Funktionsrätt En ny bok om sociala rörelser nämner inte ett ord om funktionsrättsrörelsen. Det är ett obegripligt osynliggörande. Det skriver Margareta Persson.
Så har det hänt igen. Ett totalt osynliggörande av den stora funktionsrättsrörelsen i den nya boken ”Sociala rörelser i Sverige. Politiska protester och aktivism från 1945 till idag”. Sexton forskare beskriver femton olika rörelser som haft ett betydande inflytande över samhällsutvecklingen.
Uppfyller kriterier
Inte ett ord står det. Inte ens i det avslutande kapitlet där de summerar de olika rörelsernas påverkan, där de skriver att från 1980-talet betonas att ”exempelvis kön, etnicitet, sexualitet och klass påverkar människors livsvillkor på ett avgörande sätt”. Ingenstans när man ger exempel kommer funktionsnedsättning med. Man beskriver intersektionalitet och att olika maktordningar påverkar. Funktionsmaktsordningen är ett begrepp som beskriver förtryck och diskriminering av alla som inte ser ut som ”normaten”, men den maktordningen finns inte med.
Beror tystnaden på att funktionshinderorganisationerna inte ”platsar” i deras beskrivning av vad en social rörelse är? Nej. Funktionsrättsrörelsen uppfyller med råge deras kriterier. Den rörelsen består idag av ett 70-tal organisationer med runt 450 000 medlemmar. Det är människor som fötts med funktionsnedsättningar, det är människor som fått en kronisk sjukdom, det är människor med neuropsykiatriska diagnoser och många fler. De första föreningarna startade på 1800-talet, men exploderade i antal och medlemmar under efterkrigstiden. De samverkar med varandra på olika sätt, från skrivelser till demonstrationer.
Förändrat synsätt
Ett viktigt kriterium för forskarna var att ta med rörelser som haft ett brett genomslag från 1945 till idag. Och det gäller verkligen för denna rörelse! ”Jag tror inte att det hade kommit fram några reformer alls utan funktionshinderrörelsen”, som den tidigare socialministern Ingela Thalén har uttryckt det. Färdtjänst, punktskriftsbibliotek, personliga assistenter – allt har startats inom organisationerna, som sedan samhället tagit över. Och dövrörelsen fick kämpa i 100 år för att få teckenspråket erkänt.
Synsätten på funktionsnedsättning har radikalt förändrats under efterkrigstiden. Tidigare betraktade man vissa människor som mindervärdiga, tvångssteriliserade dem, läkarna gav råd om att lämna bort barn med funktionsnedsättning och glömma dem- ända in på 1970-talet och tusentals människor stängdes in på anstalter. Idag har vi ett samhälle som åtminstone i princip menar att alla människor har samma värde och att människor med funktionsnedsättningar ska kunna leva ett gott liv som andra människor (även om det finns stora brister).Nästan hela den förändringen beror på funktionsrättsrörelsen. Dessutom har kampen för ett tillgängligt samhälle påverkat all byggnation. Bristande tillgänglighet rubriceras idag som diskriminering. Den kampen fick till sist föras med demonstrationer utanför Rosenbad i flera år.
Att helt hoppa över funktionsrättsrörelsen, som består av de människor som haft det svårast, samtidigt som den påverkat så mycket- det är ett obegripligt osynliggörande. Och det är extra illavarslande idag, när klyftorna mellan så kallat ”vanligt folk” och människor med funktionsnedsättningar har ökat. Det ”goda” livet har för många nu nedmonterats genom alla nedskärningar.
Margareta Persson, tidigare ordförande för Handikappförbundens samarbetsorgan (idag Funktionsrätt Sverige)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
