Mer än ett sekel har passerat sedan första världskriget, men trots erfarenheten av denna tragedi ser vi hur misstagen upprepas i den pågående upprustningen. Då förleddes Europas folk av föreställningar om ett påtvingat försvarskrig och en konfrontation mellan oförenliga världsåskådningar – nu framskymtar liknande idéer när ännu ett storkrig om makt hotar att bryta ut.
I somras var det 111 år sedan första världskriget bröt ut. Massdödandet i Europa, som var konfliktens epicentrum, skulle pågå i drygt fyra år och lämna efter sig – med Churchills ord – en ”lemlästad och förkrossad värld”. Därtill efterlämnade kriget det som ofta kallats en ”förlorad generation”: närmare en tredjedel av de unga männen i vapenför ålder i Europas huvudnationer dog eller sårades, och resten fick leva vidare med traumat och en stukad framtidstro.
Med detta facit i hand kan det te sig osannolikt att krigsförklaringarna som avlöste varandra under ”svarta veckan” möttes av jublande folkmassor i de europeiska huvudstäderna. Forna meningsmotståndare enades plötsligt, i sann borgfredsanda, bakom sina nationers så kallade ”påtvingade försvarskrig”. Författare och intellektuella rycktes också med i den fosterländska krigsyran.
Men i takt med att krigets brutala verklighet uppenbarade sig skulle den övergripande entusiasmen övergå i desillusion.
Så vilka var egentligen de bärande idéerna som fick Europas folk att hänfört slänga sig ut i den stundande tragedin? Fanns liknande tendenser hos oss i det neutrala Sverige?
När vi nu lever i en tid av stegrande krigshets och mental militarisering är det av yttersta vikt att studera dessa historiska skeenden och dra lärdomar.
Litteraturen är oss till stor hjälp. Den erbjuder en god inblick i dåtidens föreställningsvärld.
Europa rustar för krig
Först måste några vanliga missuppfattningar gällande krigsutbrottet och dess orsaker klarläggas.
Det brukar emellanåt i vår tid heta att världskriget bröt ut plötsligt och oväntat, som en radikal brytning med de föregående fyra fredsdecennierna – perioden från det fransk-tyska krigsslutet 1871 fram till 1914 – vilka präglades av stabilitet. Än dominerar föreställningar om att skuldbördan antingen låg ensidigt på det kejserliga Tyskland, eller att stormakternas beslutsfattare likt ”sömngångare” – Cambridgehistorikern Christopher Clarks omfamnade teori – förde sina folk, i hög grad omedvetet och motvilligt, in i den industriella masslakten.
I själva verket genomsyrades den långa fredsperioden av maktkamp mellan Europas ledande nationer: ekonomisk och kolonial rivalitet, intensiv kapprustning, skiftande militärallianser och en överhängande – om än växlande – krigsfara. Tysklands snabba utveckling som industriell och militär stormakt rubbade maktbalansen, vilket slutligen utmynnade i ett europeiskt hegemonikrig.
Andra internationalen hade på kongresserna i Stuttgart 1907 och Köpenhamn 1910 belyst det förestående imperialistiska storkriget. Med anledning av den akuta krigsfaran sammankallades en extraordinarie kongress i Basel 1912. Således var kriget inte något oförutsebart. Den organiserade arbetarrörelsen hade enats om att gå i generalstrejk vid ett eventuellt krigsutbrott, men när tiden väl var kommen slöt de socialistiska partierna upp bakom det regimvänliga fosterlandsförsvaret.
Propagandan avgörande
Parallellt med de geopolitiska motsättningarna hårdnade retoriken och propagandan. När de slutliga militärallianserna hade etablerats lades följande officiella huvudnarrativ till rätta: Tyskland såg sig inringat av fiender och hävdade att Ryssland förberedde ett lömskt anfall från öster, medan revanschlystna Frankrike – sedan det förnedrande nederlaget 1871 – i sin tur delade Storbritanniens och Rysslands bild av Tyskland som en aggressiv militärmakt med drömmar om världsherravälde. Samtliga länder tvingades alltså in i ett försvarskrig. Detta stärkte den inhemska opinionen. Ett samlat nationellt hat riktades mot angriparen.
Därtill rasade den andliga striden: en ideologisk, filosofisk och vetenskaplig kraftmätning som kulminerade vid krigsutbrottet. Det intellektuella livet genomgick en brutalisering – och en nationalisering.
1914 års idéer
Den tyske sociologen Johann Plenge lanserade 1915 uttrycket ”1914 års idéer” i Der Krieg und die Volkswirtschaft. Detta blev beteckningen på ett nationalistiskt idékomplex som vann mark inför och under världskriget. 1914 års idéer var en motreaktion mot 1789 års idéer – franska revolutionens frihetsideal med demokratisträvan och upplysningens framstegsoptimism. Frihet och jämlikhet skulle ersättas av ordning och rättfärdighet.
Heroiska dygder som pliktkänsla och offervilja, liksom övertygelsen om nationell gemenskap och lidandets prövning, skulle prägla den nya människans livshållning. Dessa två kontrasterande livsåskådningar kan spåras hos många intellektuella som förstärkte friktionen med sina folkpsykologiska uttolkningar.
Civilisation mot barbari
Ett träffande exempel är Thomas Manns (Nobelpristagare i litteratur 1929) uppsats ”Gedanken im Kriege”, som utkom strax efter krigsutbrottet. Det är anmärkningsvärt att Mann här inkluderar drag av distinktionen mellan civilisation och barbari – en distinktion som var återkommande i västmakternas propaganda – som en del av en större motsättning: västerländsk civilisation mot tysk kultur. Som idéhistorikern Svante Nordin påpekar i Filosofernas krig (1998) påminner hans resonemang onekligen om Nietzsches begreppspar: apollonisk och dionysisk. Kampen, menar Mann, står mellan den ytliga och individualistiska civilisationen i väst, och den okonstlade germanska kulturen vars andliga väsen han framställer med tydliga antiintellektualistiska inslag, och som bygger på offervilja. Fredsperioden hade förflutit i den förljugna civilisationens anda; kriget var omvandlingen till den nya kulturens epok – därför var det berättigat. Kriget var befrielsen, det var människans revolution.
Den som söker brittiska och franska motsvarigheter till Thomas Manns folkpsykologiska reflektioner om kriget behöver inte leta länge. Omkring krigsåren rådde ingen brist på diktare, filosofer och vetenskapsmän som underordnade sig det nationella uppdraget att framhäva fosterlandets överlägsenhet och ringakta fiendelandet. Den intellektuella mobiliseringen bidrog starkt till att elda upp ”folkhatet”, vilket antimilitaristen Ture Nerman behandlar i sin världskrigsstudie från 1918.
Den ryktbare filosofen Henri Bergson (Nobelpristagare i litteratur 1927) försökte under kriget påvisa sitt Frankrikes dominans gentemot Tyskland på det filosofiska fältet. Han förfäktade även bestämt idén om att ententen bedrev ett civilisationens krig mot tyskt barbari. Kommunisten Paul Nizan, hans landsman och likaså filosof, skulle senare i Vakthundarna (1932) ge honom en gliring i en raljant passage om bourgeoisins nationalistiska filosofi under krigsåren:
”Kriget var inte alls alla dessa strider, eldsvådor, dessa högar av avskräckande döda kroppar […] utan Det Rättas kamp mot Makten, Descartes kamp mot Machiavelli, och Bergsons mot den tyska maskinen. Inte en blodig lek som vapenfabrikerna tjänade på utan ett filosofiskt korståg, en själsstrid.”
Nizans stycke illustrerar på ett mycket träffsäkert sätt hur världskrigets verkliga brutalitet och bakomliggande ekonomiska drivkrafter hamnade i skymundan för den chauvinistiska krigspropagandan.
Det nalkas, det väldiga, härliga kriget
Föga förvånande kom det brittiska imperiets skald – och författaren till Djungelboken – Rudyard Kipling (Nobelpristagare i litteratur 1907) att i The Morning Post i juni 1915 skilja mellan ”mänskliga varelser och tyskar”. Kipling hade redan under 1890-talet i sina verk hyllat de västerländska koloniala erövringarna och glorifierat soldatandan. En positiv syn på krig i den europeiska litteraturen var därmed inte något som enbart hörde till slutet av den långa fredsperioden.
Litteraturforskare har återkommande belyst entusiasmen över det kommande kriget som framskymtar kring sekelskiftet: hur det utmålas som ett vitaliserande och äventyrligt reningsbad. Marinettis futuristiska manifest, som publicerades i den franska dagstidningen Le Figaro 1909, uttrycker förtjusningen i sin mest oförblommerade form: ”Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien.”
Sverige var inte utan dessa idéer. Litteraturprofessorn Claes Ahlund visar i sin utmärkta studie Diktare i krig (2007) hur de svenska författarna på 1910-talet ikläder sig en samhällstillvänd diktarroll som opinionsbildare och antar olika positioner till kriget. Men den mentala militariseringen påbörjas långt tidigare.
”Kriget, jag anar, det nalkas, / det väldiga, härliga kriget” lyder begynnelseraderna i Karl Gustav Ossiannilssons dikt ”Kriget” som trycktes 1904 i konservativa Svenska Dagbladet. För en samtida betraktare kan det te sig svårbegripligt att samma dikt kort därpå återfanns i två socialistiska tidningar – visserligen med en ingress i Arbetarbladet som förklarade att det som åsyftades var det ”sociala kriget”. Men den som läst sin Ossiannilsson är väl bekant med hans krigs- och våldsentusiasm, hjälte- och tyranndyrkan under 00-talet. Den som därtill besitter biografisk kunskap vet hur han – under seklets två inledande decennier – stundvis framträdde som arbetarnas ledande revolutionspoet i den socialistiska sfären, för att i andra sammanhang producera krigslyrik med fosterländsk tendens till det politiska fiendelägrets stora uppskattning.
”Ungdomsmarsch” var troligen den mest sjungna kampsången inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen under 1900-talets två första årtionden. Samtidigt användes ”Nu komma de svenske”, också skriven av Ossiannilsson, som officiell festmarsch i det historiska bondetåget 1914.
Linjen mellan nationalistisk självhävdelse och socialistisk revolutionsappell kan ibland te sig förvånansvärt tunn i den här tidens diktning. Krigsmetaforik och militaristiskt bildspråk är vanligt förekommande. Ambivalensen hos många ytterlighetsförfattare är slående; tänk bara att den ryska revolutionens främsta poet, Vladimir Majakovskij, vid krigsutbrottet ska ha reciterat patriotisk lyrik uppe på ett monument av generalen Skobeljev, och uppmanat folk att slå sönder tyska butiker.
Heidenstam välsignar kriget
Fosterlandskänslan fick en renässans i den svenska litteraturen under 1890-talet, präglad av ett nytt nationellt sinnelag. Den stora nationalistiska ideologen Rudolf Kjellén började redan under detta decennium introducera det tankekomplex som senare skulle betecknas ”1914 års idéer”. Verner von Heidenstam (Nobelpristagare i litteratur 1916) kände sig manad att väcka det nationella medvetandet och den svenska självkänslan hos det slumrande folket. I det första häftet av Ord och Bild 1896 trycktes den folkpsykologiska essän Om svenskarnas lynne som innehåller den sammanfattande ordalydelsen: ”Den långa freden har förvandlat de krigiska svenskarne till köpmän med välståndet till mål.” Tre år senare avslutades diktcykeln Ett folk i Svenska Dagbladet med den beryktade dikten ”Åkallan och löfte”. Även här framträder en positiv syn på kriget och dess renande verkan: ett botemedel mot den andliga förslappelse som svenska folket hemfallit åt under den långa fredsperioden.
I augusti 1913 uttalar sig nationalskalden i en intervju med Aftonbladet om ett tänkbart scenario där ryska trupper skulle beträda svensk mark: ”Ja, då skulle jag utropa: Vilken lycka för vårt folk! Ty då skulle vi samlas – då skulle världen få se, hur vi skulle samlas under fanorna […] Själv har jag alltid drömt om att få dö för en kula. Vilken härlig död vore det inte”.
Från krigseufori till desillusion
Litteraturforskningen visar att en mentalitetsförskjutning kan urskiljas i den europeiska litteraturen allt eftersom kriget fortskrider. Även om långt ifrån alla författare kom att besinna sin överspända nationella krigsentusiasm, framträder en genomgripande avkylning. Den heroiska föreställningen om kriget avmystifierades i mötet med verkligheten: ett mekaniserat massdödande och ett utdraget, stagnerat och smutsigt skyttegravskrig.
Två av Sveriges mest framstående skalder vid den aktuella tiden, Verner von Heidenstam och K.G. Ossiannilsson, som tidigare besjungit det kommande kriget, intog redan kort efter krigsutbrottet en pacifistisk hållning. Tidningsrapporteringar och ögonvittnesskildringar från fronten spelade en avgörande roll i omsvängningen från krigseufori till desillusion. Det verkliga kriget blev den mest verkningsfulla motkraften till den teoretiska krigskulten.
Historien rimmar
Nu är det inte tidigt 1900-tal. Jag avser inte att pressa in vår samtid i dåtidens klädsel; det vore naivt och historiskt fördummande. Skillnaderna är många, asymmetrierna ovedersägliga – men vissa idéstrukturer tycks ofta överleva epokerna. Som Mark Twain lär ha sagt: ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar.” I dag, när Europa åter rustar för krig – militärt och mentalt – hörs återklanger från det förflutna som kräver vår fulla uppmärksamhet.
Vi hör från våra makthavare att konfrontationen med Ryssland uppstod plötsligt och oväntat, som om den vore oförutsebar. Men den som känner till president Putins tal på säkerhetskonferensen i München 2007 vet att den ryska sidan av saken länge har legat i öppen dager. Rivaliteten mellan väst och Ryssland har sedan dess fortlöpt; båda sidor delar skulden för upptrappningen, och de berörda beslutsfattarna är inga ”sömngångare” – de har medvetet eldat på konflikten. Och nu är de officiella huvudnarrativen glasklara från båda lägren: Ryssland ser sig inringat av amerikanskt kontrollerade Natobaser och måste freda sig; väst ser hur den aggressiva stormakten Ryssland vill realisera sina imperiedrömmar. Båda parter är alltså involverade i ett till synes legitimt, påtvingat försvarskrig. Det nationella folkhatet riktas mot angriparen.
En djupare helig karaktär
Vi hör återigen hur västs politiker och opinionsbildare, intellektuella och ”experter” framställer kriget som en kamp mellan civilisation och barbari. Samtidigt hör vi återkommande från ryska motsvarigheter hur kriget fått en djupare, helig karaktär: Ryssland försvarar den traditionella och kristna kulturen mot det degenererade västerlandet. Aleksandr Dugin, en inflytelserik rysk filosof, bär på tankegods som starkt påminner om 1914 års idéer. I Dugins tankevärld representerar väst en världsåskådning som bygger på upplysningens ideal, liberalism, rationalism och individualism; Ryssland företräder istället tradition, andlighet, kollektivism och offervilja.
Den geopolitiska och folkpsykologiska förenklingen i den mytskapande krigsretoriken rimmar väl mellan det tidiga 1900-talets och dagens Europa. Kriget framstår alltmer som något tänkbart, kanske till och med som något ofrånkomligt eller nödvändigt. En normalisering av kriget – och därmed en växande acceptans för det – har fått fäste i det europeiska medvetandet.
Kanske hinner vi dra lärdomar av det förflutna och nyktra till innan katastrofen bryter ut. Eller så blir det krigets brutala verklighet som återigen rycker oss ur våra propagandamättade vanföreställningar.
Isac Weilöv
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
