Lätt att förstå att många i partiet är tveksamma till vägval och retorik.
Civilförsvarsminister Carl-Oscar Bohlin framstår alltmer som Tidöregeringens egen pitbull. I sin roll som minister borde han i tider av kris och oro göra allt för att vara enande. I praktiken agerar han på det rakt motsatta sättet.
Vid årets Folk och försvar, den årliga säkerhetspolitiska konferensen i Sälen, slog han fast att det behövs mindre tolerans i samhället och att polarisering visst kan vara av godo. Som exempel tog han något som 99,99 procent av alla anser var avskyvärt: terrorattentatet på Bondi Beach i Australien.
När sådana saker händer brukar ansvarstagande och mer statsmannamässiga politiker mana till enighet, samling och gemenskap. Bohlin väljer att göra tvärtom. Han tar det som intäkt för att söka mer polarisering och minska toleransen.
I december, när han fick kritik för att han låtit sig intervjuas i den SD-nära kanalen Riks, ägnade han mer tid på plattformen X åt att skälla på de som kritiserade honom för det än att skriva om civilförsvaret, som är hans ansvarsområde.
Civilt motstånd i Staffanstorp
Carl-Oscar Bohlin är långt ifrån ensam i sitt parti. Tidigare var det Hanif Bali som nästan ensam stod för flirtandet med den nybrutalistiska extremhögern, men sedan Moderaterna bestämde sig för att samarbeta med Sverigedemokraterna är det som om alla spärrar släppt.
Inte för alla, förstås.
Men för fler än tidigare.
Christian Sonesson, kommunalråd i Staffanstorp, är en av dem. Under tisdagen inleddes rättegången mot honom och ytterligare några kommunpolitiker för att de vägrat ta emot en syrisk familj till kommunen. Det handlade om fyra personer. Staffanstorp har också beslutat att inte ta emot några kvotflyktingar.
Båda besluten strider troligen mot svensk lag. Men det struntar kommunalrådet Sonesson i, för han gillar inte regelverket.
I Staffanstorp var man tidigt ute att samarbeta med SD, redan efter valet 2018, något som då möttes av hård kritik från den moderata partiledningen. Samarbetet ledde bland annat till att kommunen i sann kulturkrigsanda fattade beslut om att ta bort fläskfria köttalternativ i skolmaten, med motiveringen att skolan ska vara fri från ”religiösa uttryck”. M och SD försökte även förbjuda huvudduk i skolan upp till sjätte klass, ett beslut som upphävdes av Högsta förvaltningsdomstolen.
Tillsammans med bland andra Carl-Oscar Bohlin och Fredrik Kärrholm var Sonesson också en av de annars ganska få moderata politiker som skrev på den Sverigedemokratiska tankesmedjan Oikos ”högerlöfte” inför valet 2022.
Rösten från Lidingö
På senare tid har ytterligare en röst gjort sig hörd i den här kören av klickjägare – kommunalrådet Daniel Källenfors i Lidingö. Han är en av de högerpolitiker som allra hårdast driver linjen att det är ”tvångsblandning” av befolkningen att bygga hyreshus i rika kommuner. Fram till för några år sedan ansåg de flesta, även moderata kommunpolitiker, att dagens bostadssegregation var ett problem. Källenfors har kallat det för ”Stalinistisk folkomflyttning” och han tar varje tillfälle att koppla samman den frågan med invandring och kriminalitet. På Threads skriver han:
”Två sprängningar i Norrköping bara under söndagen. Vanligt, hederligt folk ska inte behöva ha det så här. Lidingö säger nej till Socialdemokraternas sociala experiment och nej till tvångsförtätning och tvångsblandning. Lidingö ska förbli tryggt.”
Det han säger är alltså att om invandrare flyttar till Lidingö kommer de börja spränga bomber där. I ett annat inlägg skriver han att invandringen måste stoppas och att ”Lidingö ska fortsätta vara Lidingö”. Och i ytterligare ett: ”Låt Lidingö slippa vakna av bomber.”
För några år sedan hade detta varit otänkbart att häva ur sig i Moderaterna.
I höstas hamnade Källenfors i blåsväder när han i ett inlägg på X delade en bild på en apa, eller möjligen ett troll, som håller en bild av Magdalena Andersson med texten ”mamma”. Bilden anklagades av bland andra V-politikern Jonas Lundgren för att vara en rasistisk stereotyp.
Källenfors är också en av de moderater som fortfarande ycks av en stark faiblesse för Donald Trump. USA presenterade nyligen sin nya säkerhetsstrategi, som slog fast att man har rätt att göra lite som man vill i sitt eget närområde och att Europa får klara sig på egen hand, samt att USA tänker stötta högerextrema partier i EU-länderna.
Då skrev Källenfors:
”En bra summering av USA:s National Security Plan. USA har en plan och Trump levererar.”
Och dagen efter att en 37-årig kvinna skjutits ihjäl av paramilitära ICE i USA och ett par dagar efter att Trump återigen hotat att angripa Grönland militärt valde Källenfors att berömma Trump för en helt annan sak. USA hade nämligen också beslutat sig för att omedelbart lämna 66 internationella organisationer.
”Jag skulle tro att en upprensning skulle behövas även för Sveriges del. Vilka organisationer borde vi lämna?”
Debattbrutaliseringens grand old man
En artikel om detta ämne är förstås inte komplett utan att vi också nämnet Gävlemoderaten Lars Beckman. Han framstår i dag som något av debattbrutaliseringens grand old man, en twitterkrigare som funnits med nästan ända sedan Hanif Balis dagar. Med tanke på hur snabbt allt händer i sociala medier är det närmast att jämföra med bronsåldern.
Beckmans sociala medier är så fulla av hundvisslor till den yttersta högern att det nästan är svårt att välja bland citaten. Men en favorit är hans inlägg på X från 2021:
”Det är den vita, svenska mannen som genom blod, svett och hårt arbete byggt Sveriges välstånd.”
Han skrev det i vredesmod över ett sommarprat i radion som hävdade att vita, straighta män blev inkvoterade på viktiga jobb i samhället, och senare tog han bort det. Men poängen, blinkningen till alla till höger om Moderaterna, hade ändå gått fram.
Vid ett otal tillfällen har Beckman också ridit till strid mot ”gammelmedierna”, som han menar är gravt vänstervridna. Han är ofta noga med att rikta sin kritik mot public service eller mot Bonniers.
När medierna skrev om att migrationsminister Johan Forssells son varit med i en högerextrem Aktivklubb skrev Beckman på X:
”Det bestående intrycket av veckan blev alltså att Bonnier News ägda medier [sic] inte tvekade att använda ett minderårigt barn för att komma åt borgerliga politiker.”
I ett annat inlägg utvecklade han tanken: ”Den röda linjen som medierna – drivna av Bonnier News publikationer – passerade måste självklart få konsekvenser i möjligheten att få skadestånd för enskilda.”
Artiklar och nyheter om Forssells son fanns överallt. Varenda svenskt nyhetsmedium skrev om det. Så varför peka ut just Bonniers?
Samma sak förra året, efter första majfirandet i Gävle. Beckman skrev: ”Nästan tomt på 1 maj i Gävle. SR P4 och Bonnier News ägda Arbetarbladet kommer dock inte att visa det tomma torget utan vinkla kameran på ett speciellt sätt.”
Moderat vilsenhet
Den här sortens röster har troligen alltid funnits i Moderaterna. För ett antal decennier sedan var de på flera sätt säkert vanligare. Det omtalade valrörelsereportaget i Uppdrag granskning inför valet 2002 avslöjade ungefär samma saker. Men då fick det konsekvenser. Partiet sade i från. Det var inte okej för en moderat företrädare att flirta så uppenbart med den kulturkrigande högern.
I dag är den sortens åsikter och retorik en del av partiets kärna.
Ytterst speglar detta förstås Moderaternas vilsenhet. De är omsprungna av Sverigedemokraterna, på väg att förlora positionen som det ledande högerpartiet. Valet att samarbeta med SD har fått den konsekvensen, och båda faktorerna sammantaget har gett utrymme för de som anser att det bästa sättet att möta utmaningen från höger är att bli mer som sin nya konkurrent, och spela på samma polariserande strömningar i samhället.
Det hade varit enklare att förstå om detta handlat om unga moderater, aktivister i ungdomsförbundet.
Men här talar vi om vuxna politiker med viktiga ansvarsområden.
Det är lätt att förstå att många moderater känner sig obekväma inför den väg partiet har tagit.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
