Var blev du av ljuva … godhet?

Det som borde handla om kampen för det goda har blivit en match i personlig godhet, skriver Sara Landegren.

Bland det mest pinsamma man kunde utsätta sig själv för som tonåring runt 2010 var att inte ha fört in sladden till hörlurarna ordentligt i sin mobil när man satt på bussen. Då fick hela
bussen ta del av ett panikartat försök att sänka volymen, som man sekunder tidigare hade höjt frenetiskt eftersom det inte hördes något i lurarna.

De gånger det hände mig, vred jag mig obekvämt och tittade bakåt för att se om någon hört mig spela ”Sukie in the Graveyard” på högsta volym i tre sekunder. Det slutade alltid med att jag satt högröd i ansiktet med hörlurarna kvar i öronen, utan musik, i skräck att jag skulle råka göra om samma sak igen.

I dag har fenomenet blivit det motsatta när man åker buss, personer sitter i stället och kollar Tiktok och Youtube på högsta volym. Varje buss- och tågresa hörs hög musik och offentliga
videosamtal från mobiler. Och det görs utan en tanke på att det stör andra. Det verkar vara både unga och äldre som gett upp användandet av hörlurar, och såhär är det överallt.
Jag har precis läst Anders Hansens bok Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda. Den handlar om hur mycket mobilen
har tagit över våra liv och vad vi har fått offra. Människor använder i snitt mobilen tre timmar om dagen. Vi lägger alltså tre timmar åt att gilla, skriva, dela och skrolla på mobilen. Men
samtidigt lever vi i en period där vi inte har tid eller hinner med det vi ska. En tid där människor ständigt tampas med att få ihop vardagspusslet, barn och karriär.

Att uppfylla sig själv

Men tänk om det Hansen säger är sant, att vi lägger tre timmar vid en skärm. Sen åtta timmar på jobbet och åtta timmars sömn. Pendla, handla, äta, titta på tv. Hur kan vi finna oss i att låta mobilen sluka så mycket av vår tid?

Hans-Georg Moeller är professor i filosofi och har skrivit boken You and Your Profile: Identity After Authenticity. I boken förklarar författaren de tre olika perioderna som han anser
att samhället har gått igenom; om hur människan formar sin identitet. Den första perioden kallar Moeller ärlighet, då människan levde efter sin tilldelade och förutbestämda sociala roll,
som exempelvis styrdes av kultur, kön eller religion. Du föddes alltså in i en roll, som bagare eller aristokrat, där både du och din omgivning såg dig just som detta. Autenticitet kallar
författaren den andra perioden, som formades under modernismens intåg när äldre strukturer började formas om, och synen på identitet blev en annan.

Den här perioden handlade istället om äkthet, att uppfylla sig själv och hitta sitt eget jag. Det handlade om att vara autentisk och genuin, något som blev starten till en mer utpräglad individualism. Den tredje perioden, som Moeller anser att vi lever i idag, kallar han profilering. Författaren menar att vi i dag ser på vår identitet som en Facebookprofil, och hur vi framställer oss själva är påverkat av hur andra människor ser på oss. Oavsett om vi är online eller offline påverkas vi av ett godkännande från andra, och vi ser på oss själva genom ögonen hos en främling. Men hur menar Moeller att världen ser ut när vi profilerar oss? Det kan vara att filma en konsert i stället för att faktiskt vara där i stunden och lyssna. Eller iscensätta och fota en vacker miljö på stranden utan att njuta av solskenet. Arrangera och fotografera av en måltid in i det sista och därav gå miste om den varma maten. Det som beskrivs är inget nytt för den som är född på nittiotalet.

Instagram, en plattform som jag i perioder använder mycket, fylls ständigt på med nya inlägg där vi ska ta ställning. Oavsett om det är krig, orättvisor eller fel låt som vinner Melodifestivalen, ska vi visa vår åsikt. Har Moeller rätt i det han säger? Varje vecka ser jag nya inlägg och uppdateringar som tydligt talar om vad personer är för och emot. Och det finns tillfällen då jag undrar om det är genuina försök att rädda världen eller bara ett sätt att visa att man bryr sig. Och på sociala medier blir det ofta svartvitt, det finns rätt och det finns fel, inget där emellan. Diskussioner blir debatter som blir drev.

Barbie hade fått nomineringar

Debatter behövs, utan dem står världen still. Men de har förvandlats till något annat. Det som borde handla om kampen för det goda har blivit en match i personlig godhet. Ta Oscarsnomineringarna som exempel. Det dröjde inte många timmar efter att årets filmnomineringar släpptes i januari innan internet förvandlades till ett slagfält. Barbie-filmen som förra året slog många rekord och blev den största öppningsdebuten någonsin för en film regisserad av en kvinna, blev snabbt föremål för en feministisk debatt. Flera kvinnor står bakom filmen och rollistan består övervägande av samma kön. Ändå var det Ryan Gosling, i rollen som Ken, som var den enda att bli nominerad till en Oscar. Sociala medier fylldes snabbt av ironin i detta. Det är precis det filmen handlar om, att oavsett vad vi kvinnor gör är det i slutändan mannen som vinner. Inlägg efter inlägg lades upp om vilket skämt det är att en av tidernas största filmer skapad av kvinnor inte får en enda nominering. Eller?

Efter några dagar verkade Instagram återhämta sig från en kollektiv baksmälla och allt fler började ifrågasätta diskussionen. Barbie har visst fått nomineringar, åtta stycken. Producent och huvudrollsinnehavaren Margot Robbie och regissören Greta Gerwig blev nominerade, inte till de kategorier folk på internet ansåg var rätt, men filmen har, till skillnad vad som skrevs några dagar tidigare, fått flera prestigefyllda nomineringar. Handlar dessa debatter på internet verkligen om en kamp för rättvisa?

Jia Tolentino lyfter fenomenet ”godhetssignalering” i sin essä Jaget på internet. Det vi gör när vi protesterar i form av inlägg och bilder på sociala medier är helt enkelt att visa upp vår godhet. Och detta fenomen gör det ofta enkelt att prata om moral men svårt att leva moraliskt. Tolentino skriver om Sally Scholz uppdelning av solidaritet: social solidaritet, samhällssolidaritet och politisk solidaritet. Att vara solidarisk handlar om att vilja hjälpa utan att egentligen vara påverkad av situationen själv. Men på internet förvandlas solidaritet till identitet. Vi placerar våra jag främst när vi uttrycker stöd för andra. När man delar inlägg och bilder för att visa sitt stöd förbättrar man också sin identitet och gör reklam för sitt eget märke.

Och empatin?

Både Moeller, Tolentino och Hansen beskriver hur vi människor i dag uttrycker våra åsikter och genom det också våra identiteter. För vilken skillnad gör det egentligen när vi delar ett inlägg om utsatta människor och orättvisor? Vi människor är inte konsumenter av social media, vi är produkten.

Mobilen gör oss allt mindre solidariska, skriver Tolentino. Men det här vet vi. Användandet av mobil har format oss så pass att vi i dag väljer att filma en olycka istället för att ringa 112. Och empatin? Den är också på väg att minska enligt Hansen, flera studier har gjorts som visar på att sedan mobilens inträde har vi blivit mindre empatiska. Vad är det för märkligt fenomen som gör att människor aktivt stannar och fotar en olyckshändelse? Att personer pratar i telefon och inte tittar upp när de betalar i kassan? Inte kollar upp när ens barn ropar? Vad är det som håller på att falla bort? Solidaritet? Medmänsklighet? Moral?

Ju mer vi frodas på internet desto mindre social, riktig kontakt får vi. Men går det att förminska dessa beteenden som dåligt hyfs? Det är något annat som har gått förlorat, men jag vet inte vad.

Den amerikanska biologen Edward Osborne Wilson har sagt att problemet med mänskligheten är att vi har känslor från stenåldern, medeltida institutioner och gudalik teknologi. Och Anders Hansen verkar mena samma sak. Vi är inte skapta för den här världen, eller i alla fall inte anpassade. Moralen verkar definitivt inte hänga med.

Utanför mitt vardagsrum finns ett grönområde med lekplats och boulebana. Det är en populär plats att vara på när det börjar bli varmt i luften och året om leker barn där. Ofta sitter
små barn i gungorna och där barnen borde mötas av sin förälders trygga ansikte står i stället en skärm och puttar fart. En dag ropade ett barn i treårsåldern förgäves efter sin förälder. Hen
satt djupt försjunken i sin mobil. Barnet gick iväg och fortsatte skrika i sandlådan. Ropandes efter sin förälders uppmärksamhet. Och vad vet jag som inte har barn hur det är, eller vad
som stod på skärmen, kanske var det livsviktigt? Men i trettio minuter fortsatte skrollandet, och barnets rop genom mitt fönster.

Att välja den riktiga människan

Det finns dagar då den digitala världen underlättar, då det lockar att ta snabbkassan, när man helst inte vill synas för omvärlden. När man sprungit i mjukisbyxor för att köpa en
fryspizza efter en dålig dag. Ja visst finns det tillfällen då snabbkassor lämpar sig, utan människokontakt eller socialt interagerande med krav på att hälsa artigt. Men det glädjer mig att min lilla Ica, på Möllevången, verkar gå emot detta sätt att handla. De byggde om för ungefär ett år sedan för att lägga till självscanningskassor, men sällan ser jag folk välja dem framför de bemannade. På fredagseftermiddagarna sträcker sig köerna långa i butiken men i snabbkassorna smyger bara någon enstaka förbi. Om det handlar om solidaritet eller inte vet jag ej, men något gör i alla fall att vi väljer den riktiga människan.

Vad har egentligen digitaliseringen med godhet att göra? Jag delade själv ett inlägg om kritiken mot Oscarsnomineringarna från Der Spiegels Instagram i januari. “Att nominera
Ken, men inte Barbie, är bokstavligen filmens handling” stod det. Typiskt, tänkte jag när jag klickade på dela. Inlägget låg kvar som min händelse i några minuter innan jag plockade bort
det, och jag undersökte om det verkligen var sant. Vi verkade ha missat att en av filmens tyngsta kvinnliga biroller, America Ferrera, fått en nominering.