Ekot från 1917

Essä Ett rosenrött familjedrama i tre akter. Lars Ilshammar skriver om 109 år av misstänksamhet mellan S och V.

Varför har socialdemokrater och vänsterpartister så notoriskt svårt att prata med varandra? Hur kommer det sig att Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar ser ut som två omogna citroner när de någon gång tvingas sitta ner tillsammans? Varifrån härstammar denna kompakta och ömsesidiga misstro?

Jag sätter mina två cent (i euro, inte dollar) på att det ytterst handlar om ett svagt men tydligt eko ända från 1917.

Man kan tycka att två partier som trots allt delar många grundläggande värderingar borde ha lättare att komma sams, särskilt om det som i dag handlar om att skapa underlag för en ny rödgrön regering. Men icke så. Historien, som kulminerade under den dramatiska våren 1917, ligger fortfarande tjurskalligt emellan.

Det var ju då som nästan allting hände.

Akt 1: När revolutionen knackade på dörren

1917 är första världskriget på sitt fjärde år. Västfronten har stelnat i ett tröstlöst skyttegravskrig och österut börjar den kejserliga ryska armén svikta. I Petrograd tar arbetare och soldater makten och avsätter tsaren. Lenin ansluter i april och ska snart kapa åt sig initiativet. I det neutrala Sverige råder svår livsmedelsbrist. Bröd, mjöl och socker är hårt ransonerade, och matpriserna har ökat med över 50 procent under kriget.

Under våren leder livsmedelskrisen till spontana hungerkravaller. Tiotusentals desperata människor demonstrerar på ett 20-tal platser, ofta med kvinnor i spetsen, som i Västervik, Norrköping och Ådalen. Samtidigt slås demonstrationer för allmän rösträtt ner av polis och militär. Det ligger uppror i luften, och inspirationen kommer i regel från den ryska marsrevolutionen.

I dag, på snart 110 års avstånd i tiden, kan vi se hur den internationella arbetarrörelsen 1917 formerar sig i motsatta banor och rör upp motstridiga förhoppningar och farhågor. När marsrevolutionen bryter ut frigörs krafter som i Ryssland snart ska leda till diktatur och enpartivälde, men i Sverige till demokrati och parlamentarism. Vägen dit är dock långtifrån självklar.

Skilsmässan som båda ville ha

Redan i februari står uppgörelsen på det socialdemokratiska partiets tionde kongress med det olydiga ungdomsförbundet, som under Zeth Höglunds ledning i praktiken hade öppnat eget. Hjalmar Branting och den övriga partiledningen har länge vänt andra kinden till inför en störtskur av anklagelser om högervridning, svek mot partiprogrammet och förräderi mot arbetarklassens sak.

Efter årtionden av växande konflikter kring samarbetet i riksdagen med liberalerna och antimilitarismen är det nu slut på tålamodet. När det drar ihop sig till partikongress förstår alla att det ska bli strid mellan majoritet och opposition, och att en skiljsmässa är oundviklig – till och med önskvärd och efterlängtad av båda lägren.

Inför kongressen har partistyrelsen lyckats mobilisera merparten av ombuden. Planen är att driva ut ”ungsossarna” med en anklagelseakt om illojalitet, splittringsförsök och hårt vinklad propaganda. Även tilltaget att starta en egen tidning, Politiken, tas upp i syndaregistret. De oppositionella får ett ultimatum: gör avbön och bevisa att ni är lojala, annars har ni ställt er själva utanför partiet.

Hjalmar Branting är ovanligt kärv i sin inledningshälsning till kongressen. Han dundrar på om en uppgörelsens dag och fördömer ungdomsförbundets ”förgiftade kampanj” mot vissa personer, det vill säga honom själv i första hand. Han erkänner också självkritiskt att partiet borde ha agerat tidigare. Nu kräver han och partiledningen en lojalitetsförklaring, som snabbt döps till om ”munkorgstadgan” av partivänstern och ungdomsförbundet.

Zeth Höglund sitter på Långholmen, dömd för landsförräderi i en starkt politiserad process, och kan inte försvara sig. Vid en följande omröstning vinner partistyrelsens så kallade enhetsresolution med 136 röster mot 42. Med detta är partisprängningen ett faktum, och i maj bildas formellt Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).

Två vägar till socialismen

Det nya partiet förordar utomparlamentarisk aktion med strejker och demonstrationer som vapen, men dömer ut den reformistiska vägen. Den kommer bara att fördröja verkliga samhällsförändringar, säger man. Särskilt kritisk är man mot det som kallas ministersocialismen, alltså socialdemokrater som frivilligt sätter sig i borgerliga regeringar och därmed administrerar kapitalismen i stället för att avskaffa den. Istället börjar man snart flirta med proletariatets diktatur och fantiserar om att förvandla Sverige till en rådsrepublik efter sovjetisk modell.

15 ledamöter i den socialdemokratiska riksdagsgruppen går över till socialistvänstern. Men ett ungdomsuppror är det knappast frågan om. Medelåldern är faktiskt högre i vänstersocialisternas ledning än i SAP:s. Några nya idéer odlar man inte heller. Hos SSV får den ortodoxa marxismen ett reservat. Inspirerad av Lenin och hans bolsjeviker ska SSV snart bli Sveriges kommunistiska parti (SKP), som blir Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), som långt senare blir dagens Vänsterparti.

Trots storstilade förhoppningar ska SSV aldrig bli något massparti och SKP kommer inte nå över tio procent i ett val förrän 1944. Medlemmarna i Zeth Höglunds falang har fungerat mest effektivt som opposition. På egen hand är det inte lika enkelt att framställa sig som rättrådiga kämpar för den riktiga socialismen mot en förstockad och högervriden majoritet. Många av dem ska återvända till socialdemokratin under 1920- och 30-talet. De som blir kvar binds hårdare till Moskva och börjar snart kalla socialdemokrater för socialfascister enligt direktiv från Komintern.

För det gamla moderpartiet är partisprängningen en lättnad. Nu slipper man ägna en stor del av sina krafter åt den inre fienden. Efter valet till andra kammaren på hösten 1917 kan Hjalmar Branting i stället ägna sig åt att bilda koalitionsregering tillsammans med Nils Edén och liberalerna. Och det är nu som den parlamentariska reformvägen inleds på allvar.

Politik handlar om att påverka samhället, inte om att stå vid sidan av och ropa på socialistisk renlärighet medan människor svälter eller förtrycks, menar Branting. Allra först på programmet står att genomföra den allmänna och lika rösträtten, och så förstås åtta timmars arbetsdag. För att nå det första målet krävs dock visst samarbete, om så även med Arvid Lindmans högerparti.

Men för vänstersocialisterna har Brantings nu begått ett oförlåtligt dubbelsvek mot arbetarnas sak och socialismens principer. Han har först gått in i en regering under borgerlig ledning och sedan dessutom kompromissat med högern för att kunna driva igenom rösträtten. Han har alltså satt klassamarbete före klasskampen, och därmed avslöjat sig som den representant för borgarklassen som han egentligen alltid varit.

Akt 2: Ett sekel av ömsesidig misstänksamhet

Den som är lyhörd för historiens finare toner kan avlyssna hur många av 1917 års melodier som går igen år 2026. Två partier som en gång växte ur samma rötter har utvecklat varsin identitet i opposition mot den andra. Efter mer än ett århundrade känner de fortfarande samma djupa misstro mot varandra, anklagar gärna för svek och odlar myter om den andres ständiga opålitlighet och allmänt oseriösa beteende. Det ekar från partisplittringens dagar.

För Vänsterpartiet är socialdemokratin den sociala reformpolitikens pragmatiskt opålitliga doer, ständigt beredd att göra en deal med i princip vem som helst om vad som helst, så länge man får behålla regeringsmakten. Samtidigt behandlar man vänstern som ett simpelt transportkompani, och tar partiets stöd för givet utan att vilja ge något tillbaks.

Vänsterpartiet vill så gärna komma in i värmen, men får inte. Jobbiga lillebrorsan är inte välkommen när storasyster ska umgås med sina nya fina kompisar. Fortfarande, efter drygt 100 år och ett ganska omfattande demokratiskt städarbete, anses vänstern inte regeringsfähig. Sådant svider förstås.

Socialdemokrater glömmer för sin del ogärna att Vänsterpartiets föregångare länge agerade dörrmatta åt Moskva. Stalins skugga är lång. Man misstänker också att det bakom dagens demokratiskt välputsade fasader fortfarande döljer sig hemliga drömmar om att äntligen få sätta igång med den där svenska revolutionen som inställdes på obestämd tid våren 1917.

Framför allt finns det en inte helt ogrundad rädsla för att alltför intimt samarbete med Vänsterpartiet skulle kunna urarta i symbolpolitik med långa orealistiska listor på ofinansierade reformer som konsekvens. Och så har vänstern alldeles nyligen lyckats med konststycket att plocka fram en samling kandidater med minst sagt tveksamma åsikter i politiskt känsliga frågor.

Kosackerna kommer!

Mellan S och V existerar alltså ingen varm syskonkärlek, och stämningen blev inte bättre av att det gick riktigt illa den enda gång som man faktiskt har försökt samarbeta i en valrörelse. Då var det 1928 och man gick dumdristigt fram i valet under den gemensamma beteckningen ”Arbetarepartiet”. Det triggade förstås högern som såg sin chans att bunta ihop socialdemokratin med sovjetkommunismen, eftersom SKP var medlem i Komintern och därmed underställt Moskva.

På affischer hette det att ”Envar som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva”, ondögda kosacker stormade fram på raggiga hästar med knutpiska i händerna och förslavade kvinnor såldes som boskap på auktion. Budskapet: om ni verkligen tänker rösta fram Per Albin Hansson till regeringsmakten kommer Sverige att falla ner i träldom. I bakgrunden spelade affischerna också på den gamla ingrodda rysskräcken. Ren skrämselpropaganda alltså – men den fungerade.

I det som har gått till historien som ”Kosackvalet” gick Socialdemokraterna tillbaks med 4,1 procent och förlorade 14 riksdagsmandat. Den stora vinnaren blev Högerpartiet a.k.a. Allmänna valmansförbundet, under Arvid Lindman, som ökade med 3,2 procent och 8 mandat. Efter valet kunde amiralen bilda regering. Sådant svider också. Och förstärker det historiska minnet av en kortvarig och dysfunktionell politisk parrelation.

Inte gick det så mycket bättre 2010 när Mona Sahlin bestämde sig för att det var en bra idé att åka på valturné tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under den gemensamma rubriken ”De rödgröna”. Valet blev ett historiskt bakslag för Socialdemokraterna som fick 30,6 procent – det sämsta resultatet på 96 år. ”Vi har gjort ett riktigt uselt val”, kommenterade Sahlin strax innan hon avgick som partiledare.

Akt 3: När konflikten blir politisk kultur

Kan dålig stämning repareras? Det beror nog på om den goda viljan finns, för det första. Personkemin mellan dagens partiledningar verkar ju inte vara den bästa, för att uttrycka saken försiktigt. It takes two to tango. Men taskig personkemi går att bota med tålamod och rätt sorts terapi. Det är värre med en seg, inrökt och ibland inkrökt tradition av dubbelriktad misstro och förakt mellan två partier som konkurrerar om ungefär samma väljare och samma politiska identitet.

Den traditionen betyder inte att en socialdemokrat och en vänsterpartist 2026 ständigt går omkring och tänker på Zeth Höglund och Hjalmar Branting. Snarare har de gamla konflikterna institutionaliserats och förvandlats till politisk kultur. Man ärver ett sätt att tala och tänka om den andre långt efter att de ursprungliga stridsfrågorna tonat bort eller försvunnit. Och så hör man det man vill höra.

När en socialdemokrat säger ”vi måste vara pragmatiska för att kunna regera”, kan en vänsterpartist höra ”ni överger vänsterpolitiken så fort makten står på spel.” När en vänsterpartist säger ”vi måste stå fast vid våra principer”, tänker en socialdemokrat ”ni behöver aldrig ta ansvar för konsekvenserna, medan vi måste få ihop en regering.”

Den klassiska socialdemokratiska självbilden påstår ungefär: ”Vi är den del av arbetarrörelsen som faktiskt tar ansvar, vinner val, vågar kompromissa och har kompetens att styra Sverige.” Vänsterpartiets klassiska självbild är snarare: ”Vi är vänstern som inte ger upp våra höga principer när Socialdemokraterna som vanligt kompromissar med borgerligheten och kapitalet.”

Det paradoxala är att S och V ibland kan bråka mer än partier som står längre ifrån varandra. Konflikter blir ju särskilt laddade mellan grupperingar som ligger nära. Under större delen av 1900-talet var Socialdemokraterna dessutom arbetarrörelsens helt dominerande kraft. Man kunde därför betrakta SKP och senare VPK som ett litet ouppfostrat och oansvarigt ytterkantsparti, medan vänstern såg som sin uppgift att agera slav på socialdemokratins triumfvagn när den girade åt höger.

Vem vill smutsa sina händer?

Dagens Vänsterparti har kastat sitt K på sophögen, lämnat kommunismen bakom sig och blivit en sorts alternativa, lite mera vildvuxna socialdemokrater med grön vänsterprofil. Nu vill Nooshi Dadgostar sitta i Magdalena Anderssons regering som belöning och bekräftelse på att vänstern har blivit rumsren. Men kommer det att hända?

Att bara lägga 100 års historia åt sidan och tänka bort vem det egentligen var som svek vem då år 1917 är lättare sagt än gjort. Trots alla goda föresatser ligger det förflutna där som en mörk klangbotten – och som en fortfarande aktuell påminnelse om att kompromisser och ansvarstagande mot ideologisk renlärighet inte enbart är ett dilemma som bor i historieböckerna. Spänningen mellan utopi och realpolitik hör närmast till evigheten.

Därför ska man inte heller underskatta hur olika partikulturer fortfarande i dag kan reagera när de måste konfronteras med varandra. Vänsterpartister är som sagt vana att stå utanför och predika den rätta tron, socialdemokrater att befinna sig innanför i förhandlingar som kan innebära att man måste smutsa sina händer.

Författaren Birger Norman har beskrivit just den sortens jobbiga kulturkrockar i en finstämd dikt på ångermanländska. Den heter ”Renhännren”^[1], men skulle lika gärna kunna hetat ”Ekot från 1917”:

Den som int lägg sä i

ha inge å dra sä ur

Å inge hänner å tvätte.

 Den som ta ti

jett fo en del dynje

på fingra.

 Men når allt

komma tell allt,

va ha renhännren

uträtte i väla?

Lars Ilshammar

^[1] För er som inte behärskar ångemanländska: ”De rena händerna”.

Läsning:

• Carl Göran Andræ (1998): Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917- Stockholm, Carlsson.
• Yvonne Hirdman (1988): Vi bygger landet: den svenska arbetarrörelsens historia från Per Götrek till Olof Palme. Stockholm, Pogo Press.
• Leif Lewin (2017): Ideologi och strategi: svensk politik under 130 å 6 uppl. Stockholm, Carlsson.
• Werner Schmidt (1996): Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum: en studie kring arbetarrörelsens historiska misslyckande. Stockholm,
• Bengt Schüllerqvist (1992): Från kosackval till kohandel: SAP:s väg till makten. Stockholm, Tidens förlag.
• Olle Svenning (2014): Hövdingen: Hjalmar Branting – en biografi. Stockholm, Albert Bonniers Fö
• Kjell Östberg (2026): Mellan makten och rörelsen: socialdemokratins väg från Palm till Andersson. Stockholm, Ordfront.