Arbetslösheten Inför en jobbgaranti och en politik för full sysselsättning. Det skriver Erik Arnell och Peo Hansen.
Regeringen genomför nu en historisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken. A-kassan trappas ned, bidragen stramas åt och hårda aktivitetskrav införs. Budskapet är tydligt: det ska löna sig bättre att arbeta, och kosta mer att vara arbetslös.
Många på vänsterkanten avfärdar detta som ren elakhet mot de utsatta. Men det är ett misstag att förenkla regeringens strategi till att bara handla om moral. Deras linje är inte bara ideologisk, den är logisk – givet den ekonomiska modell som styrt Sverige i decennier.
Den cyniska kalkylen
Både regeringen och myndigheterna utgår från en modell där det finns en nivå av arbetslöshet som inte får underskridas om vi ska hålla inflationen i schack, den så kallade jämviktsarbetslösheten eller NAIRU (på engelska: Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment). I praktiken innebär det att hundratusentals människor används som en inflationssköld – en arbetslöshetsbuffert. De måste enligt modellen stå utanför arbetsmarknaden för att dämpa löneökningar och hindra priserna från att stiga.
Regeringens analys är krass men konsekvent: NAIRU är hög för att arbetslösa är för “dyra” och trygga. Deras strategi är därför att driva fram en sänkning av lönegolvet. Genom att göra alternativet till arbete – bidrag och a-kassa – så magert och osäkert som möjligt, tvingar man människor att söka jobb till lägre löner och sämre villkor.
Dras denna strategi till sin spets kan den mycket väl minska NAIRU. I teorin kan nämligen en arbetsmarknad alltid “cleara” om priset på arbete blir tillräckligt lågt. Men till vilket pris? Är en framväxt av “working poor” och social misär en framgång, bara för att statistiken snyggas till?
I praktiken har den teori som betonar sänkta arbetskostnader som det primära verktyget för att skapa jobb visat sig vara otillräcklig. Även om kostnadsläget påverkar företagens marginaler, är det i första hand förväntningar om ökad efterfrågan som driver nyanställningar. De marginella effekterna på arbetslösheten av senare års kostnadssänkande reformer talar sitt tydliga språk: utan en stabil efterfrågan hjälper det föga att göra arbetskraften billigare.
Myten om den fattiga staten
Samtidigt haltar oppositionens alternativ. Vänstern föreslår generellt tryggare ersättningar och färre tvångsåtgärder. Det är humant, men utan att utmana den ekonomiska modellen löser det inte Sveriges specifika utmaning. Vi har en stor grupp människor som står långt från arbetsmarknaden. Att bara göra det drägligare att vara arbetslös bryter inte isoleringen och sänker inte NAIRU.
Här måste vi våga prata om grundproblemet: Det finanspolitiska ramverket. Efter 90-talskrisen bands politiken vid masten. Strikta budgetregler och överskottsmål infördes för att återupprätta marknadens förtroende genom en stadig minskning av statsskulden och genom att inflationen hölls i schack. Pris- och budgetstabilitet sattes i första rummet, vilket i praktiken gjorde rädslan för överhettning i ekonomin – att underskrida jämviktsarbetslösheten – vägledande.
Ramverket har haft ett högt pris. Genom att ständigt prioritera “sunda statsfinanser” och teoretiska jämviktsmål framför full sysselsättning, har vi abdikerat från att lösa de strukturella problemen. Vi har låtit bli att investera i de människor som står längst bort, av rädsla för att störa marknaden. Resultatet? I vårt försök att spara oss ur en finanskris, har vi sparat oss rakt in i en social kris med orättvisor, utanförskap och gängkriminalitet.
Vi har hamnat i en intellektuell återvändsgränd. Högern vill piska fram lägre löner, vänstern vill lindra smärtan med bidrag. Men så länge båda sidor accepterar ramverkets logik som en naturlag, förblir massarbetslöshet den enda tillgängliga regulatorn. Båda blocken tar för givet att hundratusentals människor måste offras för stabilitetens skull. De verkar blinda för att passiv arbetslöshet aldrig har varit den enda möjliga eller naturnödvändiga bufferten mot inflation, utan att den i själva verket är ett politiskt val.
Utbildning bryter passiviteten
Det är dags att byta ut arbetslöshetsbufferten mot en sysselsättningsbuffert – och därmed återupprätta målet om full sysselsättning.
Modellen är enkel: Alla som kan och vill arbeta garanteras ett jobb eller utbildning till en pensionsgrundande minimilön. Det handlar inte om att hitta på “låtsasjobb”, men inte heller om att ersätta ordinarie personal. Är jobben kritiska ska de vara ordinarie anställningar. Jobbgarantin ska erbjuda enkla övergångsjobb – uppgifter som behöver göras men som idag inte hinns med, inom naturvård, föreningsliv, forskning eller som extra händer i offentlig miljö. Programmet finansieras av staten – som har de finansiella musklerna – men administreras lokalt där människorna och behoven finns.
Detta angriper roten till den höga jämviktsarbetslösheten. Idag vet vi att arbetslöshet tenderar att stiga snabbt men sjunka långsamt. När politiken bromsar ekonomin slås människor ut, familjer går under, kunskaper “rostar” och stigmatiseringen ökar.
En jobbgaranti fungerar tvärtom. När den privata marknaden viker, fångar garantin upp människor. I stället för passivitet erbjuds arbete eller utbildningsinsatser.
Här är utbildningen inte en isolerad åtgärd, utan en del av anställningen. Du lyfter lön, inte bidrag, och du finns i ett socialt sammanhang. Genom att integrera en stark utbildningskomponent ser vi till att arbetskraften rustas upp, snarare än nedmonteras, under lågkonjunktur.
Inflationsspöket
En stor fördel med en jobbgaranti är att vi slipper dagens gissningslek. Idag tvingas Riksbanken och politiken uppskatta var gränsen för jämviktsarbetslösheten går. Av rädsla för inflation bromsar man ofta ekonomin för tidigt och “skjuter under målet”.
Om man aldrig tillåter arbetsmarknaden att bli tillräckligt het för att arbetsgivarna ska tvingas anställa även de som står längst ifrån, så hämtar sig arbetslösheten aldrig fullt ut. Resultatet blir att arbetslösheten tar två steg framåt i varje kris, men bara tillåts ta ett steg tillbaka i högkonjunkturen innan politiken bromsar efterfrågan. Genom att ständigt “fega ur” hamnar fler och fler i det som anses vara en del av den strukturella arbetslösheten – långtidsarbetslösa som står långt från arbetsmarknaden. Inom nationalekonomin kallas denna effekt för hysteresis.
Konsekvensen av hysteresis är enkel men destruktiv: När konjunkturen tar fart står arbetsgivarna inför ett val som ofta slår fel för samhället. Eftersom de långtidsarbetslösa ses som “rostiga” eller osäkra kort, vågar företagen sällan chansa på dem. Arbetsgivare vill anställa de som redan har anställning och väljer därför att antingen buda över varandra om den personal som redan har jobb, eller – om framtidsutsikterna känns minsta osäkra – att inte anställa alls.
Genom att avstå från att expandera och i stället tacka nej till order skapar företagen en flaskhals. När utbudet inte möter efterfrågan stiger priserna snabbare än nödvändigt. Innan de arbetslösa ens hunnit bli ett realistiskt alternativ har kombinationen av lönebudgivning och kapacitetsbrist tvingat regering och Riksbank att dra i nödbromsen. Ekonomin kyls ner av åtstramande budgetar, tillväxten kvävs i förtid och vi lämnas kvar med en permanent hög arbetslöshet.
Automatisk stabilisator
Med en jobbgaranti ändras denna dynamik i grunden. Genom att deltagarna i garantin redan befinner sig i arbete minskas rekryteringsrisken drastiskt och de utgör därmed ett reellt alternativ för arbetsgivarna utan att de behöver rea ut sig själva. Programmet fungerar i praktiken som en kvalitetssäkring för samhället; arbetsgivaren ser svart på vitt att individen fungerar i yrkeslivet och har aktuella referenser. Företagen blir mindre benägna att avvakta rekrytering eller starta budkrig över redan ordinarie anställda för att hitta lämplig kompetens och kan nu rekrytera direkt från garantin till fastställda löner och villkor.
Detta löser det största strukturella hindret för full sysselsättning: flaskhalsarna och friktionen på utbudssidan. Det gör att vi äntligen kan låta efterfrågan i ekonomin växa och ”testa gränsen” för vad marknaden tål utan att det blir en inflationsbrasa. Jobbgarantin fungerar här som en effektiv automatisk stabilisator – en aktiv sysselsättningsreserv som står redo att snabbt möta företagens behov, till skillnad från dagens tröga buffert av passiva långtidsarbetslösa.
Då en jobbgaranti minimerar friktionen i övergången mellan bufferten och den privata sektorn, uppnås en snabbare och mer effektiv finanspolitisk stabilisering än vad dagens system tillåter. Efterfrågan dämpas automatiskt och följsamt – helt utan politiska beslut – på ett sätt som ett trögrörligt system med passiv arbetslöshet aldrig kan erbjuda. Samtidigt skapar garantin ett nominellt prisankare för hela ekonomin. Genom att staten erbjuder arbete till en fast lön sätter man ett golv för marknadslönerna och etablerar en tydlig numerärer för prisnivån. Det skapar en bottenplatta som förhindrar att löner och priser börjar skena okontrollerat nerifrån, även när staten för en offensiv finanspolitik. En jobbgaranti motverkar flaskhalsar och skapar en stabilitet som dagens system med medveten arbetslöshet aldrig kan uppnå.
Ett värdigt golv
En jobbgaranti skulle också ersätta en snårskog av behovsprövade bidrag. Det vore administrativt effektivt, men framför allt värdigt. Idag tvingas människor ofta sälja allt de äger eller leva på existensminimum för att kvalificera sig för försörjningsstöd. Det skapar inlåsning och fattigdomsfällor. En jobbgaranti är ingen allmosa. Det är en lön för utfört arbete. Du behöver inte blotta din privatekonomi för en handläggare, du behöver bara dyka upp och göra ditt jobb.
Detta knäcker också rädslan för “frisnyltare”. Eftersom ersättningen är kopplad till motprestation, försvinner argumentet att folk “lever på andra”. Samtidigt höjer vi lägstanivån i samhället utan att höja den så kallade reservationslönen (tröskeln för att ta jobb), eftersom lönen i garantin blir den nya reservationslönen. Man kan leva på sin lön, men drivkraften att söka sig vidare till högre betalda jobb i privat sektor finns kvar – utan “ledighetspremie”, eftersom det handlar om att byta jobb mot jobb och inte ledighet mot jobb.
Lärdomar från Extratjänsterna
Är detta en utopi? Nej. Vi har testat en variant av detta nyligen. De statliga “Extratjänsterna” (2015–2022) var ett steg i rätt riktning. Staten gick in och betalade hela lönekostnaden för att långtidsarbetslösa och nyanlända skulle få utföra enklare arbetsuppgifter i välfärden och ideella organisationer.
Som mest gav extratjänsterna 19 000 människor jobb – en väg in, rutiner och kollegor. Samtidigt avlastades kommunernas försörjningsstöd. Det var samhällsekonomiskt smart eftersom alternativet inte var “ett riktigt jobb”, utan passivitet. Vi ska inte kopiera extratjänsterna rakt av, men principen var sund: Staten tar kostnaden för att bryta utanförskapet.
Med en jobbgaranti blir “arbetslinjen” moraliskt försvarbar. Om det alltid finns ett betalt övergångsjobb att gå till, då – och först då – är det rimligt att ställa hårda krav. Då handlar det inte om att straffa folk för konjunktursvängningar och politikens misslyckanden, utan om ett ömsesidigt samhällskontrakt.
Sverige har råd att avskaffa arbetslösheten. Frågan är om vi har råd att låta bli.
Erik Arnell, utredare, MMT för Sverige
Peo Hansen, Professor i Statsvetenskap, Linköpings universitet, och adjungerad professor vid Johns Hopkins University i Bologna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
