Kriminalvård Längre straff, minskad så kallad mängdrabatt och ett växande behov av fängelseplatser förändrar inte bara påföljderna. De aktualiserar en äldre och mer grundläggande fråga: Vad vill samhället egentligen åstadkomma med straffet? Det skriver Ronald Caous.
I Emmanuel Le Roy Laduries “Montaillou” möter vi ett samhälle där straffet kunde drabba inte bara den dömde utan hela hans tillvaro. Michel Foucault använder i “Övervakning och straff” den offentliga avrättningen av Robert-François Damiens i Paris 1757 för att beskriva samma äldre straffvärld. Kroppen var platsen där samhällets dom verkställdes. Den kunde piskas, brännas, stympas och dödas.
Fängelset innebar inte att straffet upphörde att vara kroppsligt. Den dömde låstes fortfarande in bakom murar och galler, men staten slutade stegvis att mäta sin rättvisa i den skada som kunde tillfogas kroppen. Straffet blev i stället förlusten av frihet, mätt i tid. Ur den förändringen växte så småningom också tanken att något skulle ske under denna tid. Den som sattes i fängelse skulle, med få undantag, en dag lämna det. Frågan var i vilket skick och med vilka möjligheter att leva ett annat liv.
Ställas till ansvar
Här finns en del av bakgrunden till det svenska ordet kriminalvård. Frihetsberövandet är straffet, men verkställigheten har också haft till uppgift att förbättra möjligheterna för den dömde att efter frigivningen leva utan fortsatt kriminalitet. Utbildning, arbete, behandling och förberedelser för frigivningen har därför inte varit något som lagts ovanpå straffet av välvilja. De har varit en del av kriminalpolitikens samhällsskyddande funktion.
Bakom detta finns en människosyn som länge varit bredare än skiljelinjen mellan höger och vänster. Alliansens arbetslinje och den klassiska socialdemokratiska tanken om att var och en ska bidra efter förmåga och få efter behov skiljer sig i synen på både stat, fördelning och drivkrafter. Men de har något gemensamt: människor som kan delta i samhället bör också göra det. Arbete och delaktighet är bättre än utanförskap och passivitet. Det är inte självklart att denna föreställning ska upphöra därför att någon begår ett brott.
Den som begår ett allvarligt brott måste ställas till ansvar. Brottsoffret har också ett berättigat krav på upprättelse. Ett rättssystem som bara frågade hur snabbt en gärningsman kunde rehabiliteras skulle knappast uppfattas som rättvist. Straffet uttrycker att ett brott har begåtts, att någon bär ansvar för det och att samhället tar kränkningen på allvar.
Mängdrabatt
Upprättelse är emellertid inte nödvändigtvis detsamma som vedergällning. Det finns ingen självklar skala där varje ytterligare år som gärningsmannen sitter inlåst motsvaras av lika mycket ytterligare upprättelse för brottsoffret. Ändå är det lätt att kriminalpolitiken börjar fungera just så, med strafftid som en sorts valuta för hur allvarligt samhället ser på brottet. Debatten om den så kallade mängdrabatten är ett tydligt exempel.
Bakom uttrycket finns asperationsprincipen, alltså principen för hur ett gemensamt straff bestäms när någon döms för flera brott. Den innebär inte att vissa brott stryks eller betraktas som betydelselösa, men den utgår heller inte från att varje brott motsvarar en bestämd strafftid som därefter mekaniskt ska adderas till alla andra.
Ordet mängdrabatt förändrar detta sätt att se saken. En rabatt är något man får på ett pris som egentligen skulle ha betalats. Därmed skapas också föreställningen att det finns ett visst antal fängelseår som gärningsmannen egentligen är skyldig samhället. Om han inte avtjänar summan av dem har han kommit undan med något. Det är politiskt effektivt eftersom få människor vill ge rabatt på brott, men uttrycket innehåller också en föreställning om straffets funktion.
Om två års frihetsberövande ger samma samhällsskydd och samma förutsättningar för ett laglydigt liv efteråt som fyra år, finns det ur kriminalvårdens perspektiv inget självklart värde i de ytterligare två åren. Den dömde hålls borta från arbete, familj och samhällsliv och staten betalar för att hålla honom där. De extra åren måste därför kunna motiveras med något annat: proportionalitet, samhällsskydd eller brottsoffrets berättigade krav på upprättelse.
Längre straff
Det är mot denna bakgrund Tidöregeringens uttalade paradigmskifte i kriminalpolitiken blir intressant. Under senare år har tyngdpunkten förskjutits mot längre straff, mer tid i anstalt och större betoning av samhällsskydd genom inkapacitering. Asperationsprincipen har angripits som mängdrabatt, reglerna för villkorlig frigivning har skärpts och säkerhetsförvaring har införts för vissa personer som bedöms ha hög risk att återfalla i allvarlig brottslighet. Behovet av fängelseplatser har samtidigt blivit så stort att Sverige söker anstaltskapacitet utomlands.
Det finns en sammanhängande tanke i detta. En person som sitter i fängelse kan normalt inte begå brott ute i samhället, och för en person med hög risk att begå nya grova brott är det ett starkt argument. Det vore samtidigt för enkelt att hävda att den nya kriminalpolitiken inte fungerar. Det dödliga våldet med skjutvapen har minskat. Det är svårt att veta hur stor del av förändringen som kan tillskrivas straffpolitiken och hur mycket som beror på polisens arbete, förändringar inom de kriminella miljöerna och andra faktorer, men det finns ingen anledning att på förhand utesluta att ökad inkapacitering av aktiva våldsutövare har bidragit.
Den intressanta frågan uppstår därför också om politiken lyckas. Om längre frihetsberövanden bidrar till att minska den grova brottsligheten blir det rationellt, inom samma sätt att tänka, att använda mer av det som fungerar. Om åtta år ger bättre samhällsskydd än fyra därför att en farlig person hålls borta från gatan fyra år längre, kan samma argument användas för tolv år. När anstalterna blir fulla bygger man fler, och när det tar för lång tid söker man kapacitet utomlands.
Kriminalvårdens uppgift
Inkapaciteringen har på så sätt en egen logik som inte upphör av sig själv, utan måste begränsas av andra värden. Det är här frågan om kriminalvårdens uppgift återkommer. Samhället har ett självklart ansvar att skydda människor från grov brottslighet och brottsoffret har rätt att få sin kränkning erkänd och gärningsmannen ställd till ansvar. Men nästan alla människor som döms till fängelse kommer förr eller senare ut igen. Samhället måste därför också bestämma vad det vill göra med dem under tiden.
Den frågan rymmer en människosyn. Om människor i grunden betraktas som möjliga deltagare i samhällsgemenskapen blir uppgiften att återföra också den som har begått brott. Om han efter avtjänat straff kan arbeta, försörja sig, ta ansvar för sina barn och leva utan kriminalitet har samhället vunnit något. Om samma resultat kan nås med ett kortare frihetsberövande finns det heller inget självklart samhälleligt värde i det längre.
Tidöregeringens kriminalpolitiska paradigmskifte handlar därför om mer än straffskalor och antalet fängelseplatser. Det aktualiserar en äldre fråga om vad staten vill åstadkomma när den straffar. Vi behöver inte välja mellan brottsoffret och gärningsmannen eller mellan samhällsskydd och återanpassning, men balansen mellan dessa intressen kan förändras. När allt större resurser läggs på att hålla allt fler människor inlåsta under allt längre tid finns det därför anledning att fråga vad som händer med den institution som en gång fick namnet kriminalvård. Vi vet vad den första delen av ordet betyder. Frågan är om vi fortfarande menar något med den andra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
