Stärk Irans demokrati med fackliga kontakter

debatt Allt fler strejker och aktioner visar på ett växande missnöje med Irans regim.  Det är på tiden att på allvar skapa kontakter med fackföreningarna istället för att föra fruktlösa så kallade kritiska dialoger med en blodbesudlad regim, skriver riksdagsledamot AminehbKakabaveh (V).

Situationen i Iran blir alltmer ohållbar för majoriteten av landets medborgare. Matpriserna och priserna på andra nödvändighetsvaror har på kort tid gått upp med mer än 70 procent.

Löner betalas inte ut till arbetarna. Människor har inte rätt att organisera sig och kärva sina rättigheter. Arbetare som protesterar fängslas och förs bort till okända platser. Missnöjet växer och kritiken av regimen blir allt hårdare och tydligare. Regimen använder religionen godtyckligt bereda på repressioner och förtryck mot regimkritiker.
Protesterna sker mer öppet.

Antalet strejker och likartade aktioner har ökat. I april slog affärsinnehavare i den kurdiska staden Baneh igen sin butiker i 20 dagar då regimen stängt gränsen och därmed strypt den för den kurdiska befolkningen livsviktiga gränshandeln.

I maj inleddes en strejk bland lastbilsförare i 160 städer, som pågick i tio dagar. I juni förekom det omfattande protester i Teheran, Shahriar, Karaj, Qeshm, Bandar Abbas, Mashhad. Kermanshah, Arak och Tabriz, mot den ekonomiska situation när regimen den iranska valutan.

Högste andlige ledningen Ali Khamenei svarade med att hota med stränga straff för de som undergrävde den ekonomiska situationen och lät säkerhetstjänsten arrestera ett stort antal protesterande.
Strejkerna och aktionerna fortsatte sedan i september. I Kurdistan-Iran genomfördes en endagsstrejk mot att regimen skjutit missiler mot KDP:s läger i Irak och mot avrättningen av Ramin Panahi och två andra kurdiska aktivister.

Vissa europeiska politiker har försökt inbilla sig själva och andra att den iranska regimen blir mer resonabel om man utvecklar goda ekonomiska förbindelser med den.

I september återupptog lastbilsförarna sin strejk i flera städer. Irans fria transportarbetarfackförening uppgav att strejken spritt sig till 31 provinser i Iran. Regimen började hota strejkande med dödstraff. Likafullt fortsatte strejken in i oktober månad och spred sig till alltfler städer

Den 18 november 2018 protesterade arbetarna vid sockerfabriken i Haft Tapeh i Khuzestanprovinen för att få sina löner utbetalda, för bättre arbetsmiljö. Arbetarna samlades framför guvernörens kontor för att framföra sina krav. Flera arbetare arresterade, bl.a. den i Iran välkände ledaren för sockerbruksarbetarna Esmael Bakhshi.

I flera fall finns klara bevis för att ledare och deltagare i strejkerna som arresteras utsatts för tortyr. Protesterna och strejkerna tenderar trots regimens brutalitet att bli alltfler och alltmer omfattande och uttrycker inte längre enbart ekonomiskt missnöje utan innehåller alltmer politisk kritik av regimen som blir allt hårdare i tonen.

I 40 år har den islamistiska regimen i Iran plågat det det iranska folket. I 40 års tid har europeiska regeringar försökt föra en s.k. kritisk dialog med den iranska regimen utan några som helst resultat. Torterandet och mördandet har bara fortsatt.

Vissa europeiska politiker har försökt inbilla sig själva och andra att den iranska regimen blir mer resonabel om man utvecklar goda ekonomiska förbindelser med den. Den ovanstående – om än ofullständiga förteckningen av strejker och protester i Iran under det gångna året torde visa att sådana föreställningar bara är självbedrägeri.

Jag tänker så här ibland: 40 år av islamistiskt förtryck – det lika länge som Francisco Franco pinade och plågade det spanska folket under och efter inbördeskriget.

De som i Spanien till slut lyckades knäcka den spanska diktaturen var de självständiga arbetarkommittéerna.

Idag slåss illegala självständiga fackliga organisationer mot regimen. Det är verkligen på tiden att på allvar skapa kontakter med dessa och inte föra fruktlösa s.k. kritiska dialoger med en regim står upp till halsen i blod.

Amineh.Kakabaveh  är riksdagsledamot (V).