Kapitalägarna måste inte ha makten i företaget

Daniel Lind samlar tankarna om personalägda företag.

Utifrån den ställda frågan är det inte alls osannolikt att du tänker att jag måste ha fått ett stenhårt kommunistiskt slagskott i bakhuvudet. Men om du håller ut i någon minut kommer du att se att det handlar om en mer effektiv marknadsekonomi med potential att leverera högre produktivitet och livskvalitet.

För att ditt fortsatta läsande av den här krönikan ska vara meningsfullt bör du släppa de i den svenska folksjälen djupt rotade föreställningarna om 1970-talets löntagarfonder. Skälet är enkelt: de hindrar oss från att på ett nyktert sätt diskutera hur marknadsekonomin kan göras mer effektiv och mänsklig. Personalägda företag har ingenting med löntagarfonder att göra.

Kan företaget äga sina anställda?

Du bör även släppa den än djupare rotade föreställningen att makten i företaget avgörs av vem som äger det kapital som finns i företaget. Äger du kapitalet, äger du rätten att bestämma vad som ska ske i företaget. Men stämmer detta?

Kan företaget verkligen äga sina anställda? Nej, sedan slaveriets upphörande är det inte möjligt. Därför kan en arbetsgivare inte göra anspråk på sina anställda på det sätt som följer av ett ägarförhållande. Makten i företaget måste alltså komma någon annanstans ifrån. Men varifrån?

Ekonomen David Ellerman, utbildad vid de amerikanska elituniversiteten, lade på 1980-talet fram en teori som ifrågasatte den försanthållande föreställningen att makten i företaget med nödvändighet följer av ägandet av kapitalet. Ellerman menar att detta är ett fundamentalt missförstånd som av marxistisk som neoklassisk ekonomisk teori har etablerats som en felaktig sanning med stort S.

Vad det i stället handlar om är att maktförhållandena i företaget bestäms av hur kontraktet mellan kapitalägarna och de anställda är utformat. Det handlar alltså inte om vem som äger kapitalet, utan om hur kontraktet reglerar förhållandet mellan de två parterna. När kapitalägarna och arbetskraften möts på marknaden finns det inget av naturen givet sätt som deras ömsesidiga förehavanden måste regleras på.

Det kan vara kapitalägarna som hyr in arbetskraften – de anställda – mot en ersättning, vilket ger ägarna makten över företagets verksamhet. Men det kan lika gärna vara de anställda som hyr in det kapital som krävs för företagets verksamhet. Båda alternativen är lika tänkbara, inget kan på förhand rimligen sägas vara att föredra framför det andra. Det avgörande är riktningen på hyreskontraktet – vem som hyr vem. Det är inte alldeles lätt att se att de som förvaltar kapitalet i dagens indexfonder har förmågan eller intresset att styra företagens verksamhet.

Mer produktiva företag

Det här är resonemang som statsvetarprofessorn Bo Rothstein har lyft fram under många decennier. I en ny rapport, författad åt Facken inom industrins produktivitetskommission, och som diskuterades på ett seminarium i förra veckan (se HÄR), utvecklar han sitt resonemang ytterligare. Han gör detta utifrån en sammanfattning av den forskning som visar att personalägda företag tenderar att vara mer produktiva och mer lönsamma än andra företagsformer.

En viktig förklaring till detta är de anställdas högre motivation och engagemang. Detta förklaras, enligt Rothstein, i sin tur sin tur av att det inte finns någon intressekonflikt mellan de som har makten i företaget och de anställda eftersom de senare fyller båda rollerna. Gemensamt ansvar stärker tilliten och lojaliteten. Behovet minskar av kostsamma investeringar i företagskultur och värdegrund. I företag som blir personalägda tycks även arbetsplatsolyckor och ohälsa minska – och välbefinnandet öka.

Trots detta lever de personalägda företagen i en ovanligt undanskymd tillvaro i Sverige. I många andra länder är förekomsten betydligt större och politiken har medvetet stimulerat framväxten av fler och större personalägda företag. Därtill saknas de personalägda företagen i undervisningen på Sveriges universitet och högskolor samtidigt som forskningen lyser med sin frånvaro. Löntagarfonderna har hållit tillbaka det fackliga intresset och näringslivet har mest intresserat sig för att värna kapitalägarnas intressen framför marknadsekonomins bästa, enligt Rothstein.

Fler personalägda företag i Danmark

Och visst ligger det något i detta. En så ideologiskt spretig grupp som Per-Albin Hansson, Robert Nozick, John Rawls och Robert Dahl kan alla sluta upp bakom uppfattningen att det inte finns några argument som på ett principiellt plan bör utesluta en utsträckning av den liberala politiska demokratin till ekonomins område. Fler personalägda företag kan vara ett sätt att röra sig i den riktningen – med utgångspunkt i individens rättigheter och inom ramen för en väl fungerande marknadsekonomi.

Danmark är ett av de länder som nyligen har tagit steg i riktning mot fler personalägda företag. Sverige bör inte vara sämre. Historiska låsningar kan blottläggas, empiriska mönster identifieras och en framåtsyftande politik föreslås i en statlig utredning, baserad på en skarp internationell utblick.

Men innan vi kommer dit, blir min fråga till dig: vilka är dina bästa argument mot David Ellermans kontraktsteori? Var går han fel? Vad är det han inte har förstått?

Daniel Lind