Palme var en samvetets röst

Olof Palme Den vietnamesisk-franska författaren Thuận (Đoan Ánh Thuận) berättar om sitt förhållande till Olof Palme 40 år efter hans död. 

I mars 2022, när kriget i Ukraina bröt ut, kastade varje dag ut mig i ångest: bilderna av ödelagda städer, Putins krigiska retorik, och ibland även vissa västerländska ledares. Det var då jag kände det akuta behovet av att skriva. Ur denna brådska föddes ”B-52”.

B-52, inte som en cocktail, utan som det superkraftiga bombplanet som tillverkas i USA.

Ett ombudskrig

Kriget 1954–1975 hade det redan berättats om tusen gånger, av amerikanska författare såväl som vietnamesiska skribenter från båda sidor av gränsen, norr och söder. De flesta hade vandrat vid frontlinjerna, andats in krut och blod; de hade den där levda erfarenheten som jag aldrig skulle kunna få. Jag, å andra sidan, hade bara dokument, arkiv och vittnesmål samlade på alla språk jag kunde läsa. En dag stötte jag på självbiografin av Đặng Chí Bình, den första spionen som skickades till norr av den sydvietnamesiska regeringen, arresterad efter bara en vecka av Hanoi-polisen.

30 år i fängelse i norr, outsägligt lidande – och ändå talar han i sina memoarer som publicerats i USA med lysande uppriktighet om den desillusionering han kände gentemot Vita huset. Jag blev djupt rörd av hans bekännelse när han frammanar de amerikanska fångarnas bräcklighet och rädsla, de piloter som föll i Hanois händer: ”Jag förstod att Sydvietnam skulle förlora mot Nordvietnam eftersom vi hade valt fel allierad.”

Đặng Chí Bình blev Z30 i ”B-52”. En bifigur, kanske, men en viktig inspirationskälla. Tack vare honom fick jag en glimt av det kalla krigets komplexitet, de två blockens manövrar och hur mitt folk var fångat i denna malström – Vietnamkriget var i själva verket bara ett ombudskrig.

Tröst i mörka tider

Romanen ”B-52” återberättar historien om Hanoi i slutet av 1972. Inför Parisfredsavtalet och oroade över sin internationella image, inledde USA Operation Linebacker II, fast beslutna att ”återföra den nordvietnamesiska huvudstaden till stenåldern”. I romanens hjärta står en ung läkare från Hanoi, utexaminerad från Leningrad, med uppgift att behandla amerikanska fångar, och en amerikansk officer av ryskt ursprung, Andrej Bolkonskij – ett levande eko av Tolstojs hjälte. Deras hemliga och bräckliga kärlek blomstrar mellan två fiendeläger. Ett tyst krig, osynligt för världen, som lät mig reflektera över våldet, dess fasor och mänskligheten fångad av supermakternas ambitioner.

Efter publiceringen av ”B-52” i Frankrike berikade andra dokument min forskning, som jag fortsatte medan jag förberedde en ny roman, också om Vietnamkriget. En vän skickade mig länkar till svenska dokumentärer. Jag grät när jag såg dessa passionerade vädjanden mot kriget, dessa omfamningar, dessa innerliga ord som det svenska folket riktade till mitt folk. Dessa enkla men kraftfulla gester var en tröst för oss i dessa mörka tider.

Som barn i Hanoi visste jag att svenska experter hade moderniserat huvudstadens dricksvattennät, byggt ett stort barnsjukhus och etablerat fabriker, inklusive pappersbruket Bãi Bằng, tack vare vilka vietnamesiska läsare som jag själv kunde hålla världslitteraturens skatter i sina händer.

En samvetets röst

Idag frågar jag mig själv: varför, i slutet av kriget, när västvärlden blundade för embargot som införts av Washington och Sovjetunionen och dess broderländer i det socialistiska blocket, minskade sitt bistånd genom att kräva skuldåterbetalning – skicka våra unga, skickliga arbetare till fabriker i Östeuropa för att reglera dessa skulder – sträckte Sverige, dess folk och dess ledare, utan bindande historiska band till Vietnam, ut en hjälpande hand? Och vad kunde ha fått Olof Palme, en politiker från den svenska eliten, att bry sig om avlägsna, fattiga länder? Vilket mod krävdes för att fördöma krig, imperialism, rasism och orättvisa, med risk för isolering och förtal? Var det inte hans hållning mot Vietnamkriget som ledde till att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och USA bröts?

Men bortom den politiska gesten är det den här mannens moraliska konsekvens som berör mig, som författare. Palme var inte bara en regeringschef; han var en röst. En röst som förkastade den bekväma jämvikten i diplomatisk tystnad. En röst som påminde oss om att neutralitet inte betyder likgiltighet. I en värld strukturerad av block och maktdynamik vågade han introducera en annan logik: samvetets.

Jag kommer från ett land vars röst länge har talats av andra. I årtionden berättades vår historia av stormakterna, tolkad genom linsen av deras intressen, deras rädslor, deras strategier. När Palme uttalade sig mot bombningen av Hanoi talade han inte för oss; han talade med oss. Denna skillnad är enorm. Den härrör från en etik av lyssnande och respekt – en sällsynt form av solidaritet som varken söker vinst eller dominans.

Ordmod

Jag läste om hans jultal 1972 om och om igen, överfört via telefon till Tidningarnas Telegrambyrå och sänt i Sveriges Radios program Lunchekot, mitt under Operation Linebacker II. Han beskrev de amerikanska bombningarna av Hanoi som en terrorhandling, vilket påminde om Guernica. Han vågade placera Hanoi bland de tragedier som präglar det universella samvetet.

”Vi måste kalla saken för en spade. Det som händer i Vietnam är en form av tortyr. Ett folk plågas, en nation plågas för att förödmjuka dem, för att tvinga dem att underkasta sig maktens språk. Det är därför bombningarna är en grymhet. Modern historia är full av exempel: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där segrade våldet. Men eftervärldens dom har varit skoningslös mot de ansvariga. Ett nytt namn läggs till på denna lista: Hanoi, julen 1972.”

Jag uppskattar detta ordmod desto mer eftersom jag vet hur oroande ord kan vara. Att namnge våld är redan att motsätta sig det. Att säga ”grymhet” är att förkasta det tekniska ordförråd som bedövar mänskligt lidande. I detta verkar Palme stå nära författare: han trodde att språket är bindande, att ett ord som talas offentligt kan spräcka den etablerade ordningen.

Av en märklig slump är ”Hanoi, julen 1972”, som avslutar hans tal, också den röda tråd som väglett mig i skrivandet. Jag såg i den en osynlig bro mellan politik och litteratur, mellan handling och minne. Han talade i nuets brådska; jag skriver i minnets varaktighet. Men kanske möts vi i denna gemensamma övertygelse: vi måste vittna.

Yttrandefrihetens pris

I dag är det 40 år sedan Palme föll offer för en fanatikers kulor. Hans tragiska död tjänar som en påminnelse om att yttrandefriheten har ett pris. Ändå består hans arv: idén att ett litet land kan tala för universella principer; att en ledare kan välja rättvisa framför ändamålsenlighet; att det finns en oskiljaktig koppling mellan vad man försvarar hemma och vad man stöder utanför sina gränser.

”Det vore hyckleri att kämpa för jämlikhet och social rättvisa i vårt eget land samtidigt som vi ignorerar de massor som dör av hunger runt om i världen. Det vore lika mycket hyckleri att tala om de fattigas kamp världen över utan att ta itu med klasskillnader och ekonomisk orättvisa i vårt eget samhälle. Det måste därför finnas en oskiljaktig koppling mellan vad vi försvarar inom våra gränser och vad vi stöder på den internationella scenen. Det är denna koppling som ger mening och sammanhang åt vår politik.”

Som författare har jag alltid strävat efter att väcka mina läsare till insikt om komplexiteten i vår värld – en splittrad värld, dominerad av extrem populism, desinformation och urholkningen av demokratiska värderingar. Jag är oroad över den ökande snäva nationalismen och likgiltigheten inför andras lidande. I detta sammanhang är Olof Palmes anda – internationell solidaritet och globalt ansvar – mer nödvändig än någonsin.

Jag ifrågasätter ständigt författarens roll. De kan visserligen inte förändra världen direkt, men de kan utföra en viktig uppgift: att tala sanning. För mig handlar skrivande om att fördöma lögner, avslöja maktens manipulationer och påminna människor om deras frihet och värdighet. Liksom några av mina romaner har ”B-52” ännu inte fått tillstånd att publiceras i Vietnam; detta hindrar mig inte från att fortsätta skriva ner vad jag tänker och vad jag verkligen har upplevt.

Thuận (Đoan Ánh Thuận)