Bloggen

Blogg 21 Feb, 2020

Rädda bostadsrätten

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling konstaterar att bostadsrätten är allvarligt skadeskjuten. Och att detta nu faktiskt har enat riksdagen. 

Bostadsrätten är inte unik för Sverige, men till stora delar okänd i de flesta delar av världen. Det vet alla som har försök förklara hur upplåtelseformen fungerar för en icke-svensk. Kombinationen gemensamt ägande och individuell nyttjanderätt i en demokratisk förening är på många sätt en av de finaste konstruktioner som vårt land skapade under 1900-talet, i alla fall om du frågar mig. Dessutom länge förenad med en ambition att inte se bostaden som en handelsvara, genom att försäljningspriset var reglerat. Du fick bara tillbaka det du själv betalat, plus inflation. Ett spekulationsfritt boende med andra ord.

I takt med bostadsbristen under 60-talet visade det sig dock att en svart marknad på bostadsrätter uppstått, och bostadsrättspriserna släpptes därför till slut fria. Vad detta fick för effekt på prissättningen vet alla som sedan dess gett sig in på denna marknad. Höga värden i bristområden, närmast obefintligt värde i avfolkningsbygd. Men att bostadsrätten, med sin grund i en lagstiftning från 1930, skulle kunna utsättas för helt andra marknadskrafter kunde få förutse. Är det någon gång samtliga ansvariga aktörer gemensamt skulle kunna säga “vi såg det inte komma” så är det när attackerna på bostadsrättens alltför låga skyddsvallar kommer på tal.

Det visar de senaste årens händelser där alltfler föreningar på olika sätt kapats av enskilda intressen, där nyttan för de boende sedan länge ersatts av girighet, och där i vissa fall kriminella drivkrafter tagit över.

Alla de möjligheter som finns att missbruka bostadsrättens grundtanke för egen vinning åskådliggörs effektivt i turerna kring den så kallade Kinesiska muren i Malmö. Sydsvenskans granskning är hisnande läsning på många sätt. Hur lägenheter i förfall kan fortsätta att säljas, hur enskilda individer kan ta kontrollen över en bostadsrättsförening, hur mäklare kan tillåtas förmedla dessa affärer utan att ge köparen fullständig information, hur de boende fastnar i ett pyramidspelsliknande helvete. Listan på hårresande detaljer kan nästan göras hur lång som helst.

Det som gör mig mest upprörd är nog ändå hur lättvindigt demokratin har kunnat rundas i dessa sammanhang. Bostadsrättens styrka (och svaghet, enligt vissa) har varit dess demokratiska grund. Varje medlem har en röst och tillsammans kan en påverka tillsammans med sina grannar. Men i det här fallet lyckades en privat aktör skapa stadgar som gav ständig kontroll över 76 procent av rösterna. Att detta ens var möjligt visar att tiden inte bara hunnit ikapp bostadsrättslagen, utan även långt förbi.

En enig riksdag uppmanade i förrgår regeringen att snarast presentera lösningar som motverkar det uppkomna läget och stärker konsumentskyddet. Det var inte en dag för tidigt, och förhoppningsvis kan regeringen nu leverera snabbt så att bostadsrätten åter kan vara något vi ska vara stolta över.

Riksdagsbeslutet hade knappast blivit av utan Sydsvenskans envetna grävande kring turerna i Kinesiska muren och händelserna i brf Ida strax intill. Jag är därför extra glad över att vara en del av den jury som i onsdags gav reportrarna Dan Ivarsson och Erika Oldberg Olle Bengtzon-priset för bästa bostadsjournalistik 2019.

Att priset dessutom delades ut samtidigt som riksdagen fattade sitt beslut var en tillfällighet, men ändå lite symboliskt. Utan journalistiken hade politiken aldrig reagerat.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS. Passa på att läsa reportagen i länken ovan, Sydsvenskan har låst upp dem för en kortare period. Men som du vet, bra journalistik kräver resurser. Därför är vi tacksamma att så många stöttar Dagens Arena, men vi kan bli ännu fler. Så här kan du bli vår supporter.

Blogg 19 Feb, 2020

PODD | Att strejka – eller inte strejka?

Svensk arbetsmarknad har få konfliktdagar – är det en framgång eller ett nederlag för fackförbunden? Hur arbetar SAC efter den nya strejkrättslagen? Hör diskussion mellan Erik Bonk från SAC och Jari Visshed, Fastighetsanställdas förbund.

Medan LO-förbundet Fastighets inte ser det som ett egenvärde att driva en konflikt så långt som till strejk, anser Erik Bonk, generalsekretare för SAC, att det låga antalet konfliktdagar i Sverige är ett tecken på att fackrörelsen har misslyckats.

– Antingen kan man se det som att alla kommer så bra överens och det är redan så bra arbetsförhållanden i Sverige, ingen stressar och blir sjukskriven i onödan – eller så är det så att fackföreningsrörelsen har tappat massa mark och inte är så kraftfull som den en gång var. Man ska komma ihåg att alla de här sakerna vi tar för givet: att kunna teckna kollektivavtal, jobba fem dagar i veckan i åtta timmar och vab – allt det här är resultat av facklig kamp, säger Erik Bonk i podden.

Fastighets var emot att strejkrättsutredningen tillsattes, men i efterhand anser inte förbundet att den nya lagen har åstadkommit någon skada för fackförbunden.

– Lagen förändrar ingenting för oss som jag ser det. Det man har reglerat i avtalet har väldigt mycket varit det jag ser som tradition och god förhandlingssed på arbetsmarknaden. Så jag ser inte att strejkrättsutredning påverkar vår benägenhet att strejkvarsla alls, säger Jari Visshed, tredje förbundsordförande på Fastighets, som är ett av de LO-förbund som oftast varslar om strejk i avtalsrörelser, men sällan har strejkat.

Erik Bonk delar inte den bilden.

– Den nya lagen krockar både med yttrandefrihet och föreningsfrihet. Det är inte lägnre den förening som majoriteten av arbetarna är med i som är motpartnern, utan det kan vara den part som skriver avtal först. Det öppnar upp för gula fackföreningar, och det kommer att drabba även Lo-förbunden. Tidigare har vi tack vare den fria stridsrätten kunnat vara så jobbiga, inte sällan i hotell- och restaurangbranschen, att arbetsköparna har valt att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket, så på sätt och vis ha LO också gynnats av vår stridsvilja, säger Erik Bonk.

Men för Jari Visshed innebär att värna strejkrätten detsamma som att använda den sparsamt.

– Vi har fortfarande en av de mest liberala strejkrättslagstiftningarna i världen, och det tror jag Syndikalisterna har oss att tacka för. Anledningen till att vi har det är just att vi har vårdat strejkrätten och använt den till att förbättra våra kollektivavtal. Det finns ju massa saker folk tycker att vi ska strejka för, miljön och sådär, men vi vill inte devalvera strejkrätten utan vi vill använda den för det ursprungliga syftet, som är att förbättra för arbetare, säger Jari Visshed.

Blogg 16 Feb, 2020

PODD | LO-bossens bekännelser

PODD | Karl-Petter Thorwaldsson lämnar LO efter åtta år. I vår podd berättar han om tiden som ordförande, vad han åstadkommit och vad han är missnöjd med.

Karl-Petter Thorwaldsson meddelade redan i höstas att han inte ställer upp för omval som ordförande för LO när kongressen hålls i juni. I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd pratar Thorwaldsson med Jonas Nordling om sina åtta år på posten. Han berättar bland annat om misslyckandet med att hålla ihop samordningen inom LO, om de krävande konflikterna i LO-styrelsen, om medlemstappen och hur det känns att petas från toppen som den största fackliga organisationen.

Du hittar avsnittet här.

 

Alla Dagens Arenas poddar återfinns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

 

Blogg 15 Feb, 2020

Är du konservativ lille vän?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om konservatismens dragningskraft, liberalismens utveckling och kommunitarismen.

En konservativ våg sköljer in. Frågan är förstås om konservatismen överhuvudtaget varit borta, den kanske bara har varit lite dold. Men politik är ju en cyklisk företeelse, det vänder hit och dit. Och under en period har liberalismen i allmänhet och nyliberalismen i synnerhet satt dagordningen för debatten och politiken. Den hegemonin är inte längre lika självklar. Men den konservativa rekylen är inte entydig och det går inte att dra alla nyväckta konservativa över en kam. Göran Greider efterlyste i Aftonbladet ett slags medkännande konservatism i borgerligheten, och har kanske trots sin radikalism en konservativ nerv för egen del. Sverigedemokraternas nya tankesmedja Oikos blir däremot förmodligen inte konservativ i största allmänhet, varken social- eller värdekonservativ, utan snarare nationalkonservativ med starka högerpopulistiska undertoner. Namnet Oikos ska tolkas ”hem” (grekiska). En av ledamöterna har för övrigt tidigare varit ordförande i studentföreningen Heimdal i Uppsala, som alltid stått nära Moderaterna, men som sedan ett antal år inte har någon formell koppling till partiet. Genom åren har en rad framstående borgerliga moderata politiker fått sin skolning i Heimdal. I styrelsen för Oikos hittar man också en konservativ rabbin och en nationalkonservativ debattör från Norge som publicerats av Timbro. Samt en tidigare distriktsordförande för Ung Vänster som uppges ha uteslutits efter att ha anklagats för att ha uttryckt stöd till ”Revolutionära fronten” (som praktiserade våld). Numera medverkar han i Göteborgsposten, Fokus och Kvartal.

Dagens uppror mot eliten och etablissemangen är i hög grad auktoritära till sin natur och karaktär. Frågan är om det kan kapslas in i andra banor, som är antiauktoritära och mer demokratiska. Vi befinner oss i en tid då de politiska ideologierna omformuleras och den politiska scenen omgestaltas. Det är en spännande men också utmanande tid. Många definierar först och främst sin egen position utifrån och i förhållande till motståndarnas ståndpunkter. Nationalism är exempelvis ett inte okomplicerat begrepp som kan ha många olika betydelser, ibland problematiska. Själv vill jag hellre tala om nationalstaten som en central demokratisk plattform. Den amerikanska historikern Jill Lepore menar att Demokraterna i USA alltid förlorat när de lämnat frågor som rör nationens framtid till Republikanerna. Den centrala konfliktlinjen handlar, menar hon, i dag om nationen ska vara öppen och pluralistisk eller sluten och etniskt definierad.

Dagens polarisering gör det svårare att föra resonemang bortom det svart-vita. Det förhöjda tonläget och de snabba dreven gör sitt till. Utställningen om nazismen i Norrköping och SAS senaste reklamfilm rullar liksom bara in det ständigt pågående kulturkriget, som också är en kamp om historieskrivningen och om den politiska dagordningen här och nu. En del ledande politiker gör bara saken värre. Ebba Busch Thor är partiledare för Kristdemokraterna, men hennes retorik ligger långt från den försonlighetens humanism som frodas i många frikyrkor. Kanske är det därför de politiska partierna tenderar att välja mellan nationalism och internationalism, kommunitarism och kosmopolitism, eller vilka beteckningar som än flyger omkring i debatten. Det verkar lättare att välja den ena eller andra hörnan, än att hitta en balanspunkt mellan olika perspektiv. Per Svensson, tidigare politisk chefredaktör på Dagens Nyheter och nu skribent i samma tidning, är en person jag ofta läser med stor behållning. Men hans liberalism tycks mig ibland något entonig. För några år sedan skrev han boken ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel”. En märklighet var att han skrev in John Stuart Mill och Friedrich Hayek i samma liberala fåra, men politisk liberalism eller socialliberalism är inte samma sak som ekonomisk liberalism. Och kanske behöver vi lite mindre av ”jag har rätt” – ”du har fel”.

Samtidigt har de politiska partierna varit en bördig mylla för delvis motstridiga och motsträviga ståndpunkter, personer och kluster av organisationer och idéer. Men partierna förändras också med tiden. Centerpartiet är inte rotat i en tydlig ideologi. Ett skäl är att Centern var ett intresseparti för bönderna, men partiets DNA lutade väl mot någon slags värdekonservatism. Under 70-talets gröna våg gled den över i ”ekohumanismen”. Allt detta är nu utraderat och ersatt av en märklig klockartro på (ny)liberalismen, Gunnar Hedlund är sedan länge bortglömd medan däremot Margaret Thatcher lever vidare som nyliberalismens ”undead”. Jag noterar med intresse att centerns tankesmedja Fores nu bjudit in till en presentation av boken ”Bondförnuft – inte bara för bönder”, ”som handlar om att hämta kraft och inspiration i ett genuint och jordnära ledarskap i ett allt mer komplicerat och detaljstyrt samhälle”. Jordnära bondförnuft får mig att tänka på Olof Johansson och Anders Ljunggren. Watch out, Martin Ådahl!

Liberalismen och socialismen har därigenom också starka gemensamma rötter. Demokratins primat, individens frihet och strävan efter självförverkligande har varit de demokratiska socialisternas ekvation.

Även Folkpartiet har en kluven idéhistoria. Partiet bytte i och för sig namn till Liberalerna och strök ”folk” samtidigt som det folkliga stödet sjönk till nya bottennivåer. Folkpartiet var ett ganska folkligt borgerligt parti en gång i tiden. I praktiken en mix av stadsliberaler och frisinnade ute i landet, varav många hade sin hemhörighet i frikyrkan och var ganska konservativa i många avseenden. Men frisinnet verkar vara på utdöende. Moderaterna har länge beskrivits som en korsning mellan liberalism och konservatism. Det är inte lätt för det tidigare dominerande borgerliga partiet att i dag härbärgera både liberaler och konservativa när de konservativa centrifugalkrafterna är så starka. Den forna nyliberalen Ulf Kristersson trampar på i tangentens konservativa riktning. Samtidigt som pendeln snurrar. Miljöpartiet har rört sig åt det andra hållet. Från början fanns en stark närmast konservativ och civilisationskritisk underström i partiet, kanske ett slags grön Heimat. Den finns möjligen kvar någonstans. Men i synen på integration och migration har partiet orienterat sig i närmast liberal riktning. Och vad ska man säga om Kristdemokraterna, förutom att den omsorgsinriktade kristdemokratiska konservatismen fått ge vika för en alltmer bombastisk retorik, ibland också med fokus på just bomber.

Det finns en spännkraft också i den socialistiska idétraditionen mellan framstegsoptimism och utvecklingsrädsla. Ja, även socialismen har sina konservativa idéskärvor. Den brittiske 1800-talssocialisten William Morris var snarare bakåtblickande och kritisk till industrialiseringens förfulning av landskapet och vardagen. Hans estetiska ideal vette mot medeltiden snarare än modernismen. Många andra socialister har på ett liknande sätt sett utvecklingen som ett hot snarare än en möjlighet. En av Ernst Wigforss mest intressanta uppsatser avhandlade om den här slitningen. Men huvudfåran har nog ändå varit utvecklingsoptimistisk och bejakat teknisk och industriell förändring. Det gäller särskilt i Sverige där arbetarrörelsen till skillnad från i många andra inte motsatt sig utan snarare understött strukturomvandling och frihandel.

Tidskriften Tidens nya chefredaktör Payam Moula har i Expressen skrivit en uppmärksammad artikel om att liberalismen är död och att det nu är dags för Folkhemmet 2.0. Han vill anknyta till den kommunitära traditionen, till Per Albin Hansson och brittiska Blue Labour. Det är förstås inte helt enkelt i vår individualistiska tidsålder. Socialismen och socialdemokratin bär framför allt på ett arv från upplysningen och den franska revolutionen, som konservatismens formades som en reaktion mot. Liberalismen och socialismen har därigenom också starka gemensamma rötter. Demokratins primat, individens frihet och strävan efter självförverkligande har varit de demokratiska socialisternas ekvation.

Samtidigt är ett samhälle mer än summan av dess individer och såväl politiken och staten som sociala institutioner och sammanslutningar i det civila samhället kan bädda in kapitalismen och marknaden i samhället, och öka individernas frihetsgrader. Under 1900-talet byggde arbetarrörelsen egna sociala institutioner och organisationer som sedan gled över i den moderna välfärdsstaten, de understödde i sina bästa stunder varandra på ett konstruktivt sätt. Folkrörelsernas skötsamhetskultur låg ganska långt från ”satsa på dig själv”, för att citera arbetsgivarnas gamla ikoniska kampanj från 1970-talet. Samtidigt skapade välfärdsstaten en ”statsindividualism”, ett begrepp myntat av Henrik Berggren och Lars Trägårdh i ”Är svensken människa?”, som genom staten frigjorde individerna från det civila samhällets välvilja, från det ekonomiska beroendet av familjen och ökade kvinnornas självständighet gentemot männen.

Jag plockar fram Timbros gamla bok ”Gemenskaparna” från 1993 som introducerade några av de kommunitära tänkarna för svensk publik. Boken inrymde texter från såväl höger- som vänsterkanten. Kritiken mot individualismen och liberalismen är emellertid ibland så allmän att den blir omöjlig att överföra till konkret politik. Blue Labour är nog också en lite kluven företeelse, om det ens kan beskrivas som ett enhetligt politiskt fenomen. Jag kan nog spåra vissa kulturkonservatism inslag, som jag inte känner mig bekväm med. Men Blue Labour rymmer också en kritik mot välfärdsstatens byråkratisering och förespråkar ökat utrymme för den lokala demokratin. Allt detta påminner om debatterna om demokratisk förnyelse på 1970- och 80-talen, som inte riktigt bar, i varje fall inte då. Det finns vidare en direkt motsvarighet till Blue Labour på högersidan i Storbritannien. För tio år sedan skrev Philip Blond boken ”Red tory. How left and right Have Broken Britain and How we Can fix it”. Udden i boken riktades både mot storkapitalet och välfärdsstaten. Frivilliga sammanslutningar skulle få en ökad roll. Philip Blond fick också pengar till att starta en tankesmedja. Den överlevde inte så länge. Den heller.

Icke desto mindre finns här en intressant och möjliggörande politisk yta. Den ligger förlagd någonstans mellan människors längtan till frihet och gemenskap. Däri ligger nog också nyckeln till att mota Oikos i grind.

Blogg 14 Feb, 2020

Lik i garderoben – det nya svarta

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar flitigt användande av budoteknik i den politiska retoriken. Och att alla inte har svart bälte.

Att Jimmie Åkesson är trött på att prata om Sverigedemokraternas ursprung är ingen hemlighet. Inte heller att han tycker att det är orättvist utifrån vad hans parti står för idag. Häromveckan visade han åter prov på detta i Sveriges Radio.

När jag intervjuade partiets dåvarande vice partiledare Julia Kronlid i höstas gjorde hon samma markering. Varför ska de behöva lida för vad knäppskallar gjort för länge sedan, typ. Att partiet har en historisk koppling till Bevara Sverige Svenskt ska väl inte dagens sverigedemokrater ställas till svars för, lyder retoriken.

Ett annat parti som brukar få historien slängd i ansiktet är som bekant Vänsterpartiet. Deras bakgrund inom den kommunistiska internationalen och stödet från Sovjetunionen lyfts fortfarande upp trots att det var länge sedan. Kommunismen togs bort ur partinamnet redan innan Jimmie Åkesson gick med i SD för att göra en tidsparallell. Representanter för Vänsterpartiet förväntas dock fortfarande svara på frågor om den kommunistiska historien.

När jag intervjuade Jonas Sjöstedt i höstas frågade jag om inte han var trött på att ständigt svara på frågor om det förflutna, och att det kanske var en av få saker som förenade honom med Jimmie Åkessons partivänner. Föga förvånande ville inte Sjöstedt hamna på samma bog som SD, utan framhöll istället att det är viktigt att alltid minnas sin historia eftersom den inte går att undkomma.

Samma problem, men två olika förhållningssätt.

Det handlar om politikens motsvarighet till jujutsu. Alltså den försvarsmetod som ibland även kallas jiu-jitsu och som Wikipedia defenierar så här:

Namnet syftar till konsten att besegra en motståndare med så lite fysisk styrka som möjligt, t ex genom att utnyttja motståndarens egen kraft så att denne faller på eget grepp.

Åkesson och Sjöstedt behärskar konsten tillräckligt bra för att få frågor om partihistorien att bli till deras fördel och tilltala respektive väljargrupper.

Ni är väl grundade av rasister? Sluta tramsa med gammalt irrelevant tjat. Ni är väl grundade av revolutionära diktaturkramare? Det är viktigt att förstå sitt ursprung och lära av sina misstag.

Svart bälte alla dagar i veckan.

Men så finns det de som inte kommit lika långt i graderingen. Som skånemoderaternas ordförande Lars-Ivar Ljungman. När Dagens Nyheter i veckan ställde frågan om samarbetet med SD i Bjuv just utifrån detta partis historiska bakgrund så tar Ljungman till greppet alla-kan-väl-göra-bort-sig:

Lars-Ingvar Ljungman framhåller att ”de flesta politiska partier har lite lik i garderoben”. Så även Moderaterna.

– Vi har väl en historia där vi vid många tillfällen har försökt motverka eller sagt nej till reformer som alla i dag tar för givna. Som hur många veckors semester man ska ha. Det finns ett antal sådana beslut som är tagna under 1900-talet. Och det är väl kanske ingenting som vi numera är så jättestolta över.

Om denna strategi stannar på lokal nivå för Moderaterna återstår att se.

Sverigedemokraternas taktik när det gäller historiska synder är för övrigt dubbelbottnad, som så mycket annat i deras politik. Till förra valet la de ner stora resurser på en film som skulle visa Socialdemokraterna som ett rasbiologiskt parti med nazihistoria. Bortsett från tveksam sanningshalt i ett sådant påstående borde det ha varit kontraproduktivt för ett parti som tycker att det är trams att prata om sina egna rötter. Men paradoxalt nog landade denna film antagligen ändå rätt, åtminstone bland de väljargrupper som håller med om att det är trams att prata om BSS och därför gärna ser att Socialdemokraterna får en tillbaka-kaka i form av en film, fylld med kvalificerat trams, rakt i nyllet.

Politiken är trots allt full av dessa absurda paradoxer. Vem kunde till exempel tro att just V och SD nu gemensamt skulle kunna styra så mycket av den reella politik som riksdagen kan släppa fram. Men det är därför vi älskar den parlamentariska demokratin här på Dagens Arena. Och vi kommer fortsätta att skildra den på alla sätt vi kan till dess att någon stoppar oss. Det bästa sättet att inte bli den som sätter stopp för oss hittar du här.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

Blogg 11 Feb, 2020

PODD | Pressbojkott och bristande efterkontroll

PODD | Ska journalister bojkotta regeringens presskonferenser? Och varför är medier så dåliga på att följa upp sina egna analyser? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det nionde och senaste avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling de olika strategier som brittiska och amerikanska medier valt när några titlar har utestängts från presskonferenser. Och spekulerar i svenska motsvarigheter.

Dessutom berörs bristen på redaktionell uppföljning av till exempel politiska analyser i efterhand, men även frånvaron av en självkritisk publik granskning av den egna bevakningen.

Du hittar avsnittet här.

 

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

Blogg 08 Feb, 2020

Att kunna skönja nya perspektiv

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om fransk politik, en filmpärla och så en hyllning till Ola Magnell. 

Alice och borgmästaren är en fransk filmpärla om politiken plats i vår tid, eller kanske är det en spaning efter den politik som flytt. Det är ett slags film som aldrig nomineras till en Oscar. Så, gå och se! För den försvinner nog snart, franska pratfilmer brukar inte bli långvariga på biodukarna. Och som det pratas! På ytan handlar filmen om vardagliga ting i den politiska världen. Men i fonden ruvar de politiska och filosofiska frågorna, dialogen rymmer åtskilliga referenser till stora filosoferna. Ofta liksom bara infogade i en bisats. Allt hanteras med en subtil komik och ironi. Jag älskar brittisk och amerikansk humor. Men här når ironin både hjärtat och hjärnan. Alice och borgmästaren är alltså en film om politikens kris i vår tid och kanske i synnerhet vänsterns kris.

Den socialistiske borgmästaren i Lyon, Paul Théraneau, spelas briljant av Fabrice Luchini, han har ju också en skådespelarkarriär som sträcker sig över fem decennier. Den framgångsrike politikern är nu deprimerad, han har skilt sig och befinner sig i ett slags livskris. Därutöver har han inte längre några idéer. Tidigare kunde han komma med 25 nya idéer om dagen. Men nu, ja nu har idéerna sinat. Vem som kommer på idén att anställa någon som kan hjälpa till och producera nya idéer framgår inte. Men tjänsten lyses ut. Valet faller på 30-åriga Alice Helmann, spelad av Anaïs Demoustier, en av de nya franska filmstjärnorna, som återvänder till hemstaden efter att ha läst filosofi i Oxford och undervisat lite. Hon är filmens nav och lyser upp både filmen och borgmästaren. Hon blir Paul Théraneau ”filosof”. Alice sätter igång en intressant och lite oförutsägbar dynamik, som rubbar cirklarna i det politiska hovet. Hon har borgmästarens öra och han uppskattar hennes uppriktighet. Hon är inte in-socialiserad i den politiska klassens rådgivarkultur, dess fixering vid talepunkter och mediestrategier. Nicolas Pariser som har skrivit och regisserat driver hejdlöst med fluff-fluff-projekt och krystade påfund som tenderar att sakna substantiellt innehåll. Ja, ”tomma tunnor skramlar mest”, sjöng för övrigt Ola Magnell en gång.

På något sätt verkar Alice påminna borgmästaren om något han förlorat kontakten med under sin långa karriär. Den nära relationen (nej inte på det fysiska planet, tack för det!) mellan Alice och borgmästaren uppfattas som ett hot av de andra rådgivarna. Hon har hans öra, han uppskattar hennes råd som väl i och för sig är rätt allmänna, men i varje fall uppriktiga. Alice makt ökar eftersom och får sitta med på det ena meningslösa kommitté- och projektmötet efter det andra. Där agendan inte är ett under av klarhet, för att uttrycka sig milt.

Alice verkar inte ha någon plan, allra minst några egna karriärplaner. Hon bara säger vad hon tycker. Hon är väl så långt från Per Schlingmann man kan komma och allt det som så länge styrt politikens form och innehåll. Vi har en tid bakom oss där paketeringen och bilden av politiken blivit det centrala. Den politiska kommunikationen är en genre för sig själv. Men samtidigt ser vi just nu en reaktion emot allt detta, något som bland annat kommer till uttryck i den populism och polarisering som präglar debatten och politiken.

Alice Helmann frigör ny energi i detta lufttomma politiska rum. Men istället för en pånyttfödelse slutar Paul Theraneau som politiker. Det där nya linjetalet som Alice skriver och som ska hållas på socialisternas kongress och vara en språngbräda till presidentposten blir slutpunkten i stället för en nystart. I den rörande slutscenen som utspelas några år senare är den avgångne borgmästaren lycklig och befriad. Alice har gått vidare och fått barn. Livet fortsätter. Men vilken plats har politiken, vilken väg tar den?

Omgestaltningen av den franska politiken är förstås en viktig pusselbit. Socialistpartiet har kollapsat. Även huvudmotståndaren på den andra sidan, Republikanerna, är en skugga av sitt forna jag. De två partier som tidigare har turats om att placera sina presidentkandidater i Élyséepalatset har förflyttats till politikens periferi. Nu står Macrons nya konstellation ”En Marche” (Framåt!) mot Le Pens ”Rassemblement National” (Nationella fronten). På sätt och vis en bekräftelse på att den kulturella konflikten tagit över och övertrumfar den klassiska skiljelinjen mellan höger och vänster. Om man så vill är det en bekräftelse på att Gal-Tan i dag dominerar, vilket ritar om den politiska kartan och förändrar väljarnas preferenser.

Det är en särskilt en replik i Alice och borgmästaren som fastnade hos mig. Alice återknyter kontakten med en tidigare pojkvän och under samtal säger han, kanske som en kritik mot att hon jobbar åt en socialist, att vänstern har blivit irrelevant. Medan högern, eller rättare sagt radikalhögern, skickligt plockar det som passar från Orwell och Pasolini. Det är i den myllan den högerradikala och högerextrema rörelsen i dag formar sina positioner. Vad skulle man säga om Sverigedemokraterna, att de snor skrupelfritt från Per Albin och Gustav Möller?

Vänsterns framtid ligger inte i att reprisera flydda dagars bästa framgångar utan i en omdefiniering som bättre svarar mot vår tid. Därvidlag finns nog ett och annat att önska. Det finns i varje fall ett stort mått av förvirring och desorientering, bristande självförtroende och ökad inre splittring. Dags att ta fram kartan och kompassen!

Ett radikalare välfärdsprogram torgförs ofta som en universallösning för att vinna tillbaka förlorade väljare. Men som statsvetaren Erik Åsard påpekade i en artikel i Dagens Nyheter förlorade Labour trots det mest ambitiösa och radikala välfärdsprogrammet på decennier. I stället valde inte minst många väljare i den gamla ”röda muren” i de industriella bältena i norra England och i Wales i stället en tydlig Brexitlinje och röstade på Boris Jonsson. Den nya konfliktlinjen tog över från den gamla. Inte ens en aldrig så radikal partiledare för Labour lyckades behålla dessa väljare. Men även han kanske betraktas som en representant för eliten, hans parlamentsmandat härrör ju från centrala London.

I veckan presenterades och diskuterades Katrine Marçals essä Åtta lärdomar om brexit – Om den moderna populismen. I diskussionen beskrev statsvetaren Göran von Sydow, till vardags chef för Sieps, de här nya kulturella konfliktlinjen mellan stad och land, eliten och folket eller internationalism och nationalism; den här spänningen har många olika dimensioner och uppenbarelseformer. Men, framhöll von Sydow: politiken går i vågor. Och även om den här konflikten dominerar just nu är det inte säkert att så är fallet om tio år eller ens i nästa val. Jag tycker också att Erik Åsard gav ett centralt råd i sin artikel och en annan möjlig utgångspunkt: ”Här ingår förvisso en vassare jämlikhetspolitik, men även en verklighetsbaserad berättelse om samhället som inte utgår från hur olika vi är utan hur mycket vi har gemensamt.”

 

Nya perspektiv

Ola Magnell har gått bort och jag letar fram några hans tidiga skivor på Spotify, skivor som jag alltid hållit som något av det bästa som gjorts på svenska i skärningspunkten mellan pop, rock och visa. Texterna, rösten och melodierna är fortfarande så starka. Jag har väl alltid haft ett särskilt öra riktat mot de där personliga rösterna, man skulle kunna säga särlingarna, som inte alltid gjorde den riktigt stora karriären, jag tänker på John Holm, Anders F Rönnblom och förstås på Ola Magnell. De var väl inte riktigt en del av proggen men ändå en produkt av sin tid. Personliga och ofta politiska, men med en sensibilitet som berörde mig och som fortfarande berör mig. De var inte några enkla propagandister. Och där fanns också en befriande uppriktighet som i sig bar på ett hopp. Det fanns också i till exempel Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”:

När far och mor är döda
Och våra släktingar har ta’tt gift
Och alla våra vänner har valt sej själva
Och våra lärare och fröknar
Har gått och dränkt sej med varann
Och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
Och när vår präst från konfirmationen
Står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
Eller känner vilket håll, vinden blåser på
Då kommer Halta Lotta hem till mej
Med rösten fylld av gråt
Och säger, vem i hela världen kan man lita på

Och samma slags självrannsakan och klarsyn återupptäcker jag nu i Ola Magnells Nya perspektiv:

När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal

När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal

Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv

 

Nya perspektiv, det får bli ett sätt att knyta ihop säcken i den här texten som började med Alice och borgmästaren och som slutade med den tragiska nyheten om Ola Magnells bortgång.

 

Blogg 07 Feb, 2020

Undantaget som bekräftar regeln

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att undantag åter ska lösa LAS-frågan. Och återvinner därför hållbara argument i denna eviga fråga.

Det är som bekant inne med hållbarhet. Och är det något som är hållbart så är det frågan om arbetsrätten. Maktkampen mellan arbete och kapital är så att säga evig. Därför fungerar även retoriken inom ämnet som ett kretslopp där frågorna återkommer i närmast perfekta cykler. Vi är nu därför åter i den så kallade undantagsfasen, då arbetsgivarsidan ska lockas med att få undanta medarbetare från en tvingande förhandling i nedskärningstider. Läckor från den pågående statliga utredningen pekar på att upp till sex medarbetare kan kunna undantas från uppsägningsförhandlingar i framtiden.

Eftersom detta ämne som sagt är evig materia med en ytterst hållbar retorik så går det kanske bra att även återvinna redan framförda rader. Det är på sätt och vis (arbets)miljövänligt och dessutom ingen stöld. För orden är mina egna. 2018, då vi senast passerade denna fas, sammanställde Institutet för näringslivsforskning på ett förtjänstfullt sätt vad forskningen redan då visste om effekterna av LAS. Vilket jag då kommenterade i Arbetsvärlden:

Så vad vet vi? Jo, att det så kallade tvåundantaget för företag med högst tio anställda gett effekter. Det blev bland annat tydligt att ju mindre företaget är, desto större möjligheter att välja fritt vilka som ska jobba kvar. Rätt logiskt om du tänker efter. Det blev också tydligt att de små företagen drog sig för att anställa en elfte medarbetare. En inlåsningseffekt som kanske någon upplever som positiv, men knappast troligt.

Det blev också tydligt att medarbetares frånvaro minskade, och framför allt slutade männen att vabba. Folk vågade alltså inte vara sjuka i normal utsträckning, och män vågade inte vara hemma med sina barn på grund av större makt för arbetsgivaren att fritt välja vilka som skulle undantas vid nedskärning. Jag tror dock inte att det är den effekten som vi saknar på övriga arbetsmarknaden. Den känns inte helt modern, om en säger. Men det är ju bra att vi åtminstone vet hur det blir när arbetsgivarens godtycke får större plats. Så vi inte kan säga att vi inget anade.

En annan sak vi också vet är hur det svenska systemet fungerar i förhållande till det finska, som saknar turordningsregler. Och tack vare denna forskning vet vi att de som har gynnats av de svenska reglerna är äldre medarbetare med lång anställning. Med tanke på att det var meningen med lagen så får vi väl anse detta som goda nyheter. Och de som vill ändra systemet bör kanske i första hand förklara varför dessa medarbetare inte längre anses vara skyddsvärda.

Såvitt jag vet har ingen ny forskning utmanat dessa slutsatser. Vilket kan vara bra att komma ihåg när utredarens förslag kommer i maj.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS Jag gjorde även ett tappert försök att öppna en ny front i den eviga frågan den där gången. Om jag var rätt ute kommer också visa sig i kommande utredning.

 

Blogg 04 Feb, 2020

PODD | Hur mår privatiseringen?

PODD | I Helsingborg sa medborgarna nej till att sälja ut sitt energibolag, och ett krisande Postnord väcker frågetecken kring hur marknaden ska klara servicen i hela landet. Har svenskarna tröttnat på privatiseringar, och ser vi en omsvängning även bland politiska partier?  

I veckans Arena Tyckonomi möts Arena Idés German Bender och DN:s ledarskribent Barbro Hedvall i en diskussion om privatisering välfärd – vad har blivit lyckat och vad ska göras om?

Barbro Hedvall slår fast att de enda riktigt lyckade privatiseringarna är de som skett av Televerket och taxibranschen. Och det tycks finnas en diskrepans mellan vad folk önskar sig av vården och vad de är beredda att betala via skattesedeln.

– När man gör opinionundersökningar säger folk i allmänhet att det behövs mer pengar till vården, men i nästa steg, när det gäller att höja skatten, säger hälften av dem nej till det. Då kanske det beror på att nejsvararna tycker att skatteintäkterna är tillräckliga. men måste omfördelas till vården, men jag tror också att det finns ett växande missnöje med regionerna så att man känner att ”nej, ge inte mer pengar dit”. Det beror på att de inte ger oss rättvis och likvärdig vård, säger Barbro Hedvall.

Nyligen ställde sig Moderaterna och Kristdemokraterna bakom Vänsterpartiets hot om att fälla regeringen om inte förändringarna av Arbetsförmedlingen gjordes om. Både M och KD riktade kritik mot att införa valfrihet när det gäller arbetsmarknadsinsatser. Frågan är om partierna har svängt eller om det bara handlar om en önskan att fälla regeringen med olika medel?

– Jag tror att deras agerande styrs mycket mer av taktik än av en faktiskt ideologisk omprövning. Och i det fall det är en omprövnign är det frågan om det bottnar i en egen ny analys eller en anpassning till det man tror att väljarna vill ha. Ulf Kristersson har ju sagt att han är beredd att fälla regeringen på vilken fråga som helst, säger German Bender.

Fler driftsformer mellan privat och offentligt ägande – till exempel kooperationer eller stiftelsedrivna verksamheter – kan vara ett sätt att komma ifrån vinstdriven välfärd, tror både German Bender och Barbro Hedvall.

– Man kunde ju tänka sig någon form av uppmuntran från statsmaktens sida just till stiftelsedriven verksamhet – att ge företagen försteg framför vinstdrivande företag. Men vi har tvärtom sett att Röda korsets väletablerade verksamhet för tortyrskadade förlorar upphandlingar, säger Barbro Hedvall.

– Underösknignar från SOM-institutet visar att det finns ett starkt stöd bland befolkningen för alternativ till offentlig välfärd, men inte för privat utan för ideellt driven välfärd. Men de ideellt drivna skolorna är väldigt segregerade, de är mer segregerade än de privata – det är välutbildad medelklass som väljer de skolorna, säger German Bender.

Blogg 02 Feb, 2020

PODD | Barnläkarens betraktelser

PODD | Jonas F Ludvigsson är barnläkare, forskare, tv-doktor och debattör. Och nu dessutom författare. Vi tog ett poddsnack med honom om läget inom barnsjukvården.

Det senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av barnläkaren Jonas F Ludvigsson. Förutom arbetet på Örebro Universitetssjukhus så är han professor på Karolinska, tv-doktor hos Malou på TV4 och en flitig debattör. Och dessutom har han nyligen utkommit med en bok om barns och ungdomars hälsa, Barnläkarens guide. 

I ett samtal med Dagens Arenas chefredaktör (och sjubarnsfadern) Jonas Nordling berättar Jonas F Ludvigsson om sin vardag, om utmaningar i sjukvården i allmänhet och för barn och unga i synnerhet, om de egna drivkrafterna och varför han skrivit en bok. Bland annat.

Du hittar avsnittet här.

 

Alla Dagens Arenas poddar återfinns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

 

Blogg 01 Feb, 2020

Författaren som kom in från kylan

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om John le Carré, politikens matematik och socialdemokratins långa kris.

En märkligt allvarsam tystnad lades sig över den fullsatta Grünewaldsalen i Stockholms konserthus när David Cornwell, alias John le Carré, tog emot Olof Palmepriset häromdagen. Denna årliga prisceremoni är i sig ett slags återsken från en tid när socialdemokratin förmådde ladda sin pragmatism också med en visionär energi. Något David Cornwells tal speglade på ett elegant och intelligent sätt, ett av mest berörande tal jag hört på mycket länge. En översättning ligger redan på Dagens Nyheters hemsida. Talet gav också nya perspektiv på politikern och personen Olof Palme. John le Carré kommer från ett annat land och på sätt och vis från en annan värld. Hans böcker rymmer så många personer som visar upp sina bästa och sämsta sidor, sina inre tvivel, självbedrägerier och hycklerier, som lever i skymningslandet mellan sanning och lögn och allt som finns däremellan.

Tacktalet i Grünevaldsalen var som att höra hur Olof Palme där och då skrevs in i författarens komplexa universum. Han ställde exempelvis frågan hur Palme hade agerat idag. Han nämnde att Sveriges regering till sist inte skrev under FNs konvention om att förbjuda kärnvapen. Kampen för kärnvapennedrustning var en av Palmes hjärtefrågor. Hade Palme stoppat den svenska vapenexporten till Saudi-Arabien? Frågan hängde väl kvar i luften? Men den var förstås riktad till dagens socialdemokratiska ledare.

Talet var rörande och djupt berörande. Inte minst för att pristagaren själv var så uppenbart tagen av hela situationen.

Det finns ett före och ett efter 1989. Det var året då kalla kriget och envigen mellan kapitalism och demokrati och kommunism och diktatur tog slut. John le Carré slog igenom som en briljant spionromansförfattare med Spionen som kom in från kylan och fortsatte och finslipade och fördjupade sin romanvärld av agenter, informatörer, intrigörer och dubbelspelande aktörer i ett stort antal böcker i samma genre och anda. Hans böcker skildrade förstås kalla kriget utifrån en brittisk horisont, utan att falla ner i de enklaste av schablonerna, tvärtom rymmer de en självreflekterade distans där även den egna sidans moraliska halt läggs under luppen. När och på vilket sätt helgar målet medlen? Vad skiljer de goda från de onda när de agerar på ett snarlikt sätt?

Det var nog ingen tillfällighet att John le Carrés viktigaste romangestalt dök upp i talet: George Smiley. I Carrés romanvärld är han en av tungviktarna, något av den grå eminensen i den brittiska underrättelsetjänsten. Och troligen är det så att författaren själv speglar sig i och speglas i Smiley. Han var inte minst navet i den så kallade Karla-trilogin. I sitt tal citerade de avslutande replikerna i ”Vinnare och förlorare”, som avslutade trilogin. På något sätt har de också fastnat i mitt minne. Jag kände igen replikerna från sista avsnitten i en av Homeland-säsongerna häromåret, vilket förstås var en blinkning till agentromanernas mästare. Jag skrev några rader om saken då.

Efter att i decennier ha kämpat mot Karla, en intelligent, durkdriven och gäckande motståndare i den sovjetiska säkerhetstjänsten, får Smiley till sist sin revansch. Karla visar sig ha en svag punkt. Han har i hemlighet rundat den sovjetiska sjukvården och skickat sin sjuka dotter till den bättre sjukvården i väst, till på köpet till Schweiz. Smiley har nu trumf på hand och tvingar fram Karlas avhopp. Han överlämnar sig på den klassiska Glienickebron i Berlin. Smiley är själv på plats för att överse segern:

”Du vann” sade Peter Gulliam. (Smileys lojale lärljunge.)

De går långsamt gick tillbaka till bilen.

”Gjorde jag!?” ”Jo. Ja. Jag antar att jag gjorde det.”

Där slutar boken. I BBC:s klassiska filmatisering spelas Smiley av Alec Guinness. Han ansikte är uttryckslöst och antyder ingen segerglädje. Kärleken med hustrun är slutit. Han har vunnit den stora kampen men förlorat i den lilla världen. Glädjen vill inte infinna sig.

Jag funderar varför det där slutet gjorde så stort intryck på mig. Det är förstås elegant och pregnant skrivet. Men inte bara det. Slutet är inte entydigt, utan öppnar sig för tolkningar, diskussion och reflektion, ja, för eftertanke.

I sitt tal sa le Carré: ”Palme skulle ha känt samma självförakt”. ”När kalla kriget tagit slut, och västvärlden fortsatte att gratulera sig själv, kände Smiley sig förrådd. Det gjorde jag också. Palme skulle ha känt sig förrådd om han varit i livet.” ”Var fanns den utlovade freden, den vi alla väntat på? Var finns den stora visionen? Försoningen?”

Starka ord. Men träffande på så många plan.

John le Carrés böcker har efter 1989 fått ett nytt liv. Många trodde nog att hans tid som författare var över när konflikten mellan öst och väst var slut. Men hans författarskapet har fått nytt liv genom att skildra nya moraliska och politiska dilemman, än i samma gamla miljöer där diplomater och agenter möts och trängs. Han skildrar den globala kapitalismens välsignelser och förbannelse, mammons överhöghet i dagens globala ekonomi, de amoraliska företagens ekonomiska i allt från läkemedel till vapenhandel. Den sociala rättvisans frånvaro. Mänskliga rättigheter som sätts ur spel. Människor som offras.

John le Carrés romaner är kort sagt en temperaturmätare på vad som hände med världen efter 1989. Och som nu lett till en än värre motreaktion i en politisk skuggvärld där fakenews-politiker som gjort lögnen till arbetsmetod regerar i London, Moskva och Washington.

”Jag vill ha en Palme i mitt land, som under min livstid aldrig har haft en statsman av hans sort”, sa John le Carré. Ja, vi saknar en politiker av Palmes dignitet och bredd även i Sverige idag. Joakim Palme vittnade om att Olof Palme fascinerades av och pratade om Smiley med sina barn. Det var nog ingen tillfällighet. Själv satt jag och tänkte att vi saknar en John le Carré här i Sverige. Tankarna flög iväg och landade på DNs gamle chefredaktör och kulturchef Olof Lagercrantz. På senare år så nedspelad och förtalad av högern i det kulturkrig som också följde efter 1989. Och som vi nu ser konsekvenserna av.

 

Politikens matematik

Matematiken i politiken är i grund och botten enkel och brutal. Två slår den tredje. Det har Löfvenregeringen 2 (och även 1) fått erfara några gånger. Januariavtalet har visat sig betydligt mer instabilt än någon kunde föreställa sig. Igen trodde väl riktigt att alla oppositionspartier skulle kunna eller vilja enas mot regeringen. Det har nu hänt några gånger. Sakfrågorna är förstås en sida av saken. Jag kan väl applådera en och annan korrigering av regeringens politik.
Samtidigt är frågan om Januariavtalet och regeringssamarbetet i dess nuvarande former kommer hålla hela mandatperioden. För ett halvår sedan trodde jag nog det. Men nu är jag mer osäker. Ett möjligt alternativ är att de fyra samarbetspartierna förhåller sig friare till vad som står i Januariavtalet och inte betraktar det som en helig graal och börjar försöka hitta stöd i riksdagen i olika politiska frågor på ett annat sätt än i dag. Uteslutningen av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (samtidigt som kristdemokrater och moderater blivit allt mer militanta) ger inte så mycket manöverutrymme för en minoritetsregering. Om regeringen fortsätter att förlora fråga efter fråga lär den framstå som allt mer kraftlöst och svag. Vilket inte lär vända opinionssiffrorna för något av de fyra partierna i den nuvarande regeringskoalitionen. Det kanske inte ens behöver gå så långt som att Vänsterpartiet aktualiserar sitt hot om misstroendevotum om regeringen går till riksdagen med förslag om förändringar i arbetsrätten eller marknadshyror i nyproduktionen.

I sammanhanget kan man påminna om att en annan socialdemokratisk regering i en annan turbulent period (inte minst parlamentariskt) självmant avgick när den förlorade i viktiga frågor. Rickard Sandler hade blivit statsminister 1925 efter att Hjalmar Branting avgått av hälsoskäl. 1926 valde Sandler att avgå med anledning av Stripakonflikten och frågan om att arbetslösa skulle tvingas att ta arbeten vid en arbetsplats som var satt i konflikt. Rickard Sandler som var en formuleringarnas mästare sa: “Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.

 

Socialdemokratins långa kris

Det här med socialdemokratins kris och tillbakagång är en sådan långkörare att den nästan är uttjatad. Det innebär inte att den är mindre reell. Socialdemokraterna har inte ökat sitt väljarstöd i ett val sedan 2002. Ökningen mellan 2010 och 2014 på 0,37 procent räknas nog inte riktigt. I ett europeiskt perspektiv sticker ändå Norden ut. Socialdemokraterna leder trots allt regeringar i Danmark, Sverige och Finland, samt har en möjlighet att ta över makten i Norge vid nästa val. Men socialdemokraternas tapp i opinionen här i Sverige efter valet 2018 borde ändå vara en varningssignal så god som någon för det gamla arbetarpartiet.

I Nederländerna har det socialdemokratiska partiet slitits itu av kulturella spänningar kring mångkulturella frågor (eller om man så vill GAL-TAN). Vi ser en hel del av den varan även i Sverige just nu. Och i det senaste nederländska valet fick socialdemokraterna 5,7 procent!

Socialistpartiet i Frankrike fick 7,5 procent i första omgångens presidentval 2017. Och är i dag i praktiken mer eller mindre utplånat.

Ändå är parallellerna med Tyskland kanske mest uppenbara. Där sade SPD först nej till en fortsatt koalition med CDU, men tvingades till sist in i fållan igen efter att liberalerna i FDP i sista stund hoppat av det framförhandlade regeringssamarbetet med CDU och De gröna. I senaste valet fick SPD 20,5 procent. Nu pendlar partiet mellan 13 och 14 procent i opinionsmätningarna.

Till skillnad från i Tyskland leder de svenska socialdemokraterna regeringen, men det verkar inte gynna Stefan Löfven på något sätt. Kanske av lätt insedda skäl. Åtminstone inte än så länge. Det gör att kollapsscenariot inte kan avskrivas ens i Sverige!

 

Vår tids kamp

Två aktuella filmer skildrar vår tids sociala, etniska och ekonomiska spänningar på ett tidstypiskt sätt. Jag tänker på franska Les Miserables och amerikanska Joker. Båda ger en bild av vår tids spänningar, i franska förorter och i ett dystopiskt Gotham. Det är mycket olika men starka filmer. De skildrar ökade sociala spänningar och ekonomisk osäkerhet, och i det franska fallet en vidgad etnisk konfliktyta. Båda har ett underifrånperspektiv som mynnar ut i ett uppror mot överheten i allmänhet, underblåst av polismaktens övervåld, maktens arrogans och elitens ekonomiska överflöd. Samtidigt ger filmerna inte direkt något hopp om en politisk mobilisering som kan leda till en förändring av samhället. Det kanske också säger något om vår tids politiska tomrum.

Inom många ledande företagskretsar verkar det ändå finnas en ökad medvetenhet om att dagens ekonomiska system skapar så stora spänningar och orättvisor att ett nytt förhållningssätt är nödvändigt. Till och med i Davos som annars ofta betraktas som den ekonomiska eliten tummelplats är det nu delvis andra tongångar, det talas i termer av behovet av att skapa en ny social marknadsekonomi. PM Nilsson på Dagens Industri tycker emellertid att det senaste ”Davos-manifestet” är ”överlastastat” och ”inbjuder till självförakt och underkastelse”. Han är rädd för att pendeln nu svänger åt fel håll och ”kapitalismens tidlösa provokation, att ägare ska ha del i vinsten och fritt förfoga över sina pengar, möter igen ett lika tidlöst motstånd. Kapitalismens sägs åter vara i kris. Finanskrisen, klimatkrisen och krisen i USAs politiska ledning väcker ett bredare tvivel på hur hållbar den kapitalistiska modellen egentligen är.”

PM Nilsson har kanske inte sett de där filmerna, eller kanske har han sett dem med andra ögon än jag. Vem vet? Han kanske inte heller har läst Sam Wilkins bok ”History repeating. Why populists rise and Governments fall”. Wilkin identifierar ett mönster bakom olika slags populistiska uppror och några av de senaste hundra årens revolutioner. De har en sak gemensamt, menar han: de ekonomiska klyftorna mellan hög och låg hade blivit stå stora och djupa att allt till sist kastades över ända. I det lilla formatet är det vad ”Joker” och ”Les Miserables” vittnar om. På bioduken.

Blogg 31 Jan, 2020

Snart minns ingen FRA-tårarna

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling efterlyser ett integritetspatos som motvikt till alla övervakningslagar. Och uppmanar till konkret handling. 

Häromdagen beklagade sig Säpochefen Klas Friberg över regeringens senfärdighet. Det handlade om det EU-direktiv som innebär att rättsväsendet får tillgång till privat kommunikation via appar och sociala medier, och som Sverige ännu inte infört. ”Konsekvensen blir att svenska brottsbekämpande myndigheter kommer att sakna viktiga och moderna verktyg för att hantera terroristbrott, spioneri och annan allvarlig brottslighet”, larmade därför Säpochefen. Jag noterar visserligen att användandet av meddelandeappen WhatsApp i äldre telefoner kommer att försvinna hursomhelst. Men det lär ändå inte göra Säpo lugnare.

Digitaliseringsminister Anders Ygeman, som har frågan på sitt bord, menade dock att saken inte var så lätt. Först måste inhämtningslagen måste ses över, enligt Ygeman. Det långsamma förfarandet var pinsamt, bullrade Moderaternas Johan Forsell. Själv kan jag i grunden tycka att det är bra med transparens hos myndighetschefer. Men en Säpochef som skriver debattexter riktade mot folkvalda är ändå det verkligt pinsamma i sammanhanget.

Jag blev desto mer bekymrad när Ygeman försäkrade ”att regeringen är beredd att gå långt för att möta Säpos önskemål”. Det är ett yttrande som varje medborgare bör rygga inför. Av flera skäl. Rädslan för terrorism i olika former, kombinerat med utmanande digital teknik, har redan möjliggjort lagstiftning som knappt var möjlig för bara något decennium sedan. Inom kort lär vi till och med ha en lag om hemlig dataavläsning. Och ändå räcker det alltså inte för Säpo.

Jag noterar att det finns stora ambitioner inom hela polisväsendet när det gäller att bli bäst inom IT-vapnet. Ja, målet är att till och med bli bättre än självaste FRA. Som ju för övrigt redan förser polisen med resultaten av sin spaning.

Nu menar jag inte att det är en ond tro som skapar vår alltmer repressiva lagstiftning. Tvärtom är det säkert med stor omsorg om medborgarnas säkerhet som integritetskränkande juridik sätts i händerna på försvar och brottsbekämpande myndigheter. Men det spelar egentligen ingen roll. Detta är verktyg för statlig övervakning som kan användas till att kartlägga varje individs liv och därmed inskränka vår frihet. Färdiga att ta i bruk för den makt som så önskar.

Tidsandan är dock numera av det slag att vi tycks nöjda med att detta sker. Att det känns tryggare med en statlig övervakning än utan. Det har gått fort. 2008 känns länge sedan. Det var då centerpartisterna Annie Lööf (som då fortfarande hette Johansson) och Fredrik Federley blockerade lagen som skulle möjliggöra för FRA att till exempel läsa mejl som passerade landets gränser. Det var då Federley grät i riksdagen efter att ha kompromissat med sina övertygelser och släppt fram en integritetskränkande lagstiftning.

Lösningen var att låta FRA:s spaning granskas av en myndighet, Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (Siun), så att allt går rätt till. Men hur blev det? Ja, det är svårt att hävda att Federleys motstånd gav någon större reell effekt på spaningen. Redan 2011 konstaterade Siun att FRA inte levde upp till kraven på vad som fick sparas. Vilket till exempel Journalistförbundet (där jag då var ordförande) påpekade. Den myndighet som samtidigt granskade polisens spaning, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (Sin), pekade på samma sorts brister. Men dessa varningar har som bekant inte inneburit någon inbromsning av övervakningen. Tvärtom var det länge sedan någon ledamot grät i riksdagen på grund av dessa lagar. Trots goda skäl.

Dagens regering lär för övrigt rida vidare med samma lösning som Alliansen fick till 2008. Myndigheter som Siun och Sin kan förstås få uppdraget att övervaka så att inte heller effekterna av det nya EU-direktivet kränker oss i onödan. Problemet är vem som granskar Sin och Siun. För oss journalister är det närmast omöjligt, insynen är ytterst begränsad. Men varje medborgare kan dra sitt strå till stacken. För Siun ska nämligen ”på enskilds begäran kontrollera om hans eller hennes meddelande har inhämtats i samband med signalspaning”. Så det är bara att begära! Läs hur det går till här. Och om du får ett anmärkningsvärt svar så är jag glad om du låter en journalist ta del av det. Till exempel undertecknad.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

 

PS. Vi är beroende av våra läsare. På riktigt. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta vårt arbete.

Blogg 28 Jan, 2020

PODD | Bombgranskningar och genremonster

PODD | Brister journalistiken i granskningarna av skjutningar och sprängningar? Och klarar konsumenterna av att skilja på alla publicistiska former? Det snackar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det åttonde och senaste avsnittet berör chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling bevakningen av sprängdåd och dödsskjutningar och vad som är det redaktionella uppdraget i sammanhanget.

Dessutom diskuteras redaktionella vinjetter, vilka problem olika genrer kan ställa till med för konsumenterna och om journalistiken har skapat ett monster som det är dags att ta itu med.

Du hittar avsnittet här.

 

Alla Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt.

 

Blogg 25 Jan, 2020

Tack för kalaset!

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om politikens dödgrävare, Johnny Bode, årets svensk och fackliga älgar.

 

Dödgrävarna

Rüdiger Barth & Hauke Friederichs Dödgrävarna är en fascinerande redogörelse för händelseförloppet under ”den sista vintern i Weimarrepubliken” innan Hitler kom till makten. Jag har läst en hel del om denna period i Tysklands och Europas historia. Ändå är det så många nya detaljer och händelser som jag inte kände till. Som läsare sugs man in i berättelsen men skräcken i halsgropen, det politiska skiftet får färg och märg genom dagböcker, dokument och brev. Varje dag tycks leda fram till Machtübernahme, den bruna revolutionen. Samtidigt är det uppenbart att katastrofen hade kunnat undvikas. Om inte om hade varit.

Historikern Torkel Jansson har beskrivit Sverige innan demokratins genombrott som ”ett sprängfullt tomrum mellan två samhällsformer”. Den karakteristiken passar också in på Weimarrepubliken som blev en parantes mellan det gamla kejsardömet och Nazityskland. En pusselbit är det eskalerade våldet, gatan blev en stridszon, utfört av i första hand nazister och kommunister. ”Dödgrävarna” beskriver också det politiska ränksmideriet och det parlamentariska systemet krackelerar, hur det demokratiska centrumet försvagas när ytterkanterna sätter dagordningen. Frågan är om ”sprängfullt tomrum” kan appliceras även på Sverige i början av 2000-talet? För några år sedan hade den tanken varit omöjlig.

Historien upprepas inte. 30-talet går inte i repris. Men en sak är uppenbar, vi lever i en tid av ökad osäkerhet och en förhöjd konfliktnivå. Det gäller såväl i samhället som i politiken. Den senaste veckan har vi sett en rad ytterligare uppseendeväckande bombattacker och avrättningar på offentliga platser. Det här våldet är inte politiskt motiverat, även om vi också har ökat politiskt motiverat våld eller hot om våld. Bomberna i Stockholm och Norrköping, avrättningen vid Kungens kurva, hänger samman med rivalitet, maktkamp och strid om revir och territorier mellan olika kriminella nätverk. Frågan är vad som händer med oss när detta blir en del av vardagen.

Och hur agerar de politiska partierna i denna nya situation? Inte alltid så bra och genomtänkt, är min bild. Politiken är mer polariserad och konfliktfylld än på länge, vi får kanske gå tillbaka till det svenska politiska 20-talet för att få en relevant jämförelse. Dessutom verkar många kapitel i den tidigare allmänt omfattade regelboken ha makulerats. Det tidigare kvittningssystemet (en frivillig överenskommelse som garanterade att ett block eller parti inte gynnas eller missgynnades när någon hade laga förfall) finns inte längre. En symbol så god som någon. En förklaring är förstås Sverigedemokraternas inträde på den politiska scenen. Men sedan 2010 har regeringsmakten också försvagats och politiken har hackat fram och tillbaka. Det började med att de Rödgröna och Sverigedemokraterna 2013 fällde delar av Alliansens budget och stoppade ytterligare skattesänkningar.

Efter valet 2014 vann Alliansens budget trots att vi hade en rödgrön regeringen. Samma sak hände efter valet 2018 då Moderaternas och Kristdemokraternas budget gick igenom, med stöd av Sverigedemokraterna. Innan jul tvingade alla oppositionspartier igenom en översyn av den illa genomtänkta förändringen och privatiseringen av Arbetsförmedlingen. Och i veckan har alla partier utanför regeringen från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna tvingat igenom ytterligare pengar till välfärden. Man kan väl glädjas över att även högerpartierna nu har en annan agenda vad gäller pengar till kommunerna. Samtidigt som syftet åtminstone från Moderaterna väl egentligen är att kasta så mycket grus som möjligt i maskineriet. Frågan är hur väljarna reagerar på allt detta. Jublar de över att det blir mer pengar till kommunerna? Eller ser de med förvåning och kanske skepsis på det förvirrande och föränderliga politiska spelet?

I det nya politiska landskap som uppstått efter Januariöverenskommelsen agerar flera partier allt mer desperat. Ulf Kristerssons kompass verkar snurra betänkligt. Men den pekar väl mer mot Jimmie Åkesson än åt något annat håll, vilket säkert hänger samman med Sverigedemokraternas opinionsframgångar efter valet. Samma sak kan väl delvis också sägas om Socialdemokraterna, som pendlar lite hit och dit. Senast i en intervju i DN var det Stefan Löfven som ville ha lägre asylinvandring. Detta slags symbolutspel i kombination med ett låst politiskt läge och ett inte alltid så smickrande politiskt spel verkar inte gynna något av de gamla statsbärande partierna. Snarare ger det Sverigedemokraterna möjlighet och frikort att ge intryck av att de står över och vid sidan om allt detta. Jag läser därför Dödgrävarna och vår tid med särskilt uppmärksamma och oroade ögon.

 

Johnny Bodepriset till Svenska akademin

Johnny Bodes beundrare och värnare har sedan 2009 ett eget sällskap. Det är kanske lite överraskande. Han var på sin tid en problematisk och skandalomsusad kompositör och sångare, en amoralisk mytoman som gjorde sig omöjlig på en massa olika sätt. I dag är han kanske främst känd för ”Bordellmammans visor” med texter som ”Runka mig med vita handskar på” och ”Sex-Predikantens sång”, med mera, med mera. Sällskapet delar årligen ut ett pris i hans anda. I år gick det till Svenska Akademin: ”En lika ärevördig som skandalgenererande kulturinstitution, som både historiskt och i närtid förmått att leverera det ena underhållande exemplet på organisatoriskt självskade-beteende efter det andra, därmed bevisande att man ej alltid äger smak för det man har snille”.

Ja, någon i Johnny Bode sällskapet kan skriva:

”Med kungligt beskydd, en stinn kassakista, fastighetsinnehav och prestigen i att dela ut världens finaste litteraturpris hade Svenska Akademien kunnat välja att tryggt vila på lagrarna, lyfta sina jetonger, endast göra bekväma val och hösta in kulturetablissemangets välsignelser. Men så icke! Med en generositet som torde ha kostat på har dessa herrar i frack och damer i aftonklänning i stället bjudit på ett ständigt flöde av spränghett skvallerstoff liksom grunder för underhållande polariserande kulturdebatter och allmänt häckel – allt sådant som får ses som ett uppmuntransvärt beteende i sann Bode-anda. ”

Priset var ett diplom med ett kvitto från Drottning Kristinas Jaktslott i Göteborg där sällskapet med stor glädje festat: ”Tack för kalaset!”

(Vi ska dessutom inte glömma denna viktiga Johnny Bode-koppling till Dagens Arena och dess chefredaktör Jonas Nordling.)

 

Och så Årets svensk

Jag vet inte vad jag ska tycka om att tidningen Fokus gett Jens Gansman utmärkelsen ”Årets svensk”. Priset har väl i och för sig inte varit så lyckat genom åren. Jag hade kanske inte väntat mig att Fokus skulle välja Greta Thunberg. Men Jens Gansman? Martina Montelius hittade som alltid en rolig vinkel i Expressen: ”Rolighetsministern Jens Ganman har av tidningen Fokus dekorerats med utmärkelsen Årets svensk. Inte en dag för tidigt, tycker jag. Det är dags för det offentliga samtalet i vårt land att ta av sig godhetsknarkarburkan och stå för att alla hämningar officiellt är släppta.”

Dick Eriksson tycker i Sverigedemokraternas tidning Samtiden att det var ett utmärkt val: ”Ganman förmår att genom ett skratt klä av dårskapen i den politiska korrektheten. Den hållning som etablissemangen gömmer sig bakom för att slippa ta ansvar, slippa ta de förödande konsekvenserna av den egna politiken. Det är dessa faktorer som förklarar varför vi inte har bättre politiker vid makten.” Samtiden ”gratulerar Jens Ganman – och Fokus som visar att man inte tillhör regimmedia utan har en bredare blick i samhällsbevakningen”.

Jag var inte vidare bekant med Ganman, men när jag går in i hans Twitterflöde klarnar ett och annat. Frågan är vad som därvidlag klarnar vad gäller Fokus.

 

Skandalradio i Göteborg

Bilden av ”regimmedia” är förstås missvisande på så många plan. Vi har haft många uppkäftiga medier och rabulister tidigare i mediehistorien. På Sveriges Radio ligger en dokumentär om ”Skandalradion i Göteborg” med fokus på Frank Gunnarsson vars satirer uppfattades som ett eko från KPML(r):s politiska retorik. Han hade varit medlem i partiet med blev utesluten för ”vänsteravvikelse”. Det hela var väl förstås laddat med politik. Udden ofta riktad mot socialdemokraterna. Och under en period stängdes lokalradion ned. När jag lyssnar på den så kallade humorn Frank Gunnarsson levererade undrar jag förstås om den egentligen sticker ut så mycket, jämfört med vad som kommit senare.

Jag kan också i det här sammanhanget rekommendera Kalle Linds intervju med Jörgen Widsell i ”Snedtänkt”. Widsell hade en bakgrund i den maoistiska vänstern, men var enligt egen utsago mer anarkist än kommunist. Han slog sig tidigt ihop med Jan Stenbeck och startade bland annat tidningen Z, som inte var så fin i kanten och som särskilt gav sig på den politiska makteliten, i synnerhet om den hade koppling till socialdemokratin.

Två exempel på journalistik som sparkade uppåt. Inte alltid stilfullt, kanske. Men inte så PK, varken det ena eller andra.

Men vad gäller humor är jag väl mer hemma i Hasse & Tages humanistiska och maktkritiska fåra. Och sörjer i det sammanhanget förstås att Terry Jones, en av centralfigurerna i Monty Pyton, gått vidare.

 

Bibliotek som försvinner

 Jag läser att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek verkar ligga illa till och drabbas av nedskärningar. Av princip sörjer jag alla nedläggningar av bibliotek. Mitt gamla skolbibliotek hade inte många böcker, men att komma in i det lilla biblioteksrummet har fortfarande ett magiskt skimmer över sig. Jag träffade min hustru i ett bibliotek (som sedan lades ner, vi talar om Bommersviks). Till saken och sammanhanget hör också att jag lärde känna Tage Lindbom som var chef för Arbetarrörelsens arkiv under många, många år (från 1938 till 1965!). Han ägnade sig personligen åt att efter andra världskriget åka runt i Europa och köpa in socialistisk litteratur och rädda dessa böcker till arkivets bibliotek i Stockholm. Jag hoppas att de får stå kvar där.

 

Den svenska fackliga älgen

De svenska parterna har genom LOs Karl-Petter Thorwaldsson, Unionens Martin Linder och Svenskt Näringslivs Mattias Dahl skrivit en artikel för tysk press för att försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen inför hotet om att EU fattar beslut om exempelvis minimilöner. Inget nytt i sak. Förutom att tyskarna illustrerar den med en stor älg. Man undrar vad det säger om tyskarnas bild av Sverige.

Blogg 24 Jan, 2020

Öppet mål för kooperationen

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling tar ett varv till angående privat sjukvårdsförsäkring och presenterar en alternativ plan.

Frågan om privata sjukvårdsförsäkringar fortsätter att engagera, och nu vill alltså regeringen snabbutreda frågan. Igen. Saken har ju varit på tapeten förr, till exempel här 2016. Läget inom vården gör förstås att frågan ständigt åter aktualiseras. Och konflikten inom fackföreningsrörelsen, där vissa förbund erbjuder försäkringen och andra vägrar, bidrar dessutom ytterligare. De negativa effekterna av fackliga sjukvårdsförsäkringar har ju belysts av många, inklusive undertecknad.

Men jag gillar också att gå i konflikt med mig själv, speciellt när två övertygelser ställs mot varandra. Det faktum att de privata sjukvårdsförsäkringarna troligen är här för att stanna innebär dessutom att hela fackföreningsrörelsen borde attackera frågan på ett helt annat sätt. Att en medlemsorganisation inhandlar en produkt kollektivt är trots allt ett tillvägagångssätt som vi sett förr i historien. Likaså att sådana upphandlingar kan ske under demokratisk flagg. Det är ju den där grejen som vi förr kände som kooperation.

De fackliga aktörer som idag erbjuder sina medlemmar sjukvårdsförsäkring kan faktiskt flytta fram positionerna ytterligare och hantera försäkringen just som ett eget kooperativ. De skulle innebära ännu större möjligheter till påverkan av innehållet för de försäkrade, men också att eventuella överskott stannar hos medlemmarna.

Att hantera dessa försäkringar via en kooperativ, demokratisk lösning borde också vara ett bättre sätt att röja väg inom LO-förbunden där motståndet mot vårdförsäkringar än så länge är kompakt. En sådan lösning har trots allt fungerat för LO-medlemmarna när det gäller många andra försäkringar, vilket betytt mycket både för organisering och välfärd. Och i en tid där organiseringsgraden sjunker inom arbetarfacken skulle antagligen en försäkring som ger gräddfil inom sjukvården kunna vända medlemssiffrorna uppåt. Om lösningen dessutom är kooperativ och demokratisk så borde få ideologiska hinder föreligga.

Men alla de som inte kan vara medlemmar i facket då? Ska de inte kunna få en liknande gräddfil? Då får vi ju ett tudelat samhälle, hör jag varningsropen i konflikten med mig själv. Jajamen, men i en demokratisk organisation med solidaritet som ledstjärna lär försäkringar även för anhöriga föreslås. Och det är dessutom inte förbjudet för andra organisationer än fackliga att starta kooperativ. Tvärtom. Så till slut lär hela samhället då åter kunna få den sjukvård de vill ha och dessutom med ett större eget inflytande än med dagens sjukvårdspolitik. För så funkar kooperationen. Eller i alla fall gjorde den det en gång i tiden.

***

Apropå historiska triumfer noterar jag höjda tongångar då det nu står klart att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek står inför stora besparingar. Jag har tillbringat mycket tid där genom åren, och skulle utan denna guldgruva till exempel haft svårt att berätta såna här historier. Men jag har också tänkt att det fantastiska material som arkivet besitter faktiskt borde kunna ge större möjligheter till intäkter genom så kallad merchandise. Det är trots allt så de flesta museer skapar extra intäkter.
En webbutik med print on demand-lösningar borde ha kunnat vara möjlig, arkivets skatt av affischer och bilder torde till exempel locka hela världens t-shirtsköpare. Tänker jag. Men nu är det kanske för sent för den typen av kreativa lösningar. Och vi får kanske vara glada för det lilla som kan räddas kvar.

Jag brukar ju påpeka det med jämna mellanrum i denna spalt, men det är lätt att sakna något i efterhand. Sånt som en inte förstod att fullt ut värdesätta när det fortfarande var möjligt. Som Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Men det gäller förstås även Dagens Arena. Vi blir alltmer mediebranschens humla, det vill säga att vi flyger trots att det inte borde vara möjligt. Men det går bara så länge vi har en stöttande publik. Så innan det är för sent, kolla in detta budskap.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör