Globalt medborgarskap i akademin

AI och akademin Lärosäten är strategiska noder i ett globalt, digitalt kunskapssystem.

Kriser är inte längre lokala. Klimatförändringar, pandemier, konflikter och migration vävs samman med geopolitik, digitalisering och en snabb AI-utveckling som omfördelar makt, kunskap och resurser i global skala.

AI tar redan över uppgifter som tidigare krävde mänsklig expertis, från analys och beslutsstöd till kreativt arbete. Det förändrar arbetsmarknader, påverkar demokratiska processer och avgör vilka röster som får inflytande. Digital teknik kan stärka delaktighet, men också förstärka och cementera ojämlikhet.

Börjar med människosynen

Lärosäten är därför inte isolerade kunskapsmiljöer. De är strategiska noder i ett globalt, digitalt kunskapssystem som formar hur framtidens samhällen utvecklas, och vem som inkluderas i den utvecklingen.

Globalt medborgarskap i en AI-era börjar med människosynen: varje människa har lika värde och rättigheter. I en digital tid innebär det också rätten att förstå, påverka och dra nytta av teknikens utveckling. För akademin kräver detta ett skifte, från att se kunskap som något att äga till något att förvalta och använda ansvarsfullt för mänsklighetens gemensamma bästa.

Utbildning och forskning måste bidra till att minska sociala, ekonomiska och digitala klyftor, utveckla teknik som tjänar mänskliga behov snarare än enbart marknadslogik och stärka de förmågor som AI inte kan ersätta: etik, empati, kritiskt tänkande och medvetet omdöme.

Detta ligger i linje med UNESCO arbete med Global Citizenship Education och ambitionerna i Agenda 2030, där utbildning ses som en grund för hållbarhet, rättvisa och globalt ansvarstagande.

Klarar svensk akademi uppdraget i omställningen?

Svensk akademi har stark forskning, hög digital mognad och etablerade internationella nätverk., vilket ger goda förutsättningar att ta ledarskap i en AI-driven tid.

Samtidigt är glappet mellan teknikutveckling och etiska, juridiska och pedagogiska ramar tydligt. AI och digitala system införs snabbare än styrning och utbildning hinner anpassas. Meriteringssystemen belönar fortfarande främst publikationer och tekniska genombrott, medan samhällsnytta, digital inkludering och jämlika partnerskap väger lättare.

Digitalisering riskerar dessutom att förstärka existerande ojämlikheter, både nationellt och globalt. Studenter och forskare med svagare digitala resurser eller mindre institutionellt stöd får sämre förutsättningar att delta fullt ut. Internationella samarbeten domineras ofta av aktörer från höginkomstländer, vilket reproducerar maktobalanser även i den digitala kunskapsekonomin.

Förändrat bistånd ger sämre förutsättningar

Den förändrade biståndspolitiken skärper läget. När svenskt och internationellt bistånd minskar och styrs om mot handel, säkerhet och närområden försvagas långvariga kapacitetsbyggande samarbeten inom utbildning och forskning. Därmed ökar trycket på universiteten att själva bära ett större ansvar för långsiktiga, ömsesidiga och kunskapsbaserade partnerskap.

 Ledarskapet är avgörande. Universitetsledningar och forskningsfinansiärer sätter ramarna för om AI och digitalisering främst ska driva effektivisering och konkurrenskraft eller stärka mänsklig värdighet, jämlikhet och global rättvisa. Det kräver ett aktivt ansvar att bygga inkluderande kunskapsekosystem där forskning, utbildning, teknik och samhälle samverkar. Utan tydlig värdegrund riskerar globalt medborgarskap att stanna vid retorik.

Vägen framåt

För att svensk akademi ska kunna ta ett tydligt globalt ansvar i en AI-driven tid krävs tydligare nationella styrsignaler ochen omställning i både styrning och kultur. Globala, etiska och digitala rättviseperspektiv behöver integreras i utbildningsmål, kvalitetssystem och lärandemål, som en del av kärnuppdraget. Alla studenter, oavsett disciplin, behöver förstå AI, digital etik och hur teknik påverkar makt, demokrati och jämlikhet.

Forskningsfinansieringen behöver i högre grad stödja långsiktiga och jämlika internationella samarbeten där kunskap utvecklas tillsammans, inte ensidigt exporteras. När biståndsmedel minskar blir akademiska partnerskap en central bro för kapacitetsutveckling och ömsesidigt lärande.

Digital inkludering måste samtidigt bli en strategisk kärnfråga. Tillgång till teknik, språkligt stöd och digital kompetens avgör vem som kan faktiskt delta i utbildning och forskning. Om dessa ignoreras riskerar digitaliseringen att fördjupa de klyftor akademin är satt att motverka.

I grunden handlar detta om akademins roll i samhället. Antingen reduceras lärosäten till motorer för en teknikdriven konkurrenslogi, eller så tar de ställning mot värdebärande institutioner som formar en mer rättvis och hållbar global utveckling. I en AI-era är empati, etik och global medvetenhet, inte mjuka värden, utan avgörande framtidskompetenser.

Sarah Wamala Andersson, professor i Hälso- och välfärdsteknik, Mälardalens universitet