GRANSKNING. Meningsfull sysselsättning – men inte gratisarbete. Så lyder de nya reglerna i fas 3. Men så lät det inte när den statliga myndigheten Skogsstyrelsen tog in fas 3:are på intervju. Dagens Arena var med – med dold mikrofon.
Det är måndagen den 30 januari och klockan är strax efter fyra på eftermiddagen. Det är svinkallt och mörkret har börjat falla. Några hundra meter bortom det livliga busstorget i Borås stiger Åse Waldén in genom porten till en kontorsfastighet. Hon läser ”Skogsstyrelsen” på en metallskylt och går snabbt uppför stentrapporna. Vi hör hennes klapprande steg.
Tänk dig att du har varit arbetslös ett bra tag. Inte så att du inte har jobbat – de kan faktiskt ringa när som helst och därför håller du alltid ett vakande öga på telefonen. Men ivrigast är de precis innan gryningen. Eftersom många dagis öppnar vid sju brukar samtalen komma dessförinnan: ”Monika är sjuk, kan du vara här om en halvtimme!”.
Du brukar förhandla till dig en extra halvtimme. In med ungarna i bilen. Den ena till dagis, den andra till skolan. Sedan är det raka vägen till andra sidan kommunen. Ibland ringer de även dagen efter. Ibland dröjer det. Mellan varven sitter du tentamensvakt på högskolan.
För lite jobb
Det är inte så att du inte jobbar. Det är bara det att du inte jobbar tillräckligt. Du har faktiskt inte jobbat heltid på sisådär åtta-tio år. Det var då det finska företaget Ensto drog upp sina bopålar och, som så många människor nuförtiden, drog till storstan.
Och tillbaka till stan ville du inte, du trivdes inte. Hemma var ju här i huset som ingen missar – det gula med lila knutar. I byn Gingri med den gamla spetsfabriken runt hörnet – för övrigt en spillra efter en annan samhällsomvandling.
En dag tar a-kassan slut. Du hamnar i något som heter Jobb- och utvecklingsgarantin. Ett arbetsmarknadsprogram uppdelat i tre faser som åter ska lyfta in dig i värmen och tryggheten bland de tillsvidareanställda. Det säger i alla fall jobbcoachen i den första fasen. Dagarna går och där någonstans föds ditt andra barn.
Kraven på sysselsättning ökar
Du genomför några praktikperioder och släktforskar engagerat på Lernia i den andra fasen. Hittar en mormor som har varit ett av de så kallade ”fosterhemsbarnen”. Samtidigt faller investmentbanken Lehman Brothers ihop på andra sidan Atlanten, ekonomin tvärnitar och något heltidsjobb blir det aldrig. Lagom till julen 2011 ramlar du över i tredje fasen, den omdiskuterade fas 3, som numera har bytt namn till ”sysselsättningsfasen”.
Och det är någonting med det här namnbytet som irriterar dig. Det är ju inte så att du inte är sysselsatt. Du vaknar halv sju om mornarna och väntar på ett samtal, du har två barn – en tonåring och en fyraåring – en man, ett hus och en hög med timanställningar. Du tar ju de jobb du får.
Men du har märkt hur kraven på ”sysselsättning” ökar allteftersom ”faserna” avlöser varandra. Det är som om du tryckts in i en mall som inte passar dig. Som om systemet tar för givet att du inte vill arbeta, att du aldrig mer skulle stiga upp ur kökssoffan om inte någon jagade upp dig med en blåslampa.
Heltid utan lön
Nu är det januari och Arbetsförmedlingen kräver att Åse Waldén tar en ”sysselsättningsplats” hos en ”anordnare”. Det handlar om heltidssysselsättning. Men det är ingen riktig anställning och hon kommer inte att få lön. I stället kommer arbetsgivaren få cirka 5 000 kronor i månaden i ”anordnarbidrag” av staten. Och tackar Åse nej förlorar hon sitt aktivitetsstöd, de tusenlappar som i dag fyller ut timanställningarna. Hon har inte råd.
– Jag säger ingenting om att testa nya saker. Det jag vänder mig mot är att jag kommer sitta bredvid en person och utföra samma arbetsuppgifter medan han är anställd och får lön och inte jag, kommer Åse Waldén att säga när vi ses en timme senare.
Det var därför du sa ja när den där journalisten ringde och frågade om vi inte kunde spela in den där intervjun du var kallad till. Varför ska jag utföra arbete utan att få lön? Det var ju den tanken som gnagde.
Meningslöshetens återvändsgränd
När fas 3 konstruerades efter valet 2006 var en av grundbultarna att sysselsättningen inte fick ersätta ordinarie arbete. På så sätt undvek man smidigt frågan om lön – eller avsaknaden av lön – eftersom arbete enligt lagen måste vara avlönat. I stället hamnade man i meningslöshetens återvändsgränd. En återvändsgränd som allt färre hittade ut ur. Fas 3 började svälla okontrollerat.
I dag har fas 3 cirka 30 000 deltagare – en större arbetsgivare än Volvo som någon påpekade. Det har även stormat en hel del i media, en storm som kulminerade med Uppdrag gransknings reportage våren 2011. Vi fick se människor som målade redan målade stolar och slog ut armarna i en uppgiven gest: ”Meningslöst!”.
En samlad opposition krävde i ett utskottsinitiativ att nya anvisningar till fas 3 skulle stoppas. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström svarade med smärre modifieringar, bland annat möjlighet till arbetsmarknadsutbildning. Deltagarna i fas 3 var nämligen undantagna alla verktyg som Arbetsförmedlingen normalt använder. Utbildning, praktik, lönebidrag och så vidare.
Utbildningslöftet har dock fallit platt. I dag finns endast cirka 440 utbildningsplatser. Huvudanledning är att regeringen villkorade utbildningarna med att de måste leda till jobb. I praktiken krävs därmed någon form av löfte från en arbetsgivare att anställa en viss person om denna genomgår en viss utbildning. Dessa löften har visat sig vara sällsynta.
”Reella” men inte riktiga arbetsuppgifter
Framåt hösten 2011 kom Arbetsförmedlingens egen utvärdering. Myndigheten konstaterade att man hade misslyckats:
”Utvärderingen av Fas 3 visar på svårigheter att hitta platser med meningsfull sysselsättning, som samtidigt inte liknar ordinarie arbetsuppgifter. Arbetsförmedlingens ledning har därför tagit beslut om fortsättningsvis tillåta platser med mer reella arbetsuppgifter.”
I valet mellan pest eller kolera – meningslöst eller gratis arbete – valde Arbetsförmedlingen det senare. Men regelförändringen ska ändå inte tolkas som att deltagare i fas 3 utan vidare kan ersätta ordinarie arbete.
– När man utför arbete ska man vara anställd och få lön. Det är huvudregeln. Sysselsättningen i fas 3 får inte tränga undan riktiga arbeten. Samtidigt kan det i högre utsträckning än ”sysselsättning” likna riktigt arbete och innehålla ”reella arbetsuppgifter”, som begreppet heter, säger Pasi Keskikastari, kvalificerad handläggare på Arbetsförmedlingen.
Får inte ersätta anställningsbehov
Fas 3 får alltså inte ersätta ordinarie arbetsuppgifter, även om det inte verkar vara mer än en hårfin skillnad mellan det hemsnickrade begreppet ”reella arbetsuppgifter” och det man helt simpelt brukar kalla ”arbete”.
– Det finns en skillnad, sysselsättning är ju en form av praktik. För det första ska det finnas en utarbetad plan för hur sysselsättningen ska leda framåt. Därefter ställs höga krav på uppföljning och utvärdering. Tanken är att deltagaren ska gå in på en arbetsplats, under handledning utföra varierande sysslor och sedan ta en diskussion med arbetsgivaren om anställningsbehov, säger Pasi Keskikastari.
– Arbetsgivaren får däremot inte ersätta ett anställningsbehov med praktik eller fas 3. Det strider mot förordningen, fortsätter han.
Dagens Arena har under hösten och vintern tagit emot mejl och samtal från personer i fas 3 som inte anser att de befinner sig i en sysselsättningsåtgärd – utan utför reguljärt arbete. Intrycket delas också av den ideella föreningen Sveriges anställningslösas landsorganisation, SALO, som anordnar träffar och hjälper ett hundratal fas 3:are med myndighetskontakter i Norrköping och Malmö.
– Fler och fler klagar på den biten. Det är något vi tydligt märkt av, säger Malmös vice ordförande Göran Rosenberg.
Ett eko som även nått Arbetsförmedlingens huvudkontor i Stockholm.
– Det kommer såklart till oss också, säger Pasi Keskikastari.
Dold mikrofon
Men för att ta få en uppfattning om hur det verkligen förhåller sig, valde Dagens Arena att utrusta Åse Waldén med en dold mikrofon inför sitt första möte med sin anordnare. Vad är det för typ av intervju? Vad säger man om handledning? Vad är det för arbetsuppgifter? Är det arbete eller sysselsättning?
Klockan är som sagt strax efter klockan fyra på eftermiddagen när Åse Waldén stiger in på den statliga förvaltningsmyndigheten Skogsstyrelsens kontor i Borås och hälsar på distriktschefen Bo Hultgren. Det ska dröja en dryg timme innan hon åter stiger ut på gatan igen.
Jobba med “telemarketing”
På inspelningen hör vi att Bo Hultgren börjar med att göra klart att det handlar om en praktiktjänst inom fas 3. Därefter berättar han att det är tänkt att Åse ska jobba med ”telemarketing”. Åse ska sitta bredvid en av Skogsstyrelsens egna anställda, ”Mikael”, och utföra samma typ av arbete. Tillsammans ska de ringa runt till skogsägare och ”sälja in” Skogsstyrelsens kurser och seminarier.
Bo Hultgren berättar att Skogsstyrelsens seminarium och kurser brukade eka rätt tomma. Men det var innan ”Mikael” kom dit som ”praktikant från Arbetsförmedlingen”. I stället för att annonsera eller skicka informationsblad satte de ”Mikael” på att ringa direkt till skogsägarna och i dag har ”vi har fått en jäkla snurr på det”. Skogsstyrelsen i Borås, intygar Bo Hultgren, har i dag ”bäst resultat i hela landet!”
“Ett riktigt behov”
Det är det som är så ”spännande” med praktik, säger Bo Hultgren. Praktikanten kan liksom skapa sitt eget ”mervärde” på en arbetsplats vilket sedan kan leda till en anställning.
– Det är ju det som händer. Vi kan se att här är faktiskt ett riktigt behov som vi har att utveckla någonting.
– Det har visat sig att den här informationen som kommer ut direkt är otroligt värdefull, säger han.
Därefter följer en del information om Skogsstyrelsens verksamhet. Åse får sedan berätta lite om sig själv, vad hon har pluggat och jobbat med. Framför sig har Bo Hultgren hennes CV som han fått av Arbetsförmedlingen. Han går igenom punkt för punkt.
Lista med åtta andra “intresserade”
Åse passar på att berätta om sina timanställningar och det faktum att hon ibland med kort varsel kanske måste sticka i väg och jobba – på riktigt så att säga. Det tycker Bo Hultgren kan bli lite problematiskt.
– Det jag frågar mig är hur ställer man dig i relation till någon annan egentligen? Om vi upplåter en plats här?
– Om det handlar om trettio procent [av heltid] så ska det vägas i förhållande till någon som kan vara här hundra procent, fortsätter Bo Hultgren.
Han förklarar att det är både utifrån ”deras sätt att se på det”, men även utifrån Arbetsförmedlingens. Senare under intervjun berättar Bo Hultgren att han av Arbetsförmedlingen fått en lista med åtta namn på andra ”intresserade” fas 3-deltagare. Dessa har han också tänkt kalla in på intervju.
Problematiskt med deltid
Därefter följer fler frågor kring Åse Waldéns datorkunskaper och hennes erfarenhet av ”telefoni” och sälj. Erfarenheter som Åse har erhållit efter sina år som ”innesäljare” på Ensto. Efter en dryg timme är intervjun över. Bo Hultgren säger att han inte kan lova något men att han hör av sig. Det han ska fundera på är ”prioriteringen mellan någon som vill ha heltidspraktik och din lite glidande tjänst med dina timanställningar och sånt.”
Mörkret har fallit. Frost och snö gnistrar i bussarnas ljuskäglor.
– Ja, vad ska man säga. De ville att jag skulle jobba. Gratis. Det var precis som vilken anställningsintervju som helst, säger Åse Waldén.
Inte ett ord om handledning har uttalats under intervjun. Det står även klart att Åse ska sitta bredvid en anställd och utföra samma typ av arbetsuppgifter, ett arbete som Bo Hultgren beskrivit som ett ”behov”. Det har även framställts som ett problem att Åse kanske inte kan vara där ”hundra procent”.
Åse Waldén rycker på axlarna och tar ett djupt andetag. Röken från andedräkten döljer nästan hennes ansikte när hon sammanfattar sina känslor: ”absurt”, ”förnedrande”.
“Behov att anställa?”
Hemma på redaktionen ringer Dagens Arena Pasi Keskikastari på Arbetsförmedlingens huvudkontor och läser upp delar av intervjun. Han tycker att det ”spontant låter lite märkligt”.
– Om man genomför en regelrätt anställningsintervju och sysselsättningen har karaktären av reguljära arbetsuppgifter, då borde naturligtvis Arbetsförmedlingen fråga sig: Har de behov att anställa? Då har vi andra stödformer som kanske passar bättre, säger han.
Om det i det här fallet handlar om reguljära arbetsuppgifter vill Pasi Keskikastari inte spekulera i. Han föreslår däremot att ”det arbetsförmedlarkontor som har kontakten bör nog kontrollera vad det handlar om”. Någon mer specifik kommentar från Arbetsförmedlingen går inte att få. Steve Svantesson, regionchef på Arbetsförmedlingen i Borås, vägrar ”kommentera enskilda fall” eftersom det ”strider mot sekretessen”.
Chefen: “Inte arbete”
Distriktschefen för Skogsstyrelsen i Borås, Bo Hultgren själv, tycker inte att han gjort något fel. Han erkänner dock ”möjligen” att intervjun har karaktären av en anställningsintervju. Men enligt Bo Hultgren är syftet endast att träffa och lära känna en person. Han tycker inte heller att Åse Waldéns arbetsuppgifter är reguljärt arbete.
Varför inte?
– Eftersom det är en arbetsuppgift som vi inte har råd med. Den finns inte i vår verksamhet.
Men är ”arbete” bara det ni har råd att betala för?
– Du menar att de arbetssökande ska göra fullständigt meningslösa saker, eller vadå?
Bo Hultgren säger att ”Mikael” ska fungera som Åses handledare. Varför detta inte nämndes under intervjun har han inget svar på. När det gäller diskussionen om Åses timanställningar säger Bo Hultgren att det är olyckligt om man får intrycket av att det handlar om deras behov av arbetskraft. I själva verket handlade det uteslutande om att han behövde stämma av med Arbetsförmedlingen.
“Skillnad om man säljer schampoo”
Bo Hultgren tycker också att det är skillnad på telemarketing och telemarketing.
– Jag skulle känna mig utnyttjad om jag var med i fas 3 och satt på ett callcenter och sålde schampoo åt någon som tjänade pengar på varje såld flaska. Jämfört med att jag ringer skogsägare och erbjuder dem gratis utbildning eller information. Jag tycker det är skillnad att jobba för ett mervärde i skogspolitiken istället för att sälja en produkt på en kommersiell marknad, säger han.
Varför då?
– Jag tycker det.
Men är det skillnad för Åse? Det är ju samma typ av arbetsuppgifter?
– Det får hon svara på.
Behovet avgör
Enligt Pasi Keskikastari på Arbetsförmedlingen är Bo Hultgrens distinktion irrelevant.
– Det är inte fråga om vilken produkt som säljes, utan vad det finns för behov att få arbete utfört, säger han.
Behov, alltså. Någon sa att fas 3 i dag är en större arbetsgivare än Volvo. Det är en sanning med modifikation. Med sina 30 000 deltagare är fas 3 faktiskt större än något annat företag i Sverige. Så låt oss avsluta med att upprepa vad myndighetschefen Bo Hultgren sa till fas 3-deltagaren Åse Waldén angående just behov på Skogsstyrelsens kontor i Borås. Det var en smällkall måndag den 30 januari år 2012, någonstans mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen, på en statlig myndighet i Sverige:
– Vi kan se att här är faktiskt ett riktigt behov som vi har […] Det har visat sig att den här informationen som kommer ut direkt är otroligt värdefull.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
