En stark skildring av Europas samtidshistoria

Böcker Magnus Fiskesjö har läst Martin Kragh, ”Historiens återkomst: Europa och världsordningens sammanbrott”.

Att historien skulle ta semester kunde aldrig vara mer än en illusion. Historien går alltid vidare. 

Men Martin Kragh har rätt i att fredstiden sedan andra världskrigets slut gav oss en villfarelse om ett uppehåll i historien – åtminstone för Europas del, eller åtminstone för de västra delarna som inte ockuperades av Stalin. 

Stark skildring

Martin Kraghs senaste bok ”Historiens återkomst: Europa och världsordningens sammanbrott” (Fri Tanke, 2025), är en stark och övertygande skildring av Europas samtidshistoria, och av det obehagliga uppvaknande vi nu erfar, med det nya ryska anfallet på Ukraina sedan 2022. 

Det uppvaknandet förvärras nu ytterligare av att inte bara Ryssland, utan även Kina och USA alla vill tillbaka till den gamla ordningen med att ”makt är rätt”. 

Denna djungelns lag passar ambitiösa stormakter. Därför vill de åsidosätta de försök mänskligheten har gjort att lägga band på krigen genom att anta globala spelregler. Kragh spårar försöken att upprätta en sådan världsordning tillbaka till Wienkongressen 1814–15, som också är den historiska startpunkten för hans bok.

Inte mycket om FN

Konstigt nog säger Kragh inte mycket om det unika med Förenta Nationerna. Förbudet mot att ändra gränser med våld, inte bara i Europa utan globalt, är faktiskt nytt i världshistorien.

Det radikala med FN framgår i ett citat från Roosevelt, cirka 1945, om denna nya globala organisation som skulle samla alla nationer, och ”sätta punkt för systemet med unilateralt handlande, exklusiva allianser, intressesfärer, maktbalanser och alla andra tillvägagångssätt som prövats genom århundraden, och som alltid misslyckats” (s. 113).  

Det vill säga, just precis allt det som dagens stormakter nu vill pröva om igen: Ryssland i Ukraina, Kina med vapenskramlet mot Taiwan och Japan, med mera, och så de överraskande men livsfarliga nya amerikanska hoten om att dela upp världen mellan sig och de andra, och med våld införliva Grönland, Kanada med mera i sin egen nygamla ”intressesfär”. 

Skär sig 

För att understryka poängen med FN, kunde man här citera Kenyas FN-ambassadör Martin Kimani och hans berömda tal i säkerhetsrådet den 21 februari 2022, tre dagar innan Putins angrepp på Ukraina. Han påpekade att Afrikas stater efter dekoloniseringen visserligen hade kunnat ägnat sig åt att rita om alla ”orättfärdiga” gränser genom att starta krig mot varandra, men då hade man inte haft tid till något annat. Istället valde man att stadfästa de gränser man ärvt, och att samarbeta över dessa gränser. Ett mer minnesvärt försvar för FN-stadgan får man leta efter!  

Kimanis poäng, om det nya och principiellt stora med FN-stadgan (trots alla nya orättfärdigheter vi sett sedan 1945!) skär sig dessutom med Kraghs förklaring till att Europa och världen ständigt faller tillbaka i krig och hat. Han pekar på ”djupt rotade beteendemönster” som ”tenderar att upprepas”, inte minst i hur ”förvridna bilder av det förflutna tillåtits vägleda beslut i nuet” (s. 13). Han beskriver med stor detaljrikedom hur makthungriga och hämndlystna figurer dyker upp för att selektivt mobilisera olika spöken ur det förflutna (så som dagens stormakter återigen nu gör).

Nyckeln till vår framtid 

Men det räcker inte fullt ut som förklaring. Jag håller med Kragh, både om att historien går i cykler och att den manipuleras av ondskefulla aktörer. Det är inget sammanträffande att dagens nya konkurrerande diktaturer tävlar i just denna gren. Men det är inte den underliggande orsaken. 

Det handlar om hur historiens cykler hänger samman med våra identitetsuppfattningar. I Europa har vi ofta fastnat i det vi-och-dom-tänkande som Wienkongressen och Nationernas förbund började överbrygga. FN-stadgan kom till först då mänskligheten efter det senaste världskriget äntligen lyckats ”få syn på sig själv”, som en global gemenskap —först då kunde vi förenas i insikten om att vår planet verkligen behöver just ett sådant forum som Roosevelt argumenterade för, med universella mänskliga rättigheter, universella förbud mot folkmord och tortyr och så vidare. Detta har vi bevis för i de folkmord och krig som FN trots allt lyckats sätta stopp för, trots sina enorma brister som Kragh också nämner (dock inte den fundamentala misstaget att man inte också dekoloniserade det kinesiska imperium som nu använder Ryssland som bulvan). 

Men FN efter 1945 är och förblir obestridligt nyckeln till vår framtid — om vi ska kunna undvika ännu en ny omgång med stormakter och ”intressesfärer”, med invasioner av Grönland, Taiwan och så vidare, och sedan ännu ett nytt världskrig när deras så kallade maktbalans klappar ihop. 

Hålla fast vid FN-idén?

Men för en bättre förklaringsmodell skulle Kragh kunna ha nystat vidare i den tråd som nu hänger löst i en fotnot till en sidoberättelse om den europeiska expansionismen på 1800-talet (not 58, s. 235). Där hänvisar han till Immanuel Wallersteins bok om världssystem, men faktiskt också till Andre Gunder Frank, som i många andra verk bidragit till att utveckla Wallersteins inkompletta teser om västvärlden efter Columbus till en verkligt global teori om hur maktcentra kommer och går, ända sedan Mesopotamien. 

Andra forskare som till exempel den Sverigebaserade antropologen Jonathan Friedman har sedan kunnat visa hur inte bara politiska ekonomier i olika centra och periferier, utan också våra styrande självuppfattningar (identiteter) formas i dessa historiens strukturer. Överdådiga kolonialprojekt och idéer om världsdominans genereras bara i maktcentra på ekonomisk uppgång, som till exempel Kina idag; demagoger med hämndbegär kan inte motivera massorna när och hur som helst, utan bara under speciella förutsättningar. Och så vidare.

Andra världskriget möjliggjorde att vi kunde bygga upp FN-idén. Nu får vi se om vi kan hålla fast vid det, eller om vi ska falla tillbaka i de destruktiva cykler som vi lidit av ända sedan Sumer-kungarna och faraonerna, och som dagens stora ledare nu vill dra oss tillbaka ner i. 

Eller om sagan om mänskligheten denna gång är all. 

Magnus Fiskesjö 

Magnus Fiskesjö undervisar i antropologi och Asienstudier vid Cornell University, USA. Han är utbildad bland annat i Lund och i Chicago, och var tidigare chef för Östasiatiska Museet i Stockholm.

* * *

Mer läsning på samma tema: 

Fiskesjö, M. “Fel att tala om ‘Globala Syd.'” Dagens Arena, 3 mars 2025. https://www.dagensarena.se/opinion/fel-att-tala-om-globala-syd/

Fiskesjö, M. “Kina är på väg att skapa ett världsimperium”. Kvartal, 11 juli 2024. https://kvartal.se/artiklar/kina-ar-pa-vag-att-skapa-ett-varldsimperium/  (recension av Alfred McCoy’s To Govern the Globe: World Orders and Catastrophic Change)