En lågavlönad har inget fuck off-kapital

Arbetslivet En liberal lösning på att arbetslivet inte har demokratiserats, skriver Elisabeth Lindberg. 

Det möter mig varje dag på Instagram. Videoklippen där någon förklarar eller gör narr av den ”toxiska” chefen. Jag måste ha kikat på ett par stycken för nu fullständigt överöser algoritmen mig med dem. Drömmen i videorna är att dansa ut ur det ekorrhjul som arbetslivet verkar uppfattas som av väldigt många. När jag läser tidskriften Fronesis nummer (88–89) med temat ”Arbetsliv” börjar jag fundera på vad filmsnuttarna egentligen säger om hur den moderna arbetsmarknaden fungerar.

”Nyttan av klassbegreppet och av klassteorierna ligger i att de underlättar analysen och förståelsen av hur privilegier och livschanser fördelas i samhället, hur relationer mellan och inom klasser struktureras, hur intressegrupper och konfliktgrupper uppkommer och hur samhället förändras”. Så beskriver sociologen Walter Korpi sin teori om maktresurser i kapitlet ”Konflikt, maktresurser och samhällsförändring”.

Det handlade om att vara fri

Lägger man maktresursteorin på Instagrams analys av arbetslivet är resultatet ganska nedslående. Oavsett om avsändaren är svensk eller amerikan är budskapet att makten över det egna arbetslivet är minimal. De lösningar som presenteras är i huvudsak två: dokumentera vad din arbetsgivare gör (för du vet att hen gör samma sak om dig!) eller byt jobb.

Det gäller alltså att antingen ha ett informationsövertag eller ett så kallat ”fuck off”-kapital. Två mycket liberala lösningar på problemet att maktförhållandena på arbetsmarknaden inte har demokratiserats i någon större utsträckning under de senaste 50 åren.

Är man lågavlönad eller anställd i en bransch med hög risk för arbetslöshet går det lätt att räkna ut hur svårt det är att ha en årslön sparad eller snabbt hitta ett nytt jobb om det gamla skaver.

Och så undrar vuxna varför dagens unga drömmer om att vara ekonomiskt oberoende.

I kapitlet ”Arbetsplatsstyre och republikansk teori” diskuterar Elizabeth S. Anderson bland annat en intressant aspekt av kampen om åtta timmars arbetsdag: det handlade om att få vara fri från den sfär där individen lämnar över sin makt till någon annan.

I andra sfärer av samhällslivet är vi numera medborgare med rösträtt, fria konsumenter, självständiga individer i förhållande till traditioner och släktband. Men på arbetsmarknaden står vi ett så starkt beroendeförhållande till vår arbetsgivare att det som verkligen hägrar är att slippa vara där.

Tjänstemän verkar i allt högre grad lösa det genom att rösta med fötterna. Det vill säga att jobba hemifrån. I Alexander Armientos kapitel visar det sig som en tyst överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetet kan pågå oavsett om barn är sjuka eller om det är stökigt på kontoret. Anställda får förvisso ge upp utrymme hemma som blir gratis arbetsplatser för arbetsgivaren, men har å andra sidan förmånen att få vara ostörda.

Att bli sedd

Så bra har inte människor i arbetaryrken det. Jag minns Kommunalstrejken 2003 som Kristin Linderoth skriver om i kapitlet ”En fajt för både bröd och rosor”. Min mellanstadieskola var låst eftersom vaktmästarna strejkade och vi barn fick åka till Skansen. Kunde de inte strejka oftare, var det nog många av oss som tänkte.

Inte hade vi en aning om att det handlade om att såväl få tillräckligt betalt som att öka sin yrkesstolthet. Linderoth beskriver fint hur krav på bättre arbetsvillkor förvisso är materiellt betingade, men egentligen handlar lika mycket om att bli sedd som den kompetenta arbetstagare man är.

Det är genomgående även i Ella Petrinis och Ylva Ulfsdotter Erikssons kapitel om skogsarbetare respektive lärare. Yrkeskunnandet är det område där man som arbetstagare i många fall kan ha ett övertag över arbetsgivaren. Det är där stoltheten sitter och det man vill bli sedd för. Goda arbetsvillkor och en skälig lön blir kvitton på det. Urholkning av arbetsmiljö och lön tvärtom ett sätt att känna sig osynlig, ouppskattad och utbytbar.

Är det så man ska förstå striden om arbetstidsförkortning som precis har börjat? Om en del tjänstemannagrupper nu har ”löst” problemet att känna sig ägd av sin arbetsgivare genom att ha friheten att rå om sig själv (åtminstone några dagar i veckan), hur ska arbetarklassen få samma förmån?

Jo, genom precis samma argument som vid kampen om åtta timmars arbetsdag. Friheten att slippa sin arbetsgivare fler timmar i veckan. Möjligheten att få utnyttja alla de andra friheterna i livets andra sfärer. TCO myntade för ett antal år sedan begreppet ”livspussel”, men vad det egentligen handlar om är att få äga sin tid.

Potential att bli en stridsfråga

När LO för en tid sedan presenterade sitt krav på att få förhandla centralt om allmän arbetstidsförkortning och Svenskt Näringsliv direkt sa nej var det ett tecken på att arbetstidsfrågan verkligen har potential att bli en stridsfråga mellan parterna.

Jag tror att en sådan strid behövs. Alternativet är att jobba lika många timmar, men i så fall demokratisera arbetslivet i lika hög grad som andra sfärer har demokratiserats. Det är så utopiskt att jag har svårt att ens föreställa mig hur en sådan ordning skulle se ut.

Så verkar det vara för alla andra också, därav att arbetstidsfrågan har blivit symbol för att försöket att flytta fram löntagarnas position på arbetsmarknaden.

Då gäller det att hålla ihop också. Med Walter Korpis ord behöver arbetarklassen stärka sina maktresurser genom att organisera sig för det man vill uppnå. Det vore inte heller fel att ha med sig tjänstemännen i en klasskoalition för att ena hela löntagarkollektivet.

Det händer inte ofta, men när medel- och arbetarklass har kunnat enas har såväl rösträtt som allmän tjänstepension genomförts.

Lyckas facken ena sig och inte backa från sina krav finns alla möjligheter till en omorganisering av maktförhållandena på arbetsmarknaden.

Drömmen om att hoppa av ekorrhjulet lever och frodas på sociala medier och alla lösningar ligger på individen själv. Men det är inte där de verkliga maktresurserna finns. Det visar författarna i Fronesis ”Arbetsliv” med all tydlighet.

Elisabeth Lindberg