Klimatet i terapi

Klimatfilmer Dokumentären ”Klimatet i terapi” är den senaste i en lång rad biofilmer som fokuserar på klimatfrågan. I decennier har filmskapare använt allt från bombastiska domedagsscenarier till pigga Powerpoint-presentationer för att bana väg för en bättre framtid. Men vems ansvar är det egentligen?

På ett bedagat motell i New Jersey samlas åtta personer under två dagar. Sju av dem är forskare från olika delar av världen, experter inom discipliner som geovetenskap, entomologi och paleoklimatologi. Den åttonde är en skäggig New York-farbror med snälla ögon och ett tålmodigt leende.

Den skäggige heter Richard Beck och är psykoterapeut och expert på gruppsamtal. Han vill få forskarna att diskutera hur de känner inför den kunskap som de bär på. Det är som upplagt för kulturkrock, mellan diagram och tillitslekar.

Den svenske dokumentärfilmaren Nathan Grossman ligger bakom ”Klimatet i terapi”, som får biopremiär i helgen. Det är en liten film, 65 minuter lång och lågmält berättad, men Grossman sällar sig till en lång tradition av filmskapare som försöker hjälpa biobesökarna att bearbeta klimatfrågan – kanske till och med mana till handling.

Costners svindyra vattenfilm

Redan 1961 kom ”Jordens sista dag”, en brittisk science fiction-film där kärnvapenprovsprängningar triggar en global uppvärmning med katastrofala effekter. Klassikern ”Soylent Green” (1973) utspelar sig 2022 och skildrar ett smutsigt och stekhett New York där människor lever som insekter i överfulla skyskrapor, med bara mystiska näringsbriketter att äta.

Det var med en blandning av fasa och fascination – men framför allt det senare – som Hollywood runt millennieskiftet tog sig an det mer konkreta klimathotet, i filmer som ”Waterworld” (1995) och ”The day after tomorrow” (2004). Kevin Costners svindyra vattenfilm skildrar en postapokalyptisk framtid där polarisarna har smält och översvämmat jorden, och där mänskligheten har anpassat sig till ett liv på flytande öar av gammalt skräp, medan Roland Emmerich (med smeknamnet ”the master of disaster”) kortar ner klimatkatastrofen till ett par dygn och placerar en fars sökande efter sin son i centrum.

Visst hoppades filmskaparna att deras berättelser skulle väcka medvetenhet, men underhållning var deras främsta mål. Eventuellt fick filmerna motsatt effekt – att se den amerikanska ostkusten först dränkas och sedan djupfrysas inom loppet av några timmar var ett så tillskruvat scenario att det snarare störde ut verklighetens larmrapporter än underströk dem.

Från Al Gore till Aniara

2006 kom en av de mest effektiva filmerna i kampen för att väcka verklig uppmärksamhet kring klimatfrågan: ”En obekväm sanning”. Filmen följer den före detta amerikanske vicepresidenten Al Gore i hans mission att väcka världen med en Powerpoint-presentation – en skräckdokumentär som det krävdes ett hjärta av sten och en hjärna av frigolit för att lämnas oberörd av. Den sågs på bio av nära åtta miljoner människor och belönades med två Oscarstatyetter.

Sedan dess har klimatkrisen belysts på bioduken ur många olika perspektiv och med många olika medel. Koreanske Bong Joon-ho skapade dystopin ”Snowpiercer” (2013), där det som finns kvar av mänskligheten färdas – och fajtas om knappa resurser – på ett tåg på ständig resa genom ett evigt snölandskap. I ”First reformed” (2017), av manusförfattaren till ”Taxi driver”, spelar Ethan Hawke en grubblande präst som radikaliseras av sin kyrkas bristande engagemang för klimatet.

I Pella Kågermans och Hugo Liljas filmatisering av Harry Martinsons epos ”Aniara” (2019) lämnar en rymdfärja jorden och sätter kurs mot en koloni på Mars. Genom de stora fönstren kan passagerarna blicka ner på sin forna hemplanet, inbäddad i enorma orkanvirvlar. Mellan molnen skymtar brunbrända landmassor och skummande hav. För den svenska biopubliken blev bilderna en skarp påminnelse om sommaren 2018, med sin extrema hetta och de svårsläckta skogsbränderna, en värmechock som fick teoretiska diskussioner om höjda vattennivåer och avhoppade Parisavtal att flytta in i kroppen.

Frustration över noll respons

Med åren har man kunnat ana en viss frustration hos filmskapare över att budskapet inte verkar nå fram, i alla fall inte tillräckligt mycket för att skapa någon väsentlig förändring. Den frustrationen är uppenbar i Adam McKays kolsvarta komedi ”Don’t look up” (2021), där en hotande meteorit får symbolisera klimathotet.

Två astronomer (Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence) försöker varna politiker och allmänheten för den annalkande apokalypsen, men glättiga tv-programledare och en populistisk amerikansk president (Meryl Streep som tjej-Trump) låter dem inte prata till punkt. Allra pricksäkrast är Mark Rylance som techmiljardären med välsmort munläder men absolut ingenting på fötter, som med förödande konsekvenser utser sig själv till mänsklighetens enda hopp.

Filmen delade publiken, i dem som såg den som en väckarklocka om klimathot och desinformation, och dem som avfärdade den som vänsterpropaganda. Men forskarna kände sig sedda. Peter Kalmus på NASA tweetade att filmen ”fångar exakt hur det känns att vara klimatforskare och se världens ledare göra ingenting”.

Men hur går det för forskargänget och samtalsledaren i ”Klimatet i terapi” – hittar de några nya vägar framåt med hjälp av sina känslor?

En lättnad att inte vara ensamma

Till en början är de synnerligen skeptiska till Richard Becks öppna frågor och piniga påhitt, som att de ska prata med en tom stol där de ska föreställa sig att ett barn från framtiden sitter (”det här är en löjlig övning”, säger den japanske ekologen Mizuki, och jag är benägen att hålla med). Men så börjar det sakta öppna sig: en berättar om sin ilska, en annan om skammen när de egna barnen frågar varför polarisarna smälter. Om att inte våga berätta vad man jobbar med, eftersom det bygger en barriär mellan en själv och människorna man möter.

De landar i en känsla av samhörighet, en lättnad över att inte vara ensamma i att ”känna sig maktlös och ansvarig samtidigt”. En insikt om att forskare också är människor (om någon nu tvivlade på det).

Filmen ger inga svar om hur vi kan vända utvecklingen. Nathan Grossman är mer intresserad av gruppdynamiken, av att förvandla siffror och grafer till människor och känslor. Och det kanske inte heller är en filmskapares uppgift att lösa klimatfrågan.

När jag ser ”Klimatet i terapi” påminns jag om när regeringen Bildt drev igenom partnerskapslagen i riksdagen 1994. Då ansåg mindre än hälften av svenskarna (enligt SIFO) att samkönade par skulle få registrera partnerskap, och få samma rättigheter som ”vanliga” gifta par. Men politiken valde att gå före, med vetenskapen och idén om en värderingsbaserat ledarskap som kompass. Det var helt enkelt rätt sak att göra, oavsett vad gemene man tyckte.

Åtta år senare, när partnerskap blev äktenskap, var nära 80 procent av svenskarna positivt inställda. Samma sak skedde 1975, när Sverige fick en av världens mest progressiva abortlagstiftningar, långt innan befolkningen var med på tåget. På 80-talet hade folkopinionen hunnit ikapp lagstiftarna. Politiken gick före, i formandet av det moderna Sverige.

Majoritet vill driva hårdare politik

Med klimatfrågan är det numera tvärtom. Enligt WWF:s ”Klimatbarometern 2025” uppger sju av tio svenskar att de tycker att regeringen borde driva en mer ambitiös klimatpolitik. Sverige får också internationell kritik, bland annat i en ny OECD-rapport, för att vi inte väntas nå viktiga klimatmål till 2030.

2012 lyfte Barack Obama fram Benh Zeitlins ”Beasts of the Southern Wild” som en av sina absolut starkaste filmupplevelser under året som gått. Filmen utspelar sig i Louisianadeltat, där sexåriga Hushpuppy lever i Badkaret, ett slags magisk kåkstad på styltor som är helt utlämnad till extremvädret. Filmen har ett tydligt miljöbudskap, där Badkarets väderplågor korsklipps med smältande isar och urtidsmonster som vaknar ur sin frusna dvala.

Barack Obama blev omvald samma år, och under sin andra presidentperiod lade han in en högre växel i klimatarbetet. Han gjorde klimatpolitiken till en fråga om moral, i stället för ekonomi.

Kanske skulle Ulf Kristersson på samma sätt kunna ta intryck av klimatfilmernas budskap om konsekvenserna av att sitta på händerna när världen brinner. Men det förutsätter förstås att han och regeringskollegorna kliver ut ur Tidöpolitikens ekokammare och börjar bry sig ett dyft om kulturen.

Karin Svensson