(Bild: Wikimedia)

Skola Ett skifte har ägt rum i skoldebatten. Blicken riktas nu mot marknadsskolans negativa konsekvenser för skolans resultat. Men det likvärdiga skolsystemet har antagligen redan fallit, skriver Gunnlaugur Magnússon.

I essäsamlingen Tystnadens historia och andra essäer (2003) diskuterar Peter Englund ”Det Nära Förestående Fallet”, den uråldriga europeiska tankefiguren att civilisationerna och stormakterna har ett ständigt annalkande slut. Englunds exempel är Romarrikets fall, som brukar dateras till år 476.
Englunds argument är att medan historisk forskning kan komma till ett slags konsensus om tidpunkt för Romarrikets fall, så genererar den ofta missvisande idéer i våra huvud om hur det hela gick till. För de allra flesta människorna som bodde i Romarriket, var fallet i sig inte märkbart från en dag till en annan, men så småningom blev fallet mer klart för vissa invånare än andra. Englund använder denna bild som ett slags utgångspunkt: ”tänk om frågan om när västerlandet kommer att falla är fel ställd. Tänk om vi redan fallit?”.
Medan den frågan känns högaktuell 17 år senare, mitt i en pandemi, eskalerande klimatkris och samtida framväxt av auktoritära politiska krafter, skulle jag vilja ställa den frågan om vad som tidigare sågs som Sveriges stolthet – det likvärdiga skolsystemet. Tänk om det redan har fallit. När föll i så fall det imperiet?

De senaste månaderna har ett markant skifte ägt rum i skoldebatten. Blicken riktas i högre grad mot skolans förutsättningar och marknadsskolans negativa konsekvenser för både skolans organisation och resultat. Skiftet märks både i debattartiklar, ledare, nyhetsartiklar och på sociala medier och är välkommet efter åratal av förenklade förklaringsmodeller som förskjutit ansvaret från de politiker som faktiskt tar beslut om skolans mål och ramar.

Det förekommer fortfarande inlägg från som hellre vill härleda skolans och samhällets kriser till postmodern eller relativistisk kunskapssyn, konspirationsteoretiska troper som ”pedagogiska etablissemanget” eller ”social ingenjörskonst”– med hänvisning till grundskolans stiftande på 1960-talet. Den gemensamma nämnaren mellan dessa förklaringar är dock att de ignorerar skolsystemets framgångar avseende både likvärdighet och skolresultat ändå in på tidiga 1990-talet, berör inte hur de materiella förutsättningarna för skolverksamheten har förändrats de senaste 30 åren, och förmedlar en outtalad politisk syn på skola och samhälle under sken av vetenskaplighet.

Att peka på marknadens negativa konsekvenser är inte ett fördömande av vare sig väljande föräldrar eller lärare i friskolor.

Ytterligare tecken på skoldebattens synvända är den desperation som blir alltmer markant i skolmarknadens försvarstal. Inte minst har friskolornas riksförbund gjort bort sig genom att ifrågasätta olika skoldebattörers yrkeskompetens och etiska patos i några av sina artiklar. Vem kan också glömma rapporten om vikten av ”rättvis ojämlikhet” som lanserades av ett gäng entreprenörer och Vd:ar från väldfärdsföretagen – ett så världsfrånvänt drag att det hade kunnat formuleras av Marie Antoinette själv.

Det är talande att skolkoncernerna lockar internationella investerare och skolmarknadens beskyddare vill självklart inte att lönsamheten ska hotas. Då spelar det ingen roll om diskussionen handlar om skolpengens nivå, skolvalets organisation, vinstbegränsningar eller om offentlighetsprincipen. Inga förändringar får göras. Det är begripligt att dessa aktörer vill göra varje ifrågasättande av marknaden till ett ifrågasättande av både skolvalet i sig, friskolornas personal och vårdnadshavare som väljer, men det är en djupt ohederlig argumentation. Att peka på marknadens negativa konsekvenser är inte ett fördömande av vare sig väljande föräldrar eller lärare i friskolor.

Det som upprör i skoldebatten idag är däremot i allt högre grad den ökade segregationen och den drastiskt minskade likvärdigheten, som drabbar främst redan utsatta elevgrupper. Flera forskare har försökt påvisa detta både internationellt och nationellt i flera år, för att inte säga årtionden, inklusive undertecknad, men inte nått ut så som man hade önskat.

För ett par år sedan fick dock Jonna Bornemarks bok om det ständiga mätandet och dokumenterandet i effektiviseringens namn sådan spridning att ordet förpappring blivit vardagsbegrepp. Flera människor från både vård, välfärd och skola kände igen sig i bokens beskrivning och diskussionen därefter kan ha öppnat upp för vändningen i skoldebatten som verkar ha sina rötter i att just röster från skolans insida börjat höras i högre grad på både debattsidorna och mer systematiskt på sociala medier.

Här handlar det inte minst om ett gediget opinionsarbete och utbildningsinsatser på sociala medier som dessutom inkluderar bokutgivning. Jag tänker här främst på några publikationer som utkommit på kort tid som lyckas förklara marknadiseringens mekanismer och dess konsekvenser på ett pedagogiskt och tillgängligt sätt. Dessa är De effektiva och De lönsamma från Tankesmedjan Balans och En tickande bomb av rektorn Linnea Lindqvist. Medan boken De effektiva handlar om hur offentliga verksamheter drabbas av ständiga effektiviseringskrav och de konsekvenser det har för de som arbetar i verksamheterna, synliggör De lönsamma hur skolkoncernernas arbete och skolvalet leder till en sortering av eleverna och en negativ kostnadsutveckling för kommunerna.

Lindqvists bok kopplar däremot risken för utanförskap och kriminalitet till skolans materiella och ekonomiska förutsättningar; ett argument stöttat både av Lindqvists egna erfarenheter som rektor och statistisk information och som dignar av trovärdighet jämfört med en debattartikel som nyligen försökte förklara gängkriminalitet med kunskapsrelativism.

Således bekräftar dessa böcker den bild som tidigare framkommit i forskning om den ökande segregationen och minskad likvärdighet som resultat av skolmarknaden. Skillnaden är att det vittnar om det från insidan och belägger det med gediget analytiskt arbete av skolbudgetar och dokument från den kommunala skolvärlden framställt på ett lättillgängligt och begripligt sätt.

Sammanfattningsvis kan vi säga, med grund i både de ovanstående böckerna och forskningsresultat från flera forskningsfält, att skolan blir alltmer segregerad både avseende elevernas etniska och socioekonomiska bakgrund, deras kön och deras resultat. Skolorna blir med andra ord mer internt homogena avseende elevunderlaget och mer heterogena i jämförelse med varandra. Här samlar särskilt vissa friskolebolag på sig ”enklare” elever, det vill säga mer självgående och mer sällan i behov av särskilt stöd. Elevernas bakgrund och egenskaper spelar med andra ord allt större roll för deras resultat.

Skolvalet skulle leda till bra elevblandning, resultaten skulle öka på grund av all konkurrens och en mångfald av pedagogiska nymodigheter skulle växa fram. Inga av dessa målbilder har uppfyllts.

Skillnaderna mellan skolorna ökar också vad avser deras pedagogiska resurser, konkurrensen på skolmarknaden handlar inte bara om eleverna utan också om utbildad och legitimerad personal, både avseende lärare och specialpedagoger/speciallärare. Det blir allt svårare för skolor i utsatta områden att anställa och behålla personal helt enkelt medan andra skolor inte upplever sådana problem alls. Med andra ord biter lärarbristen sig fast på vissa skolor i mycket högre grad. Andra pedagogiska resurser är mer materiella, vissa skolor har inte råd att köpa in läromedel eller digitala resurser utan lärarna får hitta eller producera medel själva. Läromedelsmarknaden regleras inte och gratis läromedel florerar, vilket gör att avsändaren kan ha otillbörlig påverkan på innehållets politiska budskap och gör kvaliteten svårkontrollerbar.

Däröver har det länge funnits indikatorer på systematisk betygsinflation i hela systemet men som är särskilt synlig hos vissa friskolekoncerner som dessutom lyckas locka till sig enklare elevunderlag och utesluta dyrare elever. Konsekvenserna är, precis som man varnat för sedan 1990, dramatiska för de mest utsatta eleverna i systemet.

Det ekonomiska systemet kring finansieringen av skolan uppmärksammas också nu. Ständiga effektiviseringar är ett huvudtema bland kommunala skolverksamheter, oförutsägbara och svåradministrerade statsbidrag krånglar till långsiktigheten i skolans finansiering, samtidigt skickas vinster som löper på miljarder till ägarbolag utomlands och att kommunerna ger gräddfiler till specifika koncerner trots att det leder till ökade kostnader samtidigt som de drar ned på de egna verksamheterna.

Trots att kommunerna har ett mycket mer långtgående ansvar för skolverksamheten där de bland annat måste tillhandahålla en ständig överkapacitet för att hantera oförutsägbara fluktuationer får friskolor samma grundbelopp. Noggranna bolagsjurister har dessutom hittat kryphål i systemet som tvingar kommuner vars skolor går back ekonomiskt att kompensera friskolorna med ytterligare påslag på skolpengen eftersom förlusten ses som ekonomiskt bidrag från huvudmannen.

När det svenska skolsystemet utsattes för 1990-talets omvälvande skolreformer fanns många som varnade för konsekvenserna, såväl politiker, forskare, lärare, till och med OECD. De flesta av dessa tillbakavisades som olyckskorpar eller, som i fallet OECD, gömdes helt sonika undan i flera decennier.

Reaktionen vittnar om den ideologiska övertygelsen hos reformdrivande politikerna. Marknadsutsättningen och decentraliseringen av skolsystemet skulle – per definition – bidra till demokratiseringen av skolan. Makten över verksamheterna skulle komma närmare lärarna och rektorerna genom decentraliseringen och vårdnadshavare och elever skulle kunna utöva makt som del av sin demokratiska rättighet genom skolvalet. Informerat skolval har dock blivit betydligt svårare på grund av att skolstatistik betraktas som affärshemligheter på skolmarknaden, men eftersom offentlighetsprincipen riskerar påverka vinstmarginalerna verkar vi ha ytterligare en ideologisk låsning i skolpolitiken grundad i skolbolagens behov snarare än medborgarnas.

Alla argument och varningar om att reformerna skulle bidra till segregation, förvärra situationen för redan utsatta elevgrupper och minska likvärdigheten i systemet – som tidigare var Sveriges stolthet – kunde avfärdas då marknadens osynliga hand skulle ordna allt.

Skolvalet skulle leda till bra elevblandning, resultaten skulle öka på grund av all konkurrens och en mångfald av pedagogiska nymodigheter skulle växa fram som resultat av eldsjälars möjlighet att utveckla sina idéer. Inga av dessa målbilder har uppfyllts. Skolan är mer segregerad, resultaten både lägre och osäkrare och mångfalden på friskolemarknaden blir allt mindre på grund av stora koncerners övertagande av marknaden.

Sverige har länge fått leva på sitt rykte som likvärdighetens högborg i internationellt skolsammanhang, ett rykte med rötter i 60-, 70 och 80-talets framgångar både gällande likvärdigheten och kunskapsresultaten men bilden av båda dessa dimensioner har krackelerat över tid. Internationella erfarenheter som visade på motsatsen spelade ingen roll.

Medan finska forskare ofta inleder sina artiklar och konferenspresentationer med referens till landets position på PISA rangordningen, har svenska forskare allt oftare ifrågasatt den internationella bilden av svenska skolsystemet som jämlikt och likvärdigt. Kunskapsresultatens fall är ju pinsamma för oss alla, men de sammanfaller också med den fallande likvärdigheten. Det kanske kan formuleras som så att om Sverige har setts som ett likvärdighetsimperium på 80-talet så talar mycket om att imperiet har fallit. De nyligen utkomna debattböckerna kan då ses som vittnesmål från de som bevittnat fallet, och som försöker få alla oss andra att förstå hur illa det är fatt.

Trots alla de väldokumenterade och uppenbara avigsidor som följer på marknadsstyrningen av skolan verkar inget av riksdagspartiernas politiker (med undantag för vänstern) vara beredda på att diskutera alternativ styrning av skolsystemet. Från politiskt håll har nästan ingenting substans tillkommit sedan de justeringsförslagen från Friskolekommitténs rapport 2013 (SOU 2013:56), flera av vilka är fortfarande aktuella i dagens diskussion sju år senare. Centerledaren har med rak arm förbjudit någon som helst diskussion om vinster i skola och välfärd, istället ska vi prata om kvalitetskrav och stänga skolverksamheter oftare, som om mer kontroll och dokumentation och regelbundna skolstängningar vore en långsiktig lösning för någon alls. Socialdemokraterna verkar lika delar bakbundna och lättade av detta förbud.

Rester av den forna alliansen skyller gärna skolans kriser på Socialdemokraterna, och glömmer då behändigt det enkla faktumet att samtliga stora utbildningsreformer sedan 1980-talet har varit borgerliga

Liberalerna däremot stirrar sig blinda på beslut från Barn- och elevombudsmannen samt dåliga kursplaner i ett motsägelsefullt hopp om att väljarna ska glömma både vem som inrättade ombudsmannen och ansvarade för läroplanerna. Rester av den forna alliansen skyller också gärna skolans kriser på Socialdemokraterna, och glömmer då behändigt det enkla faktumet att samtliga stora utbildningsreformer sedan 1980-talet har varit borgerliga, vilket pinsamt nog också har lett oss till den situation vi har idag där likvärdigheten urholkas alltmer dag för dag, lärarbristen eskalerar och kommunernas effektiviseringar rullar på i allt högre takt, år efter år efter år.

En annan metafor som kan användas är ”tipping point”, begrepp som ofta används i diskussionen om miljö- och klimatfrågor, dvs. att det finns en tidpunkt efter vilken det inte går att vända skutan och där systemets nedåtgående spiral inte går att avsluta längre. Det är många som hoppas att den punkten finns framför oss, men allt tyder på att det inte är gott om tid, inte minst med tanke på hur snabbt marknadens negativa konsekvenser eskalerar. Den inledande frågan om det svenska skolimperiets fall – likvärdighetens forna högborg – kan hittills beskrivas med att anfallen på dess grundvalar inleddes genom 1990-talets reformer, och fortsatte genom de följande årtiondenas befästande av marknaden. Huruvida en radikal vändning och räddning är möjlig är fortfarande oklart men den lär vara beroende av flera rapporter från vardagen i skolsystemet och det är definitivt bråttom.

Efter åratal där skolans kriser har beskyllts på lärares bristfälliga kompetens, lärarutbildningarnas innehåll, postmodernism och pedagogiska etablissemang, är det dags att säga som det är. Skolans kris är resultat av politikernas misslyckande att förvalta det ansvar de har fått. Det är hög tid för dem att sätta sig ned i bänken och lyssna.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook