Donald Trumps frustration över revolutionärer

Utrikespolitik De är kyliga maktspelare som sedan decennier vet att de har total kontroll, skriver Erik Jennische. 

Det är lätt att föreställa sig Donald Trumps frustration över Iran och Kuba. Månader av bombningar av iransk infrastruktur, avrättningar av dussintals höga politiker och militärer, kraftigt uppskruvade sanktioner, och ändå händer inget. Och trots att amerikanska trupper i januari grep Nicolás Maduro – den kubanska regeringens främsta understödjare – inte tillåtit mer än någon enstaka oljetanker att landa i landet sedan årsskiftet och skruvat åt de ekonomiska sanktionerna hårdare än någonsin, så sitter regeringen kvar.

Var kommer denna motståndskraft ifrån?

Är det Bagdad Bob som pratar?

I slutet av augusti träffade Kubas ambassadör i Teheran Irans handelskammare för industrier, gruvor och jordbruk. Det var fortsättningen på ett allt närmare politiskt och ekonomiskt samarbete länderna emellan, rapporterar Teheran Times, som sedan 1979 beskriver sig som den islamiska revolutionens röst på engelska.

Tidningen konstaterade att de politiska relationerna är robusta men att det ekonomiska utbytet är långt under sin potential. Det finns tydligen stora möjligheter för iransk export till Kuba, och för investeringar. Bildelar, rengöringsmedel, hygienprodukter behövs, och investeringar i turistbranschen – som de spanska företagen till stor del övergivit – i sockerproduktionen och i gruvindustrin.

Den största utmaningen att lösa är transporterna och betalningarna mellan länderna, som försvåras på grund av de amerikanska sanktionerna. Men den iranska regeringen ställer också två tydliga krav: Den kubanska regeringen måste, för det första, omvandla det ekonomiska reformpaket som initierades i somras till konkreta och skriftliga riktlinjer som ger investerare trygghet, och för det andra, säkerställa snabba tillståndsprocesser och regler för vinsthantering.

Artikeln är inte så lite paternalistisk, och det måste kännas tröstlöst för den kubanska regeringen att inte ens den iranska tror att det ekonomiska haveriet beror på det amerikanska embargot.

Men den som läser artikeln på avstånd måste också undra; är detta en samling Bagdad Bob som pratar långsiktigt samarbete på vägen mot avgrunden, eller är det kyliga maktspelare som sedan decennier vet att de har total kontroll? Trumps regering hoppades på det förra men ju längre tiden går desto sannolikare är det senare.

Motståndskraften kommer ur revolutionen

I Revolution and dictatorship (Princeton University Press, 2022) beskriver Steven Levitsky och Lucan Way varför revolutionära regeringar ofta lyckas sitta kvar så länge vid makten. De beskriver den ryska revolutionen 1917, den mexikanska, den kinesiska, den vietnamesiska, den albanska, och förstås de kubanska och iranska. De inkluderar Angola och Moçambique där revolutionerna var ett svar på kolonialismen, och Eritrea och Rwanda där de kom ur ockupationskrig respektive inbördeskrig.

71 procent av de 20 identifierade revolutionära auktoritära regeringarna i undersökningen överlevde mer än 30 år, vilket bara 19 procent av de icke-revolutionära auktoritära regeringarna de jämförde med gjorde. Och de överlevde i snitt hela tre gånger längre.

Motståndskraften kommer ur själva revolutionen, skriver Levitsky och Way. De definierar en social revolution som: ”ett våldsamt störtande underifrån av en existerande regim, åtföljt av massmobilisering och statskollaps, vilket utlöser en snabb omvandling av staten och den befintliga samhällsordningen” (min övers). Efter maktövertagandet brukar revolutionära regeringar också föra vidare kampen mot den existerande internationella politiska och ekonomiska ordningen utanför landets gränser.

Den kontrarevolutionära reaktionen

Levitsky och Way kallar hela processen för en revolutionary reaction sequence, som de menar består av ett antal centrala steg:

Den våldsamma striden om makten i samband med revolutionen – antingen före eller efter själva maktövertagandet – leder tillsammans med de radikala politiska och ekonomiska reformer som den nya revolutionära regeringen genomdriver till en kraftfull kontrarevolutionär reaktion, ofta med stöd av utländska aktörer.

Striden mot denna kontrarevolutionen är central för den nya regeringen, som är riskbenägen, kompromisslös och har ett långsiktigt ideologiskt perspektiv. Det är i striden som de tre pelare som den revolutionära regeringen senare kommer att vila på byggs:

För det första en stark och sammansvetsad politisk och ekonomisk elit som ser revolutionen utifrån ett existentiellt perspektiv; för det andra en mäktig och lojal kontrollapparat som ser fiender i alla delar av samhället; och för det tredje kan den revolutionära regeringen under striden mot kontrarevolutionen förstöra alla alternativa maktbaser i samhället, som religiösa samfund, civilsamhällesorganisationer, kulturella eller etniska minoriteter och många andra.

Resultatet av striden mot kontrarevolutionen är därmed en ny och stark statsbildning och ett förstört civilsamhälle.

Revolutionerna i Ryssland, Kina, Mexiko, Vietnam, Kuba och Iran är alla exempel på framgångsrika strider mot kontrarevolutionen. Revolutionerna i Kambodja och Afghanistan under talibanerna är exempel på misslyckanden, där riskbenägenheten slog tillbaka och ledde till förlust av makten.

Att bryta sönder svetsfogarna

De revolutionära regeringar som sökt en mindre radikal väg, och försökt tillgodose bredare intressen och därmed inte provocerat fram en stark kontrarevolutionär reaktion, har inte byggt tillräckligt starka pelare för att sitta kvar vid makten långsiktigt, och har därför inom kort förlorat makten. I Nicaragua, till exempel, dog revolutionen i ett demokratiskt val 1991 drygt ett decennium efter Sandinisternas maktövertagande 1979, just för att regeringen under striden mot Contras-rebellerna inte förstörde alla alternativa maktbaser.

Levitsky och Way’s revolutionary reaction sequence förklarar övertygande hur de kubanska och iranska regeringarna kan sitta kvar trots det otroligt hårda trycket från USA. De vilar på hårt sammansvetsade politiska och ekonomiska eliter, starka och allomfattande kontrollapparater, och på att de förtryckt till spillror alla alternativa maktbaser.

Utifrån detta perspektiv är det lätt att snabbt drar slutsatsen att tryck utifrån inte kommer att bidra till förändring, att samarbete är bättre. Men då står Kina, Vietnam och Rwanda där som lysande exempel på att samarbete inte leder till förändring heller, snarare till att regimerna stärks och blir till hot även mot länderna runt omkring och mot hela den internationella rättsordningen.

Det behövs alltså en politik för förändring i alla dessa länder, om inte annat för vår egen skull.

En utgångspunkt för en sådan skulle kunna vara att utforma politik som bryter sönder svetsfogarna inom de politiska och ekonomiska eliterna, som isolerar kontrollapparaterna från all teknisk utveckling och som bygger upp de alternativa maktbaser som regimerna förstört. Med fredliga medel förstås.

Erik Jennische