Istället för att pressa presidenten väljer Trump att på nytt vika sig.
Inför Donald Trumps möte med Vladimir Putin imorgon, fredag, på en militärbas i Alaska präglas först och främst av en enda sak – osäkerhet.
Vad är syftet med mötet? Vad tänker sig Trump och Putin för resultat?
Det mest graverande är förstås att Trump återigen bjudit in till samtal om fred i Ukraina utan att Ukraina får sitta med vid bordet. Alla inser att en rättfärdig fred måste godkännas av det ukrainska folket.
Inget avtal blir legitimt utan det.
Den amerikanske presidenten har sagt att han ska ringa president Zelenskyj i Kyiv direkt efter mötet.
Det låter som något utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop kunde ha sagt efter att de delade upp östra Europa mellan sig 1939: ”Inga problem, vi ringer Polen och Finland efter mötet”.
Mötet i Alaska har fått spekulationerna om Trumps relation till Putin och Ryssland att blossa upp igen
En tolkning av det som imorgon ska utspela sig i Alaska är att det är ett sätt för Trump att försöka dölja att han återigen gett ett ultimatum till Putin för att sedan vika ned sig så snart det blir allvar. Den här gången sade han att Ryssland kunde räkna med enorma sanktioner och strafftullar om det inte fanns en vapenvila på plats före ett visst datum. Men det datumet är redan passerat, och några sanktioner eller nya tullar blir det inte.
Istället håller de båda ett till intet förpliktigande möte och kan gå ut därifrån och säga att det varit konstruktivt och att arbetet går vidare, trots att inget ändrats på marken i Ukraina.
Ryssland bedriver samma brutala anfallskrig. Ukraina försvarar sin självständighet efter bästa förmåga.
Mötet i Alaska har också fått spekulationerna om vilken relation Trump egentligen har till Putin och Ryssland att blossa upp igen.
Om man bortser från något enstaka uttalande i affekt under de senaste veckorna har Donald Trump konsekvent gett uttryck för samma världsbild som Kreml. Att fjärma USA från de andra Natoländerna. Att betrakta geopolitiken ur ett strikt nationalistiskt perspektiv. Att tala om att annektera Grönland och Panamakanalen och därmed bekräfta Putins bild att internationell rätt bara handlar om den starkes rätt.
Allt det där har länge stått på Rysslands önskelista för utvecklingen i USA.
I boken Vår man i Washington, som nu kommer på svenska, skriver den franske journalisten Régis Genté fram en berättelse som går ut på att Trump med största sannolikhet är en rysk ”tillgång”, eller ”asset” som man säger på engelska.
Problemet är att Genté inte har några bevis. Det behövs inte, skriver han. Indicier räcker. Och visst, det finns gott om sådana. Från Trumps kontakter med ryska affärsmän och maffiabossar på 1970-talet, över hans första resa till Moskva 1988 och en rysk oligarks plötsliga hjälp när Trump var nära konkurs på 00-talet. Det kryllar helt uppenbart av ryska kontakter i Trumps närhet och han har ofta uttryckt sin beundran, både för Ryssland som stat och för Putin som despot.
Men allt för ofta i Gentés skildring bevisas ett indicium med ytterligare ett. KGB:s försök att värva honom inleddes ”kanske” redan 1976, när Trump fick ett skumt lån av radio- och tv-butiken Joy-Lud Electronics, för uppgifter pekar på att butiken kontrollerades av KGB.
Kan vara så. Men faller det ena indiciet faller det andra.
Å andra sidan: många indicier är det.
Oberoende av vilket är det uppenbart att Ryssland har fått en president i USA som till stora delar gör exakt det Putin önskat sig. En president som delar hans bild av världen.
Mötet i Alaska är en bekräftelse på det. I stället för att göra som han lovat och på allvar pressa Putin väljer Trump att bjuda in honom till USA för ett till intet förpliktigande samtal.
För Ukrainas, ja faktiskt hela världens skull hoppas jag att jag har fel.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
