Olof Palme Idag har det gått 40 år sedan Olof Palme mördades. Efter hans död kom Jens Orback att besöka många av de rum där Palme dominerat. Regeringskansliet, media, partiet, regeringen och den internationella arenan. Hur lever Palmes drömmar och handlingarna kvar? Vad sköljdes bort av den nya tiden och vad döljer sig därunder? Om detta berättar Jens Orback i ett brev.
Hej Olof Palme,
Vi känner inte varandra men för många i min och mina föräldrars generation var det omöjligt att inte känna till dig. Du fanns i vårt offentliga rum och efter din död kom jag att kliva in i några av de rum där du gjort stort avtryck. Befriad från dem kom jag som generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center under ett decennium också att bära ditt namn på mitt visitkort. När jag på den tiden reste runt i världen kallade man ofta Palmecentret kort och gott för ”Palme”. ”Palme var här i våras”, sa kvinnan i den lilla byn Doma i Palestina där hon och hennes grannkvinnor studerade mänskliga rättigheter. I flyktinglägret för västsaharier i Algeriet där det byggts en Palmeskola hade ”Palme lovat att komma minst en gång vartannat år”. För din livskamrat, Lisbeth, kunde jag berätta att du rörde dig därute.
Här hemma verkar det lite si och så vad gäller minnet av dig. Efter att jag nyligen hållit en föreläsning om globala utmaningar på Handelshögskolan i Stockholm frågade jag studenterna vad de visste om dig. Förutom att du mördats, visste de i stort sett ingenting. Jo, någon kopplade ihop dig med bistånd, en utländsk gäststudent hade läst att du var en frispråkig socialist och en tredje hade en farfar som brukade prata om dig. På min mammas äldreboende visste de betydligt mer. Ulla tackade dig för studiemedlet som gjorde det möjligt för henne att läsa på komvux, Sonja sa att du hade armen om Unga Örnar där hon varit aktiv. Kvinnors rättigheter, påpekade Kerstin, och lade till att det kanske var din frus förtjänst, medan Gunnar tyckte att du ibland kunde vara arrogant. De flesta som känner till dig har sina alldeles egna bilder av vem du var och några verkar stämma med den du ville vara.
Att söka sig själv i handling
En varm junidag 1985 gjorde journalisten och författaren Anders Ehnmark sin sista intervju med dig på Rosenbad. Du stod med pansarglasen på glänt och tittade ut över Mälaren. Sommaren stod för dörren och efter den skulle valrörelsen gå in i sitt slutskede. En del av dina kollegor har vittnat om att du var sliten, men Anders ville börja i en annan ände. ”Hur det kom sig att du hamnade i arbetarrörelsen? Ja du vet, överklass, baltadel, internat, kavallerist. Arbetarrörelsen var inte den förväntade fortsättningen på den banan.”
”Jag vet inte”, svarade du och berättade att du just var hemkommen från Dragonskolan i Umeå där du hållit tal för sexhundra gymnasieelever. Du var själv dragon och hade som artonåring exercerat på samma plats. Sedan var du tyst en stund innan du återkom till frågan. ”Vad tänkte jag på då? Det var strax efter öppnandet av Bergen-Belsen-lägret. Min mamma åkte dit för att hjälpa till att föra ut judar. Det var så man gick ut i det hela. Vad läste man? Halmfackla, Ormen. Sartre och Camus. Söka sitt jag i handling. Vad är det som verkligen är sant?” Ehnmark tolkade ditt svar som en berättelse om uppbrott. En tid av civilisationskritik efter en tid av lögn. Ehnmark, som var en mästare på att komprimera, fångade det du sade med tre ord som Sartre använde för att förklara litteraturens, journalistikens och politikens uppgift. Nommer, nämna. Montrer, visa. Changer, förändra. Omständigheterna måste ges ett namn för att bli uppenbara och när så är fallet finns ingen återvändo, den som vet har ett ansvar att agera. Så kunde ditt uppdrag sammanfattas.
Din tid
Samtidigt som du inte visade något större intresse för ditt eftermäle kunde du sammanfatta andras. Branting & demokratin, Per Albin & folkhemmet, Erlander & välfärdsreformerna. På frågan vad din tid skulle kopplas samman med ville du inte låsa dig. ”Det får väl bli en senare fråga, men kanske jämlikheten, arbetslivets demokratisering och internationalisering”. Jag tycker det finns fog för alla tre. Du fann ditt jag i handling.
I den internationella studentpolitikens mikrokosmos blev kampen mot kolonialism och stormaktsvälde din väg. I regeringsuppdragen genomfördes reform efter reform för jämlikhet och inflytande. Kvinnors deltagande i arbetslivet är idag en självklarhet, tjänstepensioner och medbestämmandelagen likaså. Vikten av en regelbaserad världsordning efterfrågas alltmer när den är satt under press.
En livsgärnings innebörd förändras över tid och förstås bäst om den ses i sin egen samtid. Sett i dagens ljus finns naturligtvis också de som, liksom jag, undrar över några av dina val och ställningstaganden. Det fanns en skillnad på befrielse och frihet. Många befrielserörelser hade svårt att ge frihet när de tagit sig till makten. Talet om neutralitet och ”en alliansfrihet som tjänat oss väl” har provocerat några av oss.
Få var likgiltiga inför dig medan du levde och många förenades i en tacksamhet över allt du uträttat efter att du ryckts bort. Dina efterföljare har fortsatt att arbeta med de visioner som du förde fram till bordet. Ingvar Carlsson tog oss in i den Europeiska unionen och idag vill Magdalena Andersson ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden”. Om man räknar in ditt genomslag utanför våra landsgränser skulle jag nog ranka dig som vår störste politiker i modern tid. En intellektuell regeringschef som finner sig själv i handling är inget världen är bortskämd med.
Efter dig
Samtidigt som du rycktes bort gick jag ut i vuxenvärlden. I de rum där du dominerat har jag varit på besök. Jag har förresten aldrig känt mig som en riktig ekonom, journalist eller politiker – bara varit på besök. Till en början fängslades jag av platsernas kreativitet och genomslag för att efter en tid också bli deras fånge. Det började i Regeringskansliet där din ande svävade över arbetsplatsen. Jag kom att tillhöra den så kallade kanslihushöger som pillade på de dammluckor som öppnade vägen för avregleringar och marknadens inträde i den offentliga sektorn. Så kom politiken, på gott och ont, att binda sig själv vid masten. Penningpolitiken lämnades till Riksbanken och det sattes utgiftstak för statens budget. Tillväxten har fortsatt men spridits alltmer ojämnt. En återdemokratisering av den gemensamma sektorn försvåras av att sålt är sålt.
Förändringen av media kan belysas av att den massmedia som du talade om är ett rätt främmande begrepp för en yngre generation. Istället kommuniceras det på sociala medier vilket gör att fler kan äga sitt budskap – tills det sänds och är fritt för tolkning och misstolkning. I samma veva har ett gemensamt faktaunderlag fått ge vika för olika gruppers skilda verklighetsuppfattningar. Det känns som om vi är alldeles i början av att lära oss hantera dessa verktyg – såvida de inte helt förändrar oss.
Partiet har kvar sitt namn men har fler tjänstemän än arbetare bland sina väljare. Dialogen mellan dröm och verklighet fortgår. Alltjämt strävas efter ett bra land för alla men det har börjat spricka i fogarna. Utanförskap, ökade klyftor och rädsla för ”den andre” tär på sammanhållningen. Den som inte längre tror på det gemensamma rustar sig för motsatsen. Med ett nytt parti fokuserat på etnisk nationalism har spelplanen förskjutits från gränslösa värden till gruppers intressen. Kampen mellan vi och dom står inte längre lika uppenbart mellan arbete och kapital.
Nya regeringar tillträder med visionära mål men fångas snart av dagsfrågorna. Inget nytt för dig som fick uppleva oljekriser och kärnenergins möjligheter och hot. Hos dina efterträdare fick det gröna folkhemmet pausas under budgetsaneringen, en bristande integration stängde våra hjärtan och en pandemi blottade vår skörhet.
Efter ett förlorat val fick jag förmånen att leda det Palmecenter som ska verka i din anda. Dit tog jag med mig en ambition från jämställhetspolitiken. Att ge människor makt att förändra det samhälle de lever i och därmed sina egna liv. Själva förändringsteorin var och är att organisera sig.
Vår tid
Livet tillhör de levande och minnet av dem som lämnat äts upp av nya tider. Inom tio år efter din bortgång hade Berlinmuren fallit, Nelson Mandela frigivits och Sverige gått med i Europeiska unionen. Sedan accelererade det med globalisering och digitalisering. Idag ses vi på sociala plattformar, ”googlar” och tar hjälp av AI. Tillsammans med faktaresistens, tipping points och integrationsskuld är de några av begreppen som försöker beskriva vår nya tid.
Om du tog del av nyheterna, skulle du kanske inte tro att det var sant? ”Den amerikanska kongressen har stormats”, ”Sverige träder in i Nato efter Rysslands fullskaliga anfall på Ukraina” och ”Bland LO:s manliga medlemmar röstar de flesta på ett högerpopulistiskt parti”.
Idag lever en majoritet av jordens befolkning under auktoritärt ledarskap. Något jag själv trodde skulle bli förlegat. Du skulle nog känna igen typerna även om presidenten i USA kan behöva en extra förklaring.
I stort sett alla politikområden ses idag genom en vålds- och krigslins och får rätta in sig efter den. Det gäller också de stora gränsöverskridande utmaningarna mot oss som människor på vår planet. Så länge krig och våld hotar tillåts temperaturen stiga och våra artfränder dö ut.
Detta kändes en smula rapsodiskt men låt mig återkomma med några brev i särskild ordning om den värld som tog vid efter dig och som jag kom att leva i. Inte minst för att förstå den själv. Här vill jag dock börja med att förmedla några enkla lärdomar från åren som har gått.
Lärdomar
För de av oss som fått uppleva att utvecklingen går framåt kan det ibland vara svårt att se de underströmmarna som går i motsatt riktning. Sett över lite längre tid har tre iakttagelser eller lärdomar vuxit fram. De har det gemensamt att de förvånat mig. Säkert för att jag varit både naiv och historielös – och därför själv behöver vakna. Kanske kan jag ta dig till hjälp.
1. Det uppnådda kan gå förlorat
På något sätt trodde jag att utvecklingen gick framåt. Att uppnådda mål var just uppnådda. Icke så – och låt mig börja i det lilla.
En midsommarkväll för några år sedan gick jag ner till båthuset där resten av min familj samlats tillsammans med släkt och grannar. På håll kunde jag se att det steg rök från den grupp där barnen stod. När jag kom närmare såg jag att alla rökte. Var vi inte förbi detta? Hade vi inte kommit överens om att tobak inte kunde brukas – bara missbrukas? Den uppnådda insikten hade bokstavligen gått upp i rök. I stället stod det klart att varje generation måste övervinnas på nytt, på nytt och på nytt.
I början på detta sekel firade vi konventioner som förbjöd användningen av landminor och klusterbomber. Aldrig mer skulle oskyldiga civila drabbas av dessa vapen. Nu börjar land efter land lämna konventionerna. Också avtal gällande handel, klimat och massförstörelsevapen överges.
Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning talades om att vi nått slutet på historien. Människan hade nått sista hållplatsen på sin ideologiska utvecklingsresa, den liberala demokratin. En demokrati med respekt för alla sina medborgare inklusive dem som tillhör en minoritet. Idag lever, enligt Human Rights Watch, över sjuttio procent av jordens befolkning under ett auktoritärt styre. Hur kunde det bli så?
På ett seminarium arrangerat av Bengt Westerberg lyssnade jag på statsvetaren Sverker Gustavson som förklarade den auktoritäre ledarens logik och dragningskraft. Han (för det är nästan alltid en han) säger sig kunna utläsa folkets vilja. Men inte hela folket och det är viktigt. Han ställer nämligen majoriteten mot minoriteten. Då bildas den oheliga allians som du talade om – den mellan de nationalkonservativa och de som har det näst sämst och som oroar sig för att förlora sina privilegier och bli förbisprungna av dem som har det allra sämst (läs utrikes födda). Det är som du formulerade det ”framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla att förlora sin position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.”
Nu trumfas den liberala demokratin av den illiberala auktoritäre ledaren som ställer vi mot dom. Inrikes födda mot utrikes födda, heterosexuella mot homosexuella, majoritet mot minoritet. Och vad ska man med oberoende journalister till och vad ska man med den oberoende vetenskapen till och vad ska man med oberoende domstolar till om den auktoritäre ledaren själv kan läsa folkets vilja.
Vad var det du sa: ”Demokratin måste alltid försvaras och ett försvar måste inkludera den outtröttliga strävan efter rätten till arbete och social rättvisa.”
2. Vi har svårt att ta ansvar för det gemensamma
Det finns ett citat från dig som jag inte sett att så många av dina efterträdare använt sig av. Det är från 1970 och lyder enligt följande: ”Ser vi bortom dagens horisont, sätter vi in utvecklingen i ett längre perspektiv ter sig statsgränserna som ganska godtyckliga streck på jordytan. Den egna staten är och förblir en alltför trång ram för samverkan och framsteg. Vad som i detta perspektiv däremot framträder allt tydligare är vad man kunde kalla för ödesgemenskapen mellan alla invånare på jorden, mellan alla medborgare i det världssamhälle som en gång måste komma.”
Kanske inte så konstigt att det inte används. Vi är nämligen alltjämt organiserade i nationalstater. En rätt självisk konstruktion där politiska partier går till val på att inom en snar framtid leverera störst värde till sina egna medborgare. Det är bara det att de nyttigheter som upprätthåller funktionen av vår gemensamma och enda planet är just gemensamma. Luften, vattnet och isen skapar förutsättningar för liv på jorden och rör sig över våra gränser. Storheter vi tagit för givna och inte heller behövt betala för. Men de är inte längre givna. Istället talas om en ny geologisk tid, Anthropocene. En tidsperiod där mänsklig aktivitet genom industrialisering, urbanisering och resursförbrukning står för en dominerande påverkan på jordens ekosystem, klimat och geologi. Massutrotningen accelererar och vi befinner oss snart i temperaturer som människan aldrig upplevt.
Men jag ska inte bara klaga. Idag jobbar jag på en forskningsstiftelse med ambitionen att förbättra vår globala styrning av katastrofrisker. Det gäller behovet av ett utvecklat FN-system, konventioner för nya teknologiska hot och ökad legitimitet för internationella domstolar. Många är de, inte minst i vårt land, som arbetar för det gemensamma bästa. Ändå hotar våra kortsiktiga intressen kommande generationers möjligheter. Vi klarar det inte som nation och jag klarar det inte som enskild. Det är svårt att avstå från det den andra har. Jag behöver regler som gäller alla. Jag behöver systemansvar.
3. Rädslans makt
När Anders Ehnmark sammanfattade den samhällsengagerade människans uppgift i att nämna, visa och förändra vill jag lyfta in en fjärde dimension. Känslan, och jag tänker framför allt på rädslan. Den tycks trumfa siffrorna och statistiken och den uttryckta ambitionen. Den formar sin egen verklighet. När fakta ställs åt sidan finns inte längre någon sanning att luta sig emot vilket skadar förtroendet mellan oss. Inte konstigt att journalister är det auktoritära styrets fiende nummer ett, tätt följt av vetenskapen.
I USA driver presidenten grupper mot varandra och vi får se hur hållfasta de demokratiska institutionerna är. Statistik visar att hatbrotten gått ner den sista tiden. Proud Boys och andra nationalistiska grupperingar har rekryterats till den nya federala polismyndigheten ICE och kan utföra sina handlingar i statens tjänst.
Efter andra världskrigets slut intervjuade den amerikanske psykologen Gustave Gilbert några av de tyska ledarna som stod åtalade för brott mot mänskligheten. I samtalet med Gestapos grundare Herman Göring pekade Gilbert på att människor i en demokrati ändå har något att säga till om genom sina valda representanter och att endast kongressen kan förklara krig i USA. På det svarade Göring. ”Oh, det är gott och väl, men röst eller inte röst, folket kan alltid ställas på sina ledares sida. Det är lätt. Allt du behöver göra är att säga att de är under attack och att anklaga pacifisterna för brist på patriotism och för att riskera sitt land. Det fungerar likadant i vilket land som helst.”
Löftet om ordning biter bäst när känslan av oordning har skapats. Jag är orolig för genomförandet av fria och rättvisa val i USA och på många andra håll – och vips har jag bidragit till rädslans retorik. Det för mig tillbaka till detta med att nämna, visa och förändra. Jag tror vi måste inse att det uppnådda måste försvaras, det gemensamma måste skyddas och att vi måste formulera allvaret innan det formuleras av någon annan.
Lisbeth berättade för mig om hur apartheiden i Sydafrika var en grundsten i ditt engagemang för rättvisa. Det höll i sig hela ditt liv och ditt sista tal var på Svensk folkriksdag mot apartheid den 21 februari 1986. Där kunde du berätta hur regimen svarat på upproren genom att öka förtrycket och sätta dess ledare i fängelse. Men du konstaterade också: ”Detta system kan icke, skulle icke kunna bestå om det icke på olika sätt understöddes, eller godtogs eller tolererades av omvärlden.” Min egen tolkning är rätt krävande. Det finns få neutrala platser från vilket ett övergrepp kan beskådas – antingen är man en del av dem eller så kämpar man emot.
Jens Orback, Rådgivare Global Challenges Foundation och före detta statsråd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
