den finns för övrigt upplagd på nätet: http://fib.se/fib_1/rebellerna.html Från Salem till rebellerna går det en krokig linje, men dock en linje.

Samtidigt leder det fel att bara tro att de här mekanismerna odlas på ytterkanterna. Jag tror att de är så pass allmängiltiga att de finns i alla slags politiska grupper och partier. Socialdemokraterna har tidigare varit rätt befriade från sekterism. Men numera är det vanligt att höger och vänster stämplas på den ena och andra. Även andra partier har sina kotterier. Det fanns en gång frisinnade och liberaler i Folkpartiet. Och ljusblå och mörkblå moderater, innan dom blev nya och gamla.

Och är inte mobbing ett slags häxjakt i mildare form? Närhelst tre människor möts kan det bildas grupper. Det kanske börjar med att två talar illa om den tredje. Med sådana tankar försöker jag hämta mig från ”Häxjakten”, ett knytnävsslag i mänsklighetens solar plexus. Med en förhoppning att jag och vi trots allt alltid kan rannsaka även oss själva i någon mån.

 

Från Marmaarbetarnas till apoteksarbetarnas seger?

Så var det detta med Apotekstjänst, som med rätta hamnat i skottgluggen för att sjukhus har försatts i nödläge och så många operationer ställts in. Ägarna har tidigare sålt DVD:er och CD-skivor. Det kanske var något i den där affärsmässiga förflyttningen till sjukvården som inte funkade.

Jag noterar att företaget ägs av Cecilia och Gerard Versteegh. De är arvtagare till släkten Versteegh som ägde de fabriker i Ådalen där arbetsmarknadskonflikten fick ett så tragiskt slut 1931. Fem människor dödades av militärens kulor. Den generationens Gérard Versteegh anställde strejkbrytare. Bilderna med banderollen ”För Marmaarbetarnas seger” har för evigt skrivits in i vår historia. Tiderna förändras. Nu får vi hoppas på medborgarnas och apoteksarbetarnas seger.

 

Exit Brexit denna vecka

Nu är det nog snart över. Äntligen. Efterspelet eller efterskalven i EU och i Storbritannien lär vi få leva med och prata om länge. Det var David Cameron som utlyste folkomröstningen 2016. Han verkar inte vara så förtjust i sin efterträdare, även om han tror att Boris Johnsons deal kommer att gå igenom och han får sin Brexit. Cameron säger att den ”smorda smågrisen” lätt kan glida ur händerna på oss vanliga dödliga. Man undrar om det var uttryck för beundran eller snyggt inlindad kritik av Boris Johnsson.

Vi kommer att sakna Storbritannien i EU och särskilt britternas fantastiska förmåga att uttrycka sig dräpande och vara elaka med ett leende på läpparna.

 

Sverigedemokraterna denna vecka

DN/Ipsos senaste opinionsmätning visar att Sverigedemokraterna fortsätter attrahera nya väljare. Nu ligger de på 23 procent, bara en procent efter Socialdemokraterna. DN toppade med att SD nu är hack i häl på S. Studie ett har förstås ännu ett av dessa samtal om Socialdemokraternas kris och väljartapp till Sverigedemokraterna. En relevant fråga. Mindre uppmärksammades att moderaterna nu ligger på 16 procent, alltså 7 procentenheter efter SD. Om detta stämmer är Moderaterna nu bara tredje största parti. Kanske för tidigt att avgöra. Men trenden i andra mätningar ger samma indikationer. Det kan vara ett fundamentalt maktskifte på gång i svenska politik.

Socialdemokraterna sliter därför med invandringsfrågornas längs ledder. Men det tycks inte leda till någon form av återhämtning. Och moderaterna fortsätter för sin del högerut, ännu mer högerut. Kärnkraftspolitiken ska nu läggas om med stöd av Åkesson. Med mera. Ulf Kristersson sa att när Sverigedemokraterna inte bjöds in till samtalen om gängkriminaliteten ”brast något”. Den rödgröna regeringen ”borde skämmas”. För det fick Kristersson en stor och lång applåd på moderatstämman.

När det gäller Sverigedemokraterna har många gått från förnekelse , via appeasement till join the club.

 

LO samordnar – lite mindre

LO lönesamordnar i år utan Kommunal och Pappers. Detta har hänt förr i den fackliga historien. Tidigare har det varit IF Metall som mält sig ur samarbetet. Det gjorde Stefan Löfven på sin tid. Och Leif ”Blomman” Blomberg bröt linjen på 80-talet. Verkstadsföreningen erbjöd ett avtal som tillgodosåg alla metallarbetarnas krav. Vi får se hur det går för Kommunal. De får oväntat stöd från Svenska Dagbladets ledarsida där Olof Ehrenkrona ser positivt på Kommunals avhopp och ser det som ett ”uttryck för en intressekonflikt inom arbetarrörelsen”.

Men också ett uttryck för att frågor som berör människors arbete”har halkat allt längre ned på den politiska agendan samtidigt som arbetslivet befinner sig i den största omvandlingen sedan industrialismens genombrott.” En intressant reflektion även för den som inte delar Ehrenkronas slutsats:  ”Kanske också ett gott tecken på en nödvändig avpolitisering av ett viktigt samhällsområde.”

Själv försöker jag i kriser och förändringar ta lärdom av historien. Jag tar fram några böcker vi på Arenagruppen gett ut på Premiss förslag: Harald Gatus: ”Lönen, makten och värdigheten. Fem nedslag i industriarbetarnas historia”. Och Anna Öberg-Danielssons och Tommy Öbergs: ”Vem ska bestämma på lönemarknaden? Industriavtalets lönenorm utmanas” och ”Ledartröja eller tvångströja: den svenska lönebildningens ansikten eller berättelsen om hur vi hamnade där”. Beställ på Bokus eller Adlibris. Bra helgläsning i dessa föränderliga tider. De ger perspektiv på det som nu händer. Och de vittnar om att inget är för evigt, inte ens specifika lönebildningsregimer.

 

I krisens tecken

Det är med ekonomin som med vädret. Efter högtryck kommer lågtryck. De blir olika långvariga. Ibland blir det en lång värmebölja. På samma sätt följer högkonjunktur på lågkonjunktur. Ibland blir det överhettning. Inte undra på att nationalekonomin alltid har påmint mig om meteorologi.

Jag läser att finansanalytikern Peter Malmqvist förutspår en riktigt djup ekonomisk kris inom 12 månader. Han ser inte något lyckligt slut på det som sker nu. Ja, Malmqvist brukar ju få rätt. I finanstidningen Dagens Industri skriver Andreas Cervenka: ”Kapitalismen miljardärer överger Friedman och omfamnar Marx”. Och i Dagens Nyheter skriver Jan Eklund att ”De giriga finanshajarna får mothugg”. Han och hela DN:s kulturredaktion verkar ha sett HBO-serien Succession.

Jag har svårt att se vad allt detta kan leda till just nu. Jag är ju inte meteorolog. Jag har bara läst nationalekonomi.

Blogg 25 Okt, 2019

(Mar)drömmen om en sanning i allmänhetens tjänst

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling kollar in den nyväckta klappjakten på public service. Och anar en felaktig bild av sanningsbegreppet.

För mindre än ett år sedan rådde närmast konsensus kring public service i Sverige. En parlamentarisk utredning hade slagit fast framtiden, och allt verkade frid och fröjd när riksdagen röstade genom den nya finansieringsmodellen. Men det var då. Sedan har såväl M som KD bytt linje och sällat sig till SD, där de starkaste kritikerna av public service har huserat det senaste decenniet.

Det ändrade politiska landskapet föranleder nu vissa intressanta reaktioner, som denna debattartikel från SVT till exempel. Varför är det så tyst från vänster och mitten, frågar debattörerna som naturligtvis noterat att det alltså är desto livligare på högerflanken. Men även om bolagen SVT, SR och UR är de gemensamma målen för det konservativa blocket så är inte drivkraften homogen. Här samsas tvärtom en rad olika angreppsvinklar. Några vill begränsa public service utifrån att det skadar en fri konkurrens, andra utnyttjar den nya avgiftens möjligheter till skattepopulism (Vanligt läte: Pengarna kan gå till något bättre). Mest påtagligt är dock mantrat om saklighet. Att bolagen inte klarar av att vara neutrala och sakliga. Åtminstone inte på det sätt som riksdagen fastslagit. Och som den statliga Granskningsnämnden ska bevaka.

SD har ju länge drivit linjen att det behövs starkare granskning av innehållet. I deras årliga mediemotion i riksdagen står sedan flera år:

Vi föreslår att det, åtminstone vad gäller public services nyhets- och faktaförmedling, ska finnas ett samhällsorgan som genomgående kontrollerar saklighet och informations korrekthet i de fall en anmälan gjorts. Detta skulle kunna göras genom att granskningsnämnden, eller ett specialinriktat organ, sätter samman ett vetenskapsråd som får till uppgift att kontrollera anmälda programs eller reportages saklighet. 

Det kanske låter klokt att låta vetenskapsmän faktagranska varje anmält inslag utifrån saklighet, men i själva verket bygger sådana här förslag på rätt stora tankevurpor. Långt från all journalistik kan enkelt granskas utifrån en sådan svartvit syn på saker. Tillvaron är liksom lite mer komplex än så. Ta bara klimatfrågan som exempel. Eller den om migrationen. Fakta blandas med åsikter och värderingar, och så ser samhällsdebatten ut i de flesta frågor. Och så bör saker skildras för att främja fortsatt diskussion.
Men framför allt bygger förslag som SDs på en tanke om att journalister inte vill återge korrekta fakta som går att kontrollera, och att det därför krävs ett organ som tar dem i örat. Det är emellertid en felaktig och direkt skadlig bild av redaktionell process. Ingen journalist vill återge felaktig fakta. Svårare än så är det inte. Ibland blir det fel. Så är livet. Då rättar vi, om möjligt.

Den som när en önskan om ett vetenskapsråd som ska rensa ut lögner och förfalskningar från public service har antagligen en bild av att det bara finns en sanning. Vilket det ju sällan gör. Vi vet dock att grupper som drivs av en stark tro på en allt annat överskuggande sanning inte är de mest konstruktiva att bygga ett demokratiskt samhälle kring.

Det är på sätt och vis logiskt, i en tid där polariseringen ökar, att public service blir politiserat. Det är ju i grunden en risk med politiskt styrda medieföretag. När några partier börjar driva en linje om förändring öppnas Pandoras ask. Allt blir partipolitik vilken ställning du än intar. Att som SVTs företrädare då ropa efter mot-röster känns inte så klokt. Åtminstone inte om du som publicist vill hålla politiken borta från journalistikens innehåll.

Och det är kanske den enda sanning vi behöver i dagsläget.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

 

PS Varför inte stötta en riktigt fri press utan direktiv från något parti eller riksdag? Nu kan du även bli månadsgivare via giro. Alla bidrag välkomnas!

Blogg 22 Okt, 2019

PODD | Kommentarsfält och Kvartals kulor

PODD | I senaste avsnittet av Den Svenska Modellen avhandlas transparensen kring Kvartals finanser samt färsk forskning om varför det är så många gnälliga män i nätets kommentarsfält.

Podden Den Svenska Modellen är ett samarbete mellan Dagens Arena och Kvartal, där chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling diskuterar journalistik. I detta avsnitt avhandlas transparensen kring Kvartals finanser samt färsk forskning om varför det är så många gnälliga män i nätets kommentarsfält.

Du kan lyssna på avsnittet här.

Du hittar alla våra poddar här.

(Du kan självklart även lyssna i den spelare som du brukar använda. Sök på Dagens Arena, och glöm inte att samtidigt prenumerera i spelaren så du inte missar något framtida avsnitt.)

Blogg 20 Okt, 2019

Satans skit – en podd om smuts

PODD | Malin Hawind berättar om sin nya bok om smuts och renlighet i senaste avsnittet av vår intervjupodd.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd berättar etnologen och journalisten Malin Haawind om sin nya bok Satans skit – en bok om smuts. Det är den fjärde boken hon skriver på ämnen som kan vara jobbiga att prata om, efter att tidigare borrat i gräl, mat och barn.

– Smuts är ett utmärkt ämne för att komma in på andra, djupare, ämnen. I smutsen vilar moralfrågor, värderingsfrågor. Vi kommer in på klass, kön, ja hela rubbet, säger hon i podden.

Du hör hela intervjun här.

 

Ett utdrag ur Malin Haawinds nya bok återfinns som essä hos Dagens Arena. Den hittar du här.

***

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!

Blogg 19 Okt, 2019

Var blev alla trubadurer av?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om moderater i Farsta, Leonard Cohen och vem som numera är den verkliga oppositionsledaren i vårt land.

 

Dom kallar oss mods – igen

Ulf Kristersson blev i varje fall bjuden till Carl Bildts 70-årsfirande på det där slottet i Italien häromveckan. Enligt tidningsuppgifter var det många gamla moderata före detta stjärnor på slottet denna helg. Men fler gamla än nya moderater, skulle jag tro.
Moderaternas eller den politiska högerns moderna historia ramas in av två betydelsebärande partiledarstrider. Den första utspelade sig på en moderatstämma på Farsta Gymnasium 1970. Redan placeringen säger väl något om tidsandan; vilket parti skulle förlägga en stämma där i dag? Under dramatiska former avsattes Yngve Holmberg som partiledare. In kom Gösta. Gösta Bohman. Det kommande decenniet skulle moderaterna ta sig ur sin långa svacka och växa till det största borgerliga partiet. Nu var det slut på kryperiet för Socialdemokraterna och socialismen, något föregångarna Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg ansågs ha representerat. De var ljusblå. Nu tog de mörkblå över.
Bohmans grundhållning var att om socialdemokraterna närmade sig moderaternas position i någon fråga skulle moderaterna ta ytterligare ett steg till höger. Den traditionen fick vi en liten påminnelse om när moderaterna häromveckan hoppade av samtalen om gängkriminaliteten. Samtal som Ulf Kristersson själv hade föreslagit och initierat.
Nu tvekar partiet om att vara med i den parlamentarisk kommitté som ska utreda migrationspolitiken. Moderaterna har redan hoppat av förhandlingarna om höghastighetståg. Ulf Kristersson har samlat många av moderaternas så kallade liberala intelligentia kring sig, som inte kom i fråga under Reinfeldts tid. Nu talar ledande moderater om ett ”Juholt-läge” i partiet. Men Christian Sonesson, det moderata kommunalrådet i Staffanstorp som styr ihop med Sverigedemokraterna, tycker i en artikel i Svenska Dagbladet att partiet gått från klarhet till klarhet: ”Det är jättebra att partiet lyssnar på folket och sänker bränsleskatten till exempel.”

 

”Dom är ju socialister dom där folkpartisterna.”

För moderater av den gamla skolan har Gösta Bohmans partiledarperiod en nästan messiansk betydelse. Det var då moderaterna växte från ett marginaliserat till ett statsbärande parti. Trots att han var en på många sätt knepig person, kolerisk och oberäknelig, vilket det finns många interna vittnesmål om. Jag intervjuade själv honom en gång, han hade fortfarande ett arbetsrum i riksdagen, det var väl någon gång 1990 eller 1991. Jag frågade honom vad han tyckte om ”Ny start för Sverige” som Carl Bildt och Bengt Westerberg hade skrivit ihop. Han svarade: ”Det kommer aldrig att gå, dom är ju socialister dom där folkpartisterna”.
Den andra avgörande personstriden utspelade sig i ungdomsförbundet då Fredrik Reinfeldt 1992 i det beramade ”Slaget i Lycksele” avsatte Ulf Kristersson. Reinfeldt var ingen duvunge, men en politiker av en annan taktisk ull. Kanske var det där och då som de ”nya moderaterna” tog form. Men var det en parentes i moderaternas historia? Nu är arvet från de nya moderaterna bortsopat, på samma sätt som New Labour nästan är pestsmittat i dagens Labour. Inte så konstigt att varken Fredrik Reinfeldt eller hans efterträdare Anna Kinbergs Batra var nerbjudna till Carl Bildts fest i Italien.
Men här hemma i gamla Svedala är det inte direkt någon moderat feststämning, även om Ulf Kristersson fick sin revansch och blev partiledare till sist. Utspelen från Kristersson har duggat tätt inför veckans partistämma i Västerås. De har en gemensam nämnare; nu är det rättning höger som gäller på alla fronter. Kanske i Bohmans anda. Det är en kombination av traditionell högerprofilering vad gäller brott och försvar och fortsatt liberaliseringen av det ena och andra. Liberalkonservatism 2.0, men med mer av det mesta.

 

Jimmie Åkesson är oppositionsledare

Men nu handlar det inte bara om att förhålla sig till socialdemokraterna för M, utan kanske främst om att försöka förhindra att KD eller SD tar kommandot på högerkanten. Det är alltid mycket fokus på att socialdemokraternas tappar arbetarväljare till Sverigedemokraterna, vilket förorsakar en närmast existentiell politisk ångest för vänstern. Jag kommer att tänka på Kjell Höglunds låt som lyder ”Höglund har blivit gammal – och reaktionär”.
Men moderaterna är hotade på sin politiska hemmaplan. Jag lyssnade på partiledardebatten i veckan. Sorry, Ulf Kristersson men du är faktiskt inte oppositionsledare längre. Han heter numera Jimmie Åkesson. Han är som en gammal moderat av säg Gösta Bohmans typ. Stabilt långt till höger. Populistisk så in i Norden. Han gör ständiga utfall mot den föregivet socialdemokratiska maktapparaten. Som det inte är så mycket med numera. Den här gången påstod Åkesson att det nästan bara är socialdemokrater som får bli regionala skyddsombud, vilket verkar vara skälet till att SD nu vill avskaffa dessa. Vilket förstås är fake news. Men varför spräcka en bra historia? Åkesson är effektiv, populistisk, skrupellös och tänjer på sanningen långt över det acceptabla. Men han är vår tids Gösta Bohman, om man adderar ett mått av ”folklighet”, främlingsfientlighet och invandrarmotstånd. Gösta Bohman på sin tid kunde i en av sina böcker skriva att den tidigare LO-ordföranden Arne Geijer kritiserat LO under den stora arbetsmarknadskonflikten 1980. När en journalist påpekade att Geijer avled redan 1979, svarade Bohman: ”Men han sa ju det!” Bohman hävdade att kärnkraft var mindre farligt än att cykla. Och han slogs för sin rätt att få dumpa sin avföring i den stockholmska skärgården. Sådana saker.
Ulf Kristersson är inte någon ny Bohman, trots sina högerinstinkter och förflyttning mot gamla liberal-konservativa positioner. Han låter mer som en föreläsare på ett seminarium än som en politiker. ”Slaget i Lycksele” innebar också ett hack i karriären. Som fortfarande kastar sin skugga över Moderaterna. Dom drömmer kanske fortfarande om att någon ska stiga ut ur de historiska skuggorna. Även om väl knappt någon minns partistämman på Farsta Gymnasium. Eller ens varit där.

 

Kungen träder fram igen

Lars Tobisson var i alla fall på plats i Farsta. Men han blev aldrig minister. Kanske var han för mycket gammal statsvetare. Men han var och är påläst och utredande till sin natur. Nu har han gett ut ännu en bok, den här gången på Timbro förlag: Reflektioner om politik. Elva essäer om idéer och reformer. Han står så att säga fast vid de gamla moderata positionerna efter Fredrik Reinfeldts utflykter i mitten rike: ”Efter alla åsikts- och positionsbyten i trianguleringens tecken kände väljarna en osäkerhet om var partiet egentligen stod.”
Tobisson redogör bland annat för den så kallade Torekovskompromissen som slöts på Hotell Kattegatt i Torekov då 1974 års regeringsform manglades igenom. Överenskommelsen präglades av den radikala tidsandan. En konsekvens blev att talmannen tog över många av kungens uppgifter. Efter turbulensen efter 2018 års val öppnar Tobisson för en återgång till gamla tider: ”Frågan är om det är alldeles otidsenligt att begära att monarken, som kan förutsättas vara på plats när det gäller, gör rätt för apanaget genom att fylla samma funktion vid regeringsbildningen som sina utländska kollegor.” I vissa politiska rum och politiska kretsar är det som om tiden har stått stilla.

 

Män med gitarr…

Var blev alla trubadurer av? Med skägg och en gitarr på den ofta rätt stora magen. Trubaduren Sid Jansson har precis gått bort. Han var en spelman i själ och hjärta och en fantastisk personlighet. Själv växte jag upp med alla dessa samkväm då vi satt och lyssnade på gitarrmän som sjöng in oss i den svenska vistraditionen och en och annan ny låt. Det fanns förstås också kvinnliga trubadurer, som Jeja Sundström. Men annars var det rätt många män med gitarr. De sjöng förstås särskilt om sådana herrar som Gösta Bohman. På Bengt Sändhs och Finn Zetterholms skiva Folklår, våra allra fulaste visor”minns jag ”Rullan går på G Bohmans vind”. Å andra sidan gjorde Eddie Meduza ”Rösta på Gösta”, Moderaternas slogan 1976. Men han var inte någon trubadur direkt.
Men numera ser jag ofta unga män på stan, inte minst på Södermalm, som påminner mig om den här tiden. Det är män med skägg vart man ser. Någon hävdar att hipstern är en produkt av nyliberalismen och välfärdssamhället. (!) En annan menar att hipstern är ett uttryck för ökad ekonomisk och social osäkerhet, att klassresorna inte ter sig lika enkla och självklara längre. Åter en annan att hipstern representerar en ”privatisering”. Jag vet inte. Dom har i varje fall ingen gitarr på magen. Än.

 

När debatten går i spinn behöver politiken lugna ned sig

I veckan kom SNS med ett intressant papper om ”Det statliga kommittéväsendets förändring 1990 – 2016.” Det låter kanske inte så upphetsande. Men det är en viktig studie. Andelen parlamentariska kommittéer som inkluderar representanter från flera riksdagspartier har blivit allt färre. Det brukade vara ett forum för kunskapsutbyte och dialog, som ofta bar vidare in i politiken i form av kreativa kompromisser. I dag är de statliga utredningarna som regeringen tillsätter ofta rena beställningsverk och inte sällan ledda av en enda person. I en tid när det politiska klimatet blir allt mer konfrontativt finns behov av utrymme för samtal och dialog. När debatten går i varv och inte sällan i spinn behöver politiken och politikerna lugna ned sig.

 

Ett perfekt läge?

I veckan skrev Mats Wingborg här på Dagens Arena om kaoset på arbetsförmedlingen apropå den av Centerpartiet framtvingade totala omläggningen av verksamheten. I Dagens Industri rasar även Företagarnas VD Günter Mårder mot reformeringen av arbetsförmedlingen, och beskriver det som en forcerad reform som kan leda till fullständigt kaos. Mårders lösning är att reformen ska förankras ”högerut” och kräver en ”panikartad insats” av den nya arbetsmarknadsministern Eva Nordmark. Men hon är på semester. Hennes statssekreterare Roger Mörtvik säger till Dagens Industri: ”Hon har jobbat otroligt intensivt perioden innan och just nu är det lite väntan på Arbetsförmedlingens avrapportering. Det är perfekt läge.”

 

Elledningarna på Hydra

Jag blev starkt berörd av den nya filmen om Leonard Cohens och Marianne Ihlens kärleksrelation och liv på den grekiska ön Hydra på 60-talet. Där etablerades då en konstnärskoloni, en glänta i historien då några människor sammanstrålade, vid sidan om resten av världen, på denna undersköna plats. Miljön på Hydra präglades av gränslöshet, droger och så kallade öppna relationer.
Det är en vacker men inte enkel kärlekshistoria. En berättelse om den egofixerade, egensinnige, kvinnoslukande mannen och sedermera världsberömda artisten och hans musa som kanske också var medskapande när konstnären blev till. Det hela är smärtsamt att följa och se. Inte minst för att så många gick vilse i drogerna. Mariannes son från ett tidigare äktenskap har levt huvuddelen av sitt liv på olika institutioner.
När Marianne låg för döden skrev Leonard ett sista brev till sin gamla kärlek, han dog själv tre månader senare: ”I want to wish you a very good journey. Goodbye old friend. Endless love, see you down the road.”
Marianne lever vidare i sånger som ”So long Marianne” och ”Bird on a wire”. Den senare sägs handla om de elledningar som sattes upp på ön på Mariannes och Leonards tid. Jag var på Hydra första gången på 1980-talet. Jag minns att folk fortfarande pratade om Cohen och hans hus, ingen nämnde Marianne. Hon hade åkte hem till Norge, börjat jobba som sekreterare och gift om sig.
Första kvällen på Hydra gick strömmen. Jag fick gå hem i totalt mörker. Det påstods att en katt hade hoppat upp på de där elledningarna och kortslutit elen. Nästa dag när solen gått upp upptäckte jag att jag hade promenerat längs ett stup. Men det tog inte slut där. Livet gick vidare.

 

Blogg 18 Okt, 2019

När politik blir ett honnörsord

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar effekterna av Turkiets invasion inom sportens värld. Och hittar som vanligt sidospår.

Sport och politik hör förstås alltid ihop, allt annat är naturligtvis en chimär. Även om inte alla vill erkänna det. När det turkiska landslaget i fotboll nu åter tagit upp den kollektiva honnören som segergest sker det i samband med attacken mot kurdiska styrkor i Syrien. Och inte oväntat ska det utredas av fotbollens makthavare. Trots att det inte direkt är första gången som turkisk militär hyllas av idrottsmän.

Den turkiska invasionen har med rätta kritiserats hårt av många, och inom fotbollen var som väntat den svenska föreningen Dalkurd snabbt ute med ett fördömande. En intressant inblick i detta ges via senaste avsnittet av den eminenta fotbollspodden 3-5-2 som bland andra gästas av föreningens avgående sportchef Adil Kizil. Vid lyssningen påminns jag också om hur Dalkurd gjorde en stark manifestation för att uppmärksamma belägringen av Kobane i samband med ett derby mot dåvarande lokalkonkurrenten Brage 2014. Samt att Svenska Fotbollförbundet, som brukar ha nolltolerans mot politiska budskap på matcher, inte utdömde några böter för händelsen. Naturligtvis ett bevis på att fotboll och politik inte bara hör ihop, utan även kan tolereras av de mest svårflörtade. Att Fotbollförbundet hade problem med hanteringen av budskap kring Dawit Isaak fem år tidigare spelade säkert också sin roll.

En fotbollsklubb som aldrig ryggat för politiken är tyska St. Pauli från Hamburg. Deras turkiske spelare Cenk Sahin verkar dock ha missat vilken klubb han hamnat i. När han förra fredagen hyllade den turkiska armén på Instagram dröjde det inte många timmar innan han förklarats oönskad av sin arbetsgivare. Sahin kom till St. Pauli 2016, samma år som klubben stöttade sin förre spelare Deniz Naki sedan han i Turkiet dömts för att ha spridit PKK-propaganda. I samband med en match efter detta bar samtliga St. Paulispelare tröjor stöd för kurdiskättade Naki, och klubbens officiella budskap var: ”solidaritet”. Oönskade Cenk Sahin är nu tillbaka i Turkiet, och återkomsten lär bli politik den med.

Det här med provokativa hälsningar på fotbollsplan är naturligtvis inget nytt. Snarare tvärtom. Jag minns specifikt en anekdot från Torbjörn Anderssons och Aage Radmanns bok om svensk fotbollskultur Från gentleman till huligan?, och som handlade om det första svenska landslag som deltog i ett VM-slutspel. Detta inträffade 1934 och det svenska laget spelade mot Argentina i Bologna. Enligt rapporterna utförde spelarna en fascisthälsning i samband med matchstart. Detta fick Hyresgästföreningen i Göteborg att kräva avbön från medlemmen, tillika landslagsmålvakten, Anders Rydberg. Rydberg förnekade dock att han hälsat ”på fascistiskt vis”. (Att det var just hyresgäströrelsen i Göteborg som agerade var inte ologiskt, inte minst med tanke på att den hade hårdföra ledare som Martin Andersson, för övrigt kanske den ende hyresgästaktivist som blivit omnämnd i en kuplett av Karl Gerhard.)

Varje förening avgör emellertid själv vilka regler som gäller, oavsett om det är UEFA eller Hyresgästföreningen. Vid lyssning av en annan podd slås jag dock av en uppenbar brist på medlemskrav. I senaste Journalistenpodden berättar nämligen Pressombudsmannen Ola Sigvardsson om turerna kring paret Strömstedt och nättidningen Stoppa pressarna. Sigvardsson avslutar dock med informationen att han aldrig skulle kunna pröva tidningens publiceringar, trots att ägaren är medlem hos Tidningsutgivarna, då sajten saknar utgivningsbevis.
Lite fascinerande är det trots allt om en organisation som Tidningsutgivarna, eller TU – Medier i Sverige som de numera heter, tillåter publicister utan utgivningsbevis som medlemmar. Men som sagt, varje organisation äger sina egna regler. Och får försvara dem på egen hand.

Som du märker är jag en flitig poddlyssnare, och hoppas att det gäller även dig. För i så fall har Dagens Arena nämligen många lyssningar att erbjuda. Som vår panelpodd som nyligen kom med ett mycket tankeväckande snack om matchning på arbetsmarknaden. Under helgen kommer dessutom ett nytt avsnitt av vår intervjupodd, där gästerna får tala till punkt. Den här gången träffar jag  journalisten och etnologen Malin Haawind som berättar om sin nya bok om smuts. Och som om inte det räckte så kommer även andra avsnittet av vår uppmärksammade podd om journalistik, Den Svenska Modellen, ut inom kort. Och det bästa av allt är att du hittar alla poddarna på samma kanal, nämligen här. Eller genom att prenumerera i din spelare förstås.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

 

PS. För dig som gillar att läsa så erbjuder vi som vanligt ett digert smörgåsbord. Enklast intaget via vårt dagliga nyhetsbrev som du skaffar här. Kostnadsfritt, förstås! Men inget är i slutändan gratis, så varför inte bli månadsgivare och säkra en av landets mest oberoende redaktioner? Läs mer här.

Blogg 17 Okt, 2019

PODD | Kunskapssamhället – vad ska vi med det till?

Det sägs att vi lever i ett kunskapssamhälle. Men vad betyder det? Och är mer fokus på teoretisk kunskap rätt väg att gå för en fungerande arbetsmarknad? Det här diskuterar veckans poddpanel.

Begreppen kunskapssamhälle och informationssamhälle hör vi ofta idag i debatten om framtiden – en framtid som sägs kräva allt mer avancerade kunskaper av oss i takt med digitalisering och att fler jobba väntas rationaliseras bort.

Men vad är det för kunskap vi väntas skaffa oss? Hur kan folks befintliga kunskap tas tillvara bättre på arbetsmarknaden? Det här handlar veckans Arena Tyckonomi om.

– Jag har forskat i 20 år om den praktiska och erfarenhetsgrundade kunskapens betydelse i arbetslivet och jag skulle vilja säga att de två orden – kunskapssamhälle och informationssamhälle – är fullständiga fluff-fluff-ord utan innebörd – eller som kan betyda allt möjligt, säger Lotta Tillberg, docent vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola.

Enligt de flesta bedömare, däribland Arbetsförmedlingen, kräver arbetsgivare i dag i princip alltid gymnasieutbildning för att anställa någon. Men enligt Torild Carlsson, utbildare och författare inom arbetslivsfrågor, är det en myt att man inte kan få jobb utan fullgjord gymnasieutbildning.

– Man tror att det är brist på gymnasieutbildning som ligger bakom att man inte har ett jobb, men ofta är det andra orsaker som ligger bakom, säger han.

Att fler utbildar sig på högskola hänger, enligt Lotta Tillberg, ihop med att vi anser att utbildning är en garanti för något och att institutioner upprätthåller bilden av att du bara kan få den här kunskapen av oss.

– Det är problematiskt. Jag tänker mig att vi på högskolor måste bli mycket bättre på att sänka trösklar och öppna för samarbeten med andra organisationer som inte är de traditionella, säger Lotta Tillberg.

Även Ida Karlsson, yrkesanalytiker på Arbetsförmedlingen, ser ett problem med ökade legitimationskrav och professionalisering i många yrken.

– Ju högre krav man ställer från arbetsgivares sida desto färre blir det som kan ta de här jobben. Och med tanke på hur i många yrken det råder brist på arbetskraft i dag så har vi svårt att se hur det kan underlätta matchningen att göra så, säger Ida Karlsson.

Torild Carlsson tycker att professionalisering är ett tveeggat begrepp.

– Professionalisering är något tveeggat; det kan vara ett tecken på att ett yrke mognas och utvecklas, att lära mellan yrkesverksamma, men det kan också handla om att stänga dörren för andra.

Det finns de som menar att vi utbildar oss för länge, att det råder utbildningsinflation, för att vi överdriver värdet av en högskoleutbildning. Torild Carlsson är inte kritisk till långa utbildningar, men menar att utbildning i allt för stor grad blir ett verktyg att ta till för att »lösa« arbetslöshet.

– Jag har arbetat med de här frågorna i 20 år och jag har aldrig träffat någon som inte har kompetens som är efterfrågad på arbetsmarknaden, men det är väldigt sällan jag träffar någon som har bra koll på vad de faktiskt har att erbjuda arbetsmarknaden. Om man inte förstår det och bygger strukturer för att ta tillvara på kompetens som redan finns, blir effekten att man utbildar lite till, säger Torild Carlsson.

Lotta Tillberg hänvisar till Aristoteles indelning i tre olika sorters kunskap, där faktakunskapen – eller bokkunskapen – är den enda som värderas riktigt högt i dag.

– Vi har jättemånga människor som har förmågor och som är kloka men som inte får en chans, säger Lotta Tillberg.

 

Blogg 12 Okt, 2019

Revolutionen äter sina egna barn

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om DDR, radikala borgare, samt en vän till den enskilda arbetaren, men inte till arbetarklassen.

 

Det Halle jag minns

Det går inte att komma ifrån veckans katastrofer. Som USA:s tillbakadragande från norra Syrien och Turkiets väl förberedda militära invasion, som Trump i praktiken legitimerade. De humanitära konsekvenserna är svåröverblickbara och kommer att läggas till de senaste årens närmast permanenta krigskatastrofer i hela regionen och i synnerhet i Syrien.

Vid terrordådet i tyska Halle fick två människor sätta livet till. Att dådet riktades mot en synagoga har förstås en särskild symbolisk innebörd och historisk laddning i detta land. Dådet ingår förstås i ett större globalt mönster där högerextrema individer och grupper av individer attackerar i synnerhet synagogor och moskéer, men också ”liberala” medier, vänstern och homosexuella. Dåden riktas mot en global publik. I Halle filmade högerextremisten själv attacken mot synagogan.

Det här med Halle gör att minnen från en svunnen tid väcks till liv. Jag var själv i Halle på en reportageresa våren 1991. I Leipzig hade de medborgarmanifestationer som ledde fram till kommunismens fall spelat en avgörande roll för den fredliga revolutionen och transformationen av de gamla kommunistländerna. I Halle hade en ung man kastat ett ägg på Helmut Kohl vid ett besök i det forna Östtyskland som vid det här laget hade införlivats i Västtyskland.
Redan då verkade missnöjet ha gripit omkring sig i det forna öst. När jag tänker tillbaka var vi kanske under denna reportagevisit på spaning efter den värld som stod i begrepp att försvinna och som höll på att ersättas av en ny som vi kanske trodde bättre och friare värld. Leipzig minns jag som en ljus och öppen stad. Halle däremot som grå, sliten och söndrig. Den gamla stadskärnan var nedgången, jag får bilder av hus eller rivningskåkar med sönderslagna fönster på näthinnan än i dag. En motorväg hade dragits över delar av den gamla stadskärnan. Efter kriget hade det gamla rådhuset och börsen på Marktplatz rivits av den nya regimen.

Motorvägen ledde därför logiskt nog till en ny stad som kommunisterna skapade. De ville bygga nya städer och stadsdelar som makthavare i alla tider velat sätta sin prägel på stadsbilden och manifestera sin makt i byggnader och i arkitektur. Också kommunisterna i öst ville därför bygga nytt och gav ofta sina nya stadsdelar eller städer prefixet ”nya”. Som Nowa Huta i Kraków. Eller som i Halle: Halle Neustadt. Jag minns en oändligt lång väg längs vilken höghusen stod i rad, husen var exakt likadana. Vid det här laget var de redan tämligen nedgångna, men hade smyckats med reklam för kapitalistiska och kommersiella läskedrycker.

Den svenska rapportboksgenren inrymmer förresten en bok om denna nya stad: Rapport från Neustadt, DDR av Hans Axel Holm som kom ut redan 1969, ett par år efter att staden byggdes. Som mest bodde det nästan hundra tusen människor i Halle Neustadt. Numera har befolkningen halverats. Det är alltså fråga om ett slags Exodus. Jag undrar hur det ser ut i Halle Neustadt i dag. Hela Halle har förlorat en fjärdedel av sin befolkning.
De östtyska industrierna lades ner under återföreningen med eller uppgåendet i Västtyskland. Halle är kort sagt ett av många exempel på så kallade ”shrinking cities” eller ”krympande städer”. Begreppet började användas om just städer i forna Östtyskland. Men man kan också nämna städer som Detroit, Leipzig, Manchester och Liverpool. Och många fler. Även Sverige har sina krympande städer. Särskilt stor har utmaningen varit i bostadsområden som Halle Neustadt. På många håll har man helt enkelt tagit bort ett antal våningar på höghusen. Jag måste kanske åka tillbaka för att se Halle och Halle Neustadt igen!

 

Sachsens nya politiska landskap

Halle ligger i delstaten Sachsen-Anhalt. I delstatsvalet 2016 fick Alternative für Deutschland (AfD) 24,2 procent av rösterna. Eftersom partiet inte ställde upp i valet dessförinnan ökade partiet med just 24,2 procentenheter. Hur ser det ut efter nästa val? I delstatsvalet i Sachsen (där Leipzig ligger) tidigare i höstas fick AfD 27,5 procent, en ökning med 17,7. AfD ligger där hack i häl på konservativa CDU som fortfarande är störst på drygt 32 procent. Socialdemokraterna fick 7,7 procent. Och även vänsterpartiet Die Linke som länge varit starka i forna öst tappade många, många väljare. Bara de Gröna ökade men rätt lite. Men den gröna vågen i Tyskland är i dagsläget den enda motvågen till AfD i tysk politik just nu. Men de Gröna tar nog väljare främst från de andra partierna. Tyskland och Sverige verkar vara de länder i Europa där högerpopulistiska partier just nu växer som starkast och snabbast.

Finns det historiska förklaringar till att AfD är starka i just de gamla delstaterna i forna Östtyskland? Jag läser Frederick Taylors Dresden, om den enorma förödelsen av staden efter det allierade bombanfallet med 2 500 bombplan februari 1945. Taylor skriver att Sachsen var ett av nazisternas starkaste fästen. Det är ju välkänt att i regioner och städer där nazisterna varit starka har deras arvtagare ofta stark ställning också i dag. Det gäller även i Sverige. Så kanske finns det historiska rottrådar som leder fram till veckans terrordåd vid synagogan i Halle? Man funderar på hur överföringen i så fall går till. Via samtal mellan föräldrar och barn, är det uttalat eller outtalat, eller hänger det på något sätt ihop med den historiska erfarenheten eller i de sociokulturella sammanhangen?

Till saken bör nog också läggas erfarenheterna från de kommunistiska åren. I de parlamentariska i valen i DDR 1950 fick ”Den nationella fronten” (som kontrollerades av Socialistiska Enhetspartiet, det vill säga kommunisterna) 99,6 procent av rösterna. Resterande 0,4 procent röstade antingen emot, blankröstade eller så förklarades deras röstsedlar ogiltiga. Det är lätt att glömma att Östtyskland var ett extremt slutet samhälle. För några år sedan var jag på en utställning på Historiska museet i Berlin om den tyska invandringshistorien (”Immer bunter. Einwanderungsland Deutschland”). Detta var 2015 och innan vinden vände, ja historien tog en ny vändning, i såväl Tyskland som i Sverige.

Västtyskland hade ett komplicerat gästarbetarsystem och stor restriktivitet vad gäller att erbjuda medborgarskap för invandrare som arbetade och levde i landet. Men Östtyskland var stängt på ett djupare plan. Östtyska politiker odlade bilden av hotet från det fascistiska väst och att DDR stod upp för den internationella solidariteten. Nu bläddrar jag i utställningskatalogen om ”utlänningar” i det slutna DDR.  Det fanns förstås människor från andra länder i DDR men de var egentligen inte invandrare. De ryska förhanden som garanterade gränsen mot ”fascisterna” i väst beskrivs som ”främmande vänner”. ”Kontraktsarbetarna” från Vietnam, afrikanska länder och Kuba levde helt avskilda och lärde sig knappt språket innan de skickades hem i igen.

En stor sorg kommer över mig efter händelserna i Halle. Samtidigt vill jag förstå. Den första främlingsfientliga Pegida-demonstrationen ägde rum i Dresden, huvudstaden i Sachsen. Förra året var det upplopp och förföljelser av invandrare på gatorna i Chemnitz, som också ligger i Sachsen, de utlöstes av att asylsökande anklagades för att ha mördat en person.

Före 1989 hette Chemnitz Karl-Marx-Stadt.

 

Trettio år efter 1989

Allt detta händer samtidigt som vi närmar oss ett nytt jubileum. Murens fall fyller 30 år. En händelse som verkligen format vår tid, som ritat om den politiska, den geopolitiska och den ekonomiska kartan. Förra veckan presenterade veckotidningen Die Zeit en undersökning om vad medborgarna i forna öst tycker om utvecklingen och politiken i Tyskland i dag. Redan i rubriken slås fast att medborgarna i öst är skeptiska till demokratin. Men när jag sedan ser intervjufrågan så blir jag inte lika säker. Är uppfattningen att demokratin inte fungerar så bra ett uttryck för en skepsis mot demokratin som sådan?

Men samtidigt ger undersökningen intressanta nycklar till en djupare förståelse om tillståndet i Tyskland och Europa i dag. Medborgarna i öst tycker att vissa saker har blivit bättre efter 1989. Utbudet av varor är bättre och det kan man ju förstå. Vägarna och husen har rustats upp. Möjligheterna att påverka politiken är bättre (det var väl för väl). Den egna levnadsstandarden är bättre liksom sjukvården. Barnens framtidsutsikter ser bättre ut.

Men. Det är många, ja väldigt många, som tycker att så mycket blivit sämre, ja mycket sämre. Det handlar om ökade ”livsrisker”. Livskvaliteten upplevs vara sämre. Det är illa beställt med bildningen i skolorna. Samhället har blivit mer orättvist. Och skyddet mot kriminaliteten har försvagats. I arbetslivet är såväl säkerheten som tryggheten sämre.

Kanske illustrerar detta ett större politiskt fenomen i vår tid, de politiska sprickor som skapats i globaliseringens kölvatten. Särskilt tydligt kanske detta blir i forna öst. Där fanns ett slags trygghet. 1989 sökte man friheten och det välstånd som fanns i väst. Men i den nya fria världen fanns också en otrygghet och osäkerhet som dessutom verkar ha förstärkts under senare år.

Kanske visar undersökningen att här ändå finns en progressiv politisk yta, som inte någon riktigt lyckas bevaka eller fylla. Vi talar kort sagt om ett tomrum. Det har skapats av de begränsningar av det politiskt möjliga som skapats av EUs ramverk och dagens globaliserade marknadsekonomi – och som politikerna också ålagt sig själva. Som behöver förändras.

 

När borgerligheten blir radikal

En överraskande konsekvens av denna nya tingens ordning är radikaliseringen av själva borgerligheten. Vi lever ju i en konservativ era. Men konservatismens fader Edmund Burkes vände ju sig emot sanna förändringar i allmänhet och revolutioner i synnerhet, hans centrala verk var ju Reflektioner om franska revolutionen. Länge var det framför allt vänstern som ville radikala samhällsförändringar. Mot detta försökte den konservativa högern rida spärr. Men sedan blev det borgerligheten som drev på för radikala samhällsförändringar, från 1970-talets elektrifierar det nyliberala budskapet borgerligheten runt om i världen. Gösta Bohman som ledde moderaterna under många år var väl egentligen en konservativt fostrad politiker, men började nu tala om en ”liberal revolt” mot välfärdsstaten. Efterkrigstidens samförstånd var i själva verket förtäckt socialism i den nya högerns ögon. Margaret Thatcher var också konservativ, men en nyliberal spjutspets mot facket och samförståndet, för marknadens absoluta frihet. Och nu har Brexit gjort Tories i Storbritannien till en närmast revolutionär förtrupp för att återupprätta den nationella suveräniteten. Och Trump sätter hela den amerikanska maktdelningsmodellen på spel. Vad är det man säger om revolutionen ? – Revolutionen äter sina egna barn.

 

Till sist: Liberalerna, Nobelpriset och DN

I övrigt vill jag bara tillägga att Dagens Industri på ledarplats skriver: ”Liberalerna ska inte tillhöra vänsterblocket”. Den risken/chansen är väl inte uppenbar just nu.

Jag ska inte ljuga och säga att jag läst någon av Nobelpristagarna i litteratur. Men jag beställde (förhandsbokade, den var redan slutsåld) Olga Tokarsczuks Jakobsböckerna.

Vi får se hur det blir med Peter Handke. Jag har i varje fall haft en av hans böcker eller åtminstone hållit en av dem i min hand. Men läste jag den? En bekant till mig gjorde omslagen till Handkes böcker på den tiden. Men, som flera påpekat för mig, inte minst Dagens Arenas chefredaktör, är det inte något konstigt med titeln Målvaktens skräck vid straffspark? Den som någon gång stått där innan straffen ska slås vet ju att pressen snarare ligger på straffläggaren, som har allt att förlora, än på målvakten, som har allt att vinna. Men jag ska låta udda vara jämnt. Jag tror jag garderar med kryss och beställer en bok av Peter Handke också, trots hans stöd till Slobodan Milošević.

Annars är det som vanligt när man vaknar upp med DN här i huvudstaden. Ena dagen nickar man instämmande och nästa dag skriver Per Svensson att LOs kritik av arbetskraftsinvandringsreglerna från länder utanför EU är skum på något sätt. Vi pratar här inte om den fria rörligheten som ger alla medborgare i EU rätt att söka jobb i Sverige eller möjligheten att bedriva så kallad utstationerad ekonomisk verksamhet här i landet. Vi talar inte heller om asylinvandring, anhöriginvandring eller invandring av ömmande eller humanitära skäl. Om vilket striden också står.
Det vore nog bra om de som talar om migrationspolitiken, både de som vill se en mer restriktiv invandring och de som vill se en mindre restriktiv politik på det här området, konkretiserar vad och vilken aspekt av de talar om. Invandring av arbetskraft utanför EU har avreglerats från att tidigare ha prövats mot de behov som fanns. Svenska fackföreningar har generellt en frihandelspositiv inställning, vilket sticker ut vid en jämförelse med andra fackföreningar runt om i världen. Facket har inte heller varit emot arbetskraftsinvandring.
Konsekvenserna av det nuvarande regelverket har bland annat Anna Dahlberg på Expressen uppmärksammat. Och självaste DN skrev förra veckan om att en kontroll av 100 byggföretag (här är det fråga om arbetskraft från såväl Sverige, EU som andra länder) visade att fyra av tio företag ålagts krav på åtgärder och en fjärdedel fick omedelbara förbud:
Det är lätt att skriva om de här frågorna på en övergripande ideologisk nivå. Det kan vara bra att också ta en titt på hur det funkar i praktiken. Bara som ett tips från läktaren och Håkans hörna.

Jag hittar för övrigt en träffande formulering i Henrik Berggrens läsvärda bok om New Yorks historia, och som kanske passar på en särskild slags liberal hållning:

De var en vän till den enskilda arbetaren, men inte till arbetarklassen

Blogg 11 Okt, 2019

Kommentarfältens makthavare

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling tittar närmare på en färsk avhandling om nätets verkliga makthavare. Du anar inte vilka de är. Eller jo, det gör du. Tyvärr.

Jag är en sån där som tror på samtalet. Att det är genom att stöta olika åsikter som samhället utvecklas på bästa sätt. Utmaningen är dock var detta åsiktsutbyte ska ske för att göra största nytta för demokratin. Tidningarnas insändarsidor var länge de enda platser där medborgarna kunde göra sina röster hörda för en bredare publik, utan att bli kurerade i form av intervjuer eller liknande. Insändarsidorna hade emellertid sina redaktörer som grindvakter, och många upplevde nog att det var svårt att komma till tals i ett så begränsat utrymme.

Men med internet och alla de plattformar som därmed möjliggjordes skulle det bli andra bullar. Äntligen skulle alla kunna komma till tals på riktigt. Som vi alla vet blev det inte riktigt så. Men hur blev det då? En som tittat på det är Malin Holm vid Uppsala Universitet. I sin avhandling The Rise of Online Counterpublics?: The Limits of Inclusion in a Digital Age har hon undersökt hur olika grupper använder nätet för att påverka och förändra det offentliga samtalet.

Malin Holm menar att priviligierade grupper gynnas av hur online-plattformar utformas. Framför allt inom de kommentarsfält som etablerade medier erbjuder. I en intervju på universitetets hemsida säger hon:

När debatt och insändare har flyttat ut på nätet har tidningarna tagit mycket mindre ansvar för urvalet, de har mer eller mindre släppt ordet fritt. Det har indirekt gett priviligierade grupper med åsikter som tidigare varit marginaliserade inom mainstreammedia, till exempel högerpopulistiska och klimatskeptiska, ett mycket större utrymme att göra sina röster hörda.

Och hon har därför ställt frågan till ett 30-tal stora medieaktörer om hur de har tänkt:

Redaktörerna ville ha trafik till sina sidor för att tjäna mer pengar på annonser. I jämförelse med tidigare liknande forum, såsom debattartiklar och insändare, är inkludering här alltså mycket mer starkt kopplad till ekonomiska incitament.

Medier som i vissa kretsar ofta ansetts ha skapat en sorts åsiktskorridorer har alltså släppt lös sina egna fördämningar för att tjäna pengar på det oönskade innehållet. Onekligen en rätt intressant paradox. Det mest spännande är emellertid Malin Holms slutsatser om vilka som framför allt gynnats av den nya tidens plattformar:

De är inte socioekonomiskt marginaliserade som de ofta framställs i debatten. Det är en priviligierad grupp. De tycker själva att de har rätt i sak, att de har rätt att bli mer lyssnade på, men att de blir tystade i den offentliga debatten. Högutbildade män är en grupp som historiskt sett har tagit mycket plats. När de i dag i samhället tvingas dela med sig av makten till kvinnor och till etniska minoriteter känner de sig kränkta av att de grupperna har tagit något som är deras.

För en plattform som Dagens Arena är detta verkligen något att fundera på. Våra egna kommentarsfält är stängda sedan länge, inte minst på grund av liknande erfarenheter. I vår Facebookgrupp påminns vi gång på gång hur svårt det är att få till ett givande utbyte mellan de som interagerar. Vi får ofta ta bort personliga påhopp och oartiga inlägg. (Hur kan någon fortfarande tro att det är en framgångsrik metod att vräka ur sig otidigheter och förklenande omdömen om du vill påverka folk?) Det är ibland svårt att se en framtid för det där samtalet som jag tror så mycket på. Men likväl vägrar vi ge upp hoppet.

Om sånt här intresserar dig, och du liksom jag tror på samtalet, är vår nya podd om journalistik antagligen något att lyssna in på. Den hittar du här. Och om du tror att du har något som fler borde få ta del av så kommentera gärna denna kolumn. Men kom ihåg att det oftast inte finns någon anledning att inte försöka vara trevlig när du vill framföra din åsikt.

Ha en fin helg!

Jonas Nordling 
chefredaktör

PS. Vi är fortfarande väldigt beroende av dig för att fortsätta vara oberoende! Läs mer om hur du kan stötta oss här.