Kapitalets utopia

Kapitalism Där tidigare imperier utropade protektorat för att ta kontroll över territorier, skapar dagens entreprenörer och techmiljardärer särskilda zoner inom stater, där vanliga lagar sätts ur spel.

Oxfams rapport Multilateralism in an Era of Global Oligarchy belyser att den rikaste procenten äger mer än de fattigaste 95 procenten av världens befolkning tillsammans:

”Skuggan av global oligarki hänger över FN:s generalförsamling. De ultrarika, och de företag de kontrollerar, formar globala regler som tjänar deras intressen på bekostnad av människor överallt. Det ikoniska FN-podiet känns alltmer förminskat i en värld där miljardärer har mycket stort inflytande.”

Biståndsorganisationen Oxfam varnar för att vi rör oss mot en global oligarki, där den yppersta eliten formar ett globalt politiskt beslutsfattande och regler för att gynna sig själva.

Först söndra, sedan härska

Det är nyliberalismens seger i teori och praktik som banat väg för en utveckling som nu tycks sakna någon motkraft. Med filosofen Mark Fishers terminologi lever vi i dag i en ”kapitalistisk realism”. Med det avser Fisher ”den utbredda känslan att kapitalismen inte bara är det enda gångbara politiska och ekonomiska systemet utan också att det nu är omöjligt att ens föreställa sig ett koherent alternativ till det”.

Den nyliberala ideologin vilar på principen att söndra för att härska. Den syftar till att montera ner all makt som inte utgår från företagandet. Politikens egenvärde misstänkliggörs och staten förväntas hålla sig undan. Genom att marginalisera det politiska samtalet berövas medborgarna rätten att formulera gemensamma intressen; demokratin urholkas utan att formellt avskaffas. Människan reduceras till en opolitisk aktör som förväntas konkurrera individuellt på en fri marknad. Och när det inte längre finns något kollektiv att rikta motstånd genom, står kapitalets makt oemotsagd.

Det är det som menas med att härska genom att söndra. Makten löses inte upp, den koncentreras – inte till staten, men till företagen.

Kollektivism – det vill säga tanken att vissa mål bäst uppnås gemensamt, genom ömsesidigt ansvar och gemensamt ägande – har marginaliserats och omtolkats till något suspekt, till och med farligt. Det som under stora delar av 1900-talet betraktades som bärande principer i en demokratisk välfärdsstat – solidaritet, omfördelning, offentlig sektor – har reducerats till uttryck för ineffektivitet, förmynderi och tvång.

Det paradoxala är att det skett under förevändningen att det är till gagn för den ”vanliga människan”. Det var till exempel vad den forne moderatledaren Gösta Bohman förkunnade när han lanserade den nya individualismen i Sverige under 1970-talet, det vill säga det årtionde då nyliberala krafter på allvar började utmana välfärdsstaten. Med hänvisning till omtanken om de svaga hävdade Bohman att den ”vanliga människan” är vår huvudman: ”Det är på hennes uppdrag vi politiker fullgör vårt arbete.”

Gränslöshetens gränslöshet

Grundtanken i det nyliberala trickle-down-resonemanget är att de svaga bäst hjälps av att det går bra för de rika – en logik där ojämlikhet inte bara accepteras, utan legitimeras som lösning. I denna omtolkning av solidaritet har marknadslogiken trätt in som den självklara lösningen på snart sagt alla samhällsproblem.

Den extrema individualismen manifesteras i eskalerande samhällsklyftor, där fattiga och rika lever i helt skilda världar. Jag menar då inte i skilda världar i symbolisk mening, utan i faktisk. Det finns sedan länge grindsamhällen (”gated communities”), där de rika byggt murar mot omvärlden. Men det stannar inte där. Gränslöshetens gränslöshet vet inga gränser.

Den yppersta eliten har skaffat sig en alldeles egen utopi: den privata staden eller stadsstaten. Det kallas charter city, startup nation, seastead eller network state. Olika namn, men med en gemensam idé: att företag och rika individer ska kunna undandra sig demokratisk kontroll och nationell lagstiftning och forma sina egna samhällen.

Utopin bygger på föreställningen att det traditionella samhället – med sina lagar, skatter, skyldigheter och förpliktelser – är ett hinder för innovation och individuell frihet. I centrum för utopin står entreprenören som samhällsbyggare. Den gamla devisen ”Folket bygger landet” har ersatts av en ny: ”Kapitalet designar samhället”.

Den koloniala logikens återkomst

Paul Romer, som populariserade idén om charter cities, ville skapa tillväxt utan att behöva förhålla sig till det han kallade ”svaga institutioner”. Men det som i dessa sammanhang beskrivs som svagt är i själva verket ofta det som skyddar de svaga: fackliga rättigheter, konsumentskydd, miljöregler och demokratisk insyn.

Bakom dessa framtidsdrömmar ligger ett gammalt mönster: kapitalet som söker obrukad mark för exploatering. Men i stället för fysiska territorier handlar det nu om juridiska vakuum – platser där rättsstat, arbetsrätt och fördelningspolitik trängs undan till förmån för kontraktsfrihet och investerarskydd. Det handlar om en ny version av kolonial logik – förklädd till innovation.

Där tidigare imperier utropade protektorat för att ta kontroll över territorier, skapar dagens entreprenörer och tech-miljardärer särskilda zoner inom stater, där vanliga lagar sätts ur spel. I dessa undantagsområden är det inte längre demokratins principer som gäller, utan marknadens: låg beskattning, svag insyn, begränsade rättigheter för arbetstagare – allt i syfte att attrahera investerare och maximera avkastning.

Science fiction?

Det låter möjligen som science fiction, men det är det inte. I Honduras byggdes till exempel nyligen Próspera, en privaträttslig enklav med egen rättsordning. I Silicon Valley har Balaji Srinivasans idébok The Network State fått stort genomslag. Där beskriver han en framtid där människor samlas i digitala gemenskaper på nätet, som styrs av egna regler och tekniska system – i stället för av nationella lagar. Genom blockkedjeteknik registreras identitet, medborgarskap och avtal, och målet är att dessa digitala samhällen ska bli så starka att de kan erkännas som självständiga nationer.

Under sin presidentkampanj 2024 föreslog Donald Trump att bygga upp till tio ”Freedom Cities” på federal mark. Dessa städer skulle fungera som specialzoner med minimal statlig inblandning, avsedda att främja innovation och ekonomisk tillväxt. Idén har fått stöd från konservativa tankesmedjor och tech-investerare som Peter Thiel och Marc Andreessen. Enligt rapporter har grupper som representerar ”startup nations” diskuterat lagförslag med Trump-administrationen för att möjliggöra skapandet av dessa städer, som skulle vara undantagna från vissa federala lagar och regler.

Exemplen ovan visar att vi redan lever i konturerna av en framtid där samhällsbyggande inte längre är en kollektiv angelägenhet, utan en entreprenörsdriven affärsmodell.

Från oligarki till ideologisk förnyelse 

Den globala oligarkin söker inte enbart ekonomisk dominans – den bär också på en ideologisk ambition: att omforma samhällsordningen i grunden. I USA, där dessa idéer får allt större inflytande över Vita husets politik, framträder en intellektuell rörelse som inte längre nöjer sig med att kritisera den liberala demokratin – utan vill ersätta den.

Den så kallade mörka upplysningen (”Dark Enlightenment”) är en nyreaktionär strömning som formulerar ett radikalt brott med upplysningens ideal om frihet, jämlikhet och solidaritet. I stället förespråkar rörelsen hierarki, underkastelse och ett auktoritärt styre. Programmeraren Curtis Yarvin, en av rörelsens centralgestalter, argumenterar för att demokratin har spelat ut sin roll och att samhället i stället bör styras som ett företag – med en vd snarare än en vald regering. En slags teknokratisk monarki. Yarvins idéer har fått genomslag hos inflytelserika aktörer inom techvärlden, bland andra Peter Thiel, JD Vance och Elon Musk, och har diskuterats av personer i och nära den amerikanska regeringen.

Postliberala idéer, med rötter i tänkare som Patrick Deneen, vinner samtidigt mark inom den nya högern. Deneen menar att både vänsterns individualism och högerns marknadsliberalism har försvagat det gemensamma goda och samhällsmoralen. Han förespråkar därför ett ”fredligt men kraftfullt störtande” av den liberala eliten, och betonar behovet av att återgå till traditionella värderingar, religiös gemenskap och lokalt förankrade samhällen.

Det ideologiska landskapet som växer fram i den amerikanska politiken visar hur kapitalets utopier och idéer om stadsstater och privaträttsliga samhällen inte enbart är teknokratiska experiment – de är förankrade i ett djupgående förakt för demokratins institutioner. Det som förr kunde avfärdas som tankar i marginalen återfinns nu i politiska maktcentra. Genom personer som Yarvin, Thiel och Deneen ges oligarkin en berättelse, ett mål och en moralisk legitimitet. Det är inte längre bara en fråga om ekonomi, utan om att också erövra ideologisk hegemoni.

Marknadens frihet mot folkets självbestämmande

Vi befinner oss i ett tillstånd där gränslösheten sprängt alla gränser. Det är kapitalets drömtillstånd – ett samhälle där de rikaste bygger sina egna världar och undgår ansvar, granskning och gemenskap. Det är en gränslöshet som öppnat nya möjligheter för ett klassamhälle bortom rim och reson. I kapitalets Utopia ställs marknadens frihet mot folkets självbestämmande. Frågan är inte främst om dessa stadsstater fungerar, utan för vem. Vi gör klokt i att se dessa projekt inte som framtidens lösning, utan som samtidens symtom. En värld där de rikaste inte längre flyr till skatteparadis – de bygger dem själva. Med egen polis, egen rättsordning och egna gränser.

Det som återstår för oss andra är att försvara det som fortfarande binder oss samman – innan allt har lösts upp i en individualism som förment är till för den vanliga människan.

Hans Dahlqvist, docent i historia

Referenser

Axios (2023). Trump pitches “Freedom Cities” proposal as part of 2024 campaign. Tillgänglig på: https://www.axios.com/2023/03/04/trump-freedom-cities-proposal-2024-campaign?utm_source=chatgpt.com [Hämtad 2025-05-03].

Bohman, G. (1974). Den nya individualismen. Stockholm: Timbro. s. 15.