Bloggen

Blogg 07 Sep, 2019

Döda politiska teoriers sällskap

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiska redaktör Håkan A Bengtsson gräver i veckans politiska mylla. Dagsnoteringen för SD-M blandas självklart med Martin Ådahl, Wolf Bierman och historien om när Gösta Rehn somnade under en intervju.

 

Margot Wallström lämnar

Efter en lång politisk karriär lämnar Margot Wallström. Det var väl på ett sätt väntat. Om någon vecka fyller hon 65 år. Att vara ledande politiker på nationell och internationell nivå är påfrestande och tufft. Hennes värv och karriär är imponerande. Det är inte så många som hållit sig kvar i toppen så länge. Stefan Löfven tappar en av sina starkaste och mest karismatiska politiker. Ylva Johansson blir EU-kommissionär vilket Wallström också varit under två mandatperioder. Stefan Löfven har kort sagt behov av att komplettera och lyfta in nya starka kort i sin regering. Det kommer att bli några dagar av intensiva spekulationer. Räkna med att sapologerna går igång.

 

Timbro utan Centerpartiet

Timbros årliga så kallade ”stiftelsekonferens” samlar ledande borgerliga opinionsbildare och politiker. Konferenserna hålls vanligtvis utomland, i någon europeisk huvudstad eller i en badort vid medelhavets strand. Tidigare var det väl ”invitation only” som gällde. Och får man anta ”fria luncher” på Stiftelsen Fritt Näringslivs bekostnad. Nu är det nytt ljud i skällan och ökad transparens. Programmet ligger ute på nätet för den som vill anmäla sig, mot en avgift på 4 600 kr plus flyg för två dagar i Budapest. De borgerliga partiledarna eller partisekreterarna (och på senare år dess ungdomsförbundsordföranden) brukar vara där. Men i år är det bara tre partiledare i den gamla alliansen på talarlistan: Ulf Kristersson, Ebba Busch-Thor och Nyamko Sabuni. Däremot inte Annie Lööf. Centern kanske inte längre trivs i döda politiska teoriers sällskap.

 

Har någon underrättat den socialdemokratiska vänstern?

Den rödgröna regeringen har inhöstat ett par intressanta politiska segrar de senaste veckorna. De rödgröna tvingas ju leva med de skattesänkningar från den borgerliga budgeten som röstades igenom förra hösten. Januariavtalet innebär dessutom att värnskattens försvinner vid årsskiftet. Men Löfven-Andersson har nu lyckats förhandla fram två skatteförändringar. De ökade satsningarna på försvaret ska finansieras av en särskild bankskatt. PM Nilsson på Dagens Industri rasar: ”Det är en gåta hur Lööf och Sabuni kan ställa sig bakom en S-minister som vill socialisera vinster i banksektorn.” Det är inte många som numera minns att Nilsson en gång i tiden var en resonabel socialliberal. Regeringen har dessutom också baxat igenom en ny formel för kommunskatteomfördelningen som tar från storstäder med stark skattebas och ger till kommuner med mindre skatteintäkter per invånare. Kanske ligger det något i den gamla borgerliga kritiken att socialdemokraterna kompromissar och kompromissar men i det långa loppet maler ner sina motståndare? Har någon har underrättat den socialdemokratiska partivänstern?

 

På den ”liberala” fronten intet nytt

Tankesmedjan Fores Sara Davidsson och Andreas Bergström varnar i Dagens Industri: ”Slösa inte statliga medel på dåliga infrastrukturprojekt”. Med tanke på de uppenbara underinvesteringarna i kommunikationer och infrastruktur och behoven av en klimatomställning kommer nog varningen en smula tidigt. När tågkaoset lagt sig ska jag överväga deras invändningar. En lösning de diskuterar för att undvika ”glädjekalkyler” är ökad egenfinansiering genom vägtullar. De medger att sådana lösningar inte är ”oproblematiska” med att de kan skapa ökade ”incitament”.

Martin Ådahl och Centerpartiet vill begränsa fackens möjligheter att ta till stridsåtgärder mot småföretag. Han kanske inte tycker att anställda på små företag ska ha kollektivavtalsenliga löner och villkor? Tydligen tecknade tidningen Fokus som Ådahl var med och startade aldrig kollektivavtal.

I Dagens Nyheter skriver den liberale välfärdsforskaren Andreas Bergh en kritisk krönika mot några reportage om de anställdas dåliga villkor i plattformsekonomin: ”Om nu gigekonomin är så hemsk, varför vill människor arbeta där?” Det är mest medelklassjournalister i kultursektorn som oroar sig, antyder Bergh. Själv vet Bergh att ”uppfattningar om vad som är dåligt betalt, dålig arbetsmiljö och obekväma arbetstider varierar från person till person”. På den ”liberala” fronten – intet nytt.

 

Pappers först

I veckan kom första signalen om att de kommande avtalsförhandlingarna kan bli mer besvärliga än vanligt. Pappersarbetarförbundet gick självt ut och krävde fyra procents löneökning. De kommande löneförhandlingarna lär bli mer svårmanövrerade än vanligt. De brukar alltid inrymma en och annan konflikt. Men i år kan det bli mer komplicerat än på många år. Det så kallade märket och industriavtalsformeln är ifrågasatt, såväl från höger som vänster. Fackförbunden i 6F har gjort egna analyser på området. En klassisk knäckfråga är om LO ska kunna samordna sina krav. Lägg därtill LAS-frågan som regeringen slängt in i avtalsrörelsen. Och som vanligt är arbetsgivarna mer samkörda än arbetstagarsidan.

Själv tänker jag på Rehn-Meidner modellen och när jag var med och intervjuade Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Jag minns särskilt att Gösta Rehn under intervjun tog vad man i dag kallar för en ”powernap”. Men han vaknade snabbt och var piggare än någonsin. Under några år arbetade jag med LO-ekonomen Claes-Erik Odhner. Han gav tillsammans med SAFs Karl-Olof Faxén och TCOs Gösta Edgren namn åt EFO-modellen. De  utgick från att löneutrymmet skulle räknas fram med utgångspunkt i den internationella inflationen och produktivitetsökningen. Industrin skulle vara löneledande och den inhemska sektorns löner skulle hålla sig inom samma ram som den konkurrensutsatta sektorn. I kombination med en solidarisk lönepolitik och lika lön för lika arbete.

Det var då. Hur det ska vara i framtiden är – för att använda en klyscha – under diskussion. Pappers kom först. Vi får se vem som får det sista ordet.

 

Högerpopulisternas frammarsch överskattas

Det är uppenbart att högerpopulistiska eller kanske snarare högerextrema partier gått fram och stärkt sin ställning i en rad val de senaste decennierna. Samtidigt verkar det som att framgången ibland överskattas. Europaparlamentsvalet blev inte det stora genombrottet för högerpopulisterna som många befarade. Samma sak kan sägas om det svenska valet förra året. SD gick förvisso framåt. Men inte så mycket som SD-strategerna själva hade hoppats. Inför förra helgens två delstatsval i östra Tyskland såg det ut som att Alternative für Deutschland (AfD) skulle bli största parti. Så illa gick det inte. Men det är illa nog. Valen var en enorm framgång för AfD som fick 27,5 i Sachsen och 23,5 i Brandenburg. AfD har blivit särskilt starka i det gamla Östtyskland, som inte hade några invandrare före muren fall och som inte direkt blivit vinnare på återföreningen, i varje fall inte jämfört med väst eller det närbelägna Polen. Östra Tyskland har blivit AfDs starkaste fästen.
Jag kommer osökt att tänka på DDR-dissidenten Wolf Biermann klassiska sång:

Nej, låt dig ej förskräckas/i denna skräckens tid./Dom hoppas ju på detta,/att innan kampen börjat,/vi gett oss utan strid.

I helgen skrev Svante Weyler om författarnas kamp om den tyska själen i allmänhet och östra Tyskland i synnerhet i dag. Weyler citerade i det sammanhanget Theodor Adorno som i mitten av 1900-talet talade en ”anticipation av skräcken” hos den ”som inte ser någon framtid för sig och som inte gillar de samhällsförändringar som sker”. En viktig slutsats i denna konservativa era är att om framtiden uppfattats som ett hot vinner högerpopulisterna terräng. Detta är vår tids stora utmaning för radikala och progressiva politiker och rörelser.

 

M och SD – en dagsnotering

Först gjorde Ulf Kristersson ett så kallat utspel. Han ville göra upp med Socialdemokraterna om hur gängvåldet ska bekämpas. Regeringen tackade ja till inviten och i veckan träffades alla riksdagspartier utom SD. Då svarade Kristersson med att kräva att också SD borde bjudas in. Att, skrev Ulf Kristersson i Dagens Industri, ”inte ens lyssna på vad alla medborgare, genom sina riksdagsledamöter, har att säga är djupt respektlöst”. Respektlöst?

Detta hände ett par veckor efter moderaternas Hanif Bali-debacle. Var detta veckan då sänkte Moderaterna tröskeln till SD? Stora förändringar och positionsförflyttningar sker ofta i små steg.

 

Utmattningssyndromet Brexit

Det brittiska politiska systemet befinner sig i ett slags posttraumatiskt stresstillstånd efter folkomröstningen om Brexit 2016. Nu har det gått drygt tre år. Det har varit ett långt politiskt kattrakande. Ska man skratta eller gråta? Enda trösten är väl att se om ”Yes minister” eller ”The thick of it”. Då kan man bara skratta.

Lars Danielsson framhöll på ett SNS-seminarium för något år sedan att Brexit är oundvikligt. Det är inte en fråga om. Det är bara en fråga om när. Lars Danielsson som är en kunnig och insiktsfull diplomat liknade processen vid ett maratonlopp. Nu har det gått ytterligare ett år. Maratonloppet har visat sig bli jäkligt långt och ansträngande. Och jag som försöker följa eländet måste bekänna att jag drabbats av något slags anglofilt utmattningssyndrom.

Blogg 06 Sep, 2019

PODD | Euron 20 år – fick nej-sägarna rätt?

Hur kan 20 år med euron som valuta summeras? Den frågan ägnar sig Jenny Lindahl och Sandro Scocco åt i nya Pengar & politik.

Hur kan summan av införandet av en gemensam valutaunion (EMU) beskrivas? På plussidan: man slipper växla pengar på resa. På minussidan: arbetslöshet och finanskris?

När euron i år fyllt 20 år är det dags att summera vad som sades, hur det gick och hur det ska gå nu. Hur hänger finanskrisen i Grekland ihop med EMU, kommer projektet att bli klart, och hur ska det gå för Storbritannien?

 Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco

Blogg 06 Sep, 2019

Dåligt minne skapar låst debatt

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling dyker ned i forskningen kring polarisering för att förstå hur kompromisslöshet uppstår. Det går sådär.

När alla grupperar sig i två läger, och neutralitet blir omöjlig. Så brukar polarisering definieras. Ett tillstånd som de flesta vill undvika. För det är svårt att nå hållbara lösningar när folk bara står och skriker på varandra. Såklart.

Forskare på University of Pennsylvania har därför nyligen försökt förklara uppkomsten av sådana låsta lägen människor emellan. Och deras slutsats är lite förvånande. De anser nämligen att låsning i en diskussion beror på dåligt minne hos de som debatterar. Vi minns helt enkelt inte alla fakta, och därför uppstår en hård linje i åsikter. Spännande, tänker jag. Så med lite minnesträning skulle många konflikter kunna undvikas? Nja, så enkelt var det naturligtvis inte. Forskarna menar att det inte är sånt vi slumpvis glömmer, eller ovidkommande information som hjärnan rensar bort, som skapar det låsta läget i ett samtal. Nej, det är fakta som talar mot vår tes som vi tenderar att glömma, och därför skapar polarisering.

Det låter bara som ett artigare sätt att beskriva arrogans, om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju vara. Men oavsett hur vi benämner oförmågan att ta in fakta som inte tilltalar oss så är det naturligtvis ett samhällsproblem värt att forska vidare på. Forskarna i Pennsylvania tycks dock ännu inte ha luskat ut vad som skapar just denna glömska/arrogans. Men jakten fortsätter säkert.

Men även forskare på Rensselaer Polytechnic Institute har nyligen presenterat en studie om polariseringens drivkrafter. Som underlag valde de kanske bästa möjliga material: den amerikanska kongressen. Få platser på jorden kan ju uppvisa en mer tydlig gruppering mellan två läger. Så vad hittade forskarna för anledningar till låsningar där? Ja, inte tycks det handla om ledamöternas bristande minnen. Nej, polariseringen ansågs istället uppkomma på grund av mandatlängder och framför allt: donationer. För att få råd att driva sina valkampanjer tvingas politikerna skärpa sina linjer på väg mot absurdum för att locka finansiärer att öppna sin plånböcker. För dessa anses inte vilja stötta diffusa budskap. Ingen grogrund för kompromisser, med andra ord.

Sammantaget är såklart båda dessa studier något på spåren. Och visar på sånt vi egentligen redan vet. Frågan är bara vad vi gör med kunskapen. För oss på Dagens Arena är studien om kongressledamöterna extra intressant. Även vi är direkt beroende av donationer. Och vi vet att det enklaste sättet att få fler att skänka pengar är att höja tonläget. Att mata supportrar som håller på en specifik sakfråga och vill gynna de som tycks dela deras åsikter. Men så jobbar inte Dagens Arena. Vi är en oberoende redaktion, utan presstöd, som publicerar sånt vi anser vara viktigt. Där du inte behöver instämma i allt vi publicerar, men förhoppningsvis ändå är intresserad av att veta mer. Hos oss tycks det olika hela tiden. För det är inte bra för någon att bara matas med bekräftelse. Oavsett om du finansierar amerikanska politiker eller en fattig svensk nättidning.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS Om du vill stötta oss finns det mer info här. Passa på, imorgon kan det vara för sent. Och ja, vi tar swish.

Blogg 05 Sep, 2019

PODD | Avtalsrörelse, Las-utredning & industrimärket

Veckans avsnitt tar sig an den stundande avtalsrörelsen, som står inför stora utmaningar när lågkonjunktur nalkas, industrins rätt att sätta lönemärket ifrågasätts och parterna vid sidan av förväntas förhandla om omställning och uppluckrade turordningsregler. Med: Lars Calmfors och Anna Danielsson Öberg.

Gästerna i podden denna vecka, Lars Calmfors, professor i nationalekonomi och Anna Danielsson Öberg, författare och arbetsmarknadsjournalist, diskuterar bland annat vad som krävs för att parterna ska vilja sätta sig vid förhandlingsbordet och komma fram till ett alternativ till den statliga utredning vars direktiv är att göra det lättare och billigare att säga upp, luckra upp turordningsreglerna och säkra arbetsgivarnas ansvar för omställning och kompetensutveckling. Utredningen ska redovisa sitt förslag senast sista maj 2020.

Anna Danielsson Öberg menar att upplägget är mer riggat för arbetsgivarna, som därmed kan ha mindre intresse av att förhandla. Osäkerheten om Arbetsförmedlingens framtid kan också stöka till det, menar hon. Lars Calmfors tror å andra sidan att just osäkerheten kan öka känslan av parterna att de måste hitta lösningarna själva, och därför sätta sig vi förhandlingsbordet.

Lars Calmfors säger att en eventuell lågkonjunktur kan försvåra i avtalsförhandlingarna.

– Det är en komplikation att löneökningarna har varit för låga några år och därför finns det nog ett tryck från fackligt håll att man vill ha betydligt högre löneökningar. Problemet är att man borde ha haft de där högre löneökningarna tidigare, då hade de gjort stor nytta i en bristsituation. Nu kommer man förmodligen få dem lite feltajmat i en nedåtgående konjunktur, säger han.

Han anser att löneökningar på kring 2,5 procent årligen inte är förenligt med ett inflationsmål på två procent.

Lars Calmfors, som själv är en av de hårdaste kritikerna av industrimärket, anser att bristyrken i offentlig sektor måste få dra löneökningarna uppåt, och att det är önskvärt om personal flyttas från industrin till yrken inom välfärden. Men motståndet att frångå industrins lönesättande roll är stort.

– Det finns en föreställning om att exportinkomster är finare än andra inkomster. Det är en blandning av olika faktorer som gör att tänkandet där är låst på många håll som jag tror är jättefarligt, säger Lars Calmfors.

Anna Danielsson Öberg ifrågasätter däremot hur det ska avgöras vilka yrken som är bristyrken en viss avtalsrörelse, och som därför motiverar extra höga löneökningar. Hon tror att försöken från LO-förbunden inom 6F att introducera en ny lönebildningsmodell som alternativ till industrins märke kommer att sättas på prov redan i höst.

– LO har ju mål om att löner mellan tjänstemän och arbetare ska minska och att LO-kvinnor ska uppnå en viss nivå, och ska det uppnås måste man hitta en modell som ger högre löneökningar till de som får minst. Det här är en fråga man är djupt oense om, både inom LO och mellan parterna och mellan fack. Det vi sannolikt får ett kvitto på redan i höst, är 6F:s förslag. Sist kom man till sist överens om att alla med månadslöner under 24 000 kronor skulle få extra lönepåslag; nu höjer 6F ribban rejält och kräver att gränsen höjs till 28 000, säger Anna Danielsson Öberg.

– Lo kommer få det jättebesvärligt redan nu i höst. LO-samordningen har redan spruckit två gånger. Spricker det en tredje gång kan vi vara i ett läge där något nytt uppstår, forsätter hon.

Lars Calmfors är optimistisk vad gäller kvinnolönerna, som han tror att marknadskrafterna kommer att dra uppåt. Men han tror däremot inte att det är rätt väg att gå att försöka minska lönegapet mellan arbetare och tjänstemän.

– Jag tror att försöker man trycka ihop lönefördelningen kraftigt går man mot marknadskrafterna, så det riskerar att förvärra sysselsättningen för de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden.

Anna Danielsson Öberg konstaterar att frågan om sänkta ingångslöner är en ideologisk fråga.

 

Blogg 30 Aug, 2019

Rapport från föräldramötet

FREDAGSMYS | Höstterminen är igång och tiden för föräldramöten är här. Frågor om andel visad hud och ett slopat duschtvång skakar om chefredaktör Nordling.

Skolstart innebär föräldramöte, och som sjubarnsfar har jag suttit på ett antal sådana. Efter 25 år av sammankomster inom förskola och skola kan jag skriva boken så att säga. Eller åtminstone upprätta en checklista.
Höstens första föräldramöte hölls häromdagen och berörde sjätte klass. Mötet inleddes med att rektorn förvarnade om att det skulle visas bilder, om tekniken fungerade. Check. Tekniken visade sig inte fungera. Check. Ingen ansvarig hade tillsett att tekniken prövades fem minuter innan mötet. Check. Rektorn höll ett anförande utifrån bilder ingen kunde se. Check. Rektorn lämnade lokalen då lärarlaget tog över mötet. Check.

Missförstå mig rätt här, jag är en vän av föräldramöten. De tjänar ett viktigt syfte i relationen mellan hem och skola. Men om fler skolledare tog sitt eget framträdande på större allvar skulle den egna verksamheten antagligen framstå som så professionell den i grunden är.

Några välkomna nymodigheter på föräldramötesfronten har förstås dykt upp under åren, det ska jag inte sticka under stolen med. Som det här att möten numera allt oftare hålls mellan kl 8-9 på morgonen. Supereffektivt. Inga kvällssittningar med långa utläggningar om ditten och datten. Alla vill/måste till jobbet. Den förälder som väcker frågor av komplex karaktär har automatiskt 40 ovänner resten av skoltiden.

Efter rektorns inledning höll ett väl förberett lärarlag en mycket effektiv genomgång av allt det där som vi föräldrar förväntas veta. Även här kunde jag snabbt bocka av checklistan. Sjukanmälan (varje dag), ledighetsansökan (glöm det) betygskriterier (svårt, men det finns en film). Men så dök två små överraskningar upp. Båda mindblowing, men på var sitt sätt.

Angående hygien (obligatorisk mötespunkt i sexan, oftast med idrottslärare som föredragande) lyftes sedvanlig information om vikten av att hålla sig ren och fräsch, samt att dusch är obligatorisk efter fysisk övning. ”Men vi är inte stenhårda på det” avslutade läraren. Gruppen morgonstressade föräldrar tog måhända inte in denna nyansering, men för denne erfarne mötesdeltagare var detta en revolution. Plötsligt är decenniers kadaverdisciplin om tvagning efter gymnastik, och det outtalade folkhälsoprojekt som motiverat alla år av omklädningsrumsproblematik, i uppluckring. Och jag tänkte stilla: oj.

Det är klart att hygienen är viktig, speciellt för elever på väg in puberteten. Jag fattar det. Men det kändes som om den sista bastionen av auktoritär likgiltighet nu fallit. Visst, lärare har länge sett mellan fingrarna och förstått att det kan finnas anledningar till att hygienen inte alltid går först. Men sällan uttryckt på detta sätt. Vi är inte stenhårda på det. På ett föräldramöte. Spännande, tänkte jag.

Men knappt hann jag tänka det förrän nästa bomb smällde av. Under den obligatoriska klädpunkten (kläder efter väder, ordentliga skor vid fysisk aktivitet, etc) uppmanades vi att diskutera med våra barn hur mycket hud de bör visa. Visst, jag har hört alla tänkbara vägar att lyfta den självklara frågan om vad grupptryck, självkänsla och signalvärden gör med oss och våra barn. Men aldrig uttryckt i lämplig andel hud. Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för just vår tid, för att citera Mikael Wiehe.

Så när auktoritära hygienmantran inom skolan tycks vika hädan till förmån för en mer empatisk syn, så pimpas istället danandet av nya medborgare med en återuppväckt moralpolitisk underton. Som vore det en balansens naturlag.
Hos deltagarna på föräldramötet gick emellertid inte att utläsa någon reaktion på denna förskjutning. Ingen sa något, utan vi reste oss alla snabbt för att gå till jobbet. Vad som hade hänt om det varit ett kvällsmöte vågar jag inte tänka på.

Och ja, jag lever i en skyddad medelklasstillvaro och vet att det också finns skolor som uppskattar om någon kommer till föräldramöten överhuvudtaget. Det är sådana skillnader som Dagens Arena vill skildra. Bland annat. Faktum är att det är så mycket vi vill göra, men inte alltid mäktar med på grund av begränsade resurser. Och samtidigt tycker jag att vi vecka efter vecka lyckas ge vår publik ett innehåll med substans. Men glöm inte: som helt oberoende redaktion är vi direkt beroende av våra supportrar. Utan er kan vi inte fortsätta.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS Om du vill stötta oss finns det mer info här. Och ja, vi tar swish.

Blogg 28 Aug, 2019

PODD | Ny ordningsvakt på lönemarknaden

PODD | I nya avsnittet av intervjupodden snackar vi med Irene Wennemo om det nya uppdraget som generaldirektör, om lönebildning, om strejkrätt och om hon tar över efter Ylva Johansson.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas podd intervjuas Irene Wennemo, som inom kort tillträder som ny generaldirektör för Medlingsinstitutet. Ett uppdrag som den förre statssekreteraren, ledarskribenten och LO-utredaren ser fram mot:

– Det är en myndighet som jag följt sedan den föddes. Man behövde då lite mer muskler för att disciplinera lönebildningen, men den ökade makten var måttlig. Det handlar om att kunna tillsätta medlare och skjuta upp konflikter.

Statliga Medlingsinstitutet har tre huvudsakliga uppdrag: att säkerställa en ordnad lönebildning, motverka antalet konfliktdagar och sammanställa lönestatistik. I fjol hade svensk arbetsmarknad rekordfå konfliktdagar, men nästa år väntar en stor avtalsrörelse. Den rådande modellen med ett industriavtal som sätter märket för löneutvecklingen ifrågasätts av allt fler och kommer säkerligen att utmanas inom kort. Lägg därtill att januariavtalets 73-punktsprogram innehåller flera delar som sätter press på arbetsmarknadens parter att komma överens, exempelvis om nya regler kring turordning vid uppsägningar. Vill det sig illa kan en rad olika konflikthärdar hamna i Irene Wennemos knä i den nya rollen. Hon tror dock inte att faran är så stor.

– Även de som är negativa till Industriavtalet lyfter fram behovet av ett märke för lönebildningen, men de vill vara med och påverka mer. Det finns ändå en acceptans och det gör allt mycket lättare.

Irene Wennemo menar dock att januariavtalets uppgörelser kan bli en utmaning.

–Det finns en möjlighet för fack och arbetsgivare att komma överens, det är ingen omöjlighet. Men man måste inse att det är jättesvårt, att det är jättekänsliga frågor för facket. Arbetsgivarna anser att de redan vunnit något och vill nu ha ut det. Det finns en risk för en lösning som alla tycker är dålig. Viktigt också att Centerpartiet inte fastnar i hur de vill lösa detta, utan lyssnar på både fack och arbetsgivare.

Vid sidan av dessa utmaningar så lär också effekterna av den förändrade strejkrätten påverka avtalsrörelsen. Inskränkningar i lagstiftningen har skett med motivet att situationen i hamnarna var ohållbar. Sedan dess har Hamnarbetarförbundet tecknat ett avtal, och kommer därmed omfattas av en strejkrätt även i fortsättningen, vilket kan betyda att förändringen inte hade någon effekt på det ursprungliga problemet. Den före detta statssekreteraren i Arbetsmarknadsdepartementet vill dock avvakta innan effekten av lagändringen recenseras.

– Det var ett litet ingrepp i lagstiftningen, enligt de allra flesta, och det bryter inte mot grundlag eller ILO-konventionen. Men nu blir det upp till bevis för den nya lagstiftningen.

I sina tidigare roller har Irene Wennemo oftast kunna föra fram sina åsikter, men som generaldirektör gäller det nu att hålla sig neutral. En sak som kan visa sig vara svårare än det verkar, då hennes företrädare på myndigheten nyligen fick kritik av Justitieombudsmannen för en debattartikel i samband med hamnkonflikten där den rådande partsmodellen försvarades. JO ansåg att den var partisk.

– Det var väldigt överraskande att JO kom till den slutsatsen, konstaterar Irene Wennemo.

I samband med att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson nominerats som EU-kommissionär spekuleras det om hennes efterträdare, och Irene Wennemo brukar nämnas som en het kandidat. Men har hon fått frågan?

– Nej. Eller så här ska man ju säga: Det kommenterar jag inte.

Hela intervjun går att höra här. Eller i de flesta poddspelare. (Glöm inte att aktivera en prenumeration i din spelare så missar du inga framtida avsnitt. Det är kostnadsfritt.)

 

***

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!

Blogg 23 Aug, 2019

PODD | Höstbudget och lågkonjunktur under lupp

Är regeringens ekonomiska politik neutral i förhållande till en annalkande lågkonjunktur? Och hur var det nu med satsningar och reformutrymme och vad begreppen egentligen betyder? Om det här handlar veckans Pengar & politik.

Det är roligare att kalla det att satsa än säga »vi switcherooade 25 miljarder«. Det är en av analyserna i Pengar & politik kring det som på politiskt språk kallas »reformutrymme«.

Dessutom avhandlas läget i ekonomin, höstbudgetens innehåll, reformutrymmet/den automatiska åtstramningen, finanspolitiken och det parlamentariska läget inför höstbudgeten.

Med: Jenny Lindahl och Sandro Scocco

 

Blogg 23 Aug, 2019

Kompisar från förr

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling återser två filmer från tidigt 80-tal. Och känner sig missförstådd.

I veckan var det alltså ett år sedan Greta Thunberg inledde sin klimatstrejk, och resten är historia som det brukar heta. I fjol deltog jag i ett poddsamtal där flera medverkande upprördes över Thunberg på det där sättet som vi numera vant oss vid. Jag försökte lyfta in en annan dimension genom att hävda att det var som att vi lajvade filmen Sopor. Det var dock en referens som övriga deltagare inte ville stanna vid, antagligen för att nästan ingen kommer ihåg filmen.

Jag har emellertid inte kunnat släppa tanken, och såg därför äntligen om filmen häromveckan. Förra gången var jag 12 år, och för att riktigt utmana ödet såg jag om den i sällskap med några av mina barn. Om även du har svårt att minnas Sopor, så är det en film av Tage Danielsson från 1981. Den brukar beskrivas som Danielssons uppgörelse med kärnkraftomröstningen året innan, och framför allt det svek som han ansåg att det socialdemokratiska linje 2-alternativet utgjorde. Alltså i första hand en satir över skendemokratin Sverige. Där många gliringar dock fortfarande känns förvånansvärt fräscha.

Filmen inleds med att stockholmsförorten Farstas barn försvinner, för att sedan dyka upp som ockupanter av slottet. Den då tre-åriga prinsessan Victoria visar sig vara en av ledarna i den nya rörelsen Sveriges onödigförklarades protestorganisation, förkortat Sopor. Budskapet är enkelt, barnen revolterar då de vuxna har förklarat dem som onödiga, illustrerat med de miljöskadliga och konsumtionshetsande beslut som de styrande ständigt tycks ta. Slottsbacken fylls därefter av horder med barn som ställer sig bakom upproret, som dessutom sprider sig landet runt. Filmbilderna över demonstrerande barn framför slottet kunde alltså ha tagits i samband med vårens stora skolstrejker för klimatet, bortsett från att 1981 hade ALLA toppluva.

Det är farligt att se filmer från förr. De håller sällan, framför allt tempomässigt. Det gäller förstås även Sopor. Men inte i den omfattning som jag befarat. Tvärtom har den fortfarande en rapphet och humor som till stor del funkar. Som anekdotisk bevisföring ska framhållas att mina barn såg hela filmen, samt pratade om den efteråt.

I jakten på min ungdoms filmupplevelser (ja, jag har nyss fyllt 50…) återsåg jag i samma veva även Sova räv. Du kanske inte minns den heller? Det är en film som gjordes direkt för svensk tv 1982, och som i alla fall har dröjt sig kvar i mitt minne. En storstadshistoria om känslokalla kids med knasiga föräldrar och där framväxten av ett till synes högerpopulistiskt parti spelar en bärande roll. En handling som borde ha lett till en renässans för detta alster, kan tyckas. Där finns trots allt en hel del som känns aktuellt 2019. Lägg därtill att manuset skrevs av Ragnar Strömberg, att Bille August stod bakom kameran och att på rollistan återfanns namn som Börje Ahlstedt, Mona Malm, Ernst Günther, Örjan Ramberg och Christina Schollin. Och dessutom Niels Jensen som alienerad ungdom! Detta borde alltså vara en riktig kultklassiker.

Att hitta Sova räv är dock inte helt lätt. Men den finns ännu att se på Youtube i en närmast kongenialt digitaliserad VHS-kopia. Likt Prousts madeleinekaka väcks här minnet av hur det var att se inspelningar på halvt utslitna videokassetter. Som spelats över gång på gång. Där inget är skarpt och det ibland bara flimrar. Men ingen restaurering eller Directors Cut lär å andra sidan kunna rädda Sova räv. Den visar sig nämligen vara rätt usel, nu när jag ser om den. Och just därför helt underbar att se, förstås. Så passa på, så länge det går.

Sopor och Sova räv är för övrigt nästan inspelade samtidigt i Stockholm, men därefter upphör de flesta likheter. Med ett stort undantag. Båda filmerna handlar om barn som glöms bort och missförstås av vuxna, barn som känner sig onödiga och oroas för framtiden. Och som därför väljer att bli aktivister (Sopor) eller terrorister (Sova räv). Framtida skildrare av tidigt svenskt 80-tal skulle kunna få intrycket att dåtidens unga faktiskt kände sig övergivna. (I alla fall om de enbart bygger sin forskning dessa två filmer. Vilket först kändes rimligt, men ok då…)

Det är på sätt och vis min ungdom som skildras i dessa filmer. Jag växte upp i förortens hyreshus, i vad som nu kallas ett utsatt område, men känner inte igen det här att vi skulle ha känt oss onödiga. Visst, alla generationskamrater sprudlade inte av livskraft. Men att vi skulle ha saknat framtidshopp, så var det inte. Och så är det antagligen inte nu heller, vem som än påstår det om dagens unga.

Men så är det med konsten, den ska helst ligga ett steg före, få dig att tänka efter innan det är försent. Och det försöker ju även vi på Dagens Arena göra. Men för att lyckas med det är vi ständigt beroende av dig. Så tack för att du följer oss. Se gärna till att du och dina bekanta får vårt kostnadsfria nyhetsbrev. Och om du vill göra skillnad på riktigt för oss så finns information om hur det går till här.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

 

 

 

 

Blogg 20 Aug, 2019

PODD | Höstbudget och liberaler med upprorslust

Säsongens första avsnitt av Arena Tyckonomi bjuder på en summering av sommarens hätska Twitter-debatter, och en framåtblick inför höstbudgeten och om januari-regeringen kommer att lyckas hålla ihop. Med Lisa Pelling från Arena idé och Karin Svanborg-Sjövall från Timbro.

Efter en, enligt paneldeltagarna sömnig politisk sommar, väntar en höst som kan väntas bli händelserik. I veckan presenterar finansminister Magdalena Andersson (S) en prognos över det ekonomiska läget inför höstbudgeten.

Lisa Pelling tror att finansministern kommer att flagga för att reformutrymmet är litet.

– Om det ska ha någon poäng med att ha sparat i ladorna som Magdalena Andersson har gjort de senaste åren så är det väl för att kunna använda de nu när konjunkturen vänder nedåt. Så jag hoppas man använder det till något som kan stärka konjunkturen, säger Lisa Pelling i podden.

Karin Svanborg- Sjövall menar att det är nu Socialdemokraterna kommer att försöka sätta sin bild av verkligheten inför budgetförhandlingarna.

– Jag tror att hon kommer att säga ungefär samma sak som i Almedalen, om demografin, som verkar vara det stora trumfkortet nu. Delvis för att det stämmer, behoven kommer öka demografiskt, men det här är också en del av ett förhandlings- och läggspel – inte minst gentemot C och L – där man håller på och slåss om problemformuleringsprivilegiet kring vad man kan och inte kan göra, där man vill sätta en bild av att det är omöjligt att sänka skatter, säger Karin Svanborg-Sjövall.

Både Lisa Pelling och Karin Svanborg-Sjövall menar att det finns anledning att förbereda sig för en annalkande lågkonjunktur redan nu.

– Man skulle behöva en stark och välutrustad arbetsförmedling i det här läget. Både för att förmedla de jobb som finns, men också för att stå redo med kompetensutveckling och vidareutbildning som krävs för att rusta människor under en lågkonjunktur.

– Ett problem just nu är att privata företag går under när Arbetsförmedlingen ska ta ett halvår på sig för att beställa kurser. Sedan är tanken att Arbetsförmedlingen ska bygga mycket på den typen av aktörer som man nu håller på att strypa, så det är väldigt problematiskt, säger Lisa Pelling.

Karin Svanborg-Sjövall välkomnar däremot nedskärningarna på arbetsmarknadspolitiken.

– Jag tycker tvärtom. Vi har haft en dysfunktionell politik på det här området. Att man innan en lågkonjunktur faktiskt river av det här plåstret och ser till att den här myndigheten börjar fungera på ett annat sätt och slimmas tror jag är alldeles utmärkt, säger Karin Svanborg-Sjövall.

Att glesbygdskommunernas framtida överlevnad nu är uppe på agendan, och ur ett längre perspektiv än nästa års budget, tycker hon är bra.

– Problemet med en kostnadsutjämning som den Socialdemokraterna föreslagit är att det skapar ett moral hazard problem, nämligen att kommuner får betalt för politik som är dålig för kommunen. Man får inte fler i arbete som går på socialbidrag genom att exempelvis höja skatten för företag, säger Karin Svanborg-Sjövall.

Lisa Pelling tror att en satsning på bostadsbyggande är rätt prioritering i höstbudgeten för att stävja lågkonjunkturen.

– Jag tror att bostadssektorn är en sådan flaskhals där man skulle behöva satsa mer. Det är också billigare att bygga i en lågkonjunktur. Man borde nu skapa en politik som gör det möjligt att hämma nedgången i ekonomin.

Blogg 16 Aug, 2019

Domen mot oss män

Äntligen dags för fredagsmys igen. Och här kommer några rader om att vara så jävla trött, könsroller och Franz Kafka.

Likt många andra redaktörer har jag läst Gemma Hartleys kommande bok Så jävla trött i sommar. Den svenska översättningen av succéboken Fed Up når snart bokhandeln, och lär bli en av höstens snackisar. Amerikanskan Hartleys tankar om kvinnors känslomässiga arbete, parrelationer i allmänhet och kärnfamiljen i synnerhet berör garanterat också svenska hushåll. Även om en del av hennes teser är snarlika de som till exempel lyftes av Gunilla Bergensten redan för tio år sedan med boken Familjens projektledare säger upp sig.

Frustrationen över att till synes helt solo ständigt säkerställa att diskbänken är ren, räkningarna betalda och barnens utvecklingssamtal inritade i kalendern kan nog förhoppningsvis även många män känna igen sig i numera. Jag gör det i alla fall. Och istället för att förfasa mig över att Hartley gör detta till en könsfråga, vill jag identifiera mig med hennes känslor. Men jag inser samtidigt att min fru antagligen gör detsamma.

När Gemma Hartley slår ner på sin mans oförmåga att hålla liv i kontakter med släkt och vänner trycker hon nämligen väldigt hårt på en öm punkt. Åtminstone hos mig. Men troligen är jag inte ensam bland dagens män om att känna denna skuld. Och vi vet att det är ett själviskt beteende. Vi vet det, så jävla väl.

Redan för över hundra år sedan skildrade Franz Kafka saken i novellen Domen. Berättelsen går i korthet ut på att huvudpersonen precis skrivit ett brev till en mycket god vän som flyttat utomlands sedan tre år. Gråtmilt går han genom orsaker till varför han inte skriver oftare och mer innerligt. Men nu känner han sig så duktig över att åtminstone fått ihop ett brev att han nämner saken för sin far (en sjuklig änkling som han för övrigt också försummat).

Fadern förklarar då att sonen inte har någon aning om läget, att vännen håller på att gå under, att fadern hållit kontakten med honom och att vännen då berättat om sin utsatthet. Fadern anklagar därefter sonen för att bara tänka på sig själv, för att vara falsk mot sin vän, och med ett alltför sent brev nu döva sitt eget samvete, samt att sonens själviska beteende förvärrat vännens tillstånd. Och fadern dömer därför sonen till döden genom drunkning. Varpå huvudpersonen springer iväg och svingar sig från en bro, ”som den utmärkte gymnast han till sina föräldrars stolthet en gång varit i sin ungdom”.

En absurd vändning, typisk Kafka kan tyckas. Men vi som läser novellen med ständigt dåligt samvete vet att det mest absurda är att det är fadern som hållit kontakten med sonens vän. I verkligheten hade det varit en kvinna. (Till Kafkas försvar ska sägas att fadern faktiskt under själva domen utbrister: ”jag har övertagit din mors krafter”. Så den gode Franz var kanske något på spåren trots allt.)

Vi på Dagens Arena är hursomhelst glada över att efter sommarens lågintensiva publiceringstakt nu åter kunna erbjuda dig mer frekvent inspiration och motstånd för hjärngymnastiken. Jag hoppas därför att du redan har vårt kostnadsfria nyhetsbrev (och att du uppskattar brevets nya design). Och skulle bli väldigt stolt om du också rekommenderar fler i din omgivning att prenumerera på brevet. Det betyder mycket för oss.
Här kan du dessutom läsa mer om hur du kan stötta oss så att vi kan fortsätta ge dig bra redaktionellt innehåll.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 15 Aug, 2019

PODD | Schibbye jagar Dawit Isaak

Journalisten Martin Schibbye gästar intervjupodden och pratar om sin nya bok där han söker Dawit Isaak.  Men han berättar även om besvikelsen över den kommande filmen om hans egen fängelsetid.

Martin Schibbye är känd för de flesta efter att ha fängslats under ett uppdrag i Etiopien och tillbringat 438 dagar i fängelse. Hans nya bok handlar om en annan välkänd fängslad svensk journalist, Dawit Isaak.

–Boken föddes ur en frustration. Här har vi nu i 18 år sett den här bilden på Dawit Isaak, och räknat dagar som han suttit fängslad. men vem var han egentligen? Och vad vet vi egentligen om det land som håller honom fången?

Den vanligaste frågan numera kring Dawits öde tycks vara huruvida han överhuvudtaget lever. Martin Schibbye är kluven till frågeställningen, men försöker också själv besvara den i boken.

– Jag landar i att han är vid liv. Jag förstår att den frågan måste ställas, samtidigt som den ändå har en underström av att dödförklara honom, och att det är upp till den som ska svara på frågan att visa att han inte är död. Och då menar jag att vi har gjort honom en otjänst. Som lekman kan man ju inte dödförklara människor hursomhelst. Dawits största skräck måste ju vara att folk inte tror att han lever längre.

Boken innehåller många vittnesmål och skildringar från människor som känt Dawit Isaak. Men är även ett försök att skildra landet Eritrea, och inte minst de konflikter som påverkat den unga staten. Konflikter som går rakt igenom befolkningen, inte minst hos den stora diaspora som landet har, men även rakt genom Dawits egen familj.

Martin Schibbye har rest i Dawits fotspår i så väl Sverige som i Eritrea, dit han beviljats journalistvisum, något få har lyckats med. Och han har också brottats med frågan om att förhålla sig neutral till en regim som vill visa upp sig på bästa sätt.

Boken innehåller många vittnesmål och berättelser, men en av de mer udda ingångarna handlar om att Martin Schibbye får upp ögonen för den man som begick de så kallade Ikea-morden och nu sitter inspärrad för dubbelmord i ett svensk fängelse. Det visar sig nämligen att förövaren är eritrean.

– Plötsligt läser jag om en eritreansk fånge som vill avtjäna sitt straff i Eritrea, och som begärts utlämnad. Och då tänker jag, herregud här finns ju en jättemöjlighet att använda sig av. Ibland kan man ju bli nästan besatt av en fråga, och här såg jag en möjlig lösning. För första gången vill Eritrea ha något som vi har. Men svenska diplomater var väldigt tydliga med att i Sverige gör vi inte så, vi behandlar inte människor som brickor i ett spel.

I podden berättar Martin Schibbye även om de kluvna känslorna inför den kommande filmen som bygger på boken som han och Johan Persson gav ut om händelserna och fängelsetiden i Etiopien.

– Som journalist är ju film inte mitt medium. Man sysslar med fakta, inte fiktion, men då när vi fick frågan 2013 kände jag ett väldigt ansvar för de som satt kvar i fängelset. Att sätta en filmstrålkastare på det fängelset och på dem kändes verkligen motiverat eftersom det löfte vi hade gett var att berätta.

Att se filmen var inte odelat positivt, berättar han.

– Jag har ju en film när jag stänger ögonlocken och det är väl ingen som kan göra något som motsvarar den. Jag vill vara respektfull mot de som lagt månader och år av sina liv för att berätta den här historien, samtidigt som jag ändå måste markera vad jag inte känner igen mig i. Det är ju speciellt att bli film, och det var jag inte helt beredd på. När produktionen frågade vad jag var mest rädd för så svarade jag att det var att de lokala journalisterna skulle strykas ur handlingen. Och tyvärr så hände det också. Det kan jag tycka är sorgligt, men det är samtidigt deras val, deras produktion. Boken finns ju ändå alltid där.

Filmen skildrar en verklighet i Etiopien för åtta år sedan, poängterar Martin Schibbye som menar att allt har förändrats i landet. Det sitter inte längre några journalister fängslade i Etiopien, samtidigt som han betonar att utvecklingen på längre sikt är mycket avhängig vårens val. Att filmen till slut blev av är han dock glad för.

– Det är klart att det är en ynnest att få sin bok filmatiserad. Men det som gjorde ont när man såg filmen var att jag inte kände igen fängelset alls. Och när jag frågade regissören varför han gjort fängelset så mörkt, med påhittat våld, så var svaret att de visat filmen för en testpublik som tyckte fängelset var för snällt och därför dragit till det lite. Och det är ju ett konstnärligt val som de får stå för, där jag hade valt annorlunda. Men i det stora hela är det ändå förstås fantastiskt med en filmstrålkastare på den här regionen.

Du hör hela intervjun här:

 

***

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!

Blogg 04 Jul, 2019

Världens mest socialistiska länder

Dags för fredagsmys igen! Visste du att USA var mer socialistiskt än Sverige i fjol? Så här gick det till.

Häromveckan publicerade tidskriften Newsweek en underhållande debattartikel. Skribenten Sam Hill, en före detta företagsledare, hade reagerat på att intresset för Bernie Sanders också fått alltfler amerikaner att efterfråga socialism. Och att det är ett begrepp som tillåter rätt många definitioner. Vilket naturligtvis är som att sparka in en öppen dörr. Men det roande med Hills retoriska grepp var att han dessutom förde i bevis att USA redan var ett socialistisk land helt i nivå med Sverige och Danmark. Alltså länder som Bernie Sanders och hans fans brukar hålla fram som förebilder.

Som grund för detta påstående åberopade Hill The Index of Economic Freedomen topplista över världens länder som den konservativa tankesmedjan the Heritage Foundation har sammanställt sedan 25 år. Som namnet antyder så handlar det om att ranka ekonomisk frihet inom varje land. Metoden bygger på Adam Smiths tankar om nationers välstånd, och delar upp förutsättningarna för en fri ekonomi i tolv olika faktorer. Poängen sammanställs sedan där 100 är absolut frihet och 0 är motsatsen.

Eftersom Nordkorea gång på gång kommer sist i listan, med Venezuela och Kuba strax ovanför, så menade Hill att detta index också kan mäta graden av socialism i varje land. Ju längre från jumboplatsen desto mindre socialistiskt är landet helt enkelt. Det är förstås ett sätt att se på socialism som kan diskuteras, men samtidigt ändå lite tankeväckande. Men kanske inte som Hill menar. Hong Kong rankas för övrigt högst, följt av Singapore. Och att Hong Kong skulle rankas som den minst socialistiska ekonomin i världen är ju spännande, inte minst i dessa dagar. Singapore i sin tur för en politik som inte alltid känns direkt modern. Ett index som egentligen inte mäter demokrati i relation till ekonomi är helt enkelt lite nyanslöst. Lägg därtill att alla de nordiska länderna kommer rätt högt upp på listan, och därmed borde klassas som relativt icke-socialistiska, enligt Hills definition. Vilket naturligtvis var hans poäng.

Men det finns en annan detalj som roade mig speciellt när jag tittade närmare på listan. Det visade sig att USA precis hade återtagit platsen som en mer fri ekonomi än den svenska. Förra året passerade Sverige nämligen USA på denna lista. För första gången någonsin sedan mätningen startade.

 

I fjol ansågs Sverige för första gången ha en friare ekonomi än USA. I år är ordningen som synes återställd.

 

Det borde egentligen varit en jättegrej, inte minst för alla de som vill lyfta upp Sverige som ett bättre alternativ än USA. Men jag hörde inte denna sak nämnas särskilt ofta förra året. Faktiskt inte alls. Nåväl, nu är ordningen alltså återställd, så den svensk som glömde att jubla i fjol slipper åtminstone äta upp det i år.

Vi på Dagens Arena älskar detaljer som dessa, och kommer fortsätta skifta mellan makro och mikro i vår samhällsbevakning även i fortsättningen. Men nu tar vi på redaktionen några välbehövliga semesterveckor, och publiceringstakten går därför ner på sparlåga. Några texter kommer dock läggas ut även under semestern, så du inte glömmer bort oss. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss, så vi kan bli ännu bättre till hösten.

Ha en bra sommar!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Blogg 01 Jul, 2019

Dörren till djupare kunskap

Varje vecka publicerar Dagens Arena minst en längre text, ibland fler, som just nu inte återfinns i dessa nyhetsbrev. Men de går alltid att hitta på vår hemsida. Så, för att vara på säkra sidan att du inte missar en chans till att bli lite klokare, kolla in utbudet här.

Blogg 01 Jul, 2019

Gillar du oss? Bli månadsgivare!

Vi älskar att ha dig som vår publik. Och vill fortsätta att locka dig med vår journalistik. Men för det krävs resurser. Vi har inget presstöd, inga avtal med de stora digitala jättar som lagt beslag på annonsintäkterna. Vi är helt oberoende. Och därför helt beroende av stödet från våra supportrar.

Så om du vill stötta oss blir vi glada. Det ger oss möjlighet att fortsätta vara så bra som du vill att vi ska vara.

Klicka här för att veta mer om hur du kan göra för att bli månadsgivare.

Blogg 28 Jun, 2019

Nu vill Google bygga våra städer

Dags för fredagsmys! Och då borde vi snacka lite om Googles ambitioner som stadsplanerare. 

För oss som är intresserade av stadsplanering är det som sker i Toronto rätt spännande. Där har nämligen Google, via ett dotterbolag, getts möjlighet att utveckla en hel stadsdel och förvandla ett gammalt hamnområde till en modern stad.

På ytan skiljer sig prospektet kanske inte så mycket från många andra så kallade kajbyggen i västerländska storstäder. Det ser ju alltid rätt så futuristiskt ut när arkitekter får måla upp sina visioner. Men här ryms förstås även ett smörgåsbord av all den moderna teknik som Google vill inlemma i våra liv.

Utemiljöer som styrs av vädret, robotar som städar parker och trafiksystem anpassade i realtid efter gångares och cyklisters beteenden är bara några av alla exempel på denna nya, sköna värld.

Men Googles ambitioner som stadsplanerare har också väckt en hel del debatt i Kanada. Inte minst då många av de nya faciliteterna bygger på data som kräver omfattande övervakning. Kritikerna menar att staden bjuder in Google till att utöka sin kontroll över medborgarnas beteende.

Google i sin tur vill gärna att pilotprojektet i Toronto ska slå väl ut, för att kunna erbjuda liknande lösningar i andra delar av världen. Därför lyfter företaget på känt maner upp att planen för den nya stadsdelen har utvecklats genom delaktighet där tiotusentals Torontobor deltagit, gissningsvis med hjälp av Googles teknologi. Men också att all data som samlas in i framtiden kommer vara tillgänglig för vem som helst. Det senare lär dock inte lugna den som räds övervakning. Snarare tvärtom. Oavsett detta bör vi följa utvecklingen i Toronto. För endera dagen handlar det om en stadsdel i din närhet.

Som en total kontrast till Googles ambitioner i Toronto bör vi också snacka lite om vad som hänt i den turkiska staden Gaziantep. Här har invånarantalet ökat med över 30 procent på väldigt kort tid, på grund av att där nu finns en halv miljon flyktingar. Enligt the Guardian tog staden mot 200 000 människor inom ett dygn!
Den turkiska linjen har varit att flyktingar inte ska hamna i läger, och mindre än fem procent ska enligt uppgift befinna sig i sådana för närvarande. Resten är inhysta i befintligt bostadsbestånd. Vilket naturligtvis lett till hyreshöjningar i städer som Gaziantep, eftersom efterfrågan på bostäder ökat rekordartat. På samma sätt har lönerna pressats neråt på grund av den stora tillgången på arbetskraft. Lägg därtill att stadens vattenresurser är kraftigt ansatta. Och ändå fungerar Gaziantep. Invånarna verkar helt enkelt ha bestämt sig för att det inte finns något alternativ. Vilket naturligtvis är en nyttig påminnelse för alla de som bråkar över att behöva välkomna ett betydligt lägre antal medmänniskor.

Men samtidigt bör vi kanske också fråga Google, vars motto som bekant är Don’t be evil, varför de satsar på platser som Toronto. Det är ju i städer som Gaziantep de verkligen kunde göra nytta. Tänker jag.

Hursomhelst, vi på Dagens Arena älskar att bevaka stadsplanering världen över. Men vi behöver din hjälp för att kunna göra det ännu bättre. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta oss.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör