Nordöstra Indien är en potentiell krutdurk, med stora inre konflikter och en gräns som inte Kina erkänt. Bertil Lintner skriver om ett av världens mest bortglömda konfliktområden.
Det har beskrivits som en av världens farligaste platser. Högt uppe i Himalaya, på mer än 5 000 meter över havet, möts Indien och Kina längs en linje på kartan som inte är en ömsesidigt fastställd gräns. På den indiska sidan finns permanenta byggnader och väl befästa arméposteringar.
För indierna är detta landets nordöstra gräns. På den andra sidan finns en asfalterad väg — men inga fasta strukturer, för det skulle innebära att kineserna erkände att detta var en gräns. Sker det några samtal, möten eller liknande sätter kineserna upp provisoriska tält, som monteras ner när de är över. De kinesiska myndigheterna kallar den nordöstra indiska delstaten Arunachal Pradesh för ”Södra Tibet” och har gått så långt att de, trots indiska protester, döpt om flera platser i området till namn som låter mer kinesiska.
1962 utkämpades här uppe i bergen ett blodigt krig, som slutade med ett bittert nederlag för Indien. Kinesiska styrkor tog över stora delar av området — för att sedan dra sig tillbaka till vad som kallas ”linjen för faktisk kontroll”.
Gränsen inte erkänd av Kina
Sedan dess har det varit fler skärmytslingar, där Kina gått in i vad indierna anser vara deras territorium, dock utan att det blivit öppet krig. Men spänningarna består och kan närsomhelst leda till något betydligt allvarligare. Både Indien och Kina är asiatiska stormakter och dessutom ekonomiska och politiska rivaler.
Det som indierna hävdar är gräns fastställdes 1914 vid en konferens som hölls i bergsstaden Shimla i västra Indien. Den kallas McMahonlinjen efter den brittiske officer, Henry McMahon, som representerade den dåvarande brittiska kolonialmakten. Han drog upp en gräns som följer vattendelarprincipen och går utefter topparna på bergen. Den linjen godkändes av den tibetanska delegaten — men inte av den kinesiska. Han menade att Tibet inte var ett självständigt land och därför inte kunde sluta internationella avtal. Tibet, menade kineserna, var en del av Kina.
På kinesiska kartor går ”gränsen” mot Indien än i dag där bergen slutar och det indiska slättlandet kring Brahmaputrafloden tar vid. Området mellan kinesernas gränskrav och ”linjen för faktisk kontroll” kallas i Kina för ”Södra Tibet”. Nu har Kina aldrig kontrollerat det och även Tibet, som var ett de facto land fram till den kinesiska invasionen 1950, kunde bara samla in skatt från några få områden i det som nu är Arunachal Pradesh.
Gränskonflikten är speciellt känslig för att den utspelar sig i Indiens etniskt mest mångfaldiga område där det sedan länge pågått svåra, inre konflikter. Inte i Arunachal Pradesh där centralregeringen har stark kontroll, men i de andra bergsområdena kring Brahmaputras slättland har etniska minoriteter ett starkt grepp. Flera av dessa grupper är kristna och etniskt sett besläktade med sydostasiater snarare än andra indier.
Många kräver större självstyre
Det började med nagafolket, som på femtiotalet tog till vapen för självständighet från Indien. Konflikten var bitter och kallades ibland för ”Indiens Vietnam”. Trots att de var kristna tränades hundratals nagarebeller i Kina. De försågs med kinesiska vapen och det var inte förrän på sjuttiotalet som rebellerna drevs över gränsen till avlägsna områden i nordvästra Myanmar. Sedan 1997 har de haft ett eldupphörsavtal med den indiska armén, men konflikten är långt ifrån löst. I ett försök att finna en lösning och som en eftergift till rebellerna blev Nagaland 1963 en egen delstat inom den indiska unionen. Men många kräver större självstyre.
Bland det likaledes kristna mizofolket i bergen längre söderut har det gått bättre. Även där rasade ett uppror på sextio- och sjuttiotalen och rebellerna fick stöd från Kina. Men 1986 slöts ett fredsavtal. Mizofolkets berg blev delstat med namnet Mizoram och där har det varit lugnt sedan dess.
Värre är det i Manipur, delstaten mellan Mizoram och Nagaland. Majoriteten i Manipur är meitei, som också är ett sydostasiatiskt-liknande folk, men hinduer. På sjuttiotalet var flera marxistiska gerillarörelser aktiva bland meiteifolket och sådant motstånd finns kvar. Men den största konflikten i Manipur är mellan meiteimajoriteten som bor i dalen kring delstatens huvudstad Imphal och folken i bergen runt omkring. En femtedel är naga och bland dem finns en rörelse för att sluta sig till Nagaland. Både meitei- och naga-folken befinner sig i sin tur i konflikt med kuki, ett annat minoritetsfolk. Resultatet är kaos och konflikter som skördat tusentals människoliv.
Men en av de blodigaste konflikterna i området utkämpades inte bland bergsfolken utan i Assam, nordöstra Indiens folkrikaste delstat. Där, på lågländerna kring Brahmaputra, uppstod på åttiotalet en rörelse mot omfattande, illegal migration från Bangladesh, ett tätbefolkat land varifrån många sökte sig till det bördiga och betydligt mer glesbefolkade Assam. Detta ledde i sin tur till att en befrielserörelse kallad the United Liberation Front of Asom (ULFA; Asom anses mer inhemskt än Assam) bildades 1979 och ett krig som varade i ett par årtionden med bakhåll mot indiska truppförflyttningar, bombningar och utegångsförbud på nätterna. Assameserna kanske inte rent fysiskt ser ut som folk från större delen av Indien och deras språk är besläktat med bengaliskan medan naga, mizo och meitei tillhör den tibeto-burmanska språkgruppen. Men assameserna söker sitt ursprung till taifolk, som styrde landet i flera hundra år och de anser sig därför ha en helt egen identitet (”tai” är den gemensamma benämningen på folk i Thailand, Laos, Shanstaten i Myanmar och delar av södra Yunnan-provinsen i Kina).
I stort sett lugnt
Omkring 30 000 människor dog i ett krig som nästan aldrig uppmärksammades utanför Indiens gränser. I dag är läget i stort sett lugnt, men ULFA-ledaren Paresh Baruah befinner sig i exil i Yunnan och leder därifrån, beskyddad av den kinesiska säkerhetstjänsten, vad som finns kvar av motståndsrörelsen. Assam och andra delstater i nordöstra Indien är långt ifrån lika oroliga som de var för några årtionden sedan, men det betyder inte att de problem som orsakade konflikterna inte finns kvar. Arbetslösheten är hög, området halkar efter resten av Indien i ekonomisk utveckling. Känslan av isolering och att vara försummade har också stärkts av rent geografiska förhållanden. De nordöstliga delstaterna är sammanbundna med resten av Indien endast genom en drygt två mil bred korridor mellan Bangladesh, Bhutan och Nepal.
Och sen är det Kinafaktorn. Det direkta kinesiska stödet till rebellerna har upphört, men om relationerna mellan Indien och Kina skulle försämras finns Paresh Baruah som ett kort kineserna kan spela. Sen är det den olösta gränskonflikten i Himalaya. Indiska armékonvojer stånkar nästan dagligen fram på de branta serpentinvägarna från Brahmaputradalen i Assam till skiljelinjen i norr, från hundra meter över havet till åtskilliga tusen. Och allt detta gör att en av världens mest okända konflikthärdar också är en av Asiens potentiellt sett hetaste brännpunkter.
Bertil Lintner är journalist och författare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
