FINLAND När den finska regeringen i vintras togs över av kvinnor på de ledande posterna väckte det uppmärksamhet världen över. Men opinionssiffrorna har inte rört sig uppåt. Nu gäller det att inte drabbas av panik, skriver Mikko Majander.
Inför valet till Europaparlamentet maj 2019 tittade jag undrande på Finlands television där ledare för de fyra största partierna deltog i en av de sista debatterna . Ännu en all male panel, fyra mer eller mindre stiliga män i medelåldern i sina slipsar och kavajer.
Någonting sånt skulle man aldrig få se igen, tänkte jag och skickade ett sms till en vän:
I stället för Juha (Sipilä), Petteri (Orpo), Jussi (Halla-aho) och Antti (Rinne) heter nästa generation Annika (Saarikko), Elina (Lepomäki), Laura (Huhtasaari) och Sanna (Marin) + Maria (Ohisalo) och Li (Andersson) – alla kvinnor mellan 30 och 38 år men inga nykomlingar i politiken.
Förändringen kom snabbare än jag vågade ana. I juni valde De Gröna Maria Ohisalo som partiets nya ordförande utan motkandidat. Centern bytte ledare i september. Förhandsfavoriten Annika Saarikko väntade sitt andra barn och beslöt sig för att backa ur, men i reserven fanns en annan ung kvinna, Katri Kulmuni, som slog en manlig konkurrent med en klar majoritet.
Den största överraskningen kom i december. Efter 16 långa år hade Socialdemokraterna åter blivit ett statsministerparti – tack vare eller trots Antti Rinnes ledning, det beror på observatörens bedömning. Hur som helst, under höstens arbetsmarknadskonflikter förlorade han förtroende bland regeringspartnerna och måste avgå.
Den nya statsministern valdes i SDP:s partifullmäktige där Sanna Marin slog Antti Lindtman med endast tre röster (32–29). Om inte någonting mycket speciellt händer blir hon också partiets nya ordförande i nästa sommarens partikongress.
Då även Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet (SFP) hade kvinnliga ledare, Li Andersson och Anna-Maja Henriksson, blev Finlands politik – eller politikens ansikte – plötsligt ett fenomen i internationella medier. Alla ville intervjua världens yngsta statsminister och rapportera om Marins ”Fem” där alla regeringspartier leddes av kvinnor.
Marins regering har tills vidare njutit av en smekmånad. Opinionssiffrorna har varit klart bättre än för Rinne, trots att statsministerbytet inte betydde någon förändring i regeringskoalition eller regeringsprogram. Det senare är fortsatt mycket ambitiös till exempel när det gäller klimatfrågor och social utjämning.
Spänningar mellan partierna har inte heller blivit lättare att hantera. Landsbygdspartiet Centern har helt annan syn på Finlands skogsbruk än De Gröna som har sitt största stöd i de urbana universitetsstäderna.
Som finansminister måste Kulmuni också vidmakthålla den borgerliga syn på statsfinanser som alltid klagar på vänsterns iver att slösa bort pengarna. De flesta experter har redan varnat att regeringen håller på att öka utgifterna trots att ekonomiska utsikter och prognoser inte ser lovande ut.
Regeringen har baserat sin politik på en strävan att lyfta sysselsättningsgraden närmare den höga skandinaviska nivån. Men även det eftersträvade 75 procent hjälper inte långt om fler människor pensioneras än inträder på arbetsmarknad. Finlands demografiska utveckling och försörjningskvot ser dyster ut med låg nativitet och en snabbt växande åldrande befolkning.
Progressiva satsningar på utbildning, forskning och produktivitet kan nog hjälpa på lång sikt, men frågan är om det finns tid att vänta. Det var en stökig vinter på arbetsmarknaden, med många strejker. Och den offentliga sektorns avtalsförhandlingar har ännu inte ens börjat. Efter flera magra år riktar fackförbunden nu stora förväntningar mot den socialdemokratiskt ledda regeringen.
Så, svårigheter i sakfrågor finns tillräckligt i horisonten men de brukar komma med makten. Det största akuta hotet för regeringen Marin finns dock i de låga stödsiffrorna för enskilda regeringspartier.
Situationen har varit svårast för Centern. Under förra valperiod ledde partiet en högerkoalition som våren 2019 slutade i partiets sämsta valresultat (13,8 procent) i det självständiga Finlands historia. Efter en politisk U-sväng och regeringssamarbete med vänstern har stödet i opinionsmätningar nu blivit ännu lägre.
Centern vet inte vilken fot att stå på och faller samtidigt mellan olika stolar. Partiets linje är splittrad, även om det för nuvarande inte finns en öppen opposition mot Kulmuni. En ung kvinna och ett nytt ansikte som ordförande ökar inte automatiskt partiernas stöd.
Li Andersson har till exempel länge njutit av en hög personlig popularitet och respekt över partigränserna, men Vänsterförbundet under hennes ledning tycks ligga fast vid cirka 8 procent. Sanna Marin har i sin tur givit Socialdemokraterna mycket positiv media och uppmärksamhet. Ändå ligger SDP:s stöd fortfarande på lägre nivå än i det sista riksdagsvalet.
Det är förstås för tidigt att förutse hur ”kvinnoregeringen” ska lyckas. Men det är klart att den inte har råd att panikslås av dåliga siffror i opinionsundersökningar. Man måste tro på sitt eget program, skrivet i långtidsperspektiv. För om regeringen inte gör det, varför skulle då medborgarna tro på dess politik?
Begåvade, välutbildade, arbetsamma, ambitiösa och modiga kvinnor är på frammarsch på alla samhälleliga områden på ett sätt som oundvikligen också kommer att påverka politiken.
I den högerkonservativa oppositionen har Sannfinländarna etablerat sig som den ledande kraften – det enda partiet i Finland som stadigt har över 20 procents stöd. Liksom i andra europeiska länder dominerar en maskulin världsbild i populisternas väljarkår. Jussi Halla-aho är en obestridd ”mästare”, även om partiets ungdomsförbund längtar efter en radikalare etno-nationalistisk linje.
Laura Huhtasaari finns i partiets reserv. Hon hade en rätt framgångsrik kampanj i presidentvalet 2018 och representerar nu Sannfinländarna i Europaparlamentet. Hon är definitivt fortfarande ett framtidsnamn.
Sedan 1987 har Samlingspartiet deltagit i alla regeringar förutom en valperiod (2003–2007). Nu söker partiet sin linje i opposition mellan den rödgröna-centerkoalitionen och den populistiska högern. Även om Petteri Orpo må hålla sin ledarpost i sommarens partikongress betyder det inte att han ska leda Samlingspartiet till nästa riksdagsval.
Sakkunniga och skarpa Elina Lepomäki kunde vara en naturlig utmanare som ordförande om partiet vågar pröva en tydlig nyliberal profil. Antagligen bör hon invänta lämpligare omständigheter, liksom Antti Häkkänen, en annan stigande stjärna som är under 40 år.
Den stora frågan är samma som i Sverige: Skall Moderaterna samarbeta med den nationalpopulistiska högern?
Kristdemokraterna har haft en kvinnlig partiledare sedan 2004 utan någon större förändring i partiets stöd (Cirka 4 procent). Det gäller också Svenska folkpartiet under Anna-Maja Henriksson. För henne var SFP:s återkomst i regeringen nog en framgång som garanterar svenska språkets ställning i Finland åtminstone för den pågående valperioden.
Sauli Niinistö blev vald för sin andra presidentperiod 2018, med en överlägsen majoritet direkt i den första valomgången. Hans tid som statschef kommer fortsätta till 2024. Fyra år är en lång tid i politik, men man vet ju hur media älskar presidentspelet. Och det har redan börjat.
Det finns flera erfarna manliga politiker som ofta betraktas som potentiella presidentkandidater. Kvinnoskaran är betydligt tunnare, fast efterfrågan på en kvinnlig tungviktare är uppenbar. Vem som kommer utvecklas till den rollen, om någon, det blir intressant att se.
Den bästa möjligheten har kanske Jutta Urpilainen som blev Finlands första kvinnliga EU-kommissionär. Det är inte det första glastaket hon har spräckt. Tidigare har Urpilainen varit både Socialdemokraternas ordförande och finansminister. Men popularitet är svårt att bygga på ett medvetet sätt, liksom att förutspå många år i förhand.
Man vet inte om eller hur kvinnovågen ska fortsätta i Finlands politik. Allt tyder ändå på att det inte finns någon väg tillbaka till gångna tider. Begåvade, välutbildade, arbetsamma, ambitiösa och modiga kvinnor är på frammarsch på alla samhälleliga områden på ett sätt som oundvikligen också kommer att påverka politiken.
Finlands första kvinnliga statsminister Anneli Jäätteenmäki satt bara tio veckor i 2003, den andra, Mari Kiviniemi, i tio månader före en stor valförlust 2011. Ur en jämställdhetsvinkel skulle det vara ytterst önskvärt att Sanna Marins regering lyckas bättre.
Det behövs inga reaktionära utrop som ifrågasätter om kvinnorna kan. Det gör de, lika bra som män. Eller bättre.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
