Varför talar vi inte ryska?

Om 500 år av imperialism, Sverige och konsten att sätta gränser

”Det finns en gammal regel: Där en rysk soldat sätter sin fot, det är vårt”. Så talade och sade Vladimir Putin när han presenterade sina ny-imperiala föreställningar om ”Russkiy Mir”, den ryska världen, ett diffust begrepp vars gränser inte självklart sammanfaller med den Ryska federationens.

Russkiy Mir ska förstås som en bredare civilisation förenad av ryskt språk, kultur, historia, den rysk-ortodoxa kyrkan – och förstås ett öde skilt från västs. Sommaren 2025 när Putin pratade om den ryske soldatens fotspår, hade de redan hunnit växa från en kulturpolitisk metafor till brutal geopolitisk realitet.

Det var den 24 februari 2022 som historien återvände till Europa i en form som många européer såg som just historia: en europeisk stormakt invaderade en annan europeisk stat. Putins mål var inte bara att besegra en armé eller tvinga Ukraina till politiska eftergifter. Han ville underkuva ett grannland och utplåna dess kultur, språk och identitet. Ukraina är ju bara ett hittepåland enligt Moskva.

Kriget i Ukraina har därmed också ändrat förståelsen av Europas karta – igen. Gränser som just hade börjat ses som oviktiga administrativa skiljelinjer förvandlades nu till vad de historiskt ofta varit: resultatet av maktkamp, krig och försvarsförmåga. Det ger skäl att fundera också över vår egen plats på kartan med nya ögon.

Världens största land

Varför talar vi inte ryska? Frågan låter kanske tillspetsad. Men studera Eurasien på en jordglob. Från Finska viken till Japanska sjön och Berings sund i öster sträcker sig ett enormt sammanhängande territorium över elva tidszoner: Ryssland.Men detta väldiga land med sina svindlande 17 075 242 km², världens i särklass största, är inget naturtillstånd. Russkiy Mir har inte alltid varit Ryssland.

För drygt 500 år sedan var Moskvastaten bara ett litet furstendöme bland andra. Då började en av historiens snabbaste och mest framgångsrika expansioner. Novgorod krossades redan 1478. Kazan föll 1552 och Astrachan fyra år senare. Sedanfortsatte erövringståget med Ural och genom Sibirien. På mindre än ett sekel hade ryska kosacker nått Stilla havet. Senare svaldes Ukraina, områden kring Svarta havet, Kaukasus, Baltikum, Finland, Polen och Centralasien.

En period sträckte sig imperiet till och med över Berings sund och långt in i Nordamerika, innan USA köpte tillbaka Alaska för 7,2 miljoner dollar år 1867. Historien kan skrivas med neutrala begrepp som expansion och statsbildning. Men för folken som drabbades handlade det om erövring, kolonisering och hårdhänt förryskning. Dagens Ryska federationbestår av 195 olika etniska grupper, urfolk och nationaliteter.

Det märkliga är alltså inte att Moskvastaten blev så enorm, utan var den tog stopp.

Det skandinaviska undantaget

Under århundradena skulle Moskvarikets välde svälla ut till nästan hela den norra delen av den eurasiska kontinenten. Men här vid Europas nordvästraste hörn stannade den koloniala rörelsen. Finland blev ryskt, dagens Estland och Lettland också. Litauen och stora delar av Polen hamnade under tsarernas ok. Danmark, Norge och Sverige gjorde det aldrig.

Det skandinaviska undantaget är viktigt, särskilt som vi aldrig har stått utanför den ryska historien. Tvärtom – under flera hundra år befann sig Sverige och Moskvastaten i direkt konfrontation om samma territorier. Krigen avlöste varandra som årstidernas växlingar, gränserna flyttades fram och tillbaka genom Baltikum, Karelen och Finland. Under 1600-talet var maktförhållandena faktiskt de rakt omvända: Det var Sverige som trängde bort Moskvastaten från Östersjön

Efter freden i Stolbova 1617 hade Sverige till och med skurit av Ryssland från havet i väster. Ingermanland och Kexholms län blev svenska, Östersjön ett svenskt Mare Nostrum. Under Den stora oredans tid intogs Moskva av den svenske fältmarskalken Jacob De la Gardie. Moskvastaten var nära att kollapsa. Sedan vände historien.

Peter den stores seger i det Stora nordiska kriget krossade den svenska stormaktsdrömmen. Ryssland blev nu Östersjöns dominerande makt och Sankt Petersburg anlades demonstrativt på tidigare svensk mark innerst i Finska viken. Estland och Livland gick förlorade. Under 1700-talet ockuperades Finland av ryska arméer flera gånger och ryska galärflottor härjade och brände den svenska ostkusten.

Olycksåret 1809 tvingades Sverige till slut ge upp hela den östra rikshalvan. Riksgränsen flyttades från Karelen till Torne älv. Det ryska imperiets dubbelörnar kom närmare Stockholm än någonsin. Sedan hände något märkligt: expansionenstannade där.

 Imperier expanderar där de kan

Varför? Det enkla svaret är att Bottenhavet och Östersjön skilde det svenska kärnlandet från det ryska imperiet. Det gjorde en invasion komplicerad. Men geografin räcker inte som förklaring. Östersjön stoppade inte Gustav II Adolf från att skeppa över sina arméer till Tyskland under Trettioåriga kriget. Och Bottenhavet blockerade definitivt inte ryska flottor från att terrorisera den svenska kusten 1719.

En viktigare förklaring ligger nog i förhållandet mellan kostnader och vinst. Den ryska framryckningen var som mest framgångsrik när den bara mötte splittrade, militärt svaga eller tunt organiserade samhällen. Öster om Moskva öppnade sig enorma territorier där ryska styrkor kunde besegra de tatariska khanaten, betvinga urfolken och successivt flytta fram imperiets gränser.

I väster såg världen helt annorlunda ut. Här konfronterades Moskvastaten av välorganiserade makter som Polen-Litauen, Sverige, Osmanska riket, Preussen, Österrike-Ungern och så småningom andra europeiska stormakter med svällande, vältrimmade militära muskler. Erövringar var fortfarande en möjlighet, men priset skulle ha blivit mycket högre.

Sverige råkade dessutom utveckla en stark och centraliserad statsmakt ungefär samtidigt som Moskvariket inledde sitt stora imperiebygge. Under de avgörande århundradena var Sverige inte ett maktvakuum som bara väntade på att fyllas av Moskastaten – vi var själva en ytterst aggressiv och expansiv militärstat som spred skräck i Europa under 1600-talet.

Den kanske nyttigaste historiska läxan är därför också den enklaste: imperier växer inte bara därför att de vill växa – de expanderar där de tror att de kan. Den ryska framryckningens gräns har alltså aldrig varit naturgiven. Den har satts där den politiska, militära och ekonomiska kostnaden blev högre än den förväntade vinsten. Och det är här den gamla historien börjar likna vår egen.

Säkerhet genom avstånd

Det ryska imperiet blev tidigt besatt av en tanke som är lätt att förstå utifrån landets geografi. Det europeiska Ryssland saknar i stora drag naturliga gränser. Arméer har kunnat tåga fram mot Moskva från väster över den stora nordeuropeiska stäppen. Den erfarenheten har bidragit till en särskild rysk kultur där territorium och säkerhet blivit två sidor av samma sak.

Problemet är förstås att denna logik saknar en naturlig slutpunkt.

Om rysk säkerhet kräver kontroll över Ukraina, därför att Ukraina ligger mellan Moskva och möjliga fiender i väst, blir nästa fråga vad som krävs för att Ukraina i sin tur ska fungera som en buffert. Makten över Polen, Baltikum, Finland? När den egna säkerheten ska tryggas på grannens bekostnad – det är den klassiska intressesfären.

Och här finns en stark kontinuitet mellan tsarernas imperium, Sovjetunionen och Vladimir Putins Ryska federation som inte kräver några teorier om en evig rysk folksjäl. Regimerna ryms knappast inom en ideologi. Men när de ställts inför samma geografiska faktum har de valt samma politiska lösning: territorium, buffertstater och starkt begränsad frihet för Rysslands mindre grannar. 

Finland som säkerhetsmarginal

Ingenstans blir detta tydligare än i Finland. 1809 förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av befolkningen. Men för Ryssland handlade kriget också om Sankt Petersburg. Den nya huvudstaden låg obehagligt nära den svenska gränsen. Genom att flytta den hundratals mil västerut skapade tsarriket strategiskt djup. Storfurstendömet Finland blev säkerhetsmarginalen.

Efter Finlands självständighet i december 1917 återkom problemet. Stalin och den nya sovjetledningen betraktadeLeningrads närhet till den finska gränsen som ett säkerhetshot, vilket bidrog till Vinterkriget 1939. I finskt perspektiv såg saken förstås ut som gammal rysk imperialism. Stormakter kan beskriva sina säkerhetskrav som enbart defensiva – men det är den mindre grannens territorium eller suveränitet som ska offras. Angriparen gör sig till den hotade. Ukraina känner igen det dilemmat.

Den långa svenska pausen

Efter 1809 förändrades Sverige i grunden. Det gamla riket hade förlorat sin ena halva. Östersjön var inte längre ett svenskt innanhav. Efter det korta kriget mot Norge 1814 följde mer än 200 år av fred. Successivt växte en annan säkerhetspolitisk modell fram: alliansfrihet i fred, neutralitet i krig. Den formeln fungerade anmärkningsvärt länge.

Men den svenska neutraliteten existerade aldrig i ett vakuum. Sverige låg skyddat bakom Finland och Östersjön. Storbritannien och senare USA hade samtidigt starka intressen av att hindra Ryssland från att dominera Nordeuropa. Krimkriget visade att brittiska och franska flottor kunde operera långt in i Östersjön. Det kalla krigets Sverige var formellt neutralt men i hög grad förankrat i väst.

Svenskt territorium blev därför ett dyrt och dåligt byte. En ockupation av Sverige skulle ha varit militärt kostsam, politiskt riskabel och kunnat utlösa en större konfrontation med väst, i värsta fall med kärnvapen. Samtidigt var ett neutralt Sverige inget hot mot Sovjetunionen. Återigen föll kostnader och nytta ut på ett sätt som gynnade oss. 

Den 24 februari 2022

Sedan kom Ukraina. Den ryska invasionen 2022 var förstås ingen repris av Ivan den förskräckliges erövring av Kazan eller Alexander I:s erövring av Finland. Förenklade historiska jämförelser är vanskliga. Men invasionen återförde en gammal fråga till europeisk politik. Hur mycket frihet får en mindre stat behålla när en stormakt ställer krav på underordning och lydnad?

Putins Ryssland hade redan 2008 gått i krig mot Georgien. År 2014 annekterades Krim och kriget i Donbass började. Redan före invasionen 2022 krävde Moskva genomgripande förändringar av Europas säkerhetsordning. NATO:s utvidgning skulle stoppas och närvaron i delar av Europa begränsas.

Det var inte bara krav på Ukraina, utan på en helt ny europeisk ordning där närhet till Ryssland skulle ge Moskva särskilda rättigheter över andra stater. Intressesfären hade återkommit. Och Ukraina befann sig på den farligaste plats en mindre stat kan göra: mellan två olika säkerhetssystem utan att fullt ut tillhöra något av dem. Landet hade vänt sig västerut men omfattades inte av NATO:s försvarsgarantier. 

Sverige byter sida av historien

Ukrainakriget fick Sverige och Finland att dra slutsatsen att den gamla säkerhetspolitiska modellen inte längre fungerade.Finland blev NATO-medlem redan 2023, Sverige följde snällt efter den 7 mars 2024. Därmed hände något som i ett 500-årigt perspektiv är betydligt större än vad det kan låta som: hela Norden hamnade för första gången inom samma militärallians.

Från Nordkap till Öresund och från norska Atlantkusten till den finsk-ryska gränsen sträcker sig nu en sammanhängande säkerhetspolitisk zon. På andra sidan Östersjön fortsätter den genom Estland, Lettland, Litauen och Polen.

Den gamla kartan har ritats om från grunden, men det har också den svenska säkerhetens mekanismer. Östersjön finns kvar, men fungerar allt sämre som vallgrav. Robotar, drönare och cyberangrepp behöver inga landstigningsbåtar.

Finland finns kvar i öster, men fungerar inte längre som buffert. Tvärtom, Sverige har nu blivit en del av försvaret av Finland och NATO:s långa gräns mot det ryska kolonialväldet. Neutraliteten, som under två århundraden höll oss utanför stormaktskonflikter, är borta. Och Sverige självt är ingen stormakt. Nästan alla faktorer som en gång bidrog till att hålla Moskvastaten på armlängds avstånd har antingen försvunnit eller förändrats.

I stället har vi fått en enda, men mycket större: NATO.

Mer utsatta, svårare att erövra

Det skapar en märklig paradox. Sverige har på ett sätt blivit mer utsatt. I en konflikt mellan dagens Ryssland och NATO är det ingen tvekan om vilken sida vi tillhör. Gotland, svenska flygbaser, hamnar, järnvägar och luftrum skulle ha en helt avgörande betydelse för försvaret av Finland och Baltikum.

Samtidigt har tröskeln för ett ryskt angrepp blivit mycket högre. Ett angrepp på Sverige är inte längre starten på ett isolerat svensk-ryskt krig. Det är ett angrepp på hela NATO, det vill säga nästan hela Europa och högst troligt även USA.

Därmed återkommer samma mekanism som genom historien har bestämt den ryska utbredningens gränser: motmakt, men i ny form.

På 1600-talet bestod motmakten av den svenska militärstaten, på 1800-talet av Östersjön, europeisk maktbalans och ett neutralt Sverige som inte längre utmanade Ryssland, under kalla kriget av ett starkt svenskt försvar i skuggan avvästalliansen. I dag består den av ett kollektivt försvarssystem med tre kärnvapenmakter och en samlad ekonomisk och militär styrka som vida överstiger Rysslands.

Det betyder inte att Sverige har blivit ointressant för Ryssland, eller för den delen att all gammal rysskräck har varit helt obefogad, men det betyder att priset för att försöka överfalla eller erövra Sverige har blivit närmast ofattbart mycket högre.

Kartans bedrägeri

Det är farligt att betrakta politiska kartor alltför länge. Färgerna börjar ibland se naturliga ut. Ryssland är så stort därför att Ryssland är så stort, och gränsen längs Torne älv ser lika självklar ut som en kustlinje. Men politiska gränser är sällan några naturfenomen.

Om historien utvecklats annorlunda efter 1809 kunde Sverige ha delat Finlands öde. Hade Sovjetunionen efter andra världskriget haft en fastare styrkeposition i Norden kunde Sveriges handlingsutrymme ha blivit mindre. Om Finland hade förlorat vinterkriget mera definitivt, kunde järnridån ha gått betydligt längre västerut.

Det finns alltså inget metafysiskt som säger att den ryska expansionen måste stanna vid Sveriges gränser. Den stannade här för att människor, stater och allianser tvingade den att stanna. Det är kanske Ukrainakrigets mest obehagliga historiska påminnelse. 

Tillräcklig motmakt

Så varför talar vi inte ryska? Ja, inte därför att Moskva aldrig har kastat några lystna blickar mot vår del av världen. Inte heller därför att Sverige ligger utanför den ryska geopolitikens sfär. Inte ens därför att Östersjön skapar någon ogenomtränglig gräns mellan två världar.

Vi talar inte ryska därför att Moskvastatens framryckning under avgörande skeden mötte en tillräcklig motmakt. Ibland skapade vi själva denna motmakt, ibland geografin, ibland hjälpte andra stormakter till. Och ibland har kombinationen av militär styrka, politisk försiktighet och lyckosamma omständigheter gjort priset för fortsatta erövringar högre än vinsten.

Det mesta av detta har förändrats 2026. Sverige är inte längre neutralt, Finland inte en buffert, och Östersjön inte samma effektiva vallgrav. Den svenska försvarsmakten kan inte heller ensam besegra eller balansera den ryska. Men själva principen har inte förändrats. Imperier expanderar där de kan, och hejdar sig när kostnaden blir för hög.

Det är därför Ukraina angår Sverige på ett djupare plan än enbart solidariteten med ett annat europeiskt land. Kriget handlar ytterst om samma fråga som har format Europas karta under århundraden: om en stormakt ska ha rätt att dikterahur fri och självbestämmande en mindre granne får vara.

Ukrainarna besvarar den frågan heroiskt varje dag. Sverige har efter 200 år av alliansfrihet också lämnat sitt svar. Det svar som vi tidigare hittade i Östersjön, i Finland, i neutraliteten och i vår egen militära styrka hittar vi nu i den kollektiva avskräckning som heter NATO.

År 2026 lever vi i ett helt nytt säkerhetspolitiskt paradigm. Men i bakgrunden ligger en urgammal insikt: gränsen för ett imperium går inte alltid där imperiets självhärskare – oavsett om de har kallat sig tsar, kejsare, generalsekreterare eller president – anser att den borde dras. Den går där någon annan förmår att sätta den.

Och hålla den.

Lars Ilshammar

 Litteratur:

Nancy Shields Kollmann (2017): The Russian Empire 1450–1801. Oxford, Oxford University Press. Troligen den viktigaste moderna översikten över Moskvastatens framväxt och det tidiga ryska imperiet.

Geoffrey Hosking (2001): Russia and the Russians: A History. Harvard, Harvard University Press. Ett standardverk om rysk statsbildning och identitet.

Alexander Morrison (2020): The Russian Conquest of Central Asia. Cambridge, Cambridge University Press. Morrisson studerar här det ryska imperiets fortsatta expansion in i Centralasien.

Gudrun Persson (2021): Det sovjetiska arvet. Lund, Studentlitteratur. Rysslandskännaren Persson visar på ett övertygande sätt den starka kontinuiteten mellan Sovjetunionen och Putins Ryssland.

Martin Kragh (2022): Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin. Stockholm, Fri Tanke. Kragh tar helhetsgreppet om den moderna ryska historien, från Tsarrysslands fall till det postsovjetiska putinväldet.

Serhii Plokhy. The Gates of Europe: A History of Ukraine. Basic Books. Standardverket om Ukrainas historiska utveckling av Ukrainas främste historiker.

Tuomas Forsberg & Magnus Christiansson (red.) (2025): NATO’s Northern Enlargement: Finland and Sweden’s Path to Membership. Bristol, Bristol University Press. En ny antologi som analyserar NATO:s nordliga expansion och den dynamik som ledde Finland och Sverige till NATO-medlemskap.