En vit och en brun på världstoppen

Vad kan vi lära oss av Mount Everest och Nepal, och hur hänger det ihop med Kiruna?

En vit och en brun har äntligen nått toppen. Det är den 29 maj 1953 klockan 11.30 på förmiddagen. Edmund Hillary, en biodlare från Nya Zeeland, och sherpan Tenzing Norgay med sina rötter i både Indien och Nepal har bestigit, eller som det snart ska heta ”erövrat”, världens högsta berg. Mount Everest, precis på gränsen mellan Nepal och Tibet, är 8 848 meter över havet och uppkallat efter en engelsk 1800-talsgeograf, översten och överlantmätaren för Indien Sir George Everest. Det nepalesiska namnet är Sagarmatha. I Tibet på norra sidan kallas det Chomolungma. Båda namnen speglar traditionella föreställningar om naturens helighet; berget som en modergudinna.

Hillary och Tenzing är inte först. Ända sedan sekelskiftet har många försökt. Några har varit nära, flera har dött på vägen. Senast våren 1952 slog Tenzing höjdrekordet på 8 611 meter tillsammans med schweizaren Raymond Lambert. Men ingen har lyckats stå på själva toppen, förrän nu på det nionde försöket under brittisk ledning – britterna som alltid har ansett att Everest är ”deras”. Hillary och Tenzing omfamnar varandra i den starka vinden, gräver ner några minnessaker i snön, och så tar Hillary fram sin kamera och fotograferar Tenzing med isyxan som bär FN:s, Storbritanniens, Nepals och Indiens vimplar – en djupt symbolisk bild som snart ska flyga över världen.

Men inte ännu. Bestigningen ska så länge förbli en välbevarad hemlighet. Expeditionens ledare, översten John Hunt som leder attacken mot Everest i grandios militär stil – över 400 man ingår i hans truppstyrka – har nämligen tänkt ut en slug plan för att skänka välbehövlig glans åt hans nu något luggslitna imperium. Ett kodat meddelade skickas så med kurir till sherpafolkets huvudstad Namche Bazaar och därifrån med radio till den brittiska ambassaden i Kathmandu. Sedan når nyheten om expeditionens triumf ut över världen – från London – på morgonen den 2 juni 1953, vilket råkar vara samma dag som Elizabeth II ska krönas till drottning av det Förenade kungariket. Gloria!

Det nya landskapet

Tenzing och Hillary stannar på toppen i en kvart. Så börjar den farliga nedstigningen genom ”dödszonen”, den syrefattiga regionen ovanför 8 000 meter där människor inte kan överleva längre än några timmar, ner till det vindpinade Södra passet, ner genom den breda glaciärbassängen Western Cwm och det stora isfallet till baslägret och sedan vidare ner genom Solu-Khumbus djupa dalar och rhododendronskogar till en ny värld där allt har föräldrats. Från och med nu är de hjältar och världskändisar på livstid. Allt de säger kommer att citeras. Allt de gör kommer att dokumenteras och kommenteras. Alla kommer att vilja hälsa på dem, fotas med dem, avundas dem, använda dem. Medaljer och titlar kommer att regna över dem. Aldrig mer ska de vara ensamma. Och aldrig mer ska Everest bli sig likt.

Det är nya tider också politiskt. The British Raj har nyss upplösts och efterlämnat två självständiga stater: Indien och Pakistan, som nästan genast råkar i krig över det omtvistade Kashmir. Det tidigare så slutna kungariket Nepal har börjat öppna sig mot omvärlden och släpper in expeditioner till Everest. Kejsarnas gamla Kina har å andra sidan blivit en kommunistisk folkrepublik som nu också har annekterat det feodala Tibet och håller gränsen stängd för västerlänningar. Världsordningen tycks ha kastats om och paret Hillary-Tenzing, en vit och en brun förenade av ett kort rep på toppen av Everest, skulle bättre än de flesta kunna personifiera denna efterkrigstidens stora frigörelse- och avkoloniseringvåg.

Men bilden av de där goda, jämlika kamraterna i en omfamning högst uppe på världens tak är mest en synvilla. Medan Hillary kan delta i expeditionen enbart i den exklusiva egenskapen av talangfull klättrare har Tenzing bjudits in som medlem i klätterteamet med armbågen, ovanpå sina ordinarie uppgifter som Sirdar – chef och arbetsledare för alla sherpabärare. I sin läsvärda självbiografi ”Son av Mount Everest” har han svårt att dölja känslorna av utanförskap. Britterna, dessa jolly good sports, är trots sin formella välvilja kyligt reserverade och håller sig helst för sig själva. Hillary tar gärna åt sig äran när det går bra, men pekar på Tenzing när det går sämre. Dessutom promenerar han två steg före Tenzing upp på toppen, vilket indiska nationalister småningom ska göra stor sak av. Och så vidare.

I Kathmandu får expeditionsmedlemmarna bo inne på den brittiska ambassaden, medan sherpas istället hänvisas till betonggolvet i ambassadens garage. Och expeditionen i sig själv som ska betvinga världens högsta berg för att ära Storbritannien och hylla den senaste brittiska monarken på andra sidan jorden är snarast ett utflöde just av gammal kolonialism från tider när solen aldrig gick ner i det brittiska imperiet: Rule, Britannia! en kort stund till. Att tälttåget leds av en hög officer i hennes majestäts tjänst talar också ett tydligt språk. Överstens, snart brigadgeneral och baron, egen bok om bestigningen, liksom den officiella expeditionsfilmen, ska för övrigt båda få samma lätt krigiska titel: ”The Conquest of Everest”.

Because it’s there!

Kanske är alla bergsbestigningar egentligen bara uttryck för människans eviga strävan att besegra och erövra naturen? Vår art är ju planetets mest formidabla upptäckare och utforskare med ett närmast genetiskt behov av att fylla ut kartans alla återstående vita fläckar. Sedan koloniserar och exploaterar vi snabbt varje beboelig kvadratmeter. Och när det är fullbordat vänder vi blickarna mot universum: månen, Mars och vidare ut i det stora okända. Men varför? Det enkla svaret finns möjligen i ett berömt citat av George Mallory, alpinisten som försvann mystiskt helt nära toppen under den tredje brittiska expeditionen till Mount Everest 1924. När en reporter frågade varför han absolut ville bestiga Everest svaradeMallory kort: ”Because it’s there!”. Mera komplicerat behöver det inte vara.

Det här är inte en text om de höga bergens lockelse eller om alpinismens estetik. Den som vill fördjupa sig i sådana frågor kan till exempel läsa in sig på författaren Robert Macfarlanes lysande skildring ”Mountains of the Mind: A history of a Fascination”. Däremot ska texten handla om vad som hände på och kring Everest efter 1953. För bestigarna själva följde genast ett intensivt turnerande världen runt. Hillary fick en fin adelstitel av den nykrönta drottningen redan i Nepal och blev Sir Ed, medan Tenzing belönades med George-medaljen, Order of the Star of Nepal och Indiens Padma Bhushan-orden. Men med tiden skulle båda hemsökas av sin egen berömmelse, Tenzing till den grad att han blev skygg och tidvis måste isolera sig från alla lycksökare i sitt hus i Darjeeling.

Hillary kom senare att leda Nya Zeelands insatser i den massivt upplagda Commonwealth Trans-Antarctic Expedition1955–1958. I januari 1958 nådde han Sydpolen med bandtraktor, och 1985 flög han till Nordpolen. Under resten av sitt liv engagerade han sig starkt i miljöfrågor och gjorde stora humanitära insatser i Nepal. Han drev bland annat på för ökat skydd av Nepals urskogar, stod bakom skapandet av en ny nationalpark kring Everest (Sagarmatha National Park) och byggde själv upp skolor, sjukhus och infrastruktur för sherpabefolkningen via sin egen Himalayan Trust. 2003 blev han hedersmedborgare i Nepal. Hillary dog 2008.

Tenzing utsågs till den förste Director of Field Training när Himalayan Mountaineering Institute öppnades i Darjeeling 1954. Han bidrog starkt till att lyfta sherpas status och etablera dem som klättrare och expeditionsledare i egen rätt, istället för att enbart fungera som bärare åt andra. År 1978 grundade han sitt eget vandringsföretag, Tenzing Norgay Adventures. Sedan 2021 leds företaget av hans son Jamling Tenzing Norgay som själv besteg Everest 1996. Tenzing hade börjat vuxenlivet med att vakta sin fars jakar och förblev analfabet till din död 1986, men talade sju språk och författade flera böcker på diktamen.

Döden på toppen

Everest själv då? Några siffror sammanfattar en minst sagt explosiv utveckling med industrialisering och kommersialisering som främsta ledord: I december 2024 hade toppen bestigits totalt 12 884 gånger av 7 269 olika personer, bland annat en 80-åring och flera 13-åringar. Många har alltså varit uppe mer än en gång. Sherpan Kami Ritasitter på det just nu gällande rekordet med 31 egna bestigningar, två under samma vecka. ”Med syrgas är det ingen stor grej”, säger han till BBC. Men alldeles riskfritt är det förstås långtifrån. Till slutet av 2024 hade omkring 350 personer, eller i genomsnitt var tjugonde klättrare som nått toppen, dött på Everest av höjdsjuka, laviner, fall, köldskador – eller ren utmattning. Många kroppar ligger kvar på berget.

Den 10 maj 1996 stod journalisten Jon Krakauer på Everests topp tillsammans med andra klättrare från två kommersiella expeditioner. Just då drog en ovanligt brutal storm in. Åtta personer dog i stormen och de överlevande drabbades av chockoch svåra skuldkänslor. I bestsellern ”Tunn luft” berättar Krakauer om katastrofen som förändrade hans liv för alltid. Tragedin har också dramatiserats i spelfilmen ”Everest”. Senare blev säsongen 2023 en av de dödligaste hittills, med 17 omkomna klättrare. Annars har dödligheten minskat stadigt över tid, trots kraftigt ökat antal bestigningar, och ligger idag på ca. en procent – ungefär samma dödlighet som bland soldater i krig.

Jämfört med andra 8 000-metersjättar som Annapurna 1, Nanga Parbat eller K2 är dödligheten på Everest faktiskt relativt låg. Ökända Annapurna 1 på 8 091 meter leder för närvarande den dystra statistiken med en dödlighet på över 35 procent (!). Fler än var tredje klättrare som försökt nå den toppen har alltså omkommit någonstans på vägen. Men riskerna på Everest är fortfarande betydande, särskilt för oerfarna klättrare som underskattar de extrema förhållandena. På senare år har det också uppstått farliga köer vid flaskhalsar som Hillary Step högt uppe på berget. För att öka säkerheten införde Nepal nyss en regel att klättrare först måste ha bestigit minst ett berg över 7 000 meter innan de kan få tillstånd att klättra Everest.

En ekonomisk motor

Gratis är det inte heller. Det krävs tillstånd för att nå toppen, och sedan bestigning av Everest blev en industri har prislappen stigit stadigt. Idag kostar bara tillståndet drygt 165 000 kr. Dessutom tillkommer kostnader för utrustning, guider, bärare, mat och syre med mera. Totalsumman för att få stå på världens högsta berg kan alltså landa på mellan 350 000 kr och en miljon. Det betyder också stora inkomster för den nepalesiska staten – motsvarande drygt 47 miljoner kr under 2025. Sammantaget har bergsturism blivit en av Nepals viktigaste näringar, som står för ca. 6,7 procent av landets BNP. De årliga turismintäkterna från Everest-området ensamt beräknas till 2,8 miljarder kr.

Everest och andra höga berg är alltså en stark ekonomisk motor med positiva effekter för landet som helhet, men också för lokalbefolkningen och den regionala utvecklingen. Över 100 000 personer per år besöker Khumburegionen kring Everest med Sagarmatha National Park och bidrar direkt till inkomster för 920 trekkingföretag. Sedan återinvesteras nationalparksavgifterna ofta i olika samhällsprojekt. Nepal är fortfarande ett av Asiens fattigare länder – drygt 20 procent av befolkningen levde under den nationella fattigdomsgränsen 2023 – men landet har gjort tydliga framsteg under de senaste decennierna, och mer än något annat är det drömmen om Everest som har fört in det i den moderna världen.

Utvecklingen har förstås inte varit utan problem. Ökad ojämlikhet, växande ekonomiska klyftor och politisk instabilitet har följt i spåren av stigande inkomster. De rikaste tio procenten av befolkningen tjänar i dag mer än tre gånger så mycket som de fattigaste 40 procenten. Nepal har en ung befolkning (medianålder 25,3 år), men arbetslösheten bland de yngre är skyhög – över 22 procent – vilket har nyligen lett till våldsamma protester mot korruption, vanskötsel och brist på möjligheter. Den tändande gnista blev regeringens beslut att förbjuda sociala medier som Facebook, X och Youtube. Minst ett 20-tal människor dödades och hundratals skadades när kravallpolisen sköt skarpt mot demonstranter ur Gen Z-rörelsen som tågade mot parlamentet i Kathmandu. Protesterna svalnade av först när premiärministern och flera andra ministrar hade tvingats avgå.

Världens högsta sophög

Ett annat växande problem är nedskräpning och miljöförstöring som följd av massturism och kommersiella klätterexpeditioner. Varje klättrare producerar mellan åtta och 18 kg avfall, inklusive plastflaskor, matförpackningar, förbrukade syrgastuber och tältrester. Hälsofarliga högfluorerade ämnen eller PFAS har hittats i gammal klätterutrustning. Totalt har Everest samlat på sig omkring 8 000 ton skräp sedan 1953. Mänskligt avföring är ett särskilt problem: ca. 5 400 kg per år hamnar i glaciärer och kring läger på hög höjd. Överexploatering av Sagarmatha National Park har också lett till omfattande markerosion och föroreningar längs vandringslederna.

Edmund Hillary var tidigt starkt kritisk till kommersiell klättring på Everest: ”There are people who hardly understand mountaineering. They do not care about the mountain. They have paid $ 65 000 and all they want is to set foot on the summit, go home and boast about it”, brummade han redan år 2000. Förmodligen såg han alpinismens heroiska golden age decennierna efter andra världskriget i ett nostalgiskt skimmer. Det var ju då som ett litet fåtal utvalda män, oftast vita som han själv, betvingade en efter en av jordens 14 jungfruliga toppar över 8 000 meter. De ansåg att de offrade för ett högre ideal när de med stora mödor och akut risk för livet besteg Himalayas giganter.

”Vilken ofattbar upplevelse det är att få uppnå sitt ideal, och i samma ögonblick, att förverkliga sig själv!” Så beskrev fransmannen Mauritz Herzog sina känslor av lycka och frihet när han som allra första människa stod på toppen av ett 8 000-metersberg – Annapurna 1 – den 3 juni år 1950. Herzog ”avgudade berget med ett barns enkelhet och vördade det med en munks vördnad för det gudomliga”, men till priset av att han förfrös alla fingrar och tår, som fick amputeras. Sedan dess hade klättringen blivit industri. Och så värst romantiska var inte de betalande klienter som nu kunde tvingas vänta timmar i växande köer på Everest innan det äntligen blev deras tur att släpa sina utmattade kroppar upp på toppen.

Norbu Tenzing Norgay, en annan av Tenzing söner, har också uttalat sig mot kommersiell klättring på Everest. Han menar att den har solkat ner sportens ”renhet” och dessutom är en direkt fara för penningstarka men mindre erfarna klättrare. Han kritiserar också att sherpas erbjuder sina förmögna klienter femstjärniga upplevelser, medan de sedan får göra största delen av det farliga arbetet själva – till låga löner dessutom. Nu efterlyser han en översyn av hela den kommersiella klätterbranschen för större säkerhet och ökad rättvisa åt lokala guider.

När glaciärerna smälter

Samtidigt är Everestregionen utsatt för stora klimatförändringar. Området värms upp mer än genomsnittet för Nepal, vilket påverkar ekologi, snötäcke och växtsäsonger. Glaciärerna smälter snabbt. Den mäktiga Khumbu-glaciären som rinner upp vid Everest fot har till exempel tunnats ut med ca. 30 meter per år under de senaste decennierna. Smältvattnet bildar sedan glaciärsjöar som i kombination med avskogning kan orsaka farliga översvämningar, ett växande hot mot de folkrika samhällena nedanför bergen.

För att minska trycket på Everest och sprida turismens positiva effekter till fattigare regioner har 97 andra berg på höjder mellan 5 870 och 7 132 meter i västra Nepal just öppnats för klättring utan behov av några tillstånd. Nepal har dessutom satt en ny gräns för expeditionsteam till max 15 personer, förbjudit kommersiell verksamhet i Everest Base Camp och infört krav på att bära ner avfall och kroppar av omkomna klättrare från berget. Och från 2024 måste alla klättrare använda avföringspåsar – poop bags – när de ska uträtta sina behov.

Andra åtgärder handlar om att högst aktivt städa berget från skräp. Sedan 2008 har Eco Everest Expedition plockat ner över 25 ton avfall och 1 000 kg mänsklig avföring. Dawa Steven Sherpa leder ”Cash for Trash”-kampanjen som betalar lokalbefolkningar för skräpinsamling på Everest och andra 8 000-meterstoppar. Den nepalesiska armén och olika NGOs gör regelbundet andra städinsatser. Mellan 2019 och 2023 bars över 35 ton skräp ner från bergen. En ny innovativ metod som låter klättrare andas ädelgasen xenon har också gjort snabbare bestigningar möjliga och förkortat tiden på berget med ca. 75 procent, något som minskar både avfall och belastning på miljön. Men metoden är fortfarande kontroversiell och anses oetisk av puritanska bestigare.

En ny kolonialism?

En process som inleddes på allvar åren kring 1950 har idag gjort Mount Everest och sju andra av världens allra högsta toppar helt centrala för Nepals ekonomi – de lockar turister, genererar stora licens- och tjänsteintäkter, ger lokalbefolkningen arbete och driver samhällsutveckling. Det brukar påstås att landet har tre religioner: hinduism, buddism – och turism. Samtidigt står Nepal och Everestregionen nu inför allvarliga sociala, politiska och ekologiska utmaningar — från korruption och arbetslöshet, massiva mängder avfall och mänsklig avföring till smältande glaciärer och klimatförändringar.

Är detta renav effekterna av en ny sorts kolonialism där bergen bara är råvaror som ska förädlas till upplevelser och äventyr för dem – oftast influgna västerlänningar med fet plåbok – som har råd att konsumera det sublima mötet med världens tak? I så fall är nog dagens Nepal koloniserat av det moderna livet självt, snarare än av gamla och numera närapå avdöda imperier som det brittiska. En av det nutida konsumtionssamhällets mest svårlösta och svårhanerliga motsägelserär ju att det ofta kan vara både befriande och fängslande, frigörande och begränsande, på samma gång. Paradoxen går också att läsa som den växande spänningen mellan modernism och modernitet.

I ”Allt som är fast förflyktigas”, en klassiker från 1982, utforskar filosofen och litteraturkritikern Marshall Berman denna klyfta mellan modernism som konstform och modernisering som samhällsomvandling. Utifrån en rad av mycket olika exempel i tid och rum – Goethes Faust, Baudelaires Parisskildringar, de stora ryska författarna med mera – skildrar han modernitetens kontinuerliga förvandling av en värld där inget är bestående, ”allt som är fast förflyktigas” med Marx´ ord, och den allt djupare konflikten med den ursprungliga vackra drömmen om det moderna livet, rotad i upplysningens idévärld.

Den enda framtiden

Ordet ”framtid” har en sällsam lockelse. Ingen vill ju, som Berman säger, gå emot det moderna. Om någon redan har stakat ut en viss framtid åt oss, och gjort det så skickligt att den tonar fram som enda möjliga, då blir bilden av denna framtid en kraft som föder sig själv. Genom att beskriva framtiden som lagbunden och ödesbestämd kan man skapa en mäktig myt. Ett belysande exempel som Berman lyfter fram är vår samtids allt mer livsfientliga motorvägsvärldar:

”Motorvägsvärldens utvecklare och entusiaster presenterade den som den enda möjliga moderna världen: att gå emot dem och deras verk var att gå emot moderniteten själv, att bekämpa historien och framsteget, att vara maskinkrossare, eskapist, rädd för livet och äventyret och förändringen och tillväxten. Denna strategi var effektiv därför att det stora flertalet moderna män och kvinnor ju inte vill gå emot moderniteten: de känner spänningen från den och tror på dess löften, även när de befinner sig i dess väg.”

Ekonomi, vetenskap och teknologi träder idag alltmer fram som orsaker till mänsklig ofrihet, rotlöshet och miljöförstöring och inte enbart som tidigare, skapare av frihet och välstånd. Själva moderniteten kan på det viset förstås både som lösning och problem – en så uppenbar och komplex motsättning i länder som Nepal, men även på betydligt närmare håll. Ett nästan övertydligt exempel som Marshall Berman nog hade gillat heter Kiruna, gruvstaden på fjällvidden som nu måste flyttas för att gruvan som den lever av ska kunna drivas vidare och generera vinster & välfärd även till kommande generationer.

Lapplands dolda rikedomar

Man hade vetat ända sedan 1600-talet att stora rikedomar dolde sig i Lapplands berg. Men transporterna var länge ett olöst problem. Först när Malmbanan drogs fram till Narvik åren efter förra sekelskiftet blev storskalig export av järnmalm från de väldiga fyndigheterna i Loussavaara och Kiirunavaara möjlig. Och nu växte den nya tätorten Kiruna – från det nordsamiska ordet ”giron” som betyder fjällripa – snabbt upp från ingenting. Den ödemark som alltid hade varit samernas kulturlandskap förvandlades på bara ett par decennier till ett välordnat mönstersamhälle, byggt ovanpå en naturresurs som satte de yttre villkoren för arbete och liv.

Staden och gruvan lever alltså i tät symbios. En rik järnmalmsåder går rakt under staden. Den är förutsättningen för nästan 7 000 kirunabors dagliga försörjning. Direkt och indirekt är gruvan också essentiell för svensk ekonomi. Statliga LKAB, gruvans ägare, är en av Sveriges största exportörer som svarar för majoriteten av järnmalmsproduktionen i EU och spelar en central roll för den gröna omställningen av Europas stålindustri. Under de senaste tio åren har LKAB pumpat in närmare 50 miljarder kr i ren vinst till statskassan. Men av detta överflöd får den redan hårt pressade kommunen i norr nästan ingenting. Kiruna ska betala hela flytten själv, medan vinsterna från gruvan stannar i Stockholm. Här är det inte orätt att tala om kolonial utsugning av den där riktigt trista gammaldags sorten.

Och det kommer mera. I Per Geijer-området alldeles nära gruvan har Europas största kända fyndighet av sällsynta jordartsmetaller nyss upptäckts, även detta centralt i den gröna omställningen för bland annat tillverkning av batterier, elbilar och vindkraftverk. Brytningen är inte igång, ännu, men har redan fått stort utrymme i Tidöregeringens rosiga PR-satsning om hur klimatmål ska kunna ingå ett lyckligt äktenskap med ekonomisk tillväxt. Problemet är bara att malmkroppen råkar ligga på marker som traditionellt har varit viktiga för Gabna och Laevas samebyar. Skulle brytningen bli verklighet kan det leda till att samebyarna delas och förlorar betesmarker. Gabnas renskötsel är sedan tidigare kraftigt påverkad av LKAB och av stadens flytt. Den konflikten påminner inte så lite om hur andra urfolk historiskt har behandlats av sina kolonialherrar. För samebyn är Per Geijer inte bara en fråga om mark och malm, utan också om kultur, livsstil och framtid.

Vad kan vi lära oss av Nepal?

Upplevelsen av en modernitet där ingenting längre är tryggt och stabilt, där traditionella livsformer ständigt utmanas när de konfronterades med moderniseringen i hela dess komplexitet och kluvenhet, är alltså universell och gemensam för Kiruna med sin gruva och Khumburegionen med Everest i sitt epicentrum – trots stora geografiska och kulturella avstånd i övrigt. Här korsas rädslan för utplåningen av det invanda med hoppet om det nya och dess frigörande möjligheter. Ska gamla tänkesätt och sedvänjor verkligen få stå i vägen för den oundvikliga utvecklingen? Men vad är i så fall priset för denna kreativa förstörelse? Och går det att trycka på bromsen, eller hitta en möjlig väg tillbaks? Svaren måste bli djupt ambivalenta.

Kanske finns det rentav något som Sverige kan lära av Nepal? Där har myndigheterna förstått behovet av att reglera exploateringen av naturen – och framför allt av att låta inkomster strömma tillbaks till lokalsamhället för att bevara miljön och stärka en hållbar utveckling även i mer avlägsna regioner. Kiruna väntar på ett samtal från Rosenbad.

Lars Ilshammar

Litteratur:

Tenzing Norgay: ”Son av Mount Everest. En självbiografi”. Bonniers, 1955.

Edmund Hillary: ”High Adventure”. Hodder & Stoughton, 1955.

John Hunt: ”Erövringen av Mount Everest”. Norstedt, 1954.

Robert Macfarlane: ”Mountains of the Mind: A History of a Fascination”. Granta, 2017.

Jon Krakauer: ”Tunn luft. En insidesskildring av tragedin på Mount Everest”. Forum, 1998.

Maurice Herzog: ”Annapurna 8.000 meter”. Vingförlaget, 1953.

Marshall Berman: ”Allt som är fast förflyktigas. Modernism och modernitet”. Arkiv, 1987.

Digitala resurser:

The Himalayan Database: www.himalayandatabase.com

List of Mount Everest records: en.wikipedia.org/wiki/List_of_Mount_Everest_records

List of Mount Everest expeditions: en.wikipedia.org/wiki/List_of_Mount_Everest_expeditions

List of Mount Everest summiters by frequency: en.wikipedia.org/wiki/List_of_Mount_Everest_summiters_by_frequency

List of people who died climbing Mount Everest: en.wikipedia.org/wiki/List_of_people_who_died_climbing_Mount_Everest

List of Mount Everest death statistics: en.wikipedia.org/wiki/List_of_Mount_Everest_death_statistics

List of deaths on eight-thousanders: en.wikipedia.org/wiki/List_of_deaths_on_eight-thousanders

List of eight-thousanders: en.wikipedia.org/wiki/List_of_deaths_on_eight-thousanders