Bloggen

Blogg 20 Sep, 2019

PODD | Med stor makt kommer stort ansvar | Gäst: Peter Bofinger

Nya Pengar & politik har fokus på Tyskland och gästas av ett av de stora namnen i tysk nationalekonomi: Peter Bofinger.

Vi pratar med Peter Bofinger, ett av de stora namnen i tysk nationalekonomi, och tidigare medlem i tyska finanspolitiska rådet. Samtalet handlar om varför Sveriges finansminister är som Tyskland, varför Tyskland borde ha högre löneökningstakt, att det är läge att finansiera en green new deal med ökad statsskuld och varför statsskuld är som alkohol.

Vi behöver ett Tyskland som tar ledartröja i Europa, menar Sandro Scocco, och Bofinger har lösningar på vad som behöver göras.

Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco.

Blogg 20 Sep, 2019

Att tvingas dela lika

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling inser plötsligt att det fortfarande finns människor som inte ser något värde i en delad föräldraförsäkring.

En av fördelarna med att vara journalist är att en får kliva in i många olika miljöer. Ja, ibland in i helt andra världar. Vilket är nyttigt för en själv, men också själva grejen med uppdraget. Och då är det viktigt att hela tiden påminna sig själv om sin bas som vit intellektuell medelklass från Stockholms innerstad.

Häromdagen gjorde jag just en sådan resa in i en helt annan värld, då jag intervjuade Sverigedemokraternas vice partiledare Julia Kronlid och vi kom in på ämnet föräldraförsäkring. Hon är tydligt mot en delad föräldrapenning, enkelt beskrivet.
Att tycka att staten inte ska lägga sig i saker som familjers tillvaro är i sig ingen konstig hållning. Det går väldigt väl att förstå utifrån en idé om att staten inte ska lägga sig i våra liv. Just i detta fall handlar det i och för sig om ett parti som i andra sammanhang mycket väl tycker att staten ska lägga sig hur vi beter oss i det här landet. Men att med någon form av statlig styrning få familjer att dela lika på föräldraförsäkringen är trots det helt otänkbart i Julia Kronlids värld. Och det är ju en ärlig ståndpunkt. Framför allt för den som anser att det inte finns något egenvärde i att fäder ska stanna hemma mer under barnens första år. Trots att det fortfarande är mindre än 30 procent av föräldraförsäkringen som utnyttjas av män.

En annan ärlig ståndpunkt skulle då kunna vara att en delad föräldraförsäkring nu måste införas, speciellt om du tycker tvärtemot Julia Kronlid. Vilket det ju faktiskt finns en hel del som gör. Och med tanke på alla de miljarder som föräldraförsäkringen kostar statsbudgeten kanske det vore på sin plats att den skulle utformas mer konkret mot ett önskat beteende. Precis som Julia Kronlid så riktigt påpekar, om än med önskan om en helt annan riktning än mot ett delat ansvar.

I min värld är det dock fortfarande önskvärt att dela på föräldraförsäkringen fullt ut. Och gärna genom tvång, för jag är rätt säker på att det är det enda sättet att snabbt få fler män att stanna hemma. (Empiri: mitt eget beteende) Jag tror att detta tvång leder till ett bättre samhälle för oss alla, trots ingreppet i familjens självbestämmande. Egentligen borde det inte vara en så dramatisk omställning. Det blir ett nytt normalläge, visst. Men det går säkert att hitta ett dispenssystem för de familjer som absolut inte kan se ett värde i detta systemskifte. Gärna omgärdat av en så svår byråkrati att det i slutändan ändå blir enklare även för de mest konservativa att låta båda föräldrar stanna hemma med sina barn istället. Tänker jag på skoj ibland. I min lilla värld.

Den som verkligen vill arbeta mot en delad föräldraförsäkring bör dock kanske göra mer än att bara tänka. Ett sätt att komma igång kan ju att vara att lyssna på hela intervjun med Julia Kronlid nu i helgen. Jag är visserligen inblandad i produktionen, men tycker ändå att det blev ett bra samtal, trots att vi kommer från två olika världar. Eller kanske just därför. Hursomhelst var det precis ett sånt samtal som jag vill att Dagens Arenas poddar ska erbjuda.

Förhoppningsvis lyssnar du redan på våra poddar, och har kanske också lärt dig att prenumerera på dem i din spelare så att du inte missar något avsnitt. Den här veckan blir du i så fall extra belönad! Och har du ännu inte hittat till denna del av världen så finner du hela härligheten här.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling 
Chefredaktör

PS. Om du gillar det vi gör, glöm inte att vi är beroende av dig! Läs mer här.

Blogg 19 Sep, 2019

PODD | Januaribudgeten: Vad händer nu?

S är med och lägger fram en budget som ökar inkomstklyftorna. Hur påverkar det förtroendet för regeringen och hur blir det med välfärden, jobben och klimatet kommande år? Gäster i podden är Ursula Berge och Andreas Bergström.

Andreas Bergström, vice vd på tankesmedjan Fores tror att regeringspartierna kan komma igen under mandatperioden, även om det nu ser ut som att inte minst Socialdemokraterna har betalat ett högt pris för regeringsmakten.

– S har tillsammans med MP utnämningsmakten, och makten över alla myndigheter under all tid mellan budgeterna. Jag tror att det kan vara en poäng för dem att låta C och L få igenom mycket i budgeten, och all tid däremellan är det regeringen som styr, säger han.

Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR kallar fördelningsprofilen i budgeten »starkt plågsam« och tror att S måste värna sina rötter.

– Socialdemokraterna har också socialdemokratiska väljare och man måste samtala med dem och få dem att ändå känna sig nöjda med att det sitter en S-MP-regeringen. Man kan inte i längden hålla igång argumentet att vi höll SD utanför regeringen, utan det krävs klassiska socialdemokratiska reformer som visar på nåt annat än ”vi höll emot så gott vi kunde” ungefär, säger hon.

Att värnskatten nu avskaffas får orimligt mycket uppmärksamhet, tycker Andreas Bergström, som menar att 6 miljarder är en liten summa i hela statens budget.

– Däremot kommer Liberalerna antagligen få betala för det här i senare förhandlingar, säger han.

Ursula Berge tror att det här var det sista Liberalerna fick: “det sved för mycket«

– Man ska se avskaffandet av värnskatten i paritet med att arvs- och gåvoskatten är borta, fastighetsskatten är borta och vi har rut- och rotavdrag som gynnar vissa betydligt mer än andra. Det finns ingen skatteberättelse om hur vi skapar ett skattesystem som fördelar på ett annat sätt, säger Ursula Berge.

När det gäller välfärden menar hon att kommunerna själva måste kunna ta in mer skatter framöver, så inte staten måste agera »jultomte« med statsbidrag. Det kommunala utjämningssystemet av skatteintäkter är en modell som borde förstärkas, tycker hon:

– Jag fattar inte att Stockholm och Göteborg är missnöjda med att betala tillbaka till kommuner som har exporterat sina välutbildade medborgare till dem. Annars får man väl betala transfersummor istället, och det blir väldigt trögarbetat.

Andreas Bergström tycker att snarast kommer som ett brev på posten att kommuner och landsting klagar över för lite pengar:

– Det har alltid varit så här, att SKL vill ha mer pengar till kommuner och regioner, men vi måste börja se en effektivisering. Det finns kommuner som klarar sig bra och andra som gör av med hur mycket pengar som helst, säger Andreas Bergström.

Det så kallade reformutrymmet, som varje år möjliggör det som brukar kallas nya satsningar i budgeten, består egentligen av automatiska besparingar som görs eftersom taken i socialförsäkringar, bidrag och myndighetsanslag inte räknas upp i samma takt som löner och BNP ökar. Att det här inte är något regeringar är tydliga med, har fått allt mer kritik.

– Å ena sidan är det väldigt icke-transparent gentemot medborgarna varifrån pengarna kommer, men å andra sidan så funkar det rätt väl för det gör det möjligt att flytta pengar från en sak till en annan som kanske hade varit politiskt väldigt svårt annars, säger Andreas Bergström.

– Det finns inom utbildning och forskning något som heter effektivitetsavdrag och det innebär att man ska bli 1-2 procent mer effektiv varje år. När man står inför en grupp studenter så är det svårt att tänka sig att de ska vara 1-2 procent smartare varje år eller att jag som lärare bli 1-2 procent mer pedagogisk varje år. Det är ett väldigt fyrkantigt över det, säger Ursula Berge.

Lyssna på hela avsnittet! Och följ gärna podden i Soundcloud, på Spotify eller i andra poddspelare.

Blogg 14 Sep, 2019

Vad gör de i LO-borgen efter tre?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiska redaktör Håkan A Bengtsson gräver som vanligt i veckans politiska mylla. Det handlar bland annat om LOs skrala ministerskörd, Alice Teodorescu och så några hårt tillkämpade men illa tillämpade segrar.

 

Politiken mellan raderna eller under ytan

Det finns saker jag inte riktigt förstår. Men som jag ändå försöker begripa. Som politiska beslut som inte är rationella men laddade av illa dolda symbolladdade ideologiska preferenser.
Ta detta med Arbetsförmedlingen. Den ska enligt Januariöverenskommelsen genomgå en drastisk förändring för att inte säga nedmontering under extrem press och kort tidsram. Tusentals anställda har varslats och mängder av lokalkontor ska läggas ned. Detta sker samtidigt som konjunkturen viker och arbetslösheten ökar, då Arbetsförmedlingen skulle behöva vara på tårna. Den som vill förändra något gör klokt i att tänka i flera steg och inte stressa igenom radikala omgestaltningar eller fatta beslut på dåligt underlag. Om man förstås inte har särskilda skäl att förändra något i grunden. Kan det röra sig om att vissa politiker har ett särskilt temperament och läggning åt radikala tag, och i det här fallet en så omfattande och snabb nedmontering som möjligt? Det är inte riktigt rationellt i min bok.
Men kanske finns det en undertext av misstro mot gamla AMS som ligger bakom C:s och L:s brådska i den här frågan. Om ATP en gång i tiden var en juvel i den socialdemokratiska kronan kan samma sak sägas om AMS. Men det kan väl inte vara så att någon nu i livet levande partiaktiv i något parti har läst Bo Rothsteins gamla avhandling ”Den socialdemokratiska staten: reformer och förvaltning inom svensk arbetsmarknads- och skolpolitik”?

 

Veckans avsnitt av Brexit

De brittiska brexitörerna vill nu driva igenom ett avtalslöst utträde ur EU. Ingen vill emellertid ha en hård gräns mellan Irland och Nordirland. Det Brexitavtal som föreligger skulle lösa detta, kanske en teknisk lösning för att kontrollera flödet av varor och personers rörlighet vid EUs nya gräns. Utan hårda gränskontroller. Det avtalet har Boris Johnson och hans anhängare sagt nej till. Men utan avtal blir det ju automatiskt en gräns! Jag undrar om Boris Johnsons motstånd mot Theresa Mays avtal med EU bottnar i något mer fundamentalt, möjligen att dessa brexitörer egentligen är så förbannade på EU att dom verkligen vill ge EU en smäll på käften och lämna med buller och bång.
En riktigt brutal och smärtsam skilsmässa passar bättre när den ena parten är riktigt moraliskt indignerad. Då är det inte läge att betala alla dessa miljarder för de beslut som britterna vid beslutsborden i EU och som landet juridiskt är bundna till. Som avtalet stadgar. För många brittiska politiker är hatet mot Bryssel ett slags ”reason to be”. Det som händer är i varje fall inte rationellt. Kanske gäller det att försöka förstå de underliggande emotionella dimensionerna bakom vissa politiska ställningstaganden. Och dess ideologiska hemvist. Inte för att de blir bättre. Men man kanske kan bli lite klokare i det långa loppet.

 

Hårt tillkämpade men illa tillämpade segrar.

Jag har också länge förundrats över att ledande borgerliga politiker så hårdnackat står emot i stort sett alla försök att få ordning på marknadsmekanismerna i välfärden. Men kanske fick jag delar av en förklaring när Olof Ehrenkrona, en gammal moderat nestor och nu ledarskribent på SvD, lade ut texten på ett seminarium arrangerat av moderata Svensk tidskrift häromåret. Han beskrev där ”valfriheten” som borgerlighetens stora seger de senaste decennierna. Och det är klart, vem överger frivilligt – hur rationellt det än kan vara – hårt tillkämpade men illa tillämpade politiska segrar.

 

Vad gör de i LO-borgen efter tre?

I veckan blev TCOs ordförande Eva Nordmark arbetsmarknadsminister.  Tre TCO-ordföranden har blivit statsråd, Lennart Bodström, Björn Rosengren och nu alltså Eva Nordmark. Sture Nordh blev dessutom statssekreterare. Det har ingen av LO:s ordföranden blivit, trots det fortsatta nära samarbetet mellan LO och SAP. Till historien hör även att utbildningsminister Anna Ekström varit ordförande i SACO. Visst har Stefan Löfven en tung LO-bakgrund. Och han är ju trots allt statsminister. Men det finns nog en och annan som funderar på vad de nu pratar om i LO-borgen efter tre.

 

Slutet på en socialdemokratisk era

I veckan avgick Margot Wallström från utrikesministerposten. Därmed förvann den sista kvinnliga s-politikern i sin generation. Margot Wallström var tillsammans med Anna Lindh och Mona Sahlin de tre starkast lysande stjärnorna som trädde fram ur en manlig skog av politiker och ombudsmän. För ännu på 70- och 80-talet var politiken i mycket hög utsträckning en manlig domän. Ändå var det tre unga kvinnor som stack ut och som gick längst. Var och en för sig. Alla hade kunnat bli partiledare. Men bara en blev det.

Anna Lindh var väl den som inledningsvis syntes mest i egenskap av SSU-ordförande. Hon hade en förmåga att som det heter ”gå genom rutan”, hon var specifik och spetsig och samtidigt alltid påläst. SSU hade en rätt tuff profil inte minst i miljöfrågorna under de där åren. Kanske var hon lite för framgångsrik. Möjligen var det en förklaring till att hon sånär sorterades bort från den nationella politiken. Hon räddades kvar via en borgarrådspost i Stockholm och den vägen kom hon senare in i regeringen, först som miljöminister och sedan som utrikesminister.

Mona Sahlin blev inte SSU-ordförande men lyftes in i partipolitikens innersta kretsar av den dåvarande partiledaren Ingvar Carlsson som minister, partisekreterare och påtänkt partiledarkandidat. Hon hade en stor lyskraft och ett enormt självförtroende där åren, var politiskt modig och kastades ofta in för att ta svåra debatter som ingen annan ville ta. Många betraktade henne som en självklar och logisk efterträdare till Ingvar Carlsson. Det såg ut som att manegen var krattad. Men tillfälligheternas spel ville annorlunda. Istället lämnade hon politiken ett tag efter den så kallade Mona Sahlin-affären (kanske det största politikerdrevet vi någonsin haft) som grundade sig i slarv i den lägre skalan vad privatekonomin beträffade.

När Göran Perssons avgång ett antal år senare närmare sig var Anna Lindh den starkaste kandidaten. Huruvida hon var Göran Perssons favorit förtäljer inte historien. Men historien ändrades den 11 september 2003 då Anna Lindh mördades mitt under EMU-valrörelsen i samband med ett besök på NK i Stockholm. På kvällen skulle hon ha varit med i en TV-debatt. Den elfte september passerade för övrigt denna vecka, detta hände för nu sexton år sedan.

Istället blev det Mona Sahlin som ersatte Göran Persson efter valet 2006. Men hon misslyckades att bli statsminister i valet 2010 och pressades att avgå.

Anna Lindh och Mona Sahlin ville bli partiledare. Det ville nog aldrig Margot Wallström, trots flera tunga ministerposter. Hon hade kunnat bli partiledare om hon hade anmält sig, vid mer än ett tillfälle. Margot var länge rörelsens egen favoritkandidat till partiledarposten. Hon var emellertid inte lika knuten eller fäst vid partipolitiken. Hon valde att kliva av vid flera tillfällen för att ägna sig åt annat. Mest uppmärksammat är väl hennes ”beef” med Göran Persson, vars regering hon hoppade av från. Istället blev hon EU-kommissionär och var ett par år i FN i New York. Men gjorde comeback på utrikesministerposten drygt tio år efter att Anna Lindh mördades när hon hade samma uppdrag.

Denna vecka sattes en slags punkt i det sista kapitlet i denna del av den svenska politiska nutidshistorien.

 

Tjuv och polis i public service

Public service är förstås extra viktigt att värna i dessa tider. Men man undrar ibland om vissa idéer. Nu har jag visserligen inte sett SVTs nya ”Tjuv och Polis. Kuppen i Askersund” där ”tio helt vanliga medborgare” ska stjäla 50 miljoner kronor, gömma bytet och fortsätta sina vanliga liv. Och fjorton erfarna före detta poliser samtidigt sätter i gång en jakt på att hitta både pengarna och ”tjuvarna”.
Är detta någon slags brottsförebyggande arbete i public service-format? Min intuition säger mig att vissa tankar är bättre på idéstadiet än i verkligheten, och även om det nästan kan vara opassande i detta sammanhang: ”Kill your darlings.”

 

Dennis Goldberg

Jag följer rapporterna från kravallerna och förföljelserna av migranter i Sydafrika. Och det smärtar i många avseenden. Jag kommer att tänka på en ungdomskongress i Sevilla 1985, med en av ANCs tyngsta företrädare, Dennis Goldberg. Han kom direkt från en 22 år lång fängelsevistelse och hans tal och person gjorde ett stort intryck på mig. Trots att han bestulits på sina bästa år i livet, var han obruten. Han dömdes till livstids fängelse vid den så kallade Rivonarättegången tillsammans med bland andra Nelson Mandela. Men de tillbringade inte fängelseåren i samma fängelse. Mandela och de andra svarta eller med indisk bakgrund satt på Robben Island. Men Dennis var vit och hade engagerat sig i kampen mot Apartheid i ANC. Rashierarkin applicerades även i fängelsesystemet. Goldbergs föräldrar kom från England och hade bosatt sig i Kapstaden och var olikt de flesta andra en familj som välkomnade personer från alla raser i sitt hem. Kommunistpartiet som Dennis Goldberg blev medlem i var ett slags brygga mellan de etniska grupperna och rasbarriärerna under den här tiden. Han satt med andra vita i Pretoria Central Prison.

Jag tog fram min enkla kamera och såg till att göra en intervju med honom som sedan publicerades i tidningen Frihet. Jag tänker på honom ibland som ett hopp om försoning över alla gränser. Han bodde några år i London men återvände till Sydafrika efter att apartheids avskaffades. Jag ser att han fortfarande är i livet och bor i Kapstaden. Jag ska ta fram hans självbiografi A life of Freedom: The Mission to End Racial Injustice in South Africa från bokhyllan och läsa i helgen.

 

Alice Teodorescu har råkat illa ut

Alice Teodorescu, tidigare politisk chefredaktör på ”liberala” Göteborgsposten, är numera huvudsekreterare i Moderaternas idépolitiska programgrupp. Moa Berglöf, f d moderat och Fredrik Reinfeldts talskrivare och nu medlem i Centerpartiet, har en i krönika på liberala (obs, utan citattecken) Sydsvenskan noterat att Alice Teodorescu i GP nyligen radade ”upp inte mindre än två färska anekdoter”… ”Dels hade hon fått sin mobiltelefon stulen, och trots att hon lyckats lokalisera den till en ‘omskriven förort’ prioriterade polisen annat än att skicka en bil till adressen för att hämta upp sagda telefon. Dels fick hon i fyra timmar förgäves vänta på en läkare på en överfull barnakut med en magsjuk son.”
Av detta drog Teodorescu slutsatsen: ”Två anekdoter på två veckor som vittnar om ett högskatteland som tar sina strävsamma medborgare för givna”….”Nej, jag blev inte våldtagen eller rånmördad, min son lämnades inte att dö på akuten. Men är det där gränsen för det acceptabla ska gå?”
Moa Berglöfs kommentar är faktiskt på pricken:
”Det är svårt att tolka det på annat sätt än att så länge minsta lilla störningsmoment i de bortskämda ledarskribenternas kuddrum blir ett samhällsproblem, och varje privat oförrätt tolkas som ett myndighetssvek, är den riktiga samhällskollapsen ännu långt borta.”
Hear hear.

 

Anders Borg och högerns skuld

När någon talar om vänsterns extrema positioner från anno dazumal brukar jag ta en titt på ett gammalt klipp med Anders Borg i Diskutabelt 1988. Låt mig citera en röst i programmet: ”Den unge mannen är revolutionär på ett farligt sätt.”  Denne man var finansminister i åtta år. Det är faktiskt helt obegripligt. På många sätt. Se det klassiska klippet här.

 

Blogg 13 Sep, 2019

Lycka är att äta med egna tänder

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling krisar vidare i jakt på livets goda ting. Och hittar dem såklart i vardagens bestyr.

För denne sjubarnsfar har morgnarnas alla lämningar under tjugo år varit en källa till stress och lite obehag. Inte bara för mig, utan säkert dessvärre för alla inblandade. När jag nu går till skolan med mitt yngsta barn har dessa känslor dock bytts mot något helt annat. Vi har tid att prata om vad dagen har att erbjuda, om saker vi ser på vägen och allt det där som bara uppkommer i samtal med en nioåring. Jag ser fram mot vår dagliga korta promenad. Och jag vet samtidigt att dessa stunder snart är förbi. Men även om det väcker ett visst vemod, är jag framför allt glad över att ha fattat hur mycket jag uppskattar dessa morgnar. Innan det är för sent.

Visst, det är klyschigt att påpeka sånt här. Typ: livet sker när vi håller på med annat, carpe diem och blabla. Men du vet samtidigt att det också är sant. Att den stora livsglädjen finns där, gömd i vardagens bestyr. Och att vi ofta inser det alldeles för sent.
Bäst beskrivet är det kanske i Olle Hammarlunds essäsamling Samtal på jorden. Där återges ett samtal med en bekant som berättar hur en skånsk faster gärna ville minnas fyra goda ting i livet:

Det första var att gå på nykrattade gångar, men då skulle de vara nykrattade.

Det andra var att elda med boketrä, men då skulle det vara boketrä.

Det tredje var att krypa ner mellan nytvättade lakan, men då skulle de vara nytvättade.

Det fjärde, ja det vågar jag knappt säg, sa hon och satte handen för mun.

Det fjärde – det är att äta med egna tänder.

Svårare än så behöver det inte vara när du ska värdesätta livet. Mina egna farföräldrar hade löständer redan som medelålders, det slipper jag nu i min egen version av femtioårskris. Men känslan av att äta med egna tänder måste jag antagligen börja värdera högre. För en dag tar även den känslan slut och jag är närmare den dagen än någonsin tidigare. Såklart.

Att kunna leva i ett samhälle som förstår att livets goda ting kan bestå av vår tandstatus som äldre, det är viktigt för oss på Dagens Arena. Det är sånt som vi vill skildra och bevaka, och vi hoppas att du tycker det är en bra ambition. Vill du stötta oss i detta arbete så finns det många sätt. Ett är att se till att du, och alla du känner, får vårt kostnadsfria nyhetsbrev. Ett annat är att stötta oss mer handfast varje månad.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 09 Sep, 2019

På spaning efter Hasse Alfredson

PODD | Redan som tolvåring gjorde Kalle Lind sitt första försök att skriva Hasse Alfredsons biografi. Nu tar han sig an uppdraget igen och berättar för Dagens Arena om vägen dit. 

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd berättar journalisten och författaren Kalle Lind om sin kommande bok om Hasse Alfredson. Ett projekt som han mer eller mindre ägnat större delen av sitt liv åt, och som han på sätt och vis känner sig utpekad att utföra.

– När förlaget ställde frågan var mitt svar att jag tyvärr måste tacka ja.

Kunskapen om Hasse Alfredson blir allt glesare bland yngre generationer, men samtidigt uppmärksammas hans verk fortfarande. Nyligen hade Jane Magnussons film om Hasse & Tage premiär, och för Kalle Lind var det ingen oönskad konkurrens trots att hans egen bok nu närmar sig utgivning.

– Vi har naturligtvis varit medvetna om varandras existens, och jag är dessutom med på ett hörn i filmen. Ända sen min uppväxt är jag van att vara eljest, så jag blir bara glad för en indikator att andra är intresserade av samma sak som jag.

Hasse Alfredson hade under många år en central ställning inom svenskt kulturliv, och påverkade på många sätt den offentliga diskussionen. 1992 utsågs han till exempel till månadens landsförrädare av Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren för att han som chef för Skansen initierat en utställning om invandrares inverkan på det svenska, och för att ha låtit Theodor Kallifatides inviga utställningen. Så hur hade Alfredson hanterat dagens politiska landskap?

– För mig är det den jobbigaste av frågor som finns. Jag hör ofta hur folk säger: Vad skulle inte Tage kunna skriva om EU, vad skulle inte Hasse kunnat säga om Hanif Balis senaste utspel? Jag tycker att det är meningslöst att spekulera i. Det händer ju inte sällan att när folk blir gamla att de blir tämligen reaktionära, och dessutom ibland dementa. Och då kan de ju plötsligt tycka vad som helst.

Hela intervjun går att höra här:

Dagens Arena publicerade dessutom nyligen en essä av Kalle Lind angående Hans Alfredson, som går att läsa här.

Blogg 07 Sep, 2019

Döda politiska teoriers sällskap

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiska redaktör Håkan A Bengtsson gräver i veckans politiska mylla. Dagsnoteringen för SD-M blandas självklart med Martin Ådahl, Wolf Bierman och historien om när Gösta Rehn somnade under en intervju.

 

Margot Wallström lämnar

Efter en lång politisk karriär lämnar Margot Wallström. Det var väl på ett sätt väntat. Om någon vecka fyller hon 65 år. Att vara ledande politiker på nationell och internationell nivå är påfrestande och tufft. Hennes värv och karriär är imponerande. Det är inte så många som hållit sig kvar i toppen så länge. Stefan Löfven tappar en av sina starkaste och mest karismatiska politiker. Ylva Johansson blir EU-kommissionär vilket Wallström också varit under två mandatperioder. Stefan Löfven har kort sagt behov av att komplettera och lyfta in nya starka kort i sin regering. Det kommer att bli några dagar av intensiva spekulationer. Räkna med att sapologerna går igång.

 

Timbro utan Centerpartiet

Timbros årliga så kallade ”stiftelsekonferens” samlar ledande borgerliga opinionsbildare och politiker. Konferenserna hålls vanligtvis utomland, i någon europeisk huvudstad eller i en badort vid medelhavets strand. Tidigare var det väl ”invitation only” som gällde. Och får man anta ”fria luncher” på Stiftelsen Fritt Näringslivs bekostnad. Nu är det nytt ljud i skällan och ökad transparens. Programmet ligger ute på nätet för den som vill anmäla sig, mot en avgift på 4 600 kr plus flyg för två dagar i Budapest. De borgerliga partiledarna eller partisekreterarna (och på senare år dess ungdomsförbundsordföranden) brukar vara där. Men i år är det bara tre partiledare i den gamla alliansen på talarlistan: Ulf Kristersson, Ebba Busch-Thor och Nyamko Sabuni. Däremot inte Annie Lööf. Centern kanske inte längre trivs i döda politiska teoriers sällskap.

 

Har någon underrättat den socialdemokratiska vänstern?

Den rödgröna regeringen har inhöstat ett par intressanta politiska segrar de senaste veckorna. De rödgröna tvingas ju leva med de skattesänkningar från den borgerliga budgeten som röstades igenom förra hösten. Januariavtalet innebär dessutom att värnskattens försvinner vid årsskiftet. Men Löfven-Andersson har nu lyckats förhandla fram två skatteförändringar. De ökade satsningarna på försvaret ska finansieras av en särskild bankskatt. PM Nilsson på Dagens Industri rasar: ”Det är en gåta hur Lööf och Sabuni kan ställa sig bakom en S-minister som vill socialisera vinster i banksektorn.” Det är inte många som numera minns att Nilsson en gång i tiden var en resonabel socialliberal. Regeringen har dessutom också baxat igenom en ny formel för kommunskatteomfördelningen som tar från storstäder med stark skattebas och ger till kommuner med mindre skatteintäkter per invånare. Kanske ligger det något i den gamla borgerliga kritiken att socialdemokraterna kompromissar och kompromissar men i det långa loppet maler ner sina motståndare? Har någon har underrättat den socialdemokratiska partivänstern?

 

På den ”liberala” fronten intet nytt

Tankesmedjan Fores Sara Davidsson och Andreas Bergström varnar i Dagens Industri: ”Slösa inte statliga medel på dåliga infrastrukturprojekt”. Med tanke på de uppenbara underinvesteringarna i kommunikationer och infrastruktur och behoven av en klimatomställning kommer nog varningen en smula tidigt. När tågkaoset lagt sig ska jag överväga deras invändningar. En lösning de diskuterar för att undvika ”glädjekalkyler” är ökad egenfinansiering genom vägtullar. De medger att sådana lösningar inte är ”oproblematiska” med att de kan skapa ökade ”incitament”.

Martin Ådahl och Centerpartiet vill begränsa fackens möjligheter att ta till stridsåtgärder mot småföretag. Han kanske inte tycker att anställda på små företag ska ha kollektivavtalsenliga löner och villkor? Tydligen tecknade tidningen Fokus som Ådahl var med och startade aldrig kollektivavtal.

I Dagens Nyheter skriver den liberale välfärdsforskaren Andreas Bergh en kritisk krönika mot några reportage om de anställdas dåliga villkor i plattformsekonomin: ”Om nu gigekonomin är så hemsk, varför vill människor arbeta där?” Det är mest medelklassjournalister i kultursektorn som oroar sig, antyder Bergh. Själv vet Bergh att ”uppfattningar om vad som är dåligt betalt, dålig arbetsmiljö och obekväma arbetstider varierar från person till person”. På den ”liberala” fronten – intet nytt.

 

Pappers först

I veckan kom första signalen om att de kommande avtalsförhandlingarna kan bli mer besvärliga än vanligt. Pappersarbetarförbundet gick självt ut och krävde fyra procents löneökning. De kommande löneförhandlingarna lär bli mer svårmanövrerade än vanligt. De brukar alltid inrymma en och annan konflikt. Men i år kan det bli mer komplicerat än på många år. Det så kallade märket och industriavtalsformeln är ifrågasatt, såväl från höger som vänster. Fackförbunden i 6F har gjort egna analyser på området. En klassisk knäckfråga är om LO ska kunna samordna sina krav. Lägg därtill LAS-frågan som regeringen slängt in i avtalsrörelsen. Och som vanligt är arbetsgivarna mer samkörda än arbetstagarsidan.

Själv tänker jag på Rehn-Meidner modellen och när jag var med och intervjuade Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Jag minns särskilt att Gösta Rehn under intervjun tog vad man i dag kallar för en ”powernap”. Men han vaknade snabbt och var piggare än någonsin. Under några år arbetade jag med LO-ekonomen Claes-Erik Odhner. Han gav tillsammans med SAFs Karl-Olof Faxén och TCOs Gösta Edgren namn åt EFO-modellen. De  utgick från att löneutrymmet skulle räknas fram med utgångspunkt i den internationella inflationen och produktivitetsökningen. Industrin skulle vara löneledande och den inhemska sektorns löner skulle hålla sig inom samma ram som den konkurrensutsatta sektorn. I kombination med en solidarisk lönepolitik och lika lön för lika arbete.

Det var då. Hur det ska vara i framtiden är – för att använda en klyscha – under diskussion. Pappers kom först. Vi får se vem som får det sista ordet.

 

Högerpopulisternas frammarsch överskattas

Det är uppenbart att högerpopulistiska eller kanske snarare högerextrema partier gått fram och stärkt sin ställning i en rad val de senaste decennierna. Samtidigt verkar det som att framgången ibland överskattas. Europaparlamentsvalet blev inte det stora genombrottet för högerpopulisterna som många befarade. Samma sak kan sägas om det svenska valet förra året. SD gick förvisso framåt. Men inte så mycket som SD-strategerna själva hade hoppats. Inför förra helgens två delstatsval i östra Tyskland såg det ut som att Alternative für Deutschland (AfD) skulle bli största parti. Så illa gick det inte. Men det är illa nog. Valen var en enorm framgång för AfD som fick 27,5 i Sachsen och 23,5 i Brandenburg. AfD har blivit särskilt starka i det gamla Östtyskland, som inte hade några invandrare före muren fall och som inte direkt blivit vinnare på återföreningen, i varje fall inte jämfört med väst eller det närbelägna Polen. Östra Tyskland har blivit AfDs starkaste fästen.
Jag kommer osökt att tänka på DDR-dissidenten Wolf Biermann klassiska sång:

Nej, låt dig ej förskräckas/i denna skräckens tid./Dom hoppas ju på detta,/att innan kampen börjat,/vi gett oss utan strid.

I helgen skrev Svante Weyler om författarnas kamp om den tyska själen i allmänhet och östra Tyskland i synnerhet i dag. Weyler citerade i det sammanhanget Theodor Adorno som i mitten av 1900-talet talade en ”anticipation av skräcken” hos den ”som inte ser någon framtid för sig och som inte gillar de samhällsförändringar som sker”. En viktig slutsats i denna konservativa era är att om framtiden uppfattats som ett hot vinner högerpopulisterna terräng. Detta är vår tids stora utmaning för radikala och progressiva politiker och rörelser.

 

M och SD – en dagsnotering

Först gjorde Ulf Kristersson ett så kallat utspel. Han ville göra upp med Socialdemokraterna om hur gängvåldet ska bekämpas. Regeringen tackade ja till inviten och i veckan träffades alla riksdagspartier utom SD. Då svarade Kristersson med att kräva att också SD borde bjudas in. Att, skrev Ulf Kristersson i Dagens Industri, ”inte ens lyssna på vad alla medborgare, genom sina riksdagsledamöter, har att säga är djupt respektlöst”. Respektlöst?

Detta hände ett par veckor efter moderaternas Hanif Bali-debacle. Var detta veckan då sänkte Moderaterna tröskeln till SD? Stora förändringar och positionsförflyttningar sker ofta i små steg.

 

Utmattningssyndromet Brexit

Det brittiska politiska systemet befinner sig i ett slags posttraumatiskt stresstillstånd efter folkomröstningen om Brexit 2016. Nu har det gått drygt tre år. Det har varit ett långt politiskt kattrakande. Ska man skratta eller gråta? Enda trösten är väl att se om ”Yes minister” eller ”The thick of it”. Då kan man bara skratta.

Lars Danielsson framhöll på ett SNS-seminarium för något år sedan att Brexit är oundvikligt. Det är inte en fråga om. Det är bara en fråga om när. Lars Danielsson som är en kunnig och insiktsfull diplomat liknade processen vid ett maratonlopp. Nu har det gått ytterligare ett år. Maratonloppet har visat sig bli jäkligt långt och ansträngande. Och jag som försöker följa eländet måste bekänna att jag drabbats av något slags anglofilt utmattningssyndrom.

Blogg 06 Sep, 2019

PODD | Euron 20 år – fick nej-sägarna rätt?

Hur kan 20 år med euron som valuta summeras? Den frågan ägnar sig Jenny Lindahl och Sandro Scocco åt i nya Pengar & politik.

Hur kan summan av införandet av en gemensam valutaunion (EMU) beskrivas? På plussidan: man slipper växla pengar på resa. På minussidan: arbetslöshet och finanskris?

När euron i år fyllt 20 år är det dags att summera vad som sades, hur det gick och hur det ska gå nu. Hur hänger finanskrisen i Grekland ihop med EMU, kommer projektet att bli klart, och hur ska det gå för Storbritannien?

 Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco

Blogg 06 Sep, 2019

Dåligt minne skapar låst debatt

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling dyker ned i forskningen kring polarisering för att förstå hur kompromisslöshet uppstår. Det går sådär.

När alla grupperar sig i två läger, och neutralitet blir omöjlig. Så brukar polarisering definieras. Ett tillstånd som de flesta vill undvika. För det är svårt att nå hållbara lösningar när folk bara står och skriker på varandra. Såklart.

Forskare på University of Pennsylvania har därför nyligen försökt förklara uppkomsten av sådana låsta lägen människor emellan. Och deras slutsats är lite förvånande. De anser nämligen att låsning i en diskussion beror på dåligt minne hos de som debatterar. Vi minns helt enkelt inte alla fakta, och därför uppstår en hård linje i åsikter. Spännande, tänker jag. Så med lite minnesträning skulle många konflikter kunna undvikas? Nja, så enkelt var det naturligtvis inte. Forskarna menar att det inte är sånt vi slumpvis glömmer, eller ovidkommande information som hjärnan rensar bort, som skapar det låsta läget i ett samtal. Nej, det är fakta som talar mot vår tes som vi tenderar att glömma, och därför skapar polarisering.

Det låter bara som ett artigare sätt att beskriva arrogans, om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju vara. Men oavsett hur vi benämner oförmågan att ta in fakta som inte tilltalar oss så är det naturligtvis ett samhällsproblem värt att forska vidare på. Forskarna i Pennsylvania tycks dock ännu inte ha luskat ut vad som skapar just denna glömska/arrogans. Men jakten fortsätter säkert.

Men även forskare på Rensselaer Polytechnic Institute har nyligen presenterat en studie om polariseringens drivkrafter. Som underlag valde de kanske bästa möjliga material: den amerikanska kongressen. Få platser på jorden kan ju uppvisa en mer tydlig gruppering mellan två läger. Så vad hittade forskarna för anledningar till låsningar där? Ja, inte tycks det handla om ledamöternas bristande minnen. Nej, polariseringen ansågs istället uppkomma på grund av mandatlängder och framför allt: donationer. För att få råd att driva sina valkampanjer tvingas politikerna skärpa sina linjer på väg mot absurdum för att locka finansiärer att öppna sin plånböcker. För dessa anses inte vilja stötta diffusa budskap. Ingen grogrund för kompromisser, med andra ord.

Sammantaget är såklart båda dessa studier något på spåren. Och visar på sånt vi egentligen redan vet. Frågan är bara vad vi gör med kunskapen. För oss på Dagens Arena är studien om kongressledamöterna extra intressant. Även vi är direkt beroende av donationer. Och vi vet att det enklaste sättet att få fler att skänka pengar är att höja tonläget. Att mata supportrar som håller på en specifik sakfråga och vill gynna de som tycks dela deras åsikter. Men så jobbar inte Dagens Arena. Vi är en oberoende redaktion, utan presstöd, som publicerar sånt vi anser vara viktigt. Där du inte behöver instämma i allt vi publicerar, men förhoppningsvis ändå är intresserad av att veta mer. Hos oss tycks det olika hela tiden. För det är inte bra för någon att bara matas med bekräftelse. Oavsett om du finansierar amerikanska politiker eller en fattig svensk nättidning.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS Om du vill stötta oss finns det mer info här. Passa på, imorgon kan det vara för sent. Och ja, vi tar swish.

Blogg 05 Sep, 2019

PODD | Avtalsrörelse, Las-utredning & industrimärket

Veckans avsnitt tar sig an den stundande avtalsrörelsen, som står inför stora utmaningar när lågkonjunktur nalkas, industrins rätt att sätta lönemärket ifrågasätts och parterna vid sidan av förväntas förhandla om omställning och uppluckrade turordningsregler. Med: Lars Calmfors och Anna Danielsson Öberg.

Gästerna i podden denna vecka, Lars Calmfors, professor i nationalekonomi och Anna Danielsson Öberg, författare och arbetsmarknadsjournalist, diskuterar bland annat vad som krävs för att parterna ska vilja sätta sig vid förhandlingsbordet och komma fram till ett alternativ till den statliga utredning vars direktiv är att göra det lättare och billigare att säga upp, luckra upp turordningsreglerna och säkra arbetsgivarnas ansvar för omställning och kompetensutveckling. Utredningen ska redovisa sitt förslag senast sista maj 2020.

Anna Danielsson Öberg menar att upplägget är mer riggat för arbetsgivarna, som därmed kan ha mindre intresse av att förhandla. Osäkerheten om Arbetsförmedlingens framtid kan också stöka till det, menar hon. Lars Calmfors tror å andra sidan att just osäkerheten kan öka känslan av parterna att de måste hitta lösningarna själva, och därför sätta sig vi förhandlingsbordet.

Lars Calmfors säger att en eventuell lågkonjunktur kan försvåra i avtalsförhandlingarna.

– Det är en komplikation att löneökningarna har varit för låga några år och därför finns det nog ett tryck från fackligt håll att man vill ha betydligt högre löneökningar. Problemet är att man borde ha haft de där högre löneökningarna tidigare, då hade de gjort stor nytta i en bristsituation. Nu kommer man förmodligen få dem lite feltajmat i en nedåtgående konjunktur, säger han.

Han anser att löneökningar på kring 2,5 procent årligen inte är förenligt med ett inflationsmål på två procent.

Lars Calmfors, som själv är en av de hårdaste kritikerna av industrimärket, anser att bristyrken i offentlig sektor måste få dra löneökningarna uppåt, och att det är önskvärt om personal flyttas från industrin till yrken inom välfärden. Men motståndet att frångå industrins lönesättande roll är stort.

– Det finns en föreställning om att exportinkomster är finare än andra inkomster. Det är en blandning av olika faktorer som gör att tänkandet där är låst på många håll som jag tror är jättefarligt, säger Lars Calmfors.

Anna Danielsson Öberg ifrågasätter däremot hur det ska avgöras vilka yrken som är bristyrken en viss avtalsrörelse, och som därför motiverar extra höga löneökningar. Hon tror att försöken från LO-förbunden inom 6F att introducera en ny lönebildningsmodell som alternativ till industrins märke kommer att sättas på prov redan i höst.

– LO har ju mål om att löner mellan tjänstemän och arbetare ska minska och att LO-kvinnor ska uppnå en viss nivå, och ska det uppnås måste man hitta en modell som ger högre löneökningar till de som får minst. Det här är en fråga man är djupt oense om, både inom LO och mellan parterna och mellan fack. Det vi sannolikt får ett kvitto på redan i höst, är 6F:s förslag. Sist kom man till sist överens om att alla med månadslöner under 24 000 kronor skulle få extra lönepåslag; nu höjer 6F ribban rejält och kräver att gränsen höjs till 28 000, säger Anna Danielsson Öberg.

– Lo kommer få det jättebesvärligt redan nu i höst. LO-samordningen har redan spruckit två gånger. Spricker det en tredje gång kan vi vara i ett läge där något nytt uppstår, forsätter hon.

Lars Calmfors är optimistisk vad gäller kvinnolönerna, som han tror att marknadskrafterna kommer att dra uppåt. Men han tror däremot inte att det är rätt väg att gå att försöka minska lönegapet mellan arbetare och tjänstemän.

– Jag tror att försöker man trycka ihop lönefördelningen kraftigt går man mot marknadskrafterna, så det riskerar att förvärra sysselsättningen för de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden.

Anna Danielsson Öberg konstaterar att frågan om sänkta ingångslöner är en ideologisk fråga.

 

Blogg 30 Aug, 2019

Rapport från föräldramötet

FREDAGSMYS | Höstterminen är igång och tiden för föräldramöten är här. Frågor om andel visad hud och ett slopat duschtvång skakar om chefredaktör Nordling.

Skolstart innebär föräldramöte, och som sjubarnsfar har jag suttit på ett antal sådana. Efter 25 år av sammankomster inom förskola och skola kan jag skriva boken så att säga. Eller åtminstone upprätta en checklista.
Höstens första föräldramöte hölls häromdagen och berörde sjätte klass. Mötet inleddes med att rektorn förvarnade om att det skulle visas bilder, om tekniken fungerade. Check. Tekniken visade sig inte fungera. Check. Ingen ansvarig hade tillsett att tekniken prövades fem minuter innan mötet. Check. Rektorn höll ett anförande utifrån bilder ingen kunde se. Check. Rektorn lämnade lokalen då lärarlaget tog över mötet. Check.

Missförstå mig rätt här, jag är en vän av föräldramöten. De tjänar ett viktigt syfte i relationen mellan hem och skola. Men om fler skolledare tog sitt eget framträdande på större allvar skulle den egna verksamheten antagligen framstå som så professionell den i grunden är.

Några välkomna nymodigheter på föräldramötesfronten har förstås dykt upp under åren, det ska jag inte sticka under stolen med. Som det här att möten numera allt oftare hålls mellan kl 8-9 på morgonen. Supereffektivt. Inga kvällssittningar med långa utläggningar om ditten och datten. Alla vill/måste till jobbet. Den förälder som väcker frågor av komplex karaktär har automatiskt 40 ovänner resten av skoltiden.

Efter rektorns inledning höll ett väl förberett lärarlag en mycket effektiv genomgång av allt det där som vi föräldrar förväntas veta. Även här kunde jag snabbt bocka av checklistan. Sjukanmälan (varje dag), ledighetsansökan (glöm det) betygskriterier (svårt, men det finns en film). Men så dök två små överraskningar upp. Båda mindblowing, men på var sitt sätt.

Angående hygien (obligatorisk mötespunkt i sexan, oftast med idrottslärare som föredragande) lyftes sedvanlig information om vikten av att hålla sig ren och fräsch, samt att dusch är obligatorisk efter fysisk övning. ”Men vi är inte stenhårda på det” avslutade läraren. Gruppen morgonstressade föräldrar tog måhända inte in denna nyansering, men för denne erfarne mötesdeltagare var detta en revolution. Plötsligt är decenniers kadaverdisciplin om tvagning efter gymnastik, och det outtalade folkhälsoprojekt som motiverat alla år av omklädningsrumsproblematik, i uppluckring. Och jag tänkte stilla: oj.

Det är klart att hygienen är viktig, speciellt för elever på väg in puberteten. Jag fattar det. Men det kändes som om den sista bastionen av auktoritär likgiltighet nu fallit. Visst, lärare har länge sett mellan fingrarna och förstått att det kan finnas anledningar till att hygienen inte alltid går först. Men sällan uttryckt på detta sätt. Vi är inte stenhårda på det. På ett föräldramöte. Spännande, tänkte jag.

Men knappt hann jag tänka det förrän nästa bomb smällde av. Under den obligatoriska klädpunkten (kläder efter väder, ordentliga skor vid fysisk aktivitet, etc) uppmanades vi att diskutera med våra barn hur mycket hud de bör visa. Visst, jag har hört alla tänkbara vägar att lyfta den självklara frågan om vad grupptryck, självkänsla och signalvärden gör med oss och våra barn. Men aldrig uttryckt i lämplig andel hud. Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för just vår tid, för att citera Mikael Wiehe.

Så när auktoritära hygienmantran inom skolan tycks vika hädan till förmån för en mer empatisk syn, så pimpas istället danandet av nya medborgare med en återuppväckt moralpolitisk underton. Som vore det en balansens naturlag.
Hos deltagarna på föräldramötet gick emellertid inte att utläsa någon reaktion på denna förskjutning. Ingen sa något, utan vi reste oss alla snabbt för att gå till jobbet. Vad som hade hänt om det varit ett kvällsmöte vågar jag inte tänka på.

Och ja, jag lever i en skyddad medelklasstillvaro och vet att det också finns skolor som uppskattar om någon kommer till föräldramöten överhuvudtaget. Det är sådana skillnader som Dagens Arena vill skildra. Bland annat. Faktum är att det är så mycket vi vill göra, men inte alltid mäktar med på grund av begränsade resurser. Och samtidigt tycker jag att vi vecka efter vecka lyckas ge vår publik ett innehåll med substans. Men glöm inte: som helt oberoende redaktion är vi direkt beroende av våra supportrar. Utan er kan vi inte fortsätta.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS Om du vill stötta oss finns det mer info här. Och ja, vi tar swish.

Blogg 28 Aug, 2019

PODD | Ny ordningsvakt på lönemarknaden

PODD | I nya avsnittet av intervjupodden snackar vi med Irene Wennemo om det nya uppdraget som generaldirektör, om lönebildning, om strejkrätt och om hon tar över efter Ylva Johansson.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas podd intervjuas Irene Wennemo, som inom kort tillträder som ny generaldirektör för Medlingsinstitutet. Ett uppdrag som den förre statssekreteraren, ledarskribenten och LO-utredaren ser fram mot:

– Det är en myndighet som jag följt sedan den föddes. Man behövde då lite mer muskler för att disciplinera lönebildningen, men den ökade makten var måttlig. Det handlar om att kunna tillsätta medlare och skjuta upp konflikter.

Statliga Medlingsinstitutet har tre huvudsakliga uppdrag: att säkerställa en ordnad lönebildning, motverka antalet konfliktdagar och sammanställa lönestatistik. I fjol hade svensk arbetsmarknad rekordfå konfliktdagar, men nästa år väntar en stor avtalsrörelse. Den rådande modellen med ett industriavtal som sätter märket för löneutvecklingen ifrågasätts av allt fler och kommer säkerligen att utmanas inom kort. Lägg därtill att januariavtalets 73-punktsprogram innehåller flera delar som sätter press på arbetsmarknadens parter att komma överens, exempelvis om nya regler kring turordning vid uppsägningar. Vill det sig illa kan en rad olika konflikthärdar hamna i Irene Wennemos knä i den nya rollen. Hon tror dock inte att faran är så stor.

– Även de som är negativa till Industriavtalet lyfter fram behovet av ett märke för lönebildningen, men de vill vara med och påverka mer. Det finns ändå en acceptans och det gör allt mycket lättare.

Irene Wennemo menar dock att januariavtalets uppgörelser kan bli en utmaning.

–Det finns en möjlighet för fack och arbetsgivare att komma överens, det är ingen omöjlighet. Men man måste inse att det är jättesvårt, att det är jättekänsliga frågor för facket. Arbetsgivarna anser att de redan vunnit något och vill nu ha ut det. Det finns en risk för en lösning som alla tycker är dålig. Viktigt också att Centerpartiet inte fastnar i hur de vill lösa detta, utan lyssnar på både fack och arbetsgivare.

Vid sidan av dessa utmaningar så lär också effekterna av den förändrade strejkrätten påverka avtalsrörelsen. Inskränkningar i lagstiftningen har skett med motivet att situationen i hamnarna var ohållbar. Sedan dess har Hamnarbetarförbundet tecknat ett avtal, och kommer därmed omfattas av en strejkrätt även i fortsättningen, vilket kan betyda att förändringen inte hade någon effekt på det ursprungliga problemet. Den före detta statssekreteraren i Arbetsmarknadsdepartementet vill dock avvakta innan effekten av lagändringen recenseras.

– Det var ett litet ingrepp i lagstiftningen, enligt de allra flesta, och det bryter inte mot grundlag eller ILO-konventionen. Men nu blir det upp till bevis för den nya lagstiftningen.

I sina tidigare roller har Irene Wennemo oftast kunna föra fram sina åsikter, men som generaldirektör gäller det nu att hålla sig neutral. En sak som kan visa sig vara svårare än det verkar, då hennes företrädare på myndigheten nyligen fick kritik av Justitieombudsmannen för en debattartikel i samband med hamnkonflikten där den rådande partsmodellen försvarades. JO ansåg att den var partisk.

– Det var väldigt överraskande att JO kom till den slutsatsen, konstaterar Irene Wennemo.

I samband med att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson nominerats som EU-kommissionär spekuleras det om hennes efterträdare, och Irene Wennemo brukar nämnas som en het kandidat. Men har hon fått frågan?

– Nej. Eller så här ska man ju säga: Det kommenterar jag inte.

Hela intervjun går att höra här. Eller i de flesta poddspelare. (Glöm inte att aktivera en prenumeration i din spelare så missar du inga framtida avsnitt. Det är kostnadsfritt.)

Blogg 23 Aug, 2019

PODD | Höstbudget och lågkonjunktur under lupp

Är regeringens ekonomiska politik neutral i förhållande till en annalkande lågkonjunktur? Och hur var det nu med satsningar och reformutrymme och vad begreppen egentligen betyder? Om det här handlar veckans Pengar & politik.

Det är roligare att kalla det att satsa än säga »vi switcherooade 25 miljarder«. Det är en av analyserna i Pengar & politik kring det som på politiskt språk kallas »reformutrymme«.

Dessutom avhandlas läget i ekonomin, höstbudgetens innehåll, reformutrymmet/den automatiska åtstramningen, finanspolitiken och det parlamentariska läget inför höstbudgeten.

Med: Jenny Lindahl och Sandro Scocco

 

Blogg 23 Aug, 2019

Kompisar från förr

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling återser två filmer från tidigt 80-tal. Och känner sig missförstådd.

I veckan var det alltså ett år sedan Greta Thunberg inledde sin klimatstrejk, och resten är historia som det brukar heta. I fjol deltog jag i ett poddsamtal där flera medverkande upprördes över Thunberg på det där sättet som vi numera vant oss vid. Jag försökte lyfta in en annan dimension genom att hävda att det var som att vi lajvade filmen Sopor. Det var dock en referens som övriga deltagare inte ville stanna vid, antagligen för att nästan ingen kommer ihåg filmen.

Jag har emellertid inte kunnat släppa tanken, och såg därför äntligen om filmen häromveckan. Förra gången var jag 12 år, och för att riktigt utmana ödet såg jag om den i sällskap med några av mina barn. Om även du har svårt att minnas Sopor, så är det en film av Tage Danielsson från 1981. Den brukar beskrivas som Danielssons uppgörelse med kärnkraftomröstningen året innan, och framför allt det svek som han ansåg att det socialdemokratiska linje 2-alternativet utgjorde. Alltså i första hand en satir över skendemokratin Sverige. Där många gliringar dock fortfarande känns förvånansvärt fräscha.

Filmen inleds med att stockholmsförorten Farstas barn försvinner, för att sedan dyka upp som ockupanter av slottet. Den då tre-åriga prinsessan Victoria visar sig vara en av ledarna i den nya rörelsen Sveriges onödigförklarades protestorganisation, förkortat Sopor. Budskapet är enkelt, barnen revolterar då de vuxna har förklarat dem som onödiga, illustrerat med de miljöskadliga och konsumtionshetsande beslut som de styrande ständigt tycks ta. Slottsbacken fylls därefter av horder med barn som ställer sig bakom upproret, som dessutom sprider sig landet runt. Filmbilderna över demonstrerande barn framför slottet kunde alltså ha tagits i samband med vårens stora skolstrejker för klimatet, bortsett från att 1981 hade ALLA toppluva.

Det är farligt att se filmer från förr. De håller sällan, framför allt tempomässigt. Det gäller förstås även Sopor. Men inte i den omfattning som jag befarat. Tvärtom har den fortfarande en rapphet och humor som till stor del funkar. Som anekdotisk bevisföring ska framhållas att mina barn såg hela filmen, samt pratade om den efteråt.

I jakten på min ungdoms filmupplevelser (ja, jag har nyss fyllt 50…) återsåg jag i samma veva även Sova räv. Du kanske inte minns den heller? Det är en film som gjordes direkt för svensk tv 1982, och som i alla fall har dröjt sig kvar i mitt minne. En storstadshistoria om känslokalla kids med knasiga föräldrar och där framväxten av ett till synes högerpopulistiskt parti spelar en bärande roll. En handling som borde ha lett till en renässans för detta alster, kan tyckas. Där finns trots allt en hel del som känns aktuellt 2019. Lägg därtill att manuset skrevs av Ragnar Strömberg, att Bille August stod bakom kameran och att på rollistan återfanns namn som Börje Ahlstedt, Mona Malm, Ernst Günther, Örjan Ramberg och Christina Schollin. Och dessutom Niels Jensen som alienerad ungdom! Detta borde alltså vara en riktig kultklassiker.

Att hitta Sova räv är dock inte helt lätt. Men den finns ännu att se på Youtube i en närmast kongenialt digitaliserad VHS-kopia. Likt Prousts madeleinekaka väcks här minnet av hur det var att se inspelningar på halvt utslitna videokassetter. Som spelats över gång på gång. Där inget är skarpt och det ibland bara flimrar. Men ingen restaurering eller Directors Cut lär å andra sidan kunna rädda Sova räv. Den visar sig nämligen vara rätt usel, nu när jag ser om den. Och just därför helt underbar att se, förstås. Så passa på, så länge det går.

Sopor och Sova räv är för övrigt nästan inspelade samtidigt i Stockholm, men därefter upphör de flesta likheter. Med ett stort undantag. Båda filmerna handlar om barn som glöms bort och missförstås av vuxna, barn som känner sig onödiga och oroas för framtiden. Och som därför väljer att bli aktivister (Sopor) eller terrorister (Sova räv). Framtida skildrare av tidigt svenskt 80-tal skulle kunna få intrycket att dåtidens unga faktiskt kände sig övergivna. (I alla fall om de enbart bygger sin forskning dessa två filmer. Vilket först kändes rimligt, men ok då…)

Det är på sätt och vis min ungdom som skildras i dessa filmer. Jag växte upp i förortens hyreshus, i vad som nu kallas ett utsatt område, men känner inte igen det här att vi skulle ha känt oss onödiga. Visst, alla generationskamrater sprudlade inte av livskraft. Men att vi skulle ha saknat framtidshopp, så var det inte. Och så är det antagligen inte nu heller, vem som än påstår det om dagens unga.

Men så är det med konsten, den ska helst ligga ett steg före, få dig att tänka efter innan det är försent. Och det försöker ju även vi på Dagens Arena göra. Men för att lyckas med det är vi ständigt beroende av dig. Så tack för att du följer oss. Se gärna till att du och dina bekanta får vårt kostnadsfria nyhetsbrev. Och om du vill göra skillnad på riktigt för oss så finns information om hur det går till här.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

 

 

 

 

Blogg 20 Aug, 2019

PODD | Höstbudget och liberaler med upprorslust

Säsongens första avsnitt av Arena Tyckonomi bjuder på en summering av sommarens hätska Twitter-debatter, och en framåtblick inför höstbudgeten och om januari-regeringen kommer att lyckas hålla ihop. Med Lisa Pelling från Arena idé och Karin Svanborg-Sjövall från Timbro.

Efter en, enligt paneldeltagarna sömnig politisk sommar, väntar en höst som kan väntas bli händelserik. I veckan presenterar finansminister Magdalena Andersson (S) en prognos över det ekonomiska läget inför höstbudgeten.

Lisa Pelling tror att finansministern kommer att flagga för att reformutrymmet är litet.

– Om det ska ha någon poäng med att ha sparat i ladorna som Magdalena Andersson har gjort de senaste åren så är det väl för att kunna använda de nu när konjunkturen vänder nedåt. Så jag hoppas man använder det till något som kan stärka konjunkturen, säger Lisa Pelling i podden.

Karin Svanborg- Sjövall menar att det är nu Socialdemokraterna kommer att försöka sätta sin bild av verkligheten inför budgetförhandlingarna.

– Jag tror att hon kommer att säga ungefär samma sak som i Almedalen, om demografin, som verkar vara det stora trumfkortet nu. Delvis för att det stämmer, behoven kommer öka demografiskt, men det här är också en del av ett förhandlings- och läggspel – inte minst gentemot C och L – där man håller på och slåss om problemformuleringsprivilegiet kring vad man kan och inte kan göra, där man vill sätta en bild av att det är omöjligt att sänka skatter, säger Karin Svanborg-Sjövall.

Både Lisa Pelling och Karin Svanborg-Sjövall menar att det finns anledning att förbereda sig för en annalkande lågkonjunktur redan nu.

– Man skulle behöva en stark och välutrustad arbetsförmedling i det här läget. Både för att förmedla de jobb som finns, men också för att stå redo med kompetensutveckling och vidareutbildning som krävs för att rusta människor under en lågkonjunktur.

– Ett problem just nu är att privata företag går under när Arbetsförmedlingen ska ta ett halvår på sig för att beställa kurser. Sedan är tanken att Arbetsförmedlingen ska bygga mycket på den typen av aktörer som man nu håller på att strypa, så det är väldigt problematiskt, säger Lisa Pelling.

Karin Svanborg-Sjövall välkomnar däremot nedskärningarna på arbetsmarknadspolitiken.

– Jag tycker tvärtom. Vi har haft en dysfunktionell politik på det här området. Att man innan en lågkonjunktur faktiskt river av det här plåstret och ser till att den här myndigheten börjar fungera på ett annat sätt och slimmas tror jag är alldeles utmärkt, säger Karin Svanborg-Sjövall.

Att glesbygdskommunernas framtida överlevnad nu är uppe på agendan, och ur ett längre perspektiv än nästa års budget, tycker hon är bra.

– Problemet med en kostnadsutjämning som den Socialdemokraterna föreslagit är att det skapar ett moral hazard problem, nämligen att kommuner får betalt för politik som är dålig för kommunen. Man får inte fler i arbete som går på socialbidrag genom att exempelvis höja skatten för företag, säger Karin Svanborg-Sjövall.

Lisa Pelling tror att en satsning på bostadsbyggande är rätt prioritering i höstbudgeten för att stävja lågkonjunkturen.

– Jag tror att bostadssektorn är en sådan flaskhals där man skulle behöva satsa mer. Det är också billigare att bygga i en lågkonjunktur. Man borde nu skapa en politik som gör det möjligt att hämma nedgången i ekonomin.