Personalen betalar för vinsterna i privat äldreomsorg

Privat äldreomsorg får inte bli kommunernas sätt att hålla kostnaderna nere.

Fackförbundet Kommunal har för femte gången jämfört villkoren i privat och offentlig äldreomsorg.

Resultaten är nedslående: privatanställda tjänar mindre, jobbar mindre heltid och har högre andel osäkra anställningar jämfört med offentliganställda.

Rapporten ”Så mycket bättre?” visar att heltidsanställda i kommunalt driven äldreomsorg tjänar i genomsnitt 2 300 kronor mer per månad jämfört med heltidsanställda i bolagsdriven äldreomsorg. 2024 var andelen deltidsanställda 63 procent hos privata utförare, jämfört med 41 procent i kommunalt driven äldreomsorg, och andelen tidsbegränsat anställda var 34 procent hos privata utförare, jämfört med 28 procent i kommunalt driven äldreomsorg.

Brister oavsett driftsform

Först och främst är det uppenbart att villkoren brister för landets äldreomsorgspersonal oavsett driftsform. Snittet för deltid på övriga arbetsmarknaden är 25 procent, och andelen tidsbegränsat anställda är 14 procent, det vill säga mer än hälften så höga siffror som inom äldreomsorgen. Undersköterska är Sveriges vanligaste yrke och 80 procent är kvinnor. Det är deras kroppar som slits, deras pensioner och ekonomiska utsikter som påverkas.

I rapporten ”Status: Prekär” intervjuade jag som dåvarande utredare på Kommunal ett antal av dem som lever i den osäkerhet som präglar en ofrivillig visstidsanställning. Vittnesmål om att aldrig kunna bestämma något med barnen på helgen, eftersom det kunde dyka upp ett pass man inte hade råd att tacka nej till. Om att sommaren för andra var semestertid, men för de visstidsanställda var enda tiden på året man kunde räkna med fast schema, eftersom att den ordinarie personalen var borta. Allt ifrån subtil diskriminering, som att inte bjudas in till personalmötena eller kafferasten, till direkt olaglig diskriminering, som att inte få förlängd tjänst för att man blev gravid eller skadad (på jobbet, dessutom).

Så ser arbetsmarknaden fortfarande ut för många i Sverige, varav en stor del arbetar inom den skattefinansierade äldreomsorgen. Förhoppningarna om att den stora LAS-uppgörelsen, som bland annat innefattade förkortad maxtid från två eller ett år innan en tidsbegränsad anställning skulle övergå i en tillsvidareanställning, har ännu inte sett ut att leverera för arbetarkvinnorna i offentlig sektor. Pandemi och inflationskris har slagit hårt mot välfärden så det kan vara för tidigt att utvärdera, men det kommer vara mycket viktigt att följa om användningen av tidsbegränsade anställningar minskar eller ej, och agera därefter.

De oseriösa har fördel

För det andra är det uppenbart är att vinsterna i privat äldreomsorg sker på personalens bekostnad, och därmed även på bekostnad av kvaliteten för de äldre. Äldreomsorg är personalintensiv verksamhet – så mycket sparar helt enkelt inte företagen på blöjbyten (även om vi ändå sett den typen av skandaler, LEX-Carema 2015). Däremot genererar lägre löner kortsiktiga vinster.

Det leder också till en kostnadsfördel gentemot de mer seriösa arbetsgivarna. Personalkostnaderna utgör majoriteten av företagens kostnader, och att de betalar personalen sämre än den kommunala gör att kommuner kan lockas att privatisera hemtjänsten för att spara pengar.

Det är ett strukturellt problem att kollektivavtalen med Vårdföretagarna, som företräder de privata utförarna, är sämre än de med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som företräder de kommunala. Frågan är om det problemet någonsin kommer att kunna lösas avtalsvägen, givet att organisationsgraden är lägre hos de privata. Snarare ligger lösningen i att ta bort vinstdriften helt.

Började som frihetsreform

Det är viktigt att komma ihåg att det inte alltid har varit såhär. Arbete i offentlig sektor för några decennier sedan var ett friskyrke, med goda löner och villkor jämfört med andra yrken. Det som har hänt sedan dess är 1990-talskrisen, då många förlorade jobbet inom offentlig sektor, och de tidsbegränsade anställningarna blev fler. Sedan mitten av 1990-talet har tidsbegränsade anställningar förvisso blivit vanligare, men den stora bilden är att vi inte kommit tillbaka till den nivå som rådde innan krisen.

En strukturell förändring som påverkat är införandet av kvarboendeprincipen, som började som en frihetsreform men som idag nästan mer ter sig som ännu en besparingsåtgärd. Äldreomsorgen har gått från att vara institutionsvård på 1980-talet till att människor så långt det är möjligt vårdas hemma. Cirka hälften dör inom ett år efter att ha flyttats till särskilt boende, och Sverige har betydligt lägre kvarvarande genomsnittlig livslängd på särskilda boenden än våra nordiska grannländer, eftersom de äldre i Sverige är betydligt sjukare och skörare när de flyttar in.

Kvarboendeprincipen har också inneburit en utmaning för facket när äldreomsorg gått från att vara stora arbetsplatser till små mobila enheter. När äldreomsorgen ovanpå detta privatiseras och bryts upp i ännu mindre enheter – bara på Södermalm i Stockholm finns 80 hemtjänstföretag – försvåras det fackliga värvningsarbetet ytterligare, vilket gör det lättare för privata arbetsgivare att utnyttja arbetskraften oemotsagda.

Bakbundit facket

Ytterligare en stor förändring var införandet av anställningsformen allmän visstid av regeringen Reinfeldt 2007. Till skillnad från andra tidsbegränsade anställningsformer, som till exempel vikariat där den anställde ersätter en specifik person, kräver allmän visstid ingen motivering till varför den anställdes kontrakt ska vara tidsbegränsat. Det har bakbundit facket, som då inte kan driva fall där arbetsgivare trots att de har ett långsiktigt personalbehov – och därmed bör anställda på tillsvidare – väljer att anställa på tidsbegränsat kontrakt i syfte att precisionsbemanna eller göra sig av med den anställda om den blir obekväm.

Tidsbegränsade anställningar får i förlängningen effekten att arbetsplatser tystnar, och att färre organiserar sig av rädsla att stöta sig med arbetsgivaren. Fallet med vårdbiträdet Stine Christophersen som slog larm om missförhållanden på Attendo under corona, något som blivit både radiodokumentär och spelfilm, hör inte till vanligheterna. Lagen om meddelarskydd är en viktig pusselbit för att säkra transparensen inom offentligt finansierad verksamhet, men facklig organisering är minst lika viktigt för insyn och utveckling av arbetet. Särskilt för sköra äldre.

Trygga anställningar och sjyssta löner handlar om respekt för de (kvinnor) som arbetar i samhällsbärande yrken, men det handlar också om att alla vi som är beroende av deras arbete ska kunna vara trygga med att de har rätt förutsättningar att utföra det.

Elinor Odeberg, är chefsekonom på Arena Idé.