Krönika Nollsummetänkandet ökar i Sverige. Det är olyckligt, men är en naturlig konsekvens av den förda politiken.
I slutet av juli försvarade England sitt EM-guld i fotboll. Efter en mållös förlängning satte anfallaren Chloe Kelly, med en sträckt vrist och utan pardon, den avgörande straffen. Bland de engelska spelarna utbröt en gränslös glädje. Besvikelsen bland de spanska spelarna var outsinlig.
Det här är idrottens kärna. Skillnaden mellan vinst och förlust är ofta hårfin, men någon måste vinna. Förutsättningen är att ett lag kommer att vinna EM-finalen och att det andra inte kommer att ta hem den hett eftertraktade guldmedaljen. Någon vinner, någon förlorar.
Industrialismen ändrade bilden
Precis som poker, schack och bridge handlar detta om det som inom spelteorin kallas för nollsummespel. Överfört till den politiska sfären handlar nollsummetänkandet om föreställningen att reformer med nödvändighet leder till att någon vinner och att någon annan förlorar.
Under mänsklighetens historia har existensen kännetecknats av ett snudd på evigt nollsummespel. De ekonomiska resurserna har under en livstid, typiskt sett, varit oförändrade – och tillvaron handlade främst om att tillskansa sig en större del av den givna kakan.
Industrialismen och marknadsekonomin skapade förutsättningar för mänskligheten att frigöra sig från detta. Äganderätten och frivilliga samarbeten började bidra till ökad handel och vinstintresset skapade förutsättningar för ny teknik och nya produktionsmetoder. Fler varor kunde produceras med färre insatser. Vinster, löner och köpkraft pressades uppåt. De ekonomiska resurserna ökade, typiskt sett, under en livstid. En positiv tillväxtspiral, bortom nollsummespelets status quo, såg dagens ljus.
Den här grovt tillyxade historien bär på kopplingar till vår samtid. En som tidigt tog fasta på det var den amerikanska ekonomen och MIT-professorn Lester Thurow. Bland annat i boken The Zero-sum Society, från 1980, argumenterar han för att den amerikanska ekonomin under 1970-talet hamnat i stora svårigheter.
Tillväxten sjönk, produktiviteten tappade fart, arbetslösheten ökade och inflationen sköt i höjden. Främst i spåren av oljekriserna – och USA drabbades hårdare än många jämförbara länder. Landets relativa position försämrades.
Värderingsfri ekonomi inte möjlig
Thurows syn på detta är att problemen vid ingången till 1980-talet var möjliga att lösa, men att det politiska systemet inte förmår att fatta de nödvändiga besluten. En avgörande förklaring till detta är oförmågan att fatta beslut som drabbar vissa mer än andra. Även om nettot av en reform är positivt, måste någon bära de kostnader som uppstår. Kalaset måste betalas, men med ett betydande inslag av nollsummespel står politiken handlingsförlamad.
Utifrån detta menar Thurow att USAs ekonomiska problem endast kan lösas om politikens relativa effekter på inkomstfördelning och livschanser diskuteras öppet. Han menar att landets historia har präglats av föreställningen att konkreta beslut om jämlikhet och fördelning går att undvika. Men att på detta sätt försöka komma runt nollsummetänkandets nödvändighet har bara lett till otydliga beslut utan saklig analys och demokratisk diskussion.
Förskönande omskrivningar används därför för att dölja syften och kostnader. Men det är inte möjligt att välja en värderingsfri ekonomi – och de värderingarna, om hur vi väljer att fördela intäkter och kostnader mellan olika intressen och samhällsgrupper, måste upp på bordet.
Inom ramen för det detta föreslår Thurow ett reformpaket som tar sin utgångspunkt i en mer ekonomiskt aktiv stat och värdet av full sysselsättning. Sociala skyddsnät och garanterade jobbprogram bör prioriteras eftersom de skyddar och rustar de som påverkas negativt av den produktivitetsdrivande strukturomvandlingen. Inkomstskillnaderna bör krympa och skatteprogressiviteten öka. Värdet av facklig organisering och trygga jobb lyfts fram.
Växande intresse
Som vi alla vet, blev det inte mycket av vare sig med den öppet erkända värderingsdrivna ekonomin eller reformpaketet. Den rakt motsatta vägen valdes inte bara i USA, utan den blev ett allsmäktigt raster över västvärldens politiska inriktning och teknokratins roll.
Detta bör vi ha med oss när vi beaktar de allra senaste årens växande intresse för nollsummetänkandet inom den ekonomiska forskningen. Det kanske främsta exemplet är den här artikeln (men se även här, här och här), bland annat författad av Stefanie Stantcheva, årets mottagare av priset som USAs främsta ekonom under 40 år (lite av artikelns mediegenomslag hittar du här och här).
Den här artikelns kanske viktigaste bidrag är att den, genom omfattande och sofistikerade enkätstudier, visar att nollsummetänkandet har ökat i västvärlden de senaste decennierna (Financial Times skriver om detta här) – och att en förklaring är en lägre ekonomisk tillväxt under respondenternas första 20 år i livet. Därmed tycks det som om en snabbare ökning av samhällets resurser leder till en mer utbredd föreställning att tillväxten inte behöver ske på någon annans bekostnad. Mindre nollsummespel, helt enkelt.
Hur stämmer den här generella bilden överens med utvecklingen i Sverige?
Av diagrammet nedan, och genom att använda samma fråga som i ovanstående artikel, ser vi att nollsummetänkandet har ökat över tid även i Sverige: de födda på 20-40-talen har en betydligt mer positiv föreställning om tillväxten än de födda på 70-90-talen. Särskilt markant är den här utvecklingen när vi jämför de födda på 60-talet med de födda på 90-talet. I enkätsammanhang är den här förändringen, från 3,8 till 4,4, snudd på dramatisk.
Är det mer utbredda svenska nollsummetänkandet även ett resultat av att de födda på 70-90-talen växte upp i ett samhälle där BNP-tillväxten var lägre än för de som föddes under de närmast föregående decennierna?
Utan att göra anspråk på sanningen med stort S, ser vi av diagrammet nedan att BNP-tillväxten inte var högre under 60-talisternas första två decennier i livet än för 80-90-talisterna. När det gäller hushållets disponibla inkomster och reallönerna ökade dessa till och med snabbare för 80-90-talisterna än för 60-talisterna. Om BNP-tillväxten – och andra inkomstmått – är avgörande för styrkan i föreställningen om ekonomin som ett nollsummespel, borde 70-talisterna vara allra mest nollsummetänkande. Så är inte fallet. Trots en avsevärt bättre ekonomisk utveckling under deras två första decennier, är 80-90-talisterna mycket mer nollsummetänkande än 70-talisterna.
Om den primära förklaringen inte tycks vara skillnader i ekonomisk utveckling under de första decennierna i livet, vad kan då förklara varför föreställningen om ekonomin som ett nollsummespel har ökat snabbt i Sverige de senaste decennierna?
Stantcheva och hennes kollegor resonerar försiktigt om möjliga förklaringar. En tes som lyfts fram är att samhällen är mindre präglade av nollsummetänkande när den sociala rörligheten är högre och när tillväxten gynnar alla inkomst- och samhällsgrupper.
Om detta skrev jag på DN Debatt i början av juni. Det är positivt att frågan om ekonomisk tillväxt under senare tid har klättrat på den svenska dagordningen, men den politiska inriktningen bör ändras. Om tillväxten sker på bekostnad av klimatet, är både naturen och framtida generationer förlorare. Om tillväxten skapas genom att fattigdomen och förmögenhetsskillnaderna ökar, då är det uppenbart att alla inte är vinnare. Om tillväxten skapas genom att välfärden dräneras på resurser, förbättras inte vardagslivets livsförutsättningar.
Får leva med det relativa
På samma sätt stärks nollsummetänkandet när tillväxten inte bidrar till högre livskvalitet eller när det världsunikt marknadiserade skolsystemet med mycket god precision missgynnar elever från svåra uppväxtförhållanden. Framtida generationer får betala priset när de kraftigt sänkta skatterna har resulterat i en flera decennier lång period av underinvesteringar i landets tillväxtförmåga.
Listan kan göras längre, men slutsatsen är tydlig: den inriktning på tillväxtpolitiken som har definierat Sverige de senaste decennierna har inte höjt tillväxten på något nämnvärt sätt, men den har bidragit till att stärka nollsummetänkandet. Tillväxtpolitiken har minskat stödet för tillväxten.
Här kommer vi tillbaka till Lester Thurow och hans resonemang om att tillväxten med nödvändighet har en relativ dimension. Det ligger så att säga i sakens natur. Så länge vi lever i något som vi kan kalla samhälle, kommer tillväxten för oss som lever där aldrig att bara handla om den genomsnittliga absolutnivån.
Relativiteten är något vi måste leva med – och något som politiken inte kan komma runt. Det bästa sättet hantera detta på är, tillsammans med ett erkännande av värderingarnas nödvändighet, att etablera en ny inriktning på tillväxtpolitiken, med ett mycket större fokus på ett gemensamt och produktivt samhällsbygge och mycket mindre fokus på sparv- och hästskitsteoremet. I fantasin är nedsippringsteorin ett serum mot nollsummetänkandet, men i praktiken dess bästa vän.
Hade Thurows värderingsdrivna ekonomi och progressiva reformprogram blivit vägledande för västvärlden, hade tillväxten varit högre och nollsummetänkandet mindre utbrett. Till på köpet hade politiken inte bidragit till framväxten av utpräglade nollsummerörelser som högerextremism, Trumpism och klimatskepticism.
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
