Blås liv i drömmen om staden

Essä Städer är platser formade av förändring, men i dag upplevs de allt oftare som hot.  

”I dag är det rivningsdag på Pruitt-Igoe. Här, sent på eftermiddagen, med väderlek som rör sig in västerifrån och helikoptrar som svävar ovanför, kommer Dore Wrecking Company att spränga stödpelarna från ett elvavånings, tomt höghus.”

Orden från sändningen i Saint Louis lokalradio knastrar fram i etervågorna den 16 mars 1972. Ett av höghusen i det massiva bostadskomplexet Pruitt-Igoe ska just sprängas och medierna är på plats och bevakar. På gryniga arkivfilmer syns hur sprängladdningarna briserar och den massiva byggnaden segnar ihop. De närmaste åren ska ytterligare höghus rivas och 1976 jämnas slutligen hela området, med sammanlagt 33 byggnader, till marken.

Urbant förfall

I tevedokumentären The Pruitt-Igoe Myth skildras hur Pruitt-Igoe gick från visionärt framtidsprojekt när det byggdes på femtiotalet till en bespottad varböld på Saint Louis stadsväv blott två decennier senare. Det federala bostadsprojektet, ritat av arkitekten Minoru Yamasaki, var tänkt att skapa kvalitativa och ljusa bostäder som alla kunde ha råd med. Men ekonomiska problem tvingade fram billigare lösningar och kompromisser. Det i kombination med närapå obefintligt underhåll, öka brottslighet och stadig minskning av antalet boende gjorde Pruitt-Igoe till själva symbolen för urbant förfall.

Ungefär samtidigt som de sista byggmassorna forslades bort i Saint Louis hände något med synen på staden i stora delar av världen. Händelsen blev en vändpunkt och skapade diskussioner i arkitektur- och samhällsdebatten om hur arkitektur och stadsplanering påverkar sociala strukturer. Allt fler beslutsfattare vände blicken från det urbana livet och det offentliga bostadsbyggandet. Staden sågs inte längre som en möjlighet utan som ett problem.

Genom historien har staden och det urbana rummet fungerat som projektionsyta för tidsandans underströmmar. Efterkrigstidens optimism och utopiska visioner om morgondagens städer, sjuttio- och åttiotalets svartmålning av det urbana som präglat av korruption, sedeslöshet och degenerering.

Med hjälp av signalord och associationer har politiska krafter historiskt sökt beväpna rädslan och rasismen genom att koppla samman urbanitet, kriminalitet och icke-vita medborgare. Ronald Reagan myntade effektivt uttryck om städer präglade av laglösa ”djungelstigar efter mörkrets inbrott” och bebodda av ”välfärdsdrottningar” som parasiterade på den strävsamma, implicit vita, medelklassen. Som om staden i sig skapar kriminalitet, otrygghet och våld. Att det urbana livsmönstret är kaotiskt, onaturligt och väsenskilt från människans själva natur.

White flight

Redan på femtio- och sextiotalet började vita medelklassfamiljer lämna amerikanska storstäder, så kallad white flight, som en reaktion på att afroamerikaner flyttade in i centrala områden. Villamattorna utanför staden marknadsfördes som det perfekta familjelivet och en pusselbit i den amerikanska drömmen – i motsats till mardrömmen i staden. Konsekvensen blev att städernas finansiella förutsättningar rycktes undan när skattebasen urholkades. Skatteintäkterna blev lägre, de offentliga tjänsterna sämre och underhållet av områden som Pruitt-Igoe i Saint Louis lägst prioriterat.

Parallellt med rivningen av Pruitt-Igoe i Saint Louis stod New York, metropolernas globala kronjuvel, inför ruinens brant. När staden nekades stödlån av den republikanske presidenten Gerald Ford trycktes den ödesdigra tidningsrubriken ”Ford to city: drop dead” och ett helt land tycktes i realtid se slutpunkten på stadens storhetstid.

Även i Sverige hände något med synen på staden från och med sjuttiotalet. Efter miljonprogrammets genomförande 1965–1974, med 940 000 bostäder fördelade som lägenheter och småhus, uppstod en ny debatt om samhällets organisering. Fler lämnade stadens trångbodda och mörka lägenheter för större, luftigare bostäder en bit utanför. Det nyvakna intresset för miljöfrågor och den gröna vågen – där många, inte minst unga barnfamiljer, flyttade ut från storstäder till gles- eller landsbygd – skiftade politikens kompassnål.

Fel på själva platsen?

I dag tycks storstaden än en gång vara själva uttrycket för såväl verkliga som uppfattade samhällsproblem. Triumfen för den konservativa och nationalistiska högern i Europa och västvärlden – inte minst i Sverige – präglar hur vi pratar om människorna som befolkar storstäder. I dag har den nationalistiska verklighetsbeskrivningen impregnerat stora delar av den politiska paletten och även socialdemokratiska partier tävlar med högern om repressiva reformer och utspel. 2018 fick Danmark en ny lag som kräver rivningar av allmännyttiga bostäder i bostadsområden med hög arbetslöshet, låg utbildning och hög andel ”icke-västerländska” invånare. I dessa så kallade ”hårda ghetton” får allmännyttan bara utgöra 40 procent av den totala andelen bostäder. I mars i år meddelade Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson att partiet vill gå samma väg i Sverige. Slitna hyreshus i utsatta områden ska kunna rivas och familjer flytta till områden med ”större andel svenskar”.

I stället för att bemöta klassklyftor och kriminalitet med en kombination av polisiära insatser och välfärd nosar den politiska debatten allt oftare på att det är fel på själva platserna och människorna. Storstadsområden, invandrare och urbana eliter ställs mot fäbodarnas, villamattornas och de prunkande trädgårdarnas äkta, trygga och rediga Sverige.

När jag skrev Ska det bli folk av oss – en bok om gemenskap åkte jag till olika delar av Sverige för att försöka förstå vad som binder oss samman respektive sliter oss isär. En av de platserna var miljonprogramsområdet Rosengård i Malmö. Under samtalen med invånarna i stadsdelen återkom flera gång på gång till samma sak: alla tycks veta hur det är i Rosengård, utan att någonsin satt sin fot där. Och så är det ofta med platser som besjälas med symboliskt, inbillat innehåll. Alla vet hur det är, utan att faktiskt veta.

Alltid behövt hitta nya former

Skildringar och berättelser om städers förflutna har inte sällan en underförstådd idé om att något väsentligt gått förlorat, att platsens själva livsande kvävts. Rivningarna av de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm under sextiotalet – som moderniserades med bland annat Sergels torg och kontorshus – ses ofta som ett angrepp på stadskroppen.

Det är som om vi när en kollektiv längtan efter något autentiskt, en idé att hålla fast vid när så mycket tycks flyktigt. Personligen har jag alltid haft svårt för tanken om att moderniteten är historiens fiende. Ingenting har ju någonsin varat. Människor som bor tillsammans har alltid behövt hitta nya former för att leva och fungera.

I Håkan Forsells Söder – drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel tecknar han ett levande porträtt av hur Södermalm förändrats, ”från sliten övergivenhet till senkapitalistisk exklusivitet”. En av hans poänger är att historien om en stad eller stadsdel lika mycket handlar om vad som faktiskt hänt som om vad vi tror har hänt eller kommer att hända. Idén om en stad är därmed lika verklig som husen, kullerstenarna och människorna:

”Det finns nästan ingen annan miljö där nostalgin lurar mer enträget runt hörnet än i gamla städer. Minnet av dem; kanske även den egna biografin i dem; vänner, kärlekar. Husen man bott i. Mycket av det gamla Södermalm har blivit projektioner och har inte längre någon koppling till det förflutna så som det verkligen var. Det är också helt naturligt. Både den fysiska och sociala miljön förändras ständigt. De förmoderna träkåkarna var skyddsbilder för 1960-talets välfärdsgeneration, liksom de sömniga småbutikerna från mellankrigstiden blev fetischer för 1980- och 90-talets urbana makeover.”

Så hur blev staden som den är nu, vilka krafter skapade den?

Hur makten fördelas

Kulturgeografen David Harvey använder begreppet socio-spatial dialektik för att beskriva relationen mellan ekonomisk geografi och stadsrum. Begreppet betonar det ömsesidiga förhållandet mellan sociala processer och rumsliga strukturer, och hur de samverkar för att forma och omforma städer och ekonomiska landskap. Sociala och ekonomiska processer är inbäddade i och formas av geografiska och rumsliga arrangemang. I boken Rebel Cities:From the Right to the City to the Urban Revolution utvecklar han tankefiguren om rätten till staden, det vill säga att stadsbor har rätt att forma och omforma sina städer enligt behov och önskningar, snarare än att städerna formas av kapital och marknadsintresse. Harvey menar att städer är centrala arenor för kapitalackumulation och klasskamp och att både stadsplanering och stadsutveckling därmed avgörs av hur makten fördelas. En urbanisering på marknadens villkor kommer därför att ackumulera kapital och elda på sociala och ekonomiska orättvisor. Och eftersom urbaniseringen drivs på av koncentration av kapital, produktion och människor så är också staden en förutsättning för att dessa relationer ska kunna uppstå. Det skapar motsättningar och gör staden till både föremål och arena för politiska konflikter. David Harvey ställer den nyliberala urbaniseringen, där kapitalet styr utvecklingen, mot en fördjupad demokratisering av staden med större makt för vanliga människor.

Mönstret som Harvey beskriver återfinns i många städer runt om i världen: I 1800-talets Paris där Haussmanns stadsplan ökade kontrollen över befolkningen och underlättade kapitalackumulation;  i gentrifieringen av New York där förskjutningen av låginkomsttagare förändrat stadens sociala struktur; i avindustrialiseringen av Baltimore där det offentliga urholkats och det urbana förfallet accelererat.

För att få göra staden till sin hembygd är det i dag avgörande att antingen ha kapital, flax eller kontakter för att hitta någonstans att bo. Men det handlar inte bara om själva bostaden. Den som bor och verkar i en stad konfronteras snart med materiella hinder. Du har inte nödvändigtvis rätt att vara här, du måste förtjäna att få vara här. En urbanisering på marknadens premisser resulterar i en stad där bara somliga ryms.

Makt ur flera perspektiv

En bakomliggande förklaring till hur städerna blev de främsta arenorna för marknadsmakt är det ideologiska skiftet i västvärlden, inte minst när det gäller den ekonomiska politiken. Under efterkrigstiden var keynesiansk teori dominerande, med offentlig belåning för att finansiera välfärd och bostäder samt stimulera efterfrågan i ekonomin. Men från och med åttiotalet har ekonomiska reformer i stället syftat till att stimulera utbudet genom antingen avregleringar eller skattesänkningar. Resultatet har blivit en förskjutning från offentlig till privat belåning för såväl konsumtion som bostadsköp.

I Göran Therborns Cities of Power, en bok som beskriver det urbana som arenan för större strukturella förändringar av hela samhällen, använder han sig av fyra raster för att förstå historiens och samtidens städer: det urbana, det nationella, det folkliga och det globala. Enligt Therborn uppstod de första städerna som ett resultat av makt- och förmögenhetskoncentration. Och vår tids städer präglas i allra högsta grad av strikt ekonomiska förutsättningar. Men för att greppa städernas roll i större omvandlingar krävs, menar Therborn, att vi förstår tillämpningen av makt ur flera perspektiv:

”Städer formas av makt på två skilda sätt. För det första struktureras urbana sociala relationer genom stadsrummets själva sammansättning, i form av uppdelning/förbindelse, av centrum/periferi, av hierarki/jämlikhet och av komfort/obehag/misär. För det andra konstruerar makten meningen med livet i staden: möjligheter och begränsningar, innebörden och och prioriteringarna av stadslivet, identiteter i staden, betydelserna av stadens och nationens förflutna, nutid och eftersträvade framtid.”

I Cities of Power exemplifierar Therborn med London som ett exempel där finanssektorns exponentiella framväxt, ivrigt påhejad av både konservativa och socialdemokratiska regeringar, format stadens struktur och ristat djupare klassklyftor. I New York är det samverkan mellan ekonomisk och kulturell makt som skapat stadens speciella, men också ojämlika, karaktär. Therborn framhåller också Stockholm som exempel på hur socialdemokratisk politik historiskt producerat en jämnare fördelning av resurser och därmed möjligheter.

Fickor av motstånd

Staden som politisk arena är på sätt och vis satt i ett skruvstäd: å ena sidan som symbol för segregation, kriminalitet och något som stör den nationella berättelsen, å andra sidan hårdhänt tuktad av vinstintresse och koncentration av kapital. Men som historien visar är utvecklingen inte av naturen given. Vad vi gör med staden och samhället är upp till oss.

Dryga halvseklet efter de där första sprängningarna av höghus i Saint Louis verkar det som om ännu ett skifte är på gång. För trots att alltfler regeringar i västvärlden lyder under konservativa och nationalistiska gudomar öppnas nya fickor av motstånd – inte minst i städerna. Så sent som för ett halvår sedan var Zohran Mamdani, demokratisk socialist och ledamot av New Yorks delstatsparlament, en relativt okänd om än karismatisk och slagkraftig politiker. Att han överhuvudtaget fick för sig att utmana etablissemanget i Demokratiska partiet i primärvalet till borgmästare i New York betraktades omväxlande som ett sätt att väcka debatt, omväxlande som hybris. Och länge verkade det som om hans kampanj skulle vara chanslös mot den på förhand krönte Andrew Cuomo, en korrupt tidigare delstatsguvernör som anklagats för sexuella trakasserier. Men när de sista rösterna räknats var det, mot alla odds, Zohran Mamdani som vann primärvalet med 43,5 procent av rösterna.

Politiska bedömare menar att Mamdani lyckades vinna för att han satte fingret på det vanliga New York-bor oroar sig för allra mest: dyra matpriser, höga hyror och avsaknad av barnomsorg. Dessutom fokuserade hans kampanj på att inkludera och engagera medborgarna själva i valrörelsen. Mamdanis kampanj satte rätten till staden – oavsett bakgrund och inkomst – i förgrunden och ställde den i kontrast till en stad på kapitalets villkor.

Staden tillhöra fler?

Kanske blir vi så förblindade av tanken på samhällets stora klyvning i fysisk geografi – stad och land, tätort och bruksort – att andra aspekter på vad som formar våra samhällen trängs undan. Antingen för att det blivit något av en vedertagen sanning, eller för att mäktiga intressen, ekonomiska och politiska, tjänar på det. Alltså: det är bekvämare för såväl de allra rikaste som för höger och ytterhöger att peka ut den som bor i städer, alldeles oavsett position, som eliterna så att vi inte börjar prata om klass, makt och fördelning.

Inför nästa års val till kommuner, regioner och riksdag hoppas jag på tydliga ideologiska konflikter om stads- och samhällsutveckling. En nyfiken och sökande reformiver som finner näring i tanken om att staden ska tillhöra fler. Staden är nämligen inte bara en plats att komma från eller vara uppvuxen i, den är i allra högsta grad en plats att komma till. Genom historien har städer böjts och knådats av generationer av människor som, med- eller motvilligt, sökt något annat. De är förändringarnas platser. För daglönare, fabriksarbetare och sömmerskor som fick nog och gick samman för att förändra. Med det till synes enkla men likafullt radikala målet att göra morgondagen lite bättre, stadens drömmar lite större.

Daniel Mathisen