The Social Reckoning

“The Social Reckoning” är en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina plattformar för egna syften. Samtidigt blir manuset stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara företagets alla strategier för att behålla användarna på plattformarna. Det tycker Jon Andersson, som sett Aaron Sorkins film med en lysande Jeremy Strong i rollen som Mark Zuckerberg.

Filmer om undersökande journalistik har nästan blivit en egen genre. Den mest kända är förmodligen Alan J. Pakulas “Alla presidentens män” (1976), om avslöjandet av Watergateskandalen. Men det finns modernare exempel. Tom McCarthys “Spotlight” från 2015, om Boston Globes avslöjande om katolska kyrkans mörkläggning av sexuella övergrepp på barn, är ett lysande exempel. Michael Manns “The Insider” (1999),  med Russell Crowe och Al Pacino i huvudrollerna, är också värd att nämnas. 

Jag är själv ett stort fan av den här typen av filmer. Det finns en tjusning att se journalister som genom idogt arbete lyckas avslöja makten med byxorna nere. Mina förväntningar är därför höga när jag går in i biosalongen för att se Aaron Sorkins “The Social Reckoning”. 

Fristående fortsättning

Filmen kan ses som en fristående fortsättning på “The Social Network”. En film om Facebooks födelse som Sorkin skrev manuset till. Den här gången har Sorkin inte bara skrivit manus utan också regisserat.

I filmen, som precis som “The Social Network” är baserad på en verklig händelse, får vi följa den undersökande journalisten Jeff Horwitz (Jeremy Allen White) som med hjälp av visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen (Mikey Madison) lyckas avslöja några av Facebooks bäst bevarade hemligheter. Det handlar bland annat om hur Facebook bidrar till att radikalisera människor politiskt och hur Instagramanvändande leder till ökad kroppshets hos unga tjejer. 

Avslöjandet blev känt som “Facebookläckan”, och fick stor uppmärksamhet då Wall Street Journal började publicera Horwitz artiklar i september 2021. I filmen får vi följa Horwitz arbete från att han först får kontakt med Haugen via en chatt på LinkedIn till att det hela når offentlighetens ljus. I en parallell historia får vi vara med när Facebooks grundare, vd och styrelseordförande Mark Zuckerberg  förbereder sig för ett senatsförhör. Något som gör att vi får en inblick i Zuckerbergs och företagets sätt att tänka. 

Strong är lysande

I rollen som Zuckerberg ser vi Jeremy Strong, som gjort sig känd som en av Hollywoods bästa metodskådespelare.  Och han gör ingen besviken i den här filmen heller. Strong är fullkomligt lysande som den känslokalla och kantige Zuckerberg, med misstänkt autistiska drag. Det är också i scenerna med Strong som filmen blir mest engagerande. Både på grund av hans skådespel, men också för att dialogen känns mer otvungen och realistisk. Scenerna med White och Madison känns däremot mer konstruerande och redovisande. Något som nog snarare beror på manuset än på skådespelarinsatserna. 

Aaron Sorkin är en av världens skickligaste manusförfattare. Samtidigt har han varken förr eller senare kommit upp samma nivå som mästerverket, tv-serien ”Vita Huset”. Den här gången blir det stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara alla Facebooks (nuvarande Metas) strategier för att behålla användarna på plattformarna. 

Viktig film

Samtidigt är det här en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina sociala medieplattformar för egna syften, med målet att få folk att stanna där så länge som möjligt. Detta trots att det ledde till saker som var dåliga för samhället, som ökad extremism och självhat hos ungdomar. Facebook och Twitter var ju också en viktig plattform för Donald Trumps uppviglande retorik, något som blir tydligt i slutet av filmen då vi får följa Zuckerbergs agerande vid stormningen av Kapitolium i januari 2021. 

Eftersom de flesta av oss har en relation till sociala medieplattformar som Facebook och Instagram blir filmen också väldigt allmängiltig. Det handlar inte om problem långt borta från vår vardag utan något vi möter varje dag. 

Om det som avslöjades har förändrat de sociala medieföretagen i grunden är väl dock tveksamt. Men det har förmodligen lett till att vi konsumenter på ett tydligare sätt fått upp ögonen för plattformarnas fel och brister. Det är något jag tror att de flesta som ser filmen kommer att fortsätta att diskutera långt efter att eftertexterna slutat rulla. 

Jon Andersson