Samhälle Ibland sätts likhetstecken mellan bristande debattklimat och påverkansförsök där utländska aktörer aktivt försöker så split i samhället. Men den polariserade debatten skapar svenskar inte sällan på egen hand, skriver Linus Hagström.
Det svenska debattklimatet är i sig föremål för politisk debatt. Termer som polarisering, åsiktskorridor och identitetspolitik används ibland för att förstå om, och i så fall hur, debattklimatet har försämrats i takt med att nya politiska konfliktlinjer aktiveras och att debatten alltmer förs på sociala medier.
Även om forskare nyligen har slagit fast att polariseringen inte ökar i Sverige, ser vi närmast dagligen hat och hot uttryckas inom flera politikområden, inte minst migration och integration, brott och straff, miljö och klimat och genus och HBTQ. Hanteringen av coronaviruset är ytterligare ett aktuellt exempel på en starkt polariserad debatt med identitetspolitiska övertoner, där Folkhälsomyndigheten (FHM) och regeringen regelmässigt anklagas för att vara ”mördare” och ”landsförrädare” och även har utsatts för dödshot, samtidigt som förespråkare för FHMs rekommendationer har gjort narr av oliktänkande och kallat dem för sådant som ”foliehattar” och det återkommande ”landsförrädare”.
Framstående läkare har till och med upphört med sin forskning om coronaviruset för att undvika att utsättas för hat och hot. Personangrepp av det här slaget kan säkert vara effektiva om syftet är att ”vinna” en enskild debatt, men jag är rädd att de skadar det högre syftet – det vill säga vår förmåga att leva tillsammans demokratiskt.
Jag har varit intresserad av det svenska debattklimatet sedan en kollega och jag för några år sedan skrev en artikel på DN Debatt där vi argumenterade emot ett svenskt Natomedlemskap. I en essä i den litteraturvetenskapliga tidskriften Life Writing har jag reflekterat över något som då förvånade mig, nämligen att en så stor del av den efterföljande debatten, inte bara på sociala medier utan även i Dagens Nyheter och andra dagstidningar, just kom att handla om mig personligen.
Att buntas ihop med Putin – det vill säga fienden – gjorde mig starkt olustig till mods och fick mig att betvivla mina egna bevekelsegrunder.
Jag utmålades som i bästa fall naiv och obegåvad och i värsta fall som ”Putinkramare” och till och med ”landsförrädare”. DN:s huvudledare skrev till exempel följande dag att min kollega och jag ”tycks helt ha accepterat Vladimir Putins världsbild”.
Att buntas ihop med Putin – det vill säga fienden – gjorde mig starkt olustig till mods och fick mig att stundtals betvivla mina egna bevekelsegrunder. Internt på min arbetsplats, Försvarshögskolan, påminde en överordnad glatt mig om vilka andra som också är emot ett svensk Natomedlemskap, dvs. nynazistiska Nordfront och enstaka vänsterdebattörer som verkligen har uttryckt sympatier till såväl Putin som för den delen Nordkoreas ledare Kim Jong-un.
Bekanta hörde också av sig och sa sådant som att debattartikeln var det ”sjukaste dravel” de hade läst. Samtidigt föreslog nära släktingar att jag kanske borde debattera mer försiktigt – så klart av omtanke. Dessa vitt skilda reaktioner gjorde sammantaget att jag började överväga självcensur som alternativ.
I en vetenskaplig artikel nyligen publicerad i tidskriften Cooperation and Conflict har jag analyserat det svenska debattklimatet i just Natofrågan 2014–2018. Studiens material omfattar 354 ledartexter och debattartiklar i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet, 1408 inlägg på Twitter med fokus på några centrala Natodebattörer, samt intervjuer med ett dussin debattörer på båda sidor. Hela 65 procent av artiklarna under perioden propagerade för ett svensk Natomedlemskap medan endast 35 procent argumenterade emot det.
Eftersom säkerhetspolitiken ytterst handlar om hur ett samhälle ska organisera sin användning av exceptionella åtgärder har det varit vanligt att anta att politikområdet ska karakteriseras av konsensus och att säkerhetspolitiska förändringar ska genomföras stegvis och med stor omsorg.
Min forskning visar dock att Natodebatten är starkt polariserad. Många debatt- och ledarartiklar beskyller motståndarnas argument för att vara känslostyrda, när säkerhetspolitisk debatt istället borde baseras på fakta och rationell analys.
Eftersom ”emotionell identitetspolitik” i det närmaste har blivit ett skällsord som förknippas med det andra lägrets argument eller debattstil, är det dock viktigt att betona att tendensen att driva sådan politik är stark på bägge sidor av Natodebatten.
Motståndare till ett svenskt Natomedlemskap skapar som regel identitet genom att uttrycka stolthet över svensk alliansfrihet, rädsla för stormaktspolitik (inklusive Ryssland) och skam över att Sverige har närmat sig Nato.
Förespråkare formulerar omvänt stolthet över att Sverige är EU-medlem och värderingsmässigt en del av ”Västblocket”, rädsla för Ryssland, och skam över att Sverige inte tillräckligt bejakar sin lojalitet med Västblocket genom ett Natomedlemskap.
Inte heller dessa artiklar debatterar dock bara Sverige och Nato, utan det är även påtagligt fokus på politiska motståndare och deras upplevda tillkortakommanden. Det är särskilt vanligt att Natomotståndare förlöjligas och misstänkliggörs.
I ett uppmärksammat utspel kallade till exempel Dagens Nyheters ledarsida en person som senare kom att identifieras som tidigare utrikesminister Hans Blix för ”Putin-apologet” och del av ”Putins svenska brigad”, ”Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon” och ”Putins svenska vänner”.
Dagens Nyheters ledarsida är givetvis inte den enda som använder tillmälen av detta slag och har heller inte nödvändigtvis gjort de värsta övertrampen. Jag betraktar istället Dagens Nyheter som ett mindre sannolikt fall av den här typen av språkbruk, då tidningens ledarsida som regel brukar ta ställning mot polarisering och hat och hot i andra frågor och gärna framställer sig som en del av politikens mer sansade mittfåra. (Tre lite slumpvis valda exempel finns här, häroch här.)
Det är omvänt mer sannolikt att tro att sympatisörer till Sverigedemokraterna och andra radikala nationalistiska rörelser ska brännmärka sina fiender på detta sätt i en rad frågor: Vi vet exempelvis att ideologiskt liberala, socialdemokratiska och socialistiska politiker och debattörer regelmässigt har kallats för landsförrädare och utsatts för direkta hot på grund av sin roll i utformningen av svensk migrationspolitik.
För att återgå till Natodebatten visar min forskning att debatten på Twitter knappt alls handlar om sakfrågan utan huvudsakligen utgörs av personangrepp på meningsmotståndare. Kvinnliga debattörer på båda sidor utsätts för misogyna påhopp som kokar ned till att kvinnor är oförmögna att förstå säkerhetspolitik.
Natomotståndare är dock återigen mest utsatta och blir föremål för tio gånger fler negativa inlägg än Natoförespråkare. Antalet positiva inlägg är däremot närmast jämnstort. Medan Natomotståndare regelmässigt kallas ”nyttiga idioter”, ”desinformatörer”, ”ryska agenter”, ”Putinister” och ”femtekolonnare”, finns bara enstaka liknande beskrivningar som rör Natoförespråkare – exempelvis uppgavs en vara ”agent åt John McCain”. Dessa på ytan likartade beskyllningar skiljer sig dock, då de flesta svenskar betraktar USA som ett vänskapligt sinnat land medan Ryssland kollektivt uppfattas som ett hot eller till och med en fiende.
I intervjuer med Natodebattörer berättar också framförallt Natomotståndare hur obehagligt det är att delta i den säkerhetspolitiska debatten. De utsätts inte bara för negativa tillmälen, utan även för direkta hot och sociala sanktioner.
En debattör beskriver att hon har förlorat jobbchanser på grund av sin aktivism och en annan att han inte längre efterfrågas som expertkommentator då journalister verkar tro att han faktiskt går Putins ärenden. En debattör var rädd att behöva lämna sitt jobb på grund av sin ståndpunkt i Natofrågan och en annan berättade att hen av samma skäl utsattes för mobbning vid sociala sammankomster.
Natomotståndare berättar vidare om självcensur som strategi för att undvika stigmatisering och repressalier. En Natoförespråkare som deltagit i debatten i decennier säger att hans åsikt var socialt oacceptabel under det kalla kriget, men att han nu känner medvind. Vilka som utsätts för flest personangrepp i en fråga ger utan tvekan en fingervisning om vilka identitetskonstruktioner som dominerar debatten och vad som för närvarande ses som den mest politiskt korrekta åsikten.
I Natodebatten driver alltså både förespråkare och motståndare emotionell identitetspolitik. Å ena sidan är det därmed uppenbart att säkerhetspolitiken håller på att utvecklas till ett mer ”normalt” politikområde: här finns kort sagt starka åsiktsskillnader och den politiska debatten karakteriseras varken av konsensus eller någon större omsorg. Samtidigt har i det närmaste all politik blivit säkerhetspolitik, i så måtto att fiender mittibland oss utpekas inom en rad områden och klumpas ihop med externa fiender och att extraordinära åtgärder föreslås. Kort sagt sker på flera olika sätt en sammanblandning av säkerhetspolitik och mer ”normal” politik.
Jag tror att viss identitetspolitik är ofrånkomlig, eftersom det antagligen är genuint svårt att tala om politik utan att ta ställning till vad som är bra eller dåligt, och utan att klargöra vilka som är med oss respektive emot oss. Viss politisk polarisering är nog också helt normal och konstruktionen av ”den politiska mitten” som ett ideal är därför även den ett uttryck för emotionell identitetspolitik snarare än en realitet.
Även om känslor är en förutsättning för att medborgare alls ska bry sig om sitt land eller samhälle borde det dock gå att undvika direkta personangrepp och anklagelser om samröre med fienden. Den typen av personangrepp syftar knappast till att försöka resonera sig fram till vad som är den bästa vägen framåt, utan stänger snarare ned möjligheten till fruktbara samtal. Personangrepp, hot och hat gör det svårt för enskilda debattörer att fritt uttrycka sina uppfattningar och leder troligtvis till att andra som har åsikter i en fråga känner olust inför att ge sig in i debatten. Dessa företeelseer utgör en starkt skadlig del av vårt debattklimat.
Forskaren i journalistik, Dmitry Chernobrov, visar i sin analys i tidskriften Politics att anklagelser om ”landsförräderi” är särskilt vanliga i auktoritära stater. I en artikel som jag har skrivit med Chengxin Pan, och som publicerats i Review of International Studies, visar vi hur de till exempel har förekommit i Kina, i debatter om hur landet ska förhålla sig till Japan, och ibland med ödesdigra konsekvenser för enskilda medborgare. Vi uppmärksammar dock även liknande tendenser i Japan, i debatter om Kina.
På samma sätt påtalar Chernobrov att anklagelser om ”landsförräderi” ökar i demokratiska stater; de blev till exempel allt vanligare i brittisk politisk retorik inför Brexitomröstningen och i USA innan och efter valet av Donald Trump som president 2016. Den här typen av beskyllningar reproducerar en svartvit världsbild som syftar till att disciplinera och exkludera positioner och personer.De riskerar att tysta debattörer och potentiella debattörer. Förekomsten av liknande beskyllningar i Sverige kan därför ses som ett särskilt hot mot yttrandefriheten och demokratin.
Om vi måste kritisera andra människor och deras uppfattningar, låt oss göra det på ett sådant sätt att de inte tystnar utan kan växa och utvecklas.
Vad den här typen av retorik kan göra blev särskilt tydligt då Trumpsupportrar och självutnämnda patrioter stormade Kapitolium 6 januari i år; när de sökte igenom kongressen i jakt på ”landsförrädare” att skjuta eller hänga. Det uppmärksammades kanske mindre att även många journalister och demokrater använde en närmast identisk retorik; de kallade sig själva för patrioter och brännmärkte politiska motståndare som landsförrädare. Även om Trump och hans följare förvisso utgjorde och alltjämt utgör ett reellt hot mot den amerikanska demokratin, bör journalister och demokrater fråga sig hur de kan motverka den här typen av tendenser utan att samtidigt normalisera ett uppskruvat tonläge som i sig skadar demokratin.
Ibland sätts i Sverige likhetstecken mellan ett bristfälligt svenskt debattklimat och påverkansförsök där utländska aktörer aktivt försöker så split i samhället. Utan att förminska risken för sådana problem visar alltså min forskning på faran med ett polariserat debattklimat som vi svenskar skapar helt på egen hand, och som utländska påverkansförsök dessutom kan försöka exploatera. Vi gör det genom att inte behandla oenighet som en helt normal aspekt av demokratin, eller för den delen vetenskapen, utan som ett uttryck för debattörernas bristande intelligens och onda avsikter. Om vi måste kritisera andra människor och deras uppfattningar, låt oss göra det på ett sådant sätt att de inte tystnar utan kan växa och utvecklas. Ett demokratiskt debattklimat förutsätter debattörer som är ödmjuka och empatiska och som har förmågan att resonera på ett nyansrikt och generöst sätt även om meningsmotståndare.
Läs mer:
”Becoming a Traitor”, Life Writing18(1): 135-143, https://tiny.cc/csrpsz
”Disciplinary Power: Text and Body in the Swedish NATO Debate”, Cooperation & Conflict, http://tiny.cc/gzczsz
”Traversing the Soft/Hard Power Binary: The Case of the Sino-Japanese Territorial Dispute”, Review of International Studies46(1): 37–55, http://tiny.cc/zcrvtz (med Chengxin Pan)
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
